personligt


Trots hostan och den sega tröttheten är det ju så vackert. Den rena luften. Det luktar nästan vinter redan, trots att löven knappt har gulnat på träden. Jag tänkte idag att den kalla sommaren som varit är som en kärlekslös relation, att den kan stärka på ett dåligt och oväntat sätt. Löven som inte får värme börjar tåla kylan alldeles för bra. Sitter hårt kvar på grenarna och vägrar hårdnackat säga att det är dags för nya tider.

Jag är så tacksam för värmen jag lever med nu. I natt vaknade jag av att Fotografen pratade i sömnen, han strök med handen över huvudgärden på sängen och mumlade något helt obegripligt, men så pass högt att jag väcktes och jag kunde inte låta bli att börja skratta, och då vaknade han också och försökte sömndrucket förklara vad han pratade om. Vänta, jag måste backa några steg. Sedan virade han resolut in mig mot sig och somnade om. Jag fnissade mig tillbaka till sömns, jag också, med min rygg tryggt mot hans bröst, mina kalla fötter instoppade mellan hans vader.

Idag ska jag foga kakelbänken jag kaklade igår. Fotografen har valt fogfärgen. Så ska jag börja måla skåpluckorna, kanske. Det blir så fint. Det blir vårt hem, mer och mer.

Såhär. Jag tänker att det finns saker som är superfina hos människor, oavsett kön. Ett öppet skratt. En nyfiken blick. Ett öppet sinne. Sinne för humor. Förmågan att lyssna på riktigt när någon berättar något. Viljan att vara sårbar och dela med sig av sig själv. Generositet. Värme. Snällhet. Åh, snällhet är så otroligt underskattat, det är ju en av världens bästa grejer!

Det enda jag kan komma på som är superfint specifikt hos det motsatta könet är kroppen. Att den skiljer sig från min. Skägget! Åh, jag gillar skäggstubb. Och seniga armar har jag alltid varit en sucker för. Och könet. Deras kön är ju härligt, faktiskt.

Nu måste jag koncentrera mig på annat. Jag ska ”porvfilma” idag. Håll tummarna för mig.

Ja, det var min översättning av 2. En ting du har kjempelyst på akkurat nå.

Jag har just kommit hem från ett slags planlöst strosande. Det började med att jag promenerade iväg för att ge blod, och på vägen tänkte jag mycket på hur fint det är i Stockholm så här års. Människor blir så glada när det är varmt och soligt, och eftersom jag själv är del av det hela blir jag också glad av att se dem. Att se allt. Caféerna utmed Tanto, på ett ställe stod en liten grupp och tränade capoeira, i båda de hammockar som har ställts ut i stället för bänkar satt det äldre damer, damer med coola frisyrer och korta shorts, den ena av dem hade sparkat av sig skorna och satt med ansiktet vänt mot solen, den andra läste en bok med benen uppdragna i skräddarställning. Ekologiska serveringar, färskpressade juicer. Skäggen är kvar. Och joggare, överallt.

Jag eftersvettades rejält när jag låg på blodbritsen. Blodvärdet från förra gången helt okej, bra bra. Och så blodet, det livsröda som efter den korta stingande smärtan tar sig fram genom den tunna slangen och ner i påsen, blodet som jag alltid har haft så mycket av, som rinner så fort och lätt. Det är fint att veta att mitt blod kommer att rinna vidare i någon annans ådror, kanske ännu snabbare och lättare, viska nya hemligheter i en ny kropp.

När jag gick därifrån var jag hungrig. Strosade upp till Mariatorget och åt en sjögräsnudelsallad med tofu och sötpotatis, massor av fräscha grönsaker, edamame, picklad rödlök, nån god dressing, en kopp grönt te till, jag försöker dra ner på kaffet. Jag lyssnade på P1 under tiden, ett gammalt avsnitt av kropp och själ som handlade om någon som inte vågade bajsa när hennes kille var hemma, och himlade med ögonen ganska många gånger under tiden.

På väg tillbaka hemåt såg jag en liten flicka, sittande med ryggen mot en stor pelare medan hennes mamma försökte få henne med sig hem. Flickan satt med knäna uppdragna och armarna om dem och hela hennes ansikte lyste av ett surt, bestämt nej och jag log, jag log brett och tänkte så där ja, lyssna på dig själv, det kommer att gå bra. Så gick jag hem, matade katten, öppnade en påse torkad mango från Paradiset till mig själv.

En sak jag väldigt gärna vill (ha) just nu.

Jag vill ha flera sommardagar som den här. Jag vill njuta av att vara tillbaka i hipsterhuvudstaden, där det finns glutenfri vegomat överallt och ekologiska matbutiker i två våningar. Jag vill tänka att människorna är vackra och ser hälsosamma och avspänt fåfänga ut. Jag vill träna pilates igen och fnissa åt fler mail från min agent med rubriken ”porvfilmning”, jag vill ”porvfilma” för många roliga uppgifter och jag vill skriva på nästa bok. Jag vill äta fler middagar än gårdagens med Bästisen och dricka mycket kaffe (eller te!) med Patten, jag vill vara så mycket jag kan med de människor jag älskar. Jag vill att Fotografen ska komma hem från sin jobbresa idag i stället för på fredag. Jag vill sjunga med till låtar på radion. Jag vill tvångsklappa min sura katt.

Just nu vill jag väldigt gärna vara hemma, helt enkelt.

11820598_1476444562653058_2083049431_n

hnl_150709_1010

foto: Bengt Wanselius

Om exakt en vecka gifter vi oss.

Idag har vi åkt till tippen med massor av skräp, klippt gräset, klippt häcken, tvättat tre maskiner, pyntat med lampor i trädgården, fikat hos Italienaren och Skrattfrun, rivit en gammal sunkig bänk på farstukvisten, sopat och tvättat farstukvisten, börjat måla farstukvisten.

Jag har fått cirka tre miljoner myggbett. Fotografen kliar inte av mygg, det är helt övernaturligt. Han smög efter katten genom skogen idag och tog bilder av henne, liggande i någon sank tuva med myggen festande loss på den smaskiga blodbuffén han bjöd på, och har alltså inte en kliande fläck på sig. Jag däremot? Indränkt i Salubrin och känner mig lite febrig. Och jag har mest hållit till på farstukvisten.

Min mamma tycker att vår bröllopsplan är lite fattig. Om hon fick välja skulle det vara som festen/klänningen/det hela lammet på ett grillspett i ”Mitt stora feta grekiska bröllop”. Jag har redan avstyrt en hyrklänning, en krona, ett band och ett lamm.

Det ska bli skönt när hallojet är över och vi är gifta och nöjda.

 

I fredags klockan 09 hade jag deadline på min sista beställda översättning. I torsdags satt jag uppe till halv två på natten och jobbade, och när det började dansa flimmer framför ögonen gav jag upp och lade mig bakom Fotografens varma rygg, han tog min hand i sömnen och drog mig bestämt till sig, om sig, och jag somnade där mot hans värme trots det oroliga rastret bak pannbenet. På morgonen gick jag upp klockan 05.30 och fortsatte jobba. Och jag hann. Jag tror att jag skickade materialet någonstans mellan halv och kvart i nio, och sedan däckade jag, av upparbetad trötthet, av brist på sömn, av ren och skär utmattning efter en vår av kanske en aning för mycket som bara måste göras. Sedan dess har jag mest legat i sängen när jag inte har varit trött av att ha försökt gå upp i några timmar. Jag är vrålsliten.

Och jag måste erkänna att jag helt enkelt inte vill ha det så mer. Jag ser det inte som att jag ”testar mina gränser” eller upptäcker vilken kapacitet jag har. Jag vet redan var mina gränser går och vad min kapacitet räcker till. Det är något fel på den här världen nu. Allting går så fort, är så snabbt och dåligt planerat, dikteras av besparingar och åtstramningar, och det känns ofta som att det är jag eller någon annan på ren individbasis som får uppgiften att lösa det, bara lösa det, och jag blir trött och ledsen och tar ut mig för mycket.

Men nu är det sommar, det är juni och äntligen lite varmt, jag har lämnat in min sista beställda översättning och jag är fri.

Det är ju inte det att jag inte tycker om att jobba. Jag tycker om att jobba. Men jag tycker inte om hastigheten, brådskan, den hårda stressade tonen folk emellan. Är det jag som har blivit äldre eller världen som har blivit galen? Kanske lite av båda.

Men nu är jag fri.

Fotografen reste igår, jag ligger länge i sängen på morgnarna, äter frukost i sängen när Fotografen ringer på Skype och det är solsken där han är, det glittrar över ängen, och det kommer ett tåg, där kommer tåget du ska komma med på söndag, ser du det? och jag säger ja, jag ser det, och det är vackert, det är juni och äntligen varmt och jag är fri och snart åker jag, jag också. Men Bästisen fyller år först och det blir kalas, jag har köpt present (det var en av de saker jag orkade göra igår) och idag har jag några ärenden så jag ska tvätta håret, stackars håret som är otvättat på flera dagar än det borde nu, men jag är trött och jag är fri och Fotografen vänder telefonen från sig så att jag kan se solglittret över ängen där han är och jag är lycklig.

På fredag får jag mitt manuskorr och ska gå igenom det innan det går i tryck. Det inskränker inte på frihetskänslan, tvärtom, när jag tänker på det lyfter mitt trötta hjärta, och sedan ska jag läsa in det själv, det blir en ljudbok av det hela, jag ska läsa historien för er, nära örat för den som vill, och hjärtat lyfter och luftar lite till. Jag sover fortfarande lite oroligt, vaknar av att jag tror att det är något jag måste hinna, rastret bak pannbenet har inte lugnat sig helt, men det är tystare och snart är det bara mina egna ord jag hör igen.

Nu kommer sommaren och jag har packat ulltrosorna, så jag är redo. Nästa vecka åker vi till Norrland.

« Föregående sidaNästa sida »