text


Det är först när regnet börjar slå mot busstaket som Linn tittar upp från händerna i knät. När hon ser ut över åkern kommer den första blixten, hon ser den klyva himlen i två delar långt borta vid trädgränsen. Hon undrar om den slår ner i något, sätter eld. Tanken får henne både att le och att röra sig oroligt på sätet. När hon flyttar sig känner hon själv hästdoften som dunstar upp från hennes varma ridbyxor, det får henne att le igen.

Det är lördag idag, det är lördag. Hon måste komma ihåg det. Det är lördag. Kom ihåg det.

Ginnie var på dåligt humör när Linn kom till stallet imorse. Sidsteppade in henne rätt i boxväggen, trots att hon hade varit tydlig med att hon kom in och stod där hon stod. Vackra, nyckfulla Ginnie. Hon vet att det satt långt inne för Anne att låta henne bli andraskötare, de tycker egentligen att hon är lite för ung för att få så pass mycket ansvar. Men de sa ja. Och hon har lärt sig så mycket det här året, inte bara av Anne utan av Charlie också.

Charlie.

När hon tänker namnet går en ny värmevåg genom henne, hon känner sig upplyst inifrån, pirrande som att blixten har slagit ner i henne med.  Vem kunde väl ha trott det? Hon går igenom året i huvudet, hur förändringen sakta har kommit. Charlie såg henne inte ens i ögonen i början, hon var ju bara en barnunge som hängde Anne i hasorna och drömde om att tävlingsrida hon med. Det första som hände var att Charlie gav henne korthuggna order över huvudet. Det andra var att hon skrattade när Ginnie med uppspärrade näsborrar vägrade låta Linn komma nära. Du kan inte skynda på närhet, lillan, hade hon sagt. Linn har tänkt på det så många gånger det här året. Du kan inte skynda på närhet.

Bussen stannar till vid Föreningsgatan, paret med barnvagnen kliver av. De blir genomblöta direkt, regnet öser ner nu. Linn är ensam kvar på bussen.

Sakta men säkert har hon envisat sig närmare och närmare, inte bara Ginnie. Hon har drömt om dagen när Charlie ska se på henne med uppskattning i blicken, se på henne och nicka gillande och säga bra, lillan. Hon har googlat hennes namn så många gånger, pluggat tävlingsresultat, tittat på bilder, känt den hopplösa, hisnande beundran som bultar genom hela kroppen. Sakta men säkert har hon vunnit små segrar. Charlie som möter hennes blick för första gången. Charlie som ger henne nytt ansvar. Charlie som för första gången skrattar åt ett av hennes skämt, ger henne en bufflig kram som de båda blev generade av. Charlie som erbjuder henne en kopp te efter dagens arbete och för första gången berättar något om sig själv. Lyckan i Linns kropp, närmandet, den sakta kommande närheten.

Och så idag. Den underliga spänningen när Charlie kom in till henne i Ginnies box. Vad pratade de om? Linn minns inte. Det enda hon minns är att de plötsligt bara stod nära varandra, väldigt nära, för nära, och att Charlie utan att säga någonting plötsligt rörde vid henne, vid hakan, det känns fortfarande som att det bränner där, ett stråk av lava vid käkbenet. Charlies ögon så nära nära nära, och så kyssen. Den slog ner med våldsam kraft i Linn, insikten om att hela hennes inre skrek ja på ett sätt hon aldrig har känt förut, och att hon aldrig har känt det förut för att det är så här det ska vara, precis så här, brännande, starkt, en närhet som har arbetats för, inget fumlande på gymnasiediscon med fulla klasskompisar, utan en vuxen mun som är lika mjuk som hennes egen. Det är en naturkraft. Och så drog de sig ifrån varandra, Linn stod med ryggen mot boxväggen, Ginnies varma kropp bakom Charlies självlysande, deras snabba andhämtning som lugnade sig lite, och rodnaden som hon kände sköt upp mot hårfästet. Charlies ögon. Sökande, förvånade. Och så viskade hon hennes namn. Inte lillan, inte något av de där kommandoorden, bara hennes namn. Andlöst, enkelt, förvirrat. Linn. Bara att höra namnet nämnas fick den utdöende lågan att flamma upp på nytt. Och hon viskade bara ja till svar. Hon blundar och är tillbaka där, i händerna som söker efter en kropp som är likadant byggd som hennes egen, känslan av att ingen blyghet eller osäkerhet fick plats, Charlie som viskade får jag? mot hennes läppar innan hon efter Linns nick stack in handen under hennes t-shirt, åh herregud den känslan! Blixten!

Bussen bromsar in, den är framme vid ändhållplatsen. Linn kliver ut i ett ljummet, gyllene regn, undrar om hon själv lyser lika kraftigt som den där blixten. Mobiltelefonen darrar till i bakfickan, hon fumlar snabbt fram den, men det är inte Charlie. Det är pappa. Raka spåret! står det bara.

Bussens dörrar stängs igen med ett gnisslande. Regnet känns plötsligt kallt. Linn ser sig omkring, letar med blicken efter pappas bil, får syn på den längst bort på parkeringen. Hon ser skuggan av honom genom sidorutan, han tutar för att skynda på henne lite till trots att han borde se henne småspringa genom regnet. Så länge du bor under mitt tak gör du som jag säger. Linn sätter hakan i vädret, känner den nya insikten som en kula av värme närmast hjärtat. Han kan inte ta ifrån henne den. Det kan ingen.

”Vi skulle behöva ha bil om vi ska bo där.”

Willem har somnat i Karins armar, hon sitter med hakan lutad på hans svettiga huvud, ler det där inåtvända leendet.

”Ja, det skulle vi förstås”, svarar hon utan att vända blicken mot honom. ”Men vi kan köpa cyklar med flak också. Eller en sådan där vagn, du vet. Vi måste inte köra varje dag. Du har ju sagt att du vill börja träna regelbundet igen, du kan cykla barnen till och från dagis.” Hon ler som att hon har serverat en underbar bild. Mateo känner hur det börjar klia under kragen, sträcker upp ett par fingrar och trycker mot den där punkten i nacken som värker.

”Du menar allvar”, säger han. En känsla av att sjunka, få dåligt med luft.

”Jag tror att vi skulle ha det underbart där.”

Mateo säger inget mer. Han vänder blicken ut genom rutan. Bussens fönster är dammiga, gräset utanför är gulnat. Den här sommaren är kvävande. Hur gick det till? Hur förvandlades de från två urbana, bekymmerslösa människor till ett gammalt svettigt par som diskuterar hur många gånger i veckan man får köra bil för att inte tynga för mycket på miljön? Ska de börja renovera ett skabbigt hus på landet? Bo långt bort från vännerna? Han har alltid trott att de är så lika, att de vill samma saker. Nu vet han att det inte är sant. De kanske bara letade likheter för att de ville vara lika, kanske lurade sig själva att se saker där som inte finns. Hon var så… skarp, när de möttes. Så tydlig i konturerna, så målinriktad och stark. Han minns hur hon brukade kasta huvudet bakåt när hon skrattade, skratta ett ljudligt hä hä hä som fick det att dallra i hela honom. När han ser på henne nu, i smyg, känner han nästan inte igen henne. Det är inte bara den nya mjukheten i kroppen, eller håret som hon har låtit växa eldvilt och slutat platta, det är mer än så. Det där drömmande hon har fått i blicken, sättet hon håller om Willem, det lilla leendet, som att hon har en högst privat hemlighet som är mycket roande. Han är rädd för den här nya Karin, rädd att han inte kommer att kunna älska henne.

Älska dem.

Det finns ingen han kan prata med om det. Det här blev inte som han tänkt sig. Nej, sannerligen, detta hade knappt någon ens kunnat föreställa sig. Efter tre år med försök, sedan två IVF som blev missfall, och ett tredje som ledde till en graviditet där de båda hela tiden väntade på att det skulle gå fel för att sedan gå igenom en förlossning som i hans ögon var en ren massaker. Allt blod, alla människor som sprang omkring med sina korthuggna kommandon, Karins ansikte som inte längre var Karins ansikte utan en furie, en demon, en morrande varelse med huggtänder. Och så pojken, den lilla krävande som tog över tillvaron helt. Att se Karins självklarhet med honom, den fullständigt ogenomträngliga bubblan när hon har Willem i armarna. Mateo vet inte varför de envisas med att han ska vara med, att han skulle ge flaska lika ofta som Karin ammade, när det hela bara är en charad. Han har aldrig känt sig så utanför något i hela sitt liv. När han sedan tänker på överraskningen i att hon blev gravid igen, på naturlig väg, redan bland de första gångerna de hade sex efter förlossningen, där blir han tvungen att stanna tankarna för att inte känslan av att sjunka mot botten ska övermanna honom helt.

Hur gör man för att få tillbaka sig själv om man har förlorat sig?

”Hörde du?” säger Karin milt och han rycker skuldmedvetet till, möter hennes blick.

”Vadå?”

”Åskan. Det verkar som att det kommer att börja regna, äntligen.” Hon sträcker fram handen och stryker över hans kind. Hennes ögon är ljusa som himlen. Mateo tar hennes hand, ger den en puss, undrar varför det känns som att han ska börja gråta.

”Äntligen”, säger han och håller kvar hennes hand i sin. Långt där borta över träden hör han ett mullrande.

Huset är gammalt och har tydligen inte renoverats på ett tag. Mateo både fotograferar och skriver små anteckningar i mobilen, han lägger märke till och kommenterar saker som hur många eluttag det finns i varje rum, sådana saker som Karin egentligen struntar i. Hon ser mer på helheten, på hur rummen är placerade i förhållande till varandra, hur ljuset faller in. Trots att det är stekhett ute är köket svalt, det tycker hon om. Det är ett gammalt, rejält lantkök, mäklaren har redan sagt beklagande att den gamla vedspisen ryker in och att man måste provtrycka skorstenen, men Karin tycker om det som det är, slappnar av i det slitna. Det ser använt ut, inbott och bekvämt. Det ser ut som att en farmor och farfar har suttit och fikat där och väntat på att barnbarnen ska knacka på. Ja, hon tycker mycket om det.

”Det är säkert möss i skafferiet”, säger Mateo med näsan rynkad och pekar med tummen mot den skavda lavendelblå spegeldörren. Karin går fram till den och öppnar, skafferiet är tömt men luktar fortfarande torrvaror. Mjöl, gryn, ris. Och en dunst av äpplen, märkligt nog. Från skafferiväggen går en rundstav under taket hela vägen bort till andra sidan rummet. Karin ler och ser för sig knäckebröd som kan hänga där. Eller lavendelknippen. Växer det lavendel på gården? Om inte kan hon plantera några.

”Jag tar med honom ut en sväng”, säger Mateo och knycker till på barnvagnen, Willem har vaknat och börjat kinka. Karin nickar bara utan att säga något. Hon ser att Mateo är klar med sin bedömning. När han har gått ut med vagnen är hon ensam kvar i huset, det är tyst och rofyllt, det enda som hörs är en geting som surrar mot fönstret. Karin stryker med ett finger över dörrposten, någon har markerat med bläckpenna på två sidor av den, horisontella linjer för att tydliggöra att någon blivit längre och längre.

På andra sidan stora rummet står altandörrarna öppna, hon går dit och ställer sig att se ut över gräsmattan. Man skymtar sjön nedanför kullen, det är så vackert att det värker lite i henne, så lätt att föreställa sig Willem om några år, springande ner för att hoppa från bryggan. Hon vet redan att Mateo kommer att säga att det är för mycket jobb, för långt från stan, att de blir isolerade här. Men det spelar ingen roll. Det är… så lätt att föreställa sig livet här. Hon kan känna det helt konkret. Livet.

Hon sparkar av sig skorna på altanen och kliver ner på gräsmattan barfota, nyper med tårna, ler för sig själv. Går över gräset bort mot äppelträden, fortsätter ner mot det lilla lusthuset på kullen. Plötsligt hör hon ljud där inifrån, det låter som ett suckande.

Det sitter en kvinna där inne och gråter. Hon sitter med händerna för ansiktet, den knubbiga kroppen rister med snyftningarna. Karin hejdar sig en kort stund men knackar sedan på räcket och kliver in. Trägolvet känns lent under hennes fötter.

”Hur är det med dig?” säger hon och kvinnan rycker till, torkar tårarna med ryckiga rörelser och ler tveksamt mot henne.

”Oj, förlåt, här sitter jag ja”, säger hon och rätar upp sig lite. ”Tittar du på huset?”

”Ja”, säger Karin och sätter sig bredvid henne som om de varit gamla väninnor. ”Du med?”

Kvinnan skakar på huvudet, det stiger nya tårar i hennes ögon. ”Jag har vuxit upp här”, säger hon och ler igen. ”Det känns bara vemodigt att ta adjö av Almaryd. Förlåt, vad dumt att jag sitter här och gråter, jag borde ju försöka berätta om allt som är bra med det här huset.”

”Vet du, det ser jag”, säger Karin. ”Det syns att ni har haft det bra här. Det är ett gott hus.”

”Ja”, säger kvinnan och tårarna börjar sakta rinna nerför hennes kinder igen. ”Mina föräldrar köpte det när mamma gick gravid med mig. De hade visst sett på flera hus, men de brukade säga att när de kom hit, då var det jag som sa åt dem att de hade hittat hem.” Hon ler genom tårarna. ”Mamma berättade hur de ställde sig mitt i köket och frågade vad tycker du, lillis? Hon la händerna på magen och kände plötsligt hur barnet hickade. Och det tog de som ett ja.”

Karin ler tillbaka, lägger automatiskt en hand på sin egen mage. ”Jag har en sjumånaders pojke”, säger hon. Efter en kort tvekan lägger hon till: ”Och… jag är två månader på väg med nästa. Redan. Jag har ingen aning om hur det kommer att bli att ha två så små på en gång.”

Kvinnan ler blygt mot henne. ”Det skiljer ett år mellan mig och min syster också. Vi hade mycket roligt för oss här, vi två. Det fina med att vara så tätt på varandra är att vi blev väldigt nära.” Hon tar en kort paus, nickar mot Karins mage. ”Får jag?”

Karin skrattar till.

”Jadå. Men det är lite för tidigt att känna något annat än valkar.”

Kvinnan lägger försiktigt sin hand ovanpå Karins. Hon drar ett djupt, darrigt andetag. ”Vad tycker du, lillis?” säger hon. Tonen är allvarlig.

Karin lägger sin andra hand ovanpå hennes, tar ett mjukt grepp om handen och håller om den. ”Jag tror att lillis och jag är helt överens”, säger hon. ”Det är nog lillis pappa vi kan ha svårt att få med på tåget bara. Men jag… känner mig hemma här.” Hon kramar kvinnans hand, släpper den sedan. ”Nu ska jag lämna dig i fred med dina minnen.”

Kvinnan nickar.

”Tack.”

Mateo står på framsidan av huset och pratar med mäklaren medan han drar vagnen fram och tillbaka på stället. Karin har skorna i handen, går barfota över grusgången bort mot dem, når dem lagom som hon hör Mateo säga det är en hel del som måste göras här, och det är en bra bit till kollektivtrafiken. Hon lägger armen om midjan på honom och lutar huvudet mot hans axel.

 

”Ja, Nils.”

”Hej, det är Soraya”, säger hon och krampar lite runt telefonen. ”Är du kvar på jobbet?”

”Nej, jag gick precis därifrån, jag sitter på bussen. Hur är det, du låter spänd?”

Soraya tar ett par turer fram och tillbaka över trottoaren.

”Du, vi måste prata om en grej”, börjar hon och känner direkt att det är fel start.

”Okej.” Hans röst får en avvaktande ton och hon gestikulerar surt mot himlen med handen som inte håller i telefonen och mimar tyst jamen vad fan då!

”Jo, alltså. Jag…” Hon tar en paus. ”Kommer du ihåg Karin?”

”Eh… va? Karin? Vänta, är det den rödhåriga tjejen du hade med dig på Backis?”

”Ja, precis. Karin. Alltså, hon har ju en bebis på sju månader.”

”Jaha”, säger Nils och Soraya tänker att han måste undra om hon har blivit helt knäpp.

”Ja precis”, babblar hon vidare. ”Och hon och Mateo gör precis allt man ska, liksom. De har babygym och går på babysim och rubbet. Jag pratade med henne igår, då hade hon varit på babysång för första gången. Fattar du, man sitter i ring och sjunger med bebisar som inte begriper ett dugg av det. Eller alltså, det är ju de vuxna som sjunger. Inte bebisarna.”

”Okej.”

”Just det. Så då ringde hon och berättade alltihop för mig. Hur det var. Vad de fick för fika. Att alla drack saft trots att de är vuxna. Och så skulle de sjunga då. I babysångsgruppen omfamnade hon det larviga samtidigt som hon omfamnade sin egen bebis. Allt var larvigt på ett mysigt sätt eller kanske mysigt på ett larvigt sätt. Och hon undrade i sitt stilla sinne om hon var den enda som tänkte så i gruppen. Och jag bara nä, det tror jag inte, jag skulle nog inte ens tycka att det var myslarvigt, jag skulle ha blivit knäpp, kokobello, fattar du?”

”Jaha.”

”Så jag måste fråga dig nu. Alltså seriöst. Vad tycker du om sånt? Babysång och grejer?”

Nils är tyst en stund innan han skrattar till. Gud, hon älskar hans skratt.

”Soraya, jag har nog aldrig tänkt på det.”

”Tänk på det.”

”Alltså, jag vet inte riktigt…” skrattar han vidare tills hon avbryter honom.

”Jag är med barn.”

”Va? Är det sant?” utbrister han och hans röst går upp i hastighet. ”Men fan vad häftigt! Ska vi ha barn! Ett tag trodde jag att du var på väg att göra slut, jag blev skiträdd. Men du måste ju flytta in hos mig. Eller vänta, är din lägenhet bättre för barnvagn och sånt? Nej, det finns ju ingen hiss i ditt hus. Mitt hus är bättre. Oj, shit, jag står upp på bussen och skriker, förlåt.” Hon hör honom vända sig till någon annan och fortsätta: ”Förlåt, alltså, men jag ska bli pappa!” Så hejdar han sig tvärt och hon hör att han andas tveksamt några gånger innan han säger i tystare ton men lika intensivt närvarande i luren: ”För… Soraya, vi ska väl behålla det?”

Soraya börjar också skratta, det bubblar mjukt i hela bröstet.

”Jag tror det. Är vi helt sjuka som tänker det? Vi har ju precis träffats. Typ igår.” De har aldrig sagt att de älskar varandra. Soraya har tänkt det några gånger, sänt det med ögonen, hon känner sig älskad tillbaka, men de har aldrig sagt det högt. Spelar det någon roll?

”Fyra månader är en evighet, för fan. Det är ju du och jag. Det vet du.”

”Ja”, säger hon och känner allvaret i det. ”Det vet jag.”

”Shit, vi ska bli föräldrar.”

”Ja.”

De är bägge tysta en stund.

”Soraya?”

”Ja.”

”Jag tror att vi skiter i babysången.”

Soraya skrattar högt, känner lättnaden sprida sig som lyckliga myrkrypningar i hela kroppen.

”Nils, du kommer att bli världens bästa pappa.”

När han vaknar hör han att mamma sitter och gråter i köket. Han kan höra på sättet hon gråter att det är mest av trötthet, kanske för att hon slappnar av, ändå får han som vanligt dåligt samvete. Hon var genomsvettig när hon kom tillbaka efter cykelturen till det dygnsöppna apoteket, han är tacksam över ITB-pumpen eftersom han slapp försöka kämpa upp käkarna och svälja tabletter utan att ha någon kontroll över muskulaturen. Nu när han vaknar och kroppens muskler är så avspända att han knappt kan röra sig är det som att vakna liggande på ett moln. Hade det inte varit för mammas kvävda gråt genom den öppna dörren hade det varit den skönaste förmiddagen på länge.

”Gomorron kompis! Sugen på en dusch innan frukost?”

Simon ler lite när han hör rösten. Nils är hans favoritassistent, det är skönt att det är just han som är här idag.

”Gä-gärna”, säger han och det känns underbart att kunna prata igen även om tungan känns tjock och lite svullen. Ibland får det Simon att fnissa inombords, han undrar om det är så det känns att vara full, medicintyngden är den närmaste referensen han har haft när folk pratar om det. ”Se-sen tar vi en tur till gy… gymmet, va? Jag må-må-måste biffa till min bi… biceps.”

Nils skrattar och ger honom ett lätt slag på axeln innan han sticker in armen under hans rygg och hjälper honom upp i permobilen. När de rullar förbi mamma i köket står hon och kokar gröt. Ansiktet är lite blekt, men annars syns inte ett spår av gråtandet. Simon undrar om Nils ens har uppfattat det, eller om det bara är han som känner mamma så väl att han vet exakt vad hennes olika ljud betyder.

När han är duschad och klädd och Nils har friserat honom med vax på precis det där sättet han gillar och gröten är uppäten säger mamma att hon ska till arbetsförmedlingen, Simon säger åt Nils att han kan ta det lugnt en stund medan han sitter med datorn, och så rullar han in till sig och slår på maskinen. När han öppnar mejlkontot har han fått ett nytt meddelande. Det är hon.

Du verkar så himla fin. Kan jag inte få en bild? Efter de två korta meningarna har hon skickat med en puss-smiley.

Simon läser meddelandet några gånger. Han visste ju att det skulle komma, det gör det alltid. I det här läget har han några olika val. Antingen klipper han kontakten helt, svarar inte på fler mejl och låter henne tro att det är hon som sa något dumt. Det känns inget vidare. Annars kan han utan vidare kommentarer skicka henne en bild av sig själv, och veta att det betyder att det är hon istället som klipper kontakten utan att svara på fler mejl. Det känns heller inget vidare. Alltså trycker han på svara-ikonen i mejlet och börjar skriva.

Kära Tilde.

Nu kommer du kanske att tycka att jag har lurat dig. Och det har jag kanske, på sätt och vis. Det fina och hemska med nätet är ju att man kan välja vilka delar av sig själv man visar upp för andra. Och jag har valt att visa upp den jag är inuti, inte utanpå.

Jag har en cp-skada som kallas ataktiskt cp. Jag sitter i rullstol och har svårt att röra mig som jag vill, ibland är det svårt att prata också. Jag måste få hjälp med nästan allt jag gör. Nu på morgonen har min assistent Nils hjälpt mig att duscha och gå på toa. Jag kunde äta ganska bra själv idag, mina händer funkar hyfsat. När de gör det har jag en bra dag.

Jag fattar ju själv att det här inte är så hett. Jag är helt förberedd på att det betyder att du aldrig mer kommer att vilja skriva till mig. Men samtidigt är jag en kille på snart 17 år som på insidan är precis som alla andra. Allt som jag har skrivit till dig är sant, jag är den killen också. Den som gillar film och musik och längtar efter att resa och se alla de där sakerna som jag har läst om. Och jag hoppas att jag en vacker dag träffar en tjej som kan se att allt det där inuti finns, bakom den här kroppen jag har fått. Jag menar inte att försöka pressa dig eller få dig att känna dig dålig, hoppas att du förstår det. Jag tänker bara vara ärlig eftersom det här kanske är sista gången vi ”pratar” med varann.

Om vi ändå är ärliga – jag hatar att det är så här. Jag har inte bett om att leva mitt liv i den här kroppen. Jag vill returnera den. Få en annan i utbyte, eller i värsta fall ett tillgodokvitto, så att jag kan återvända någon annan gång. Jag vill att min mamma ska slippa vara rädd för att jag ska dö, jag vill slippa tusen sjuka hjälpmedel för att kunna göra saker som är helt självklara för andra. Men nu är det så här det är. Det här är dealen jag fick. Och jag hoppas att det ska bli bättre. Att allt blir bättre.

Du måste absolut ingenting från och med nu. Jag förstår om du inte svarar. Men jag ville i alla fall vara ärlig, som jag har försökt vara hela tiden, och säga att ja, det är klart att du ska få en bild av mig. Det här är jag och Nils, mamma tog den nyss ute i köket. Det har varit kul att lära känna dig. Du är jättefin, Tilde.

Han lägger till fotot, de ser glada ut, han ser nöjt på frisyren som Nils stukat till, ser lite mindre nöjt att det syns i ansiktet att han har haft en krampnatt. Han ser trött ut. Men det är verkligheten. När han har tryckt på skicka rullar han tillbaka ut till Nils som sitter och tittar på något sportprogram på tv, och berättar om den söta asiatiska tjejen som hjälpte mamma lyfta upp honom i sängen. Han till och med skämtar om att det kanske är det närmaste sex han någonsin kommer.

Det tar ungefär en halvtimme innan han hör att datorn inne i hans rum plingar till.

Precis innan jag satte på henne masken viskade hon: ”Är Johannes kvar därute?”

Jag nickade. ”Han sitter ute i korridoren. Ska jag hämta honom?”

Hon skakade på huvudet och sa inget mer, blundade bara. Jag lyfte på hennes huvud och såg till att banden låg rätt, innan jag slog på CPAP:en och klappade henne på handen. ”Hejdå, Eva. Jag sticker ju idag, ha det så bra!” Hon varken svarade eller nickade, jag vet inte om hon inte hörde mig på grund av maskinen eller om hon var så utmattad att hon somnade med en gång maskinen började andas åt henne.

När jag klev ut i korridoren satt hennes man och sov på en av stolarna, han hade sjunkit ihop åt höger i en ganska omöjlig ställning som skulle kunna ge honom ryggskott, ena handen hängde ner över armstödet, den andra låg i knät med mobilen bredvid, den såg ut att ha glidit ur hans grepp. Jag tog den försiktigt och la den på stolen bredvid, tvekade lite på om jag skulle försöka rätta upp honom en aning men lät bli. Han behövde nog också få sova.

Att komma ut från sjukhuset var som att gå in i en värmevägg, jag flinade lite och tänkte att det var nästan tropisk värme, undrade om det skulle göra övergången lättare. Pirrningen i magen, förtjusningen över att vara ur jobbkläderna och snart på väg, alla förväntningar och förhoppningar på hög, huller om buller, jag måste väl erkänna att det självklart fanns lite rädsla med i spelet också, men inte värre än att den låg ganska långt ner på listan.

Allt var klart. Jag hade packat redan för ett par dagar sedan, bytt till mig nattskift med flit sista jobbveckan för att vara trött och somna på flygplanet, sett till att allting var där det skulle vara. Jag skulle för första gången möta min biologiske far, och de syskon jag aldrig har haft. Jag skulle få gå runt på gatorna och se ut som alla andra för en gångs skull. Äntligen. Biljetterna låg i väskan; det var dags för avfärd. Ett sista toalettbesök och en koll i spegeln. Fingrarna gled genom håret och jag log glatt mot min spegelbild. Då ringde det på dörren. Jag kastade en blick på klockan, vem ringer på dörren så här dags? Jag kikade ut genom ögat på dörren, såg en kvinna i det konvexa glaset och öppnade försiktigt.

”Förlåt, väcker jag dig?” sa hon så fort dörren gled upp, jag kunde känna lukten av hennes stress. ”Jag är så himla ledsen, förlåt, men jag behöver hjälp. Min son har ramlat. Snälla, kan du hjälpa mig?” Först då kände jag igen henne, grannen under. Jag kastade en snabb blick på klockan, fortfarande hyggligt med tid.

”Klart jag hjälper dig”, sa jag lugnande. ”Vad är det som har hänt?”

Hennes ögon, uppspärrade, stora mörka fält under. Vi skyndade oss nerför den svängda trappen.

”Simon har fått slut på sina kramplösande och ramlade ur sängen”, sa hon och jag kunde höra att hon kämpade med kontrollen.

”Varför ringer du inte assistans?” frågade jag samtidigt som vi gick in till henne. Jag såg hennes käkar mala.

”Jag har inte råd”, sa hon kort och gott, jag frågade inte mer när jag fick syn på pojken på golvet. Hans permobil stod inrullad vid sängens fotända, han låg på sidan med armarna indragna under kroppen, händerna invikta på det där muskelförtvinade sättet som bara CP-skadade människor har, det ryckte kraftigt och orytmiskt i hela kroppen, hon hade stoppat in en kudde under hans huvud som tur var.

”Jag klarar inte av att lyfta honom själv”, sa hon och nu kunde jag höra att hon grät. Jag sa ingenting, tog bara kommandot.

”Ta benen du”, sa jag och klev själv fram till pojkens huvud. Med gemensamma krafter lyckades vi trots konvulsionerna få upp honom på sängen igen, jag tog en snabb titt och konstaterade att han inte verkade skadad utöver att han skulle få ett par blåmärken. ”Vad är det han brukar få?” frågade jag. ”Baklofen?” Hon såg förvånat på mig. ”Jag är sjuksyrra”, sa jag. Hon nickade.

”Ja. Men vi har inte haft det på några dagar nu.” Hon vred händerna om varandra. ”Jag har inget jobb, pengarna är slut, och Simons högkostnadskort gick ut för två veckor sedan. Jag har inte kunnat hämta ut mer. Jag hoppades att bolltäcket skulle räcka.”

Jag nickade, kikade på klockan igen. ”Vad heter du?”

”Gunilla.”

”Okej, Gunilla, jag heter Malin. Och jag måste sticka, jag har tyvärr ett plan att passa. Men om du följer med mig upp ska jag låna dig några hundra så att du kan hämta ut hans Baklofen till honom, det är farligt att sluta tvärt.”

”Förlåt”, mumlade hon och jag skakade på huvudet.

”Be inte om ursäkt. Har du någon sänggrind vi kan sätta dit så att han inte trillar ur igen?”

Vi knäppte fast grinden på sänggaveln, jag strök pojken över kinden, mötte hans blick. Hans käkar var så krampaktigt hopsnörpta att han inte ens kunde försöka prata, bara andas hårt genom näsan.

När vi skilts åt ringde jag en taxi. Det var onödigt att stressa upp sig med att försöka ta bussen till flygplatsen. Taxichauffören hjälpte mig att lägga väskan i trunken, jag hoppade in i baksätet och försökte få tillbaka den förväntansfulla känslan, försökte komma ihåg att jag hade längtat efter den här resan ända sedan jag hittat min ”far” på facebook i februari, men det gick sådär. Till slut plockade jag fram min mobiltelefon och ringde mamma.

”Hej gumman!” svarade hon efter bara en enda ringsignal, som om hon väntat vid telefonen. ”Är du på väg? Har du med dig allt? Du har väl inte glömt passet?”

”Mamma, jag älskar dig”, sa jag. ”Jag ville bara säga tack för att du alltid, alltid har funnits där när jag behöver det.”

Mamma skrattade till.

”Älskling, jag behöver väl inte lösa ut dig från häktet?” sa hon och äntligen, äntligen kände jag att jag slappnade av.

Medan han ser Amanda sätta sig i bilen och backa ut med ryckiga rörelser kommer han plötsligt att tänka på en rad ur den där gamla sången med Lisa Ekdahl, det är en nåd att få sån kärlek, och ett brott att låta den gå. Numera vet han vad den betyder, och han vet precis vad titeln innebär. Du sålde våra hjärtan. Han kommer inte undan det, hur mycket han än vet att han har gjort det rätta gentemot Eva. Han har sålt både sitt hjärta och Amandas, och hon har rätt. De måste båda leva med det. Hur gör man det? Hur klarar andra människor av att balansera mellan kärlek och plikt?

Att det fortfarande känns som igår, det förvånar honom. Det är nästan fyra år sedan de bröt, ändå blossar alla minnen upp med samma kraft, doften från hennes hud, han känner rörelsen i magen och stoppar tankarna. I stället drar han fram händerna ur fickorna och vrider vigselringen två varv. Han har gjort sitt val, de måste båda leva med det. Ja.

Det är så stilla på sjukhuset så här dags på dygnet. Han har blivit van vid att vara här, i de ljusgrå korridorerna med dämpande gummilister på dörrarna, alla sköterskorna som mjukt rullar fram på gummisulade sandaler och ger honom betryggande nickar. Om någon hade sagt till honom att det var så här livet skulle bli. Han stoppar tankarna igen. Det spelar ingen roll. Det är vad det är, han har gjort sitt val.

Eva är vaken när han kommer in till henne. Hon ligger med ansiktet mot fönstret. Slangen sticker ut från lakanet, leder ut i kateterpåsen som sakta fylls med det bärnstensfärgade vattnet från hennes lungor.

”Ska jag dra för persiennen?” säger han och tar ett kliv runt sängen, men hon hejdar honom med en trött huvudskakning. I stället kliver han fram till henne, sätter sig på sängkanten och stryker hennes hår från pannan. ”Har du ont?”

Hon svarar inte på frågan. ”Jag pratade med Ellen förut idag”, säger hon istället, utan att möta hans blick. ”Hon åkte ut till Almaryd i helgen för att se till att det sista var klart efter mamma.” Hon börjar hosta, gurglande, drar efter andan, han stryker henne över pannan igen.

”Vill du att jag ska kalla på någon som kan koppla in CPAP:en?”

”Inte än.” När hon har andats några svåråtkomliga andetag fortsätter hon, långsamt. ”Jag är glad att mamma hann dö före mig.”

”Du ska inte dö på länge än”, säger han, som så många gånger förr.

”Jag vet”, svarar hon. ”Men i alla fall.” Hon ser fortfarande mot fönstret. ”Återbruket har varit där, huset var helt tömt. Allt var borta. Inte ett enda litet spår någonstans av mamma.” Hon tystnar en stund. ”Inte av oss heller, sa Ellen. Till och med minnena dämpades av den starka lukten av nystädat.  Trots att hon tagit av sig skorna ekade det i de tomma rummen. Det var som om ingen av oss någonsin har funnits där, som att allting vi har genomlevt bara var ett påhitt, en suddig dröm. Som om hela livet varit en skugga.” Hon vrider plötsligt på huvudet, möter hans blick. ”Har du bedragit mig, Johannes?”

”Va..?” börjar han tafatt.

”Har du varit med någon annan medan vi har varit gifta?” Han känner att han tappar hakan, tankarna rusar fram och tillbaka. ”Jag vill att du säger som det är”, fortsätter hon, tar bara en paus för att andas några plågsamma andetag till. ”Jag ser faktiskt inget skäl till att du ska ljuga för mig nu.”

Han skakar på huvudet, men svarar inte, vänder i stället blicken mot fönstret och upptäcker först då att det står på glänt. Rummet ligger rakt ovanför entrén. Eva kan ha hört hans korta möte med Amanda. Plötsligt sticker det till i honom av rädsla, av förbjuden lättnad, av skam. Han vrider tillbaka ansiktet mot henne, hon ser på honom, vill ha sitt svar. Vad ska han svara?

”Jag…” börjar han och klarar inte av att få ur sig mer. Hon nickar sakta.

”Jag vill att du går nu.”

”Eva, snälla du…”

”Gå härifrån.”

”Du var min första riktiga kärlek, Eva. Jag valde dig, det var inte bara av plikt.”

”Din första. Men var jag din största?” När han inte svarar nickar hon igen. ”Säg till sköterskan på väg ut att jag behöver CPAP:en.”

När han försöker stryka henne över pannan igen slår hon undan hans hand, och det sätter igång mer gurglande hosta, hon kippar efter luft och han ställer sig villrådigt upp bredvid sängkanten för att inte göra henne mer illa.

”Gå!” säger hon till slut när hostan har lagt sig, och hennes ton är hård, rak, färdig är det ord som kommer för honom. Han vänder sig klumpigt mot dörren, snubblar ut i den tomma korridoren och får syn på några stolar längre ner, där sjunker han ihop utan att veta vart han ska ta vägen. En sköterska kommer gående på sina mjuka sulor, han viftar lite åt henne och säger att hans fru behöver en CPAP, sköterskan nickar på det där betryggande sättet och går förbi honom mot Evas rum. När dörren stängs blir det tyst.

Johannes fumlar upp sin telefon, som så många gånger förr bläddrar han fram till Amandas nummer, han trycker på meddelandeikonen och skriver ett kort sms. Om jag kommer till dig som en fri man, tar du emot mig då? Så sitter han en lång stund och ser på det, skäms över sig själv, innan han trycker på skicka och börjar vänta på ett svar som han någonstans innerst inne vet inte kommer att komma. Han gjorde sitt val, och nu får han leva med det.

Amanda Brandell röker med långsamma, njutningsfulla drag. Egentligen har hon slutat, men hon tillåter sig att ta en enda cigg vid enstaka, speciella tillfällen. Att jobba helnatt med ett mordförsök är ett sådant tillfälle, hon har förhört och skickat hem bögparet, och nu när den här dagen är officiellt över tillåter hon sig att stå och slänga vid sjukhusrabatten och ta en smygcigg, som vore hon fjorton år och rädd att bli upptäckt av mamma. Varje gång hon röker undrar hon varför hon egentligen slutade, det smakar alltid underbart, och det i sig själv är väl svaret. Hon älskar cigg lika mycket som en sjöman älskar havets våg, tralala, och håller kvar röken långt nere i lungorna så länge det bara är möjligt. En cigg, högst en gång i månaden. En enda. Hon blåser ut mot himlen, sommarmorgonen har redan hunnit tappa den korta nattens lilla svalka, det kommer att bli ännu en varm dag. Hon tänker på hunden därhemma, stackars lille Frasse, en långhårig vorsteh som har sett på henne med desperation i blick när de är ute och går. Amanda vet hur det känns, det där att inte kunna komma ur sitt eget skinn. Hon känner med honom.

När hon till slut motvilligt drar sista blosset, trycker ner fimpen med klacken i asfalten och vänder sig om är hon inte ensam. Han står precis utanför dörrarna, händerna i jeansfickorna, ser rakt på henne utan att väja. Blicken är öppen och ljus, hon svarar omedelbart med ett leende som hon känner blir brett och lyckligt utan att hon kan påverka det.

”Hej.”

”Hej.”

”Röker?”

”En.”

”Sluta.”

Hon bryter deras gamla ettordssätt att kommunicera med att något för bryskt svara: ”Det har jag. För tre år sedan.”

Han nickar utan att svara, gör en ansats att närma sig henne, hon backar på automatik ett steg och han stannar, blicken mörknar en aning. Han nickar igen, sakta.

”Jobbar du?”

Hennes tur att nicka, för att sedan rycka på axlarna.

”Blev precis klar. Du?”

Han skakar på huvudet.

”Nej, jag har kört hit Eva. Hon hade vatten i lungorna.”

Amanda nickar igen. Eva. Självklart. Det svider fortfarande, hon ler för att skyla över det, vet att han hann se hennes reaktion.

”Okej. Hoppas att hon blir bättre fort”, säger hon och vänder ryggen till. Hinner ta två steg ut mot gången innan han säger hennes namn.

”Amanda…”

Hon vänder sig om, så snabbt att hon nästan tappar balansen.

”Nej! Du Amandar inte mig. Du skickar inte ett enda jävla sms, du ringer inte ett enda jävla samtal, du skickar inte ett enda förbannat brev av något som helst slag, fattar du det? Du kommer inte hem till mig och du gör absolut ingenting alls av allt det du skulle kunna tänka dig att göra för att få ha kontakt med mig. Är det uppfattat?” Hon känner att hon är på randen till att börja gråta, händerna och knäna skakar, hon trycker ner händerna i fickorna för att behålla kontrollen så gott det går. Han nickar, långsamt, utan att för en sekund vända bort blicken.

”Det är svårt att bli lämnad. Men det är också svårt att lämna. Den lämnade har den moraliska rättigheten att slå i dörrar och gråta. Det har inte den som lämnar”, säger han, och den enda tillfredsställelsen hon får är att hans röst heller inte låter stabil.

”Vet du vad, jag är färdigdiskuterad”, säger hon bara. ”Du gjorde ditt val, det får vi båda leva med. Så är det bara.”

”Man lämnar inte en sjuk kvinna”, säger han. Igen. Gud, så många gånger han har upprepat det. Trots åren som har lagt sig emellan senaste gången hon hörde honom säga exakt samma mening, trots att hon har gjort allt hon kan för att begrava och glömma gör det fortfarande ont.

”Tack, jag vet”, säger hon. ”Då var vi väl klara här då.”

Hon vänder sig om igen.

”Jag saknar dig”, säger han, rösten är klar och ren. Hon stannar inte den här gången, knyter bara händerna och går snabbare mot parkeringen, och önskar våldsamt att hon hade månadens specialcigg kvar. Men det spelar ingen roll hur gärna hon skulle ta en till, hon gör inte det. Man får nämligen stå för sina löften, så är det bara. Man kan inte få två.

Karl-Axel Karlsson tar en klunk kaffe och suckar tungt. Klockan är halv tre på natten, och han kommer inte att komma hem än på en stund. Det är tur att jobbmaskinens kaffe är så pass starkt som det är. I vissa lägen är styrkan viktigare än smaken.

Han suckar igen, sätter sig på stolen som står mot väggen bredvid kaffemaskinen och luktar sig diskret i armhålan. Ja, jo, det är inte nyduschat, men heller ingen katastrof. Om han sköljer ansiktet i kallvatten och kammar igenom håret ska han nog klara ett par timmar till. Vilken rekordsommar det har varit. Ibland undrar han om det är just värmen som får folk att göra galna saker, om solens hetta liksom löser upp spärrarna hos vissa. Han säger det inte högt, i alla fall inte på jobbet.

Han hör rösterna höjas bak den stängda dörren och suckar återigen. Herregud, vilken galenpanna. Hon har precis förklarat för Urban att hon visste att det var rätt dag idag eftersom hon hade fått ett meddelande från mannen hon älskade i morgontidningen. När de hämtat dagens tidning och bett henne visa vad hon menade öppnade hon utan att tveka sidan åtta i den och i en artikel med rubriken Nya nedskärningar på pappersbruket ringade hon in bokstäver tills hon hade nog att forma orden du och jag love. Just henne är det kanske inte solen som har ställt till det för, efter alla dessa år på jobbet har han fortfarande inte vant sig vid när de riktiga stollarna dyker upp. De förhärdade brottslingarna är inget problem, inte de likgiltiga ungdomarna heller, och definitivt inte smårånarna, alla dem kan han hantera helt och hållet utan besvär. Men tokfransarna, de där med egen verklighetsuppfattning. Efter trettiosju år i tjänst är de nog det enda som fortfarande skrämmer och förvånar Karl-Axel.

Han tänker på sin födelsedag om två veckor, hur han ska göra. Han har ingen som helst lust att fira, men han inser att det blir svårt att komma undan eftersom han fyller sextiofem. De kommer att vilja tacka av honom, så är det bara. De har redan börjat skämta om det, särskilt Urban och Amanda. De har antytt att han ska putsa båten och fylla upp barskåpet. Karl-Axel har ingen aning om hur han ska komma undan det, han har ingen lust att förklara att båten har stått kvar i vinterförvaringen i två år och att hans barskåp inte har fyllts sedan den sjuttonde december samma år han ställde av båten. Han tar en klunk till av kaffet. Nu när det har svalnat lite är det nästan odrickbart. Så underligt det är att allt går att vänja sig vid. Han har inte saknat båten, inte det minsta.

Den vintern hände två saker. Det första var att han och Gun äntligen blev klara med sina resplaner, de hade fått hela rutten klar och noggrant nedtecknad. De skulle ta båten söderut, hade de tänkt, inleda med en tur nedöver den danska och holländska kusten, sedan vidare till Englands östkust, upp mot Skottland och Orkneyöarna, ner på västra sidan mot Hebriderna. Och så vidare. Så många kvällar de hade suttit under kökslampans sken med världskartan framför sig och pekat och planerat, skrivit och suddat i anteckningsboken, läst i guideböcker och gonat sig åt hur de skulle spendera sitt första år som pensionärer med att resa jorden runt.

Det andra som hände var att Gun diagnosticerades med livmoderkroppcancer i fjärde stadiet. Modertumören hade hunnit bli stor som en apelsin innan den upptäcktes. När hon började blöda och åkte in till akuten blev han förstås orolig, men egentligen inte särskilt rädd. Hon kom aldrig hem. De försökte operera henne omedelbart, men upptäckte att metastaserna var för spridda. Tre veckor tog det, så var det slut på allt. Den sjuttonde december dog hon. Och Karl-Axel lade ner anteckningsboken i lådan på hennes nattygsbord, söp sig igenom julen tills spriten var slut, nyktrade till, och trots att han inte har hjärta att sälja båten vägrar han att ens se den. Den får stå där den står.

Dörren öppnas och Karl-Axel reser sig med en suck från stolen. Urban kommer ut, sliten i kanterna. Kricke sitter kvar där inne.

”Nu ger vi oss”, säger han. ”Vi kör henne till psyket, hon behöver nog få någonting att sova på. Har vi fått besked om kvinnan hon attackerade?”

”Ja”, svarar Karl-Axel. ”Amanda ringde från sjukhuset, kvinnan är utom fara, men hon blir kvar över natten för säkerhets skull.”

Urban nickar, gnuggar sig över den kala skallen.

”Ja, då slipper vi mordåtal i alla fall. Herrejävlar. Kör försiktigt hem, Kalle.” Han ler. ”Vi vill ha dig helskinnad till födelsedagen.”

Karl-Axel ler tillbaka.

”Räkna med det.”

Monica står på andra sidan gatan, i busskuren, där ser det inte underligt ut om man står länge så här dags på kvällen när det inte går så många bussar längre. Efter en stund sätter hon sig, och ännu en stund senare reser hon sig igen, gräver lite i den stora handväskan, tar fram en telefon och låtsas knappa på den. Varje gång det faktiskt kommer en buss signalerar hon tydligt att hon inte ska åka med, den åker förbi, och så sätter hon sig eller ställer sig upp. Ingen ser på henne mer än en gång. Det är precis som hon har tänkt sig att det ska vara.

Hela tiden, även om det inte syns på henne, har hon sitt fulla fokus på huset mittemot, eller för att vara mer specifik, lägenheten på andra våningen, den som har en stor balkong som går runt hörnet, den måste vara hela sex-sju meter lång. Dörren in står öppen, hon kan höra musik där inifrån, då och då kommer det ett stort skratt som för med sig både mans- och kvinnoröster, och varje gång hon hör kvinnan börjar det koka i henne av ilska. Rör inte min man, din jävla slyna. Vad den kvinnan gör med hennes man är verkligen en gåta. Hon har ingenting där att göra.

Så sker miraklet. Han kommer ut på balkongen och tänder en cigarett. Hon ser hur det glöder till i skymningen, kan följa de slingrande rökpelarna som löser upp sig mot sammetskvällen. Han knäpper upp översta knappen i den mörkröda skjortan, viker upp ärmarna till armbågen. Varje gång hon tänker hans namn drar en behaglig rysning genom henne. John. Det är det stiligaste namn hon vet, och det passar honom perfekt.

Som så många gånger förut tänker hon på första gången de träffades. Hur hans mjuka leende tog in henne, de gröna ögonen som intresserat mötte hennes, fingrarna som nuddade vid varandra. Det välklippta stålgrå håret. Hon visste direkt, det var han. Han och ingen annan. De ses ungefär två gånger i veckan, alltid på samma tid, och sedan dess har hon fått så många bevis för att det är de som är menade för varann. Hon kan inte förstå varför han envisas med att fortsätta bära den där meningslösa vigselringen, när han uppenbarligen är gift med fel kvinna. Hon hör kvinnans skratt flyta ut genom balkongdörren, den rökande mannen där ute vänder sig med ett leende om mot rösten, fimpar och går in igen. Hon sticker ner handen i väskan, känner efter, hittar den och andas ut. Det är dags att spräcka hemligheten.

Hon slinker över gatan, smyger fram till porten och tittar på porttelefonen med efternamnen. Anderberg, Persson, Krohna… di Giovanni. Hon smeker med fingret över knappen, är noga med att inte nudda vid det andra efternamnet på den, det förhatliga. Men hon trycker inte på den utan på grannarna bredvids, väntar på ringsignalen, och när det surrar till och porten låses upp utan att någon frågar vem hon är blundar hon kort, tar det som det tecken det är på att hon är rätt ute.

Monica går uppför trapporna långsamt, vill inte vara flåsig när hon kommer fram. Utanför dörren – di Giovanni, åh, så vackert – stannar hon till och repeterar ännu en gång sitt inövade tal. Allt måste gå rätt, hon får bara en chans. Hon sticker ner handen i väskan, hittar, kramar om den. Så ringer hon på. Väntar. Ringer på en gång till.

När dörren öppnas är det inte John utan en annan man, en senig, blond man med vackert markerad amorbåge. Bakom honom spelar någon jazzartist ett trumpetsolo. Ett vinglas ställs på en glasyta.

”Jaha, hej?” säger han och ger henne ett vänligt, frågande leende. När hon inte omedelbart svarar säger han ”… du är väl inte Jehovas Vittne?”

”Nej då”, säger hon och ler, precis som hon har bestämt innan. ”Nej, jag undrar bara, är John hemma? Jag har en grej som han har tappat.”

”Javisst!” svarar han och ger henne ett äkta leende innan han vänder sig in mot lägenheten och ropar. ”John! Besök!”

Sekunderna innan han kommer är långa som år. Monica vrider huvudet långsamt åt vänster, ser köket, en dröm i kaffebrunt och aluminium, det är som att allting händer i slow motion. Hon ser honom närma sig i korridoren och kärleken spränger och dansar i bröstet, hon ler mot honom och kan nästan känna hur den rinner över, ut från henne som lava, alla måste se det på mig, hur kan de inte göra det, nu brister bubblan, han möter hennes blick och ler försiktigt, lite förbryllat, det är ett perfekt ögonblick. Sedan skymtar den där kvinnan fram bakom honom, en liten nätt varelse med mörkt hår och kungsblå omlottklänning, kvinnan tar också ett steg mot dörren, och efter det går allting så fort. Monica kliver två stora steg förbi den blonde och John, drar fram kniven ur väskan och gör ett utfall mot kvinnan, det går klumpigare än hon tänkt och kvinnan hinner ta ett kliv åt sidan mitt i ett förvirrat utrop så Monica missar bröstet, hon träffar kvinnans arm och allt blir bara skrik och tumult, inte så rent och kliniskt som hon har föreställt sig. Den blonde mannen hugger tag i Monicas armar bakifrån, låser dem i ett järngrepp bakom ryggen, vrider kniven ur hennes hand, den skallrar mot parketten, John fångar upp kvinnan i famnen, det är precis det motsatta mot det som skulle hända, det är ju Monica han skulle ta i famnen, henne vars fingrar han har nuddat menande varenda gång han har tagit emot pappmuggen kaffe där hon jobbar, henne vars ögon han har sänt hemliga meddelanden till i flera månaders tid, henne han glömde sitt Visakort hos i förra veckan så att hon äntligen fick veta vad han hette. Men han kommer att förstå. När den där kvinnan är ur världen kommer han att förstå att det är Monica Malmgren han är menad för. Monica di Giovanni.

Händerna skakar fortfarande när han tänker på det, han får svårt att få grepp om den där metallhylsan på vinflaskan och får ställa ner den på bänken igen och andas ett par gånger, in och ut. Det var så nära. Så många känslor som hann rusa igenom kroppen efter den inledande ilskan över att idioten bara stod där. Men så möttes deras blickar, och den där store, tunge mannens ögon var alldeles tomma, ilskan rann ur Alex och i stället greps han av total förtvivlan. Kliv åt sidan då, människa! Gör inte så här mot oss! Det förvånar honom fortfarande att han lyckades styra undan. Backspegeln skrapade i mannens jacka, så nära var det, hjärtat dundrade skrikande mot bröstkorgen, han återfick kontrollen och körde vidare hemåt med pulsen blixtrande för blicken hela vägen.

Plötsligt känner han två händer på sina axlar, en puss i nacken.

”Nervös?” säger John och Alex hör hans leende. Han vänder sig om och ger honom flaskan.

”Ja. Öppna den du.” De ler mot varandra. Det är dags.

På pricken utsatt tid ringer det på dörren. John öppnar, Alex står bakom med vinet, beredd att hälla upp, samtidigt märker han själv att han gömmer sig lite, han är rädd att han inte kommer att tycka om henne.

”Hej snygging!” säger John förtjust och de kramas, Alex ser henne knappt i hans famn, hon är tydligen väldigt liten. När de släpper varandra kliver han fram, ser till att ha ett välkomnande leende på plats och sträcker ut sin hand.

”Hej, välkommen. Alex.” Hon är späd, mörkt lockigt hår uppsatt baktill med slingor som slitit sig överallt, ett ekorraktigt ansikte med en generös mun. Hade han dragits till kvinnor hade han antagligen blivit helt bedårad. Det nyper till bak bröstkorgen.

”Hej, tack. Alex” svarar hon och så blir det en genant tystnad medan han väntar på att hon ska säga sitt namn, innan både hon och John börjar skratta och hon fortsätter ”Ja, alltså, Alexandra då. Vi heter Alex båda två. Men vet ni vad, ni kan kalla mig Lexi, så blir det enklare. Jag lystrar till det med.”

”Jaha!” Han skrattar med utan att egentligen tycka att det är minsta roligt. Istället räddar han sig med att ge henne glaset, hon tar emot det samtidigt som hon sparkar av sig skorna. John lägger handen i hennes korsrygg och visar in henne.

”Vilken fin lägenhet. Jättemysig.”

”Tack”, säger John varmt och lägger istället armen om Alex, som tacksamt lutar sig in mot honom, suger åt sig av hans trygghet.

Stämningen lättar efter mat och mer vin. En lätt berusning gör att Alex äntligen slappnar av, kan släppa den där underliga känslan av att det skulle vara så lätt att ersätta honom med den här nätta lilla varelsen. Om jag hade kört på den där mannen idag. Om jag hade hamnat i fängelse. Hade du väntat på mig, John? Han skakar av sig de dumma tankarna, försöker delta i de andras samtal, men det handlar om jobb så han är inte riktigt med.

När John går ut på balkongen för att röka blir de för första gången ensamma, Lexi och han. Hon ler mot honom. Det är ett vänligt leende.

”Du gillar inte det här”, konstaterar hon mjukt. Han blir ställd av att hon är så rakt på sak.

”Jo, absolut”, säger han och menar det ju på sätt och vis. ”Jag förstår bara inte riktigt varför du är beredd att göra det.”

Hon ställer ner vinglaset på bordet, ser honom rakt i ögonen.

”Sommarens bästa händelse var när jag och maken äntligen ansökte om skilsmässa.”

Alex vet inte vad han har väntat sig, men inte var det den inledningsmeningen. Lexi börjar skratta lågmält.

”Jag vet. Man brukar inte säga det högt. Och han är inget monster, så det finns inget skäl att tycka synd om mig. Jag älskar honom fortfarande. Vi är inte rätt för varandra bara, vi ser livet på väldigt olika sätt. Och man kan säga vad man vill, men när man i tolv års tid har sagt att man ska ‘tänka på saken om ett tag’ när jag har tagit upp frågan om barn, då kan man inte påstå att man inte har fått tid på sig. Han bad om tid hela tiden, och jag gav honom den tid jag hade. Nästa år fyller jag fyrtio. Jag har inte mer tid. Och jag vill ha barn.”

”Och det gör dig ingenting att ditt barn i så fall får två pappor?”

”Två pappor som vill ha barn är ju tusen gånger bättre än en som inte vill ha det.” Hon ler igen. ”Och jag tror att du och John har pratat om det här så länge att det finns väldigt lite oavklarat. Så länge vi är tydliga från bägge håll med hur vi vill ha det, tror jag att det här är ett alldeles strålande arrangemang.”

Alex vill fråga henne hur hon har tänkt, men låter bli. John och han har ju egentligen velat ha ett barn som båda är juridisk förälder till, det kommer att bli omöjligt om de väljer den här kvinnan, hon tänker inte ge upp sitt barn. Samtidigt kan de inte adoptera på traditionellt vis, John är för gammal utöver det lilla aberet att färre och färre länder accepterar homosexuella par, så de har inte så många möjligheter. Hon kanske är deras enda chans.

”Jag tror att det enda vi kommer att ha svårt att komma överens om är namnet”, säger plötsligt Johns röst, han har kommit tillbaka in och sätter sig på armstödet bredvid Alex och ger honom en cigarettdoftande puss på kinden.

”Blir det en flicka ska hon heta Lisa efter min farmor”, säger Lexi med ett leende. ”Blir det en pojke får ni bestämma.”

Trots att de alla skrattar kan inte Alex komma ifrån känslan av att det är något de missar. Hennes skratt klingar av glödande stål.

”Kommer du ihåg henne? Gamla fröken Bratwürst?” Camilla skakar på huvudet med ett sorgset litet leende. ”Hon blev över nittio år, vet du. Och ja, jag får ju egentligen inte prata om dem, jag vet, men nu är hon ju död, tantan. Stackaren hade nog legat där en stund.” Hon suckar lite och ställer ner gratängen på köksbordet bredvid salladsskålen. ”Men jag tyckte nästan mest synd om tösen. Hon hade aldrig sett en död människa förr, vet du. Och då kan man ju tycka att det här var en ganska hård introduktion.”

Peter svarar inte, han sitter och stirrar ner på sina händer.

”Och samtidigt, vet du, tänkte jag att det kanske är bra att Kjetil Lunds dotter får lite verklighet bakom öronen också. Jag blev riktigt förvånad när jag fick veta att hon skulle sommarjobba hos oss. Men det är inget fel på henne, det är en söt tjeja. Faktiskt.”

Peter ser inte ens upp, bara vrider händerna om varandra. Det sticker till av oro i Camillas kinder.

”Peter?”

Långsamt, långsamt lyfter han ansiktet mot henne, hennes händer fladdrar upp mot bröstet när hon ser hans ansiktsuttryck. Hon säger ingenting, det enda hon kan tänka är nu lämnar han mig. Herregud, nu lämnar han mig.

”Jag dog nästan ute på vägen idag.”

Hans ögon fylls med tårar och han fäller ansiktet ner mot händerna igen. Det tar en stund innan Camillas hjärta har slutat slå tunga basslag mot örongångarna och det sjunker in vad han sagt. Hon dunsar ner på stolen bredvid honom.

”Hur då dog?” säger hon och rösten är pipig, hon harklar sig och sätter sig på händerna.

Han är tyst igen, en lång stund sitter han tyst innan han försiktigt börjar prata.

”Jag har liksom… varit lite snurrig på sistone, Milla. Ibland är det som att jag missar lite tid. Jag kan stå mitt i någonting, och så plötsligt är det något annat, det har liksom skiftat lite utan att jag har varit med på det.” Han pausar. ”Gubbarna har skojat med mig om det ett tag, att jag försvinner. Jag har tänkt att det är ett av de där skämten som lever sitt eget liv, du vet. Som egentligen inte har så mycket grund. Jag har inte tagit det på allvar.” Han vrider händerna om varandra, de stora händerna med ärret efter brännskadan på vänstern. Camilla lyssnar tyst, drar fram sina egna händer och lägger dem i knät. ”Men idag…” Han suckar. ”Jag skötte trafikflödet. Och i ena stunden stod jag och dirigerade, i nästa stod jag mitt i vägen och såg en stor Volvo närma sig alldeles för fort.” Camilla fryser där hon sitter trots att dörren till uteplatsen står öppen och det fortfarande är varmt ute. Plötsligt önskar hon att hon hade haft på sig långärmat och kunnat gömma händerna i ärmarna. ”Jag tänkte att jag måste flytta mig, men…” Han suckar igen. ”Det gick liksom inte. Jag var inte rädd, jag var bara… borta.” Han ser äntligen upp, ser henne i ögonen, smärtan hon ser där rör henne in i det innersta. ”Så kom det sig att jag blev stående där. Och bilen kom närmare och närmare, det gick liksom så sakta trots att det gick fort, och det enda jag kunde tänka på var att dör jag nu, då får jag aldrig mer se dig och Christoffer och Tuva. Och det var först då jag blev rädd.”

Camilla slutar frysa som att någon har stängt av en knapp, hon sträcker ut handen och lägger den på Peters kind. Han hulkar till och griper efter den, håller den kvar mot sitt ansikte medan tårarna rinner över. Hon sträcker ut sin andra hand med och klappar honom, över håret, över pannan, över de slokande axlarna.

”Gubbarna sa att det bara var en tidsfråga. Jag hade tur den här gången, han i Volvon lyckades väja i sista stund, jag kände nästan bilen stryka mot armen, så nära var han. Men gubbarna har sett att jag har schabblat innan.” Han tar en paus till, kramar hennes hand. ”Jag måste sluta lägga asfalt, Milla. Henke sa att han trodde att jag kan ha epilepsi, hans dotter har visst det. Och är det epilepsi släpper de inte ut mig på vägarna igen.” Han ser skamset åt sidan. ”Jag vet inte vad som händer nu. Jag blev tillsagd att inte komma till jobbet förrän jag har fått besked av läkaren. Och jag vet inte…” Han hulkar ett par gånger. ”Hur blir det nu? Jag är ju inte 30-nånting längre utan en gammal gubbe som kanske inte får något annat jobb. Kommer du att hata mig om jag blir en krake som inte kan dra in pengar?”

”Men älskade vännen”, snubblar Camilla ur sig mellan klapparna, ”det är väl klart att jag inte gör. Vi klarar oss alltid, det vet du väl? Stoffe är ju i Göteborg och Tuva flyttar till hösten, vi får väl sälja radhuset om det kniper och sätta oss i en billig lägenhet och äta en massa falukorv.” Hon lägger händerna om hans ansikte, lyfter det mot sitt eget. ”Jag älskar ju dig, dumskalle. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag skiter väl i om du kan lägga asfalt eller inte.”

Hon ler, Peter grabbar storgråtande tag i henne och drar över henne från stolen till sitt knä, hon lägger huvudet mot hans axel och så sitter de där en stund och låter gratängen på bordet kallna.

Anniken Lund ska bli deckardrottning. Hon har redan räknat ut hur allting ska gå till. Det som ska göra henne känd är att hon ska skriva böcker med sig själv i huvudrollen, om och om igen. Hon ska vara polis i en av dem, rättsläkare i någon annan, till och med bli mördad då och då. Det är en helt genial idé och det förvånar Anniken att ingen redan har gjort det. Men bara det i sig själv bevisar ju att hon är något extra och att det kommer att bli succé. Det enda är att själva skrivandet av böckerna går lite knaggligt, det är faktiskt svårare än man kan tro att hitta på ett originellt mord. Dessutom har hon hittills inte fått något positivt svar från någon av skrivarlinjerna hon har sökt till efter gymnasiet, så hon har ingenstans att flytta och börja sitt nya liv än. Istället sitter hon bredvid Tuvas mamma i en liten vit bil med företagstryck på utsidan och hoppas att inte en kotte ska se henne i de här skitfula brallorna som man måste ha för att jobba på det här företaget. Alltså, Anniken skulle egentligen inte kalla det ett riktigt jobb. De typ städar och åker och köper blåbärssoppa.

Tuvas mamma är snäll och tråkig. Hon berättar om en massa saker som Anniken inte orkar lyssna på. Istället sitter hon och funderar på sina böcker, tänker ut plottar och snygga inledningar. Hon gick på den smala stigen, där i skogens kant och tystnaden var öronbedövande… Nej. Hon simmade i det svala vattnet i månskenet, när hon såg upp och det stod en man där… Nej. Gud, vad Tuvas mamma tjatar, det skulle vara så himla mycket lättare om hon kunde hålla tyst. Dessutom luktar hon faktiskt svett.

Gatorna dammar, det är så varmt ute att luften nästan dallrar. Anniken följer slött husen med blicken. Det händer aldrig något spännande här, det är världens tråkigaste stad. Det är då hon får den briljanta insikten att hon såklart ska skriva om fler här än sig själv. Att hon inte har tänkt på det! Det kan bli som Camilla Läckberg som skriver om Fjällbacka, fast Anniken ska ha med riktiga namn på riktiga människor, hon kan vara den som sätter staden på kartan. Anniken sträcker lite på sig i sätet, sneglar på Tuvas mamma och tänker med ett fniss att hon kan få bli det första offret för en galen mördare. Hon satt i en liten vit bil och hade ingen aning om vad som skulle hända…

”Då så”, säger Tuvas mamma och lägger i handbromsen, helt ovetande om Annikens planer på att ta livet av henne. ”Upp och hoppa sommarloppa!” Anniken himlar osynligt med ögonen. Hon är verkligen astöntig, Tuvas mamma. När de är på väg uppför trapporna säger hon att Anniken får dammsuga, så ska hon blablabla något annat, Anniken har slutat lyssna för det är så tråkigt, men de möter en kille i trappen som får Anniken att önska att hon hade haft sina egna kläder på sig i stället för den här formlösa t-shirten, han är skitsöt. Hon vänder sig diskret om efter honom men han har redan hunnit ner.

När Tuvas mamma först ringer på och sedan låser upp dörren och öppnar hör Anniken först högljudda, oregelbundna tickanden, sedan slår det ut en ordentlig stank. Det luktar… sopor, fast liksom inga sopor som Anniken vet vad det är. Det luktar kiss och gammal gubbe och sopor, och under alltihop ligger en sötaktig lukt som hon inte förstår, men som får henne att vilja skrubba ur munnen med tandkräm. Anniken som automatiskt har tagit ett steg in när dörren gick upp ser byltet på golvet utan att riktigt se, hon känner bara lukten, men när hon förstår förstår hon liksom helt och hållet, plötsligt förstår hon vad döden faktiskt är, och det är då Anniken Lund börjar gråta som ett litet barn med tårarna trillande nerför kinderna, hon darrar i hela kroppen och Tuvas mamma tar henne i den svettmjuka famnen och säger såja såja, och Anniken kramar henne hårt tillbaka och gråter och gråter och gråter.

För Sonja Würth har tiden alltid varit viktig. Hon har i hela sitt liv satt en ära i att vara i tid, och uppskattat andra som gjort detsamma. I sina unga år var hon lärarinna, och satte en ära i också att vara en fruktad sådan, i hennes klassrum hängde rottingen löst ända fram till 1958. Sonja Würth anser att allt blev mer slapphänt när skolagan förbjöds och har öppet stått för det. Hon förstår inte ens varför ungdomarna nu för tiden gör sådant väsen av att de har ”tagit studenten” när de inte behöver ta en endaste examen eller egentligen kunna någonting, bara ha suttit av sina skoltimmar och haft råd att köpa mössan. Tiden är ur led.

Och så är det ju det där med att ha blivit så gammal att hon hör väldigt dåligt. Det har lett till att Sonja Würth har minst tre klockor i varje rum. Väggur, golvur, bordsur. Hon tycker om klockor som både tickar högt och helst slår både hel-och halvtimmesslag. Hon störs aldrig av ljuden, tvärtom är det så betryggande att det hela tiden kommer små påminnelser om livet, det gör det hemtrevligt. Det var en av hemsamariterna som klagade över ljudnivån i Sonja Würths lägenhet. Hon påstod sig riskera att få ett epilepsianfall av att klockorna inte var samstämmiga utan både tickar och slår helt oberoende av varandra. Den flickan har hon inte sett till igen, gud ske lov. Några obehagliga epileptiker vill inte Sonja Würth ha rännande i sin lägenhet.

Hur som helst ligger hon alltså på golvet nu, Sonja Würth, och väntar på den hemsamarit som komma skall, utan att ha lyckats ta sig därifrån sedan hon halkade på parketten i tisdags. Hon är inte dummare än att hon förstår att hon har brutit sig, ändå retar hela situationen henne något så oerhört. Hon har redan behövt lätta på trycket några gånger, och pölen under henne har blivit kall och otäck, däremot har hungern helt försvunnit. Hon försökte ropa till budet i morse när han kom med tidningen, men fick inte ur sig mycket till hörbart ljud. De är så snabba med allt nu för tiden, budet ser inte ens till att tidningen kommer ner ordentligt utan lämnar den hängande på trekvart. Det är mycket slarvigt alltsammans. Och inte kommer hon upp och kan reda ut det hela heller.

I stället ligger Sonja Würth och lyssnar på sina klockor och tänker på de där dagarna i klassrummet där hon smärt och skarp som rottingen själv ställde sina frågor. År efter år när de började närma sig examen äskade hon tystnad i klassrummet och ställde dem frågan. Är tiden det enda som bara går framåt? Så lät hon dem komma med sina förslag respektive argument för och emot. Då och då, något år här och där fanns det enstaka begåvningar som faktiskt överraskade henne med sina svar, men för det mesta satt de med dumt gapande munnar och väntade på att hon skulle svara på sin egen fråga. Det gjorde hon givetvis aldrig. Tidens mysterium måste var och en lära sig att tolka på sitt eget vis.

Sonja Würths andetag är rossliga, grunda. Hon märker att hon inte ens orkar försöka förflytta sig längre. Vilken dag är det nu? Hur länge har hon legat här? Det är svårt att säga. Hon ligger så att hon inte ser något fönster. Men tidningen hänger där i brevinkastet på trekvart, och det ligger väl i alla fall minst en till på golvet under? Hon har knappt hunnit tänka tanken klar när hon hör att brevinkastet smäller till, tätt följt av den dova dunsen när tidningen landar på de andra. Hon försöker ropa på hjälp igen, men inget ljud kommer, hon råkar bara kissa lite till av ansträngningen, och så är det precis som att något inuti Sonja Würth brister, som en liten silverlina som går av med ett tunt pling och precis då förstår hon att det är dags att bli rädd. Sonja Würth har nämligen alltid vetat att det inte är tiden som går framåt, tiden är cirkulär och opålitlig, det är därför man måste hålla så hård ordning på den. Det enda som bara går framåt är livet.

Det var inte skuld, utan den mer nedborrande känslan av skam som krökt sig fast i hans ryggrad när den tjocka damen slagit undan hans hand och väst håll dina skitiga labbar borta. Han hade försökt säga till henne att han inte alls var smutsig om händerna, mamma och han hade faktiskt precis fikat Zingo och en chokladboll och han hade fått gå på toa och tvätta händerna efteråt, men damen såg inte ens på honom längre utan bara på mamma, och trots att hon inte sa någonting mer såg hon på mamma med samma blick, som att mamma skulle vara skitig, världens vackraste mamma med världens varmaste ögon, och där någonstans hade han förbryllat förstått att det var någonting som var fel på dem. Någonting som inte gick att tvätta bort. När de gått därifrån och han frågade mamma varför tanten sa sådär hade mamma inte svarat på det. Hon hade bara tagit ett hårdare grepp om hans hand och sagt en dag kommer de alla att förstå, inshallah.

Där han står, lutad mot sin blå Hondas sommarstekande huv, får Azad samma känsla som den där dagen i klädbutiken när han var fem år och lät sig förföras av den lena velourytan på en tröja. Han vet att det är fel, att han inte får, men han släpper inte Erika med blicken. Han kan fortfarande känna hennes hud i sina handflator, lika len och förförisk som velouren, och lika förbjuden. De skrattade åt kontrasten mellan hennes fräkniga genomskinlighet och hans olivfärgade fingrar. Han ser på dem alla tillsammans, de fyra vackert blonda huvudena som skrattar och pratar och äter mackor med prickig korv, och trots att han vet med skrämmande säkerhet att han inte kan ta mannens plats i den där kvartetten står han kvar, mest för att han inte klarar av att släppa taget om henne.

Hon har varit hans handledare hela året och det största skälet till att han ens vill vara kvar på institutet. De har jobbat sömlöst ihop, trivts tillsammans från första stund. Han minns fortfarande sin inledande besvikelse när han sett de smala guldbanden på hennes vänsterhands ringfinger, och sedan hur han generat skrattat tyst åt sin egen fåfänga, som att den där mogna, intelligenta, vackra kvinnan skulle se två gånger åt en av sina unga doktorander.

Det gör ont att se på henne. Han lutar sig över på ena benet, undrar varför han ens är här och plågar både sig själv och henne. Hon har aldrig inbillat honom någonting. Du är jättefin, Azad. Verkligen. Men jag är gift, och har inga planer på att ändra på det. Hon har aldrig sagt ett ont ord om mannen som sitter bredvid henne och försöker kamma ut den ena flickans hår. Hon har faktiskt knappt ens pratat om sin familj.

När de reser sig och börjar plocka ihop sina saker skakar också Azad på sig, tar sig loss och öppnar bildörren. Stekande hetta slår honom i ansiktet, får honom att kippa efter andan, han knådar sig igenom luften ner på sätet och sätter nyckeln i tändningen. När han kör ut ser han mot Erika en sista gång. Hon står med ryggen till. Han undrar plötsligt om det spelar någon roll i sammanhanget att han är den han är, eller om situationen hade varit en helt annan om han också hade varit fräknigt ljus och hetat Pelle. Han undrar om hon skulle ha känt sig lika skitig då, eller om skiten sitter hos honom. I honom. Om han mest genom att vara den han är har smutsat ner något. Han tänker på sin mamma, på hennes varma händer och mjuka sångröst, och han skäms.

Portuppgången är sval. Han går sakta uppför trapporna, vilar i svalkan över pannan. På våningen under hans sticker en tidning ut till hälften genom ett av brevinkasten, han petar in den så att brevinkastet slår igen och fortsätter sedan upp till sig. Lägenheten är mörk och luktar fortfarande annorlunda. Han vet inte om det bara är inbillning att hennes parfym har dröjt sig kvar, ett önsketänkande, men han går fram till fönstret och slår upp det på vid gavel mot den stillastående hetluften. Han blundar ut mot solen och andas några gånger innan han släpper ut tårarna.

En dag kommer de alla att förstå, inshallah.

Nästa sida »