text


Det är först när regnet börjar slå mot busstaket som Linn tittar upp från händerna i knät. När hon ser ut över åkern kommer den första blixten, hon ser den klyva himlen i två delar långt borta vid trädgränsen. Hon undrar om den slår ner i något, sätter eld. Tanken får henne både att le och att röra sig oroligt på sätet. När hon flyttar sig känner hon själv hästdoften som dunstar upp från hennes varma ridbyxor, det får henne att le igen.

Det är lördag idag, det är lördag. Hon måste komma ihåg det. Det är lördag. Kom ihåg det.

Ginnie var på dåligt humör när Linn kom till stallet imorse. Sidsteppade in henne rätt i boxväggen, trots att hon hade varit tydlig med att hon kom in och stod där hon stod. Vackra, nyckfulla Ginnie. Hon vet att det satt långt inne för Anne att låta henne bli andraskötare, de tycker egentligen att hon är lite för ung för att få så pass mycket ansvar. Men de sa ja. Och hon har lärt sig så mycket det här året, inte bara av Anne utan av Charlie också.

Charlie.

När hon tänker namnet går en ny värmevåg genom henne, hon känner sig upplyst inifrån, pirrande som att blixten har slagit ner i henne med.  Vem kunde väl ha trott det? Hon går igenom året i huvudet, hur förändringen sakta har kommit. Charlie såg henne inte ens i ögonen i början, hon var ju bara en barnunge som hängde Anne i hasorna och drömde om att tävlingsrida hon med. Det första som hände var att Charlie gav henne korthuggna order över huvudet. Det andra var att hon skrattade när Ginnie med uppspärrade näsborrar vägrade låta Linn komma nära. Du kan inte skynda på närhet, lillan, hade hon sagt. Linn har tänkt på det så många gånger det här året. Du kan inte skynda på närhet.

Bussen stannar till vid Föreningsgatan, paret med barnvagnen kliver av. De blir genomblöta direkt, regnet öser ner nu. Linn är ensam kvar på bussen.

Sakta men säkert har hon envisat sig närmare och närmare, inte bara Ginnie. Hon har drömt om dagen när Charlie ska se på henne med uppskattning i blicken, se på henne och nicka gillande och säga bra, lillan. Hon har googlat hennes namn så många gånger, pluggat tävlingsresultat, tittat på bilder, känt den hopplösa, hisnande beundran som bultar genom hela kroppen. Sakta men säkert har hon vunnit små segrar. Charlie som möter hennes blick för första gången. Charlie som ger henne nytt ansvar. Charlie som för första gången skrattar åt ett av hennes skämt, ger henne en bufflig kram som de båda blev generade av. Charlie som erbjuder henne en kopp te efter dagens arbete och för första gången berättar något om sig själv. Lyckan i Linns kropp, närmandet, den sakta kommande närheten.

Och så idag. Den underliga spänningen när Charlie kom in till henne i Ginnies box. Vad pratade de om? Linn minns inte. Det enda hon minns är att de plötsligt bara stod nära varandra, väldigt nära, för nära, och att Charlie utan att säga någonting plötsligt rörde vid henne, vid hakan, det känns fortfarande som att det bränner där, ett stråk av lava vid käkbenet. Charlies ögon så nära nära nära, och så kyssen. Den slog ner med våldsam kraft i Linn, insikten om att hela hennes inre skrek ja på ett sätt hon aldrig har känt förut, och att hon aldrig har känt det förut för att det är så här det ska vara, precis så här, brännande, starkt, en närhet som har arbetats för, inget fumlande på gymnasiediscon med fulla klasskompisar, utan en vuxen mun som är lika mjuk som hennes egen. Det är en naturkraft. Och så drog de sig ifrån varandra, Linn stod med ryggen mot boxväggen, Ginnies varma kropp bakom Charlies självlysande, deras snabba andhämtning som lugnade sig lite, och rodnaden som hon kände sköt upp mot hårfästet. Charlies ögon. Sökande, förvånade. Och så viskade hon hennes namn. Inte lillan, inte något av de där kommandoorden, bara hennes namn. Andlöst, enkelt, förvirrat. Linn. Bara att höra namnet nämnas fick den utdöende lågan att flamma upp på nytt. Och hon viskade bara ja till svar. Hon blundar och är tillbaka där, i händerna som söker efter en kropp som är likadant byggd som hennes egen, känslan av att ingen blyghet eller osäkerhet fick plats, Charlie som viskade får jag? mot hennes läppar innan hon efter Linns nick stack in handen under hennes t-shirt, åh herregud den känslan! Blixten!

Bussen bromsar in, den är framme vid ändhållplatsen. Linn kliver ut i ett ljummet, gyllene regn, undrar om hon själv lyser lika kraftigt som den där blixten. Mobiltelefonen darrar till i bakfickan, hon fumlar snabbt fram den, men det är inte Charlie. Det är pappa. Raka spåret! står det bara.

Bussens dörrar stängs igen med ett gnisslande. Regnet känns plötsligt kallt. Linn ser sig omkring, letar med blicken efter pappas bil, får syn på den längst bort på parkeringen. Hon ser skuggan av honom genom sidorutan, han tutar för att skynda på henne lite till trots att han borde se henne småspringa genom regnet. Så länge du bor under mitt tak gör du som jag säger. Linn sätter hakan i vädret, känner den nya insikten som en kula av värme närmast hjärtat. Han kan inte ta ifrån henne den. Det kan ingen.

”Vi skulle behöva ha bil om vi ska bo där.”

Willem har somnat i Karins armar, hon sitter med hakan lutad på hans svettiga huvud, ler det där inåtvända leendet.

”Ja, det skulle vi förstås”, svarar hon utan att vända blicken mot honom. ”Men vi kan köpa cyklar med flak också. Eller en sådan där vagn, du vet. Vi måste inte köra varje dag. Du har ju sagt att du vill börja träna regelbundet igen, du kan cykla barnen till och från dagis.” Hon ler som att hon har serverat en underbar bild. Mateo känner hur det börjar klia under kragen, sträcker upp ett par fingrar och trycker mot den där punkten i nacken som värker.

”Du menar allvar”, säger han. En känsla av att sjunka, få dåligt med luft.

”Jag tror att vi skulle ha det underbart där.”

Mateo säger inget mer. Han vänder blicken ut genom rutan. Bussens fönster är dammiga, gräset utanför är gulnat. Den här sommaren är kvävande. Hur gick det till? Hur förvandlades de från två urbana, bekymmerslösa människor till ett gammalt svettigt par som diskuterar hur många gånger i veckan man får köra bil för att inte tynga för mycket på miljön? Ska de börja renovera ett skabbigt hus på landet? Bo långt bort från vännerna? Han har alltid trott att de är så lika, att de vill samma saker. Nu vet han att det inte är sant. De kanske bara letade likheter för att de ville vara lika, kanske lurade sig själva att se saker där som inte finns. Hon var så… skarp, när de möttes. Så tydlig i konturerna, så målinriktad och stark. Han minns hur hon brukade kasta huvudet bakåt när hon skrattade, skratta ett ljudligt hä hä hä som fick det att dallra i hela honom. När han ser på henne nu, i smyg, känner han nästan inte igen henne. Det är inte bara den nya mjukheten i kroppen, eller håret som hon har låtit växa eldvilt och slutat platta, det är mer än så. Det där drömmande hon har fått i blicken, sättet hon håller om Willem, det lilla leendet, som att hon har en högst privat hemlighet som är mycket roande. Han är rädd för den här nya Karin, rädd att han inte kommer att kunna älska henne.

Älska dem.

Det finns ingen han kan prata med om det. Det här blev inte som han tänkt sig. Nej, sannerligen, detta hade knappt någon ens kunnat föreställa sig. Efter tre år med försök, sedan två IVF som blev missfall, och ett tredje som ledde till en graviditet där de båda hela tiden väntade på att det skulle gå fel för att sedan gå igenom en förlossning som i hans ögon var en ren massaker. Allt blod, alla människor som sprang omkring med sina korthuggna kommandon, Karins ansikte som inte längre var Karins ansikte utan en furie, en demon, en morrande varelse med huggtänder. Och så pojken, den lilla krävande som tog över tillvaron helt. Att se Karins självklarhet med honom, den fullständigt ogenomträngliga bubblan när hon har Willem i armarna. Mateo vet inte varför de envisas med att han ska vara med, att han skulle ge flaska lika ofta som Karin ammade, när det hela bara är en charad. Han har aldrig känt sig så utanför något i hela sitt liv. När han sedan tänker på överraskningen i att hon blev gravid igen, på naturlig väg, redan bland de första gångerna de hade sex efter förlossningen, där blir han tvungen att stanna tankarna för att inte känslan av att sjunka mot botten ska övermanna honom helt.

Hur gör man för att få tillbaka sig själv om man har förlorat sig?

”Hörde du?” säger Karin milt och han rycker skuldmedvetet till, möter hennes blick.

”Vadå?”

”Åskan. Det verkar som att det kommer att börja regna, äntligen.” Hon sträcker fram handen och stryker över hans kind. Hennes ögon är ljusa som himlen. Mateo tar hennes hand, ger den en puss, undrar varför det känns som att han ska börja gråta.

”Äntligen”, säger han och håller kvar hennes hand i sin. Långt där borta över träden hör han ett mullrande.

Huset är gammalt och har tydligen inte renoverats på ett tag. Mateo både fotograferar och skriver små anteckningar i mobilen, han lägger märke till och kommenterar saker som hur många eluttag det finns i varje rum, sådana saker som Karin egentligen struntar i. Hon ser mer på helheten, på hur rummen är placerade i förhållande till varandra, hur ljuset faller in. Trots att det är stekhett ute är köket svalt, det tycker hon om. Det är ett gammalt, rejält lantkök, mäklaren har redan sagt beklagande att den gamla vedspisen ryker in och att man måste provtrycka skorstenen, men Karin tycker om det som det är, slappnar av i det slitna. Det ser använt ut, inbott och bekvämt. Det ser ut som att en farmor och farfar har suttit och fikat där och väntat på att barnbarnen ska knacka på. Ja, hon tycker mycket om det.

”Det är säkert möss i skafferiet”, säger Mateo med näsan rynkad och pekar med tummen mot den skavda lavendelblå spegeldörren. Karin går fram till den och öppnar, skafferiet är tömt men luktar fortfarande torrvaror. Mjöl, gryn, ris. Och en dunst av äpplen, märkligt nog. Från skafferiväggen går en rundstav under taket hela vägen bort till andra sidan rummet. Karin ler och ser för sig knäckebröd som kan hänga där. Eller lavendelknippen. Växer det lavendel på gården? Om inte kan hon plantera några.

”Jag tar med honom ut en sväng”, säger Mateo och knycker till på barnvagnen, Willem har vaknat och börjat kinka. Karin nickar bara utan att säga något. Hon ser att Mateo är klar med sin bedömning. När han har gått ut med vagnen är hon ensam kvar i huset, det är tyst och rofyllt, det enda som hörs är en geting som surrar mot fönstret. Karin stryker med ett finger över dörrposten, någon har markerat med bläckpenna på två sidor av den, horisontella linjer för att tydliggöra att någon blivit längre och längre.

På andra sidan stora rummet står altandörrarna öppna, hon går dit och ställer sig att se ut över gräsmattan. Man skymtar sjön nedanför kullen, det är så vackert att det värker lite i henne, så lätt att föreställa sig Willem om några år, springande ner för att hoppa från bryggan. Hon vet redan att Mateo kommer att säga att det är för mycket jobb, för långt från stan, att de blir isolerade här. Men det spelar ingen roll. Det är… så lätt att föreställa sig livet här. Hon kan känna det helt konkret. Livet.

Hon sparkar av sig skorna på altanen och kliver ner på gräsmattan barfota, nyper med tårna, ler för sig själv. Går över gräset bort mot äppelträden, fortsätter ner mot det lilla lusthuset på kullen. Plötsligt hör hon ljud där inifrån, det låter som ett suckande.

Det sitter en kvinna där inne och gråter. Hon sitter med händerna för ansiktet, den knubbiga kroppen rister med snyftningarna. Karin hejdar sig en kort stund men knackar sedan på räcket och kliver in. Trägolvet känns lent under hennes fötter.

”Hur är det med dig?” säger hon och kvinnan rycker till, torkar tårarna med ryckiga rörelser och ler tveksamt mot henne.

”Oj, förlåt, här sitter jag ja”, säger hon och rätar upp sig lite. ”Tittar du på huset?”

”Ja”, säger Karin och sätter sig bredvid henne som om de varit gamla väninnor. ”Du med?”

Kvinnan skakar på huvudet, det stiger nya tårar i hennes ögon. ”Jag har vuxit upp här”, säger hon och ler igen. ”Det känns bara vemodigt att ta adjö av Almaryd. Förlåt, vad dumt att jag sitter här och gråter, jag borde ju försöka berätta om allt som är bra med det här huset.”

”Vet du, det ser jag”, säger Karin. ”Det syns att ni har haft det bra här. Det är ett gott hus.”

”Ja”, säger kvinnan och tårarna börjar sakta rinna nerför hennes kinder igen. ”Mina föräldrar köpte det när mamma gick gravid med mig. De hade visst sett på flera hus, men de brukade säga att när de kom hit, då var det jag som sa åt dem att de hade hittat hem.” Hon ler genom tårarna. ”Mamma berättade hur de ställde sig mitt i köket och frågade vad tycker du, lillis? Hon la händerna på magen och kände plötsligt hur barnet hickade. Och det tog de som ett ja.”

Karin ler tillbaka, lägger automatiskt en hand på sin egen mage. ”Jag har en sjumånaders pojke”, säger hon. Efter en kort tvekan lägger hon till: ”Och… jag är två månader på väg med nästa. Redan. Jag har ingen aning om hur det kommer att bli att ha två så små på en gång.”

Kvinnan ler blygt mot henne. ”Det skiljer ett år mellan mig och min syster också. Vi hade mycket roligt för oss här, vi två. Det fina med att vara så tätt på varandra är att vi blev väldigt nära.” Hon tar en kort paus, nickar mot Karins mage. ”Får jag?”

Karin skrattar till.

”Jadå. Men det är lite för tidigt att känna något annat än valkar.”

Kvinnan lägger försiktigt sin hand ovanpå Karins. Hon drar ett djupt, darrigt andetag. ”Vad tycker du, lillis?” säger hon. Tonen är allvarlig.

Karin lägger sin andra hand ovanpå hennes, tar ett mjukt grepp om handen och håller om den. ”Jag tror att lillis och jag är helt överens”, säger hon. ”Det är nog lillis pappa vi kan ha svårt att få med på tåget bara. Men jag… känner mig hemma här.” Hon kramar kvinnans hand, släpper den sedan. ”Nu ska jag lämna dig i fred med dina minnen.”

Kvinnan nickar.

”Tack.”

Mateo står på framsidan av huset och pratar med mäklaren medan han drar vagnen fram och tillbaka på stället. Karin har skorna i handen, går barfota över grusgången bort mot dem, når dem lagom som hon hör Mateo säga det är en hel del som måste göras här, och det är en bra bit till kollektivtrafiken. Hon lägger armen om midjan på honom och lutar huvudet mot hans axel.

 

”Ja, Nils.”

”Hej, det är Soraya”, säger hon och krampar lite runt telefonen. ”Är du kvar på jobbet?”

”Nej, jag gick precis därifrån, jag sitter på bussen. Hur är det, du låter spänd?”

Soraya tar ett par turer fram och tillbaka över trottoaren.

”Du, vi måste prata om en grej”, börjar hon och känner direkt att det är fel start.

”Okej.” Hans röst får en avvaktande ton och hon gestikulerar surt mot himlen med handen som inte håller i telefonen och mimar tyst jamen vad fan då!

”Jo, alltså. Jag…” Hon tar en paus. ”Kommer du ihåg Karin?”

”Eh… va? Karin? Vänta, är det den rödhåriga tjejen du hade med dig på Backis?”

”Ja, precis. Karin. Alltså, hon har ju en bebis på sju månader.”

”Jaha”, säger Nils och Soraya tänker att han måste undra om hon har blivit helt knäpp.

”Ja precis”, babblar hon vidare. ”Och hon och Mateo gör precis allt man ska, liksom. De har babygym och går på babysim och rubbet. Jag pratade med henne igår, då hade hon varit på babysång för första gången. Fattar du, man sitter i ring och sjunger med bebisar som inte begriper ett dugg av det. Eller alltså, det är ju de vuxna som sjunger. Inte bebisarna.”

”Okej.”

”Just det. Så då ringde hon och berättade alltihop för mig. Hur det var. Vad de fick för fika. Att alla drack saft trots att de är vuxna. Och så skulle de sjunga då. I babysångsgruppen omfamnade hon det larviga samtidigt som hon omfamnade sin egen bebis. Allt var larvigt på ett mysigt sätt eller kanske mysigt på ett larvigt sätt. Och hon undrade i sitt stilla sinne om hon var den enda som tänkte så i gruppen. Och jag bara nä, det tror jag inte, jag skulle nog inte ens tycka att det var myslarvigt, jag skulle ha blivit knäpp, kokobello, fattar du?”

”Jaha.”

”Så jag måste fråga dig nu. Alltså seriöst. Vad tycker du om sånt? Babysång och grejer?”

Nils är tyst en stund innan han skrattar till. Gud, hon älskar hans skratt.

”Soraya, jag har nog aldrig tänkt på det.”

”Tänk på det.”

”Alltså, jag vet inte riktigt…” skrattar han vidare tills hon avbryter honom.

”Jag är med barn.”

”Va? Är det sant?” utbrister han och hans röst går upp i hastighet. ”Men fan vad häftigt! Ska vi ha barn! Ett tag trodde jag att du var på väg att göra slut, jag blev skiträdd. Men du måste ju flytta in hos mig. Eller vänta, är din lägenhet bättre för barnvagn och sånt? Nej, det finns ju ingen hiss i ditt hus. Mitt hus är bättre. Oj, shit, jag står upp på bussen och skriker, förlåt.” Hon hör honom vända sig till någon annan och fortsätta: ”Förlåt, alltså, men jag ska bli pappa!” Så hejdar han sig tvärt och hon hör att han andas tveksamt några gånger innan han säger i tystare ton men lika intensivt närvarande i luren: ”För… Soraya, vi ska väl behålla det?”

Soraya börjar också skratta, det bubblar mjukt i hela bröstet.

”Jag tror det. Är vi helt sjuka som tänker det? Vi har ju precis träffats. Typ igår.” De har aldrig sagt att de älskar varandra. Soraya har tänkt det några gånger, sänt det med ögonen, hon känner sig älskad tillbaka, men de har aldrig sagt det högt. Spelar det någon roll?

”Fyra månader är en evighet, för fan. Det är ju du och jag. Det vet du.”

”Ja”, säger hon och känner allvaret i det. ”Det vet jag.”

”Shit, vi ska bli föräldrar.”

”Ja.”

De är bägge tysta en stund.

”Soraya?”

”Ja.”

”Jag tror att vi skiter i babysången.”

Soraya skrattar högt, känner lättnaden sprida sig som lyckliga myrkrypningar i hela kroppen.

”Nils, du kommer att bli världens bästa pappa.”

När han vaknar hör han att mamma sitter och gråter i köket. Han kan höra på sättet hon gråter att det är mest av trötthet, kanske för att hon slappnar av, ändå får han som vanligt dåligt samvete. Hon var genomsvettig när hon kom tillbaka efter cykelturen till det dygnsöppna apoteket, han är tacksam över ITB-pumpen eftersom han slapp försöka kämpa upp käkarna och svälja tabletter utan att ha någon kontroll över muskulaturen. Nu när han vaknar och kroppens muskler är så avspända att han knappt kan röra sig är det som att vakna liggande på ett moln. Hade det inte varit för mammas kvävda gråt genom den öppna dörren hade det varit den skönaste förmiddagen på länge.

”Gomorron kompis! Sugen på en dusch innan frukost?”

Simon ler lite när han hör rösten. Nils är hans favoritassistent, det är skönt att det är just han som är här idag.

”Gä-gärna”, säger han och det känns underbart att kunna prata igen även om tungan känns tjock och lite svullen. Ibland får det Simon att fnissa inombords, han undrar om det är så det känns att vara full, medicintyngden är den närmaste referensen han har haft när folk pratar om det. ”Se-sen tar vi en tur till gy… gymmet, va? Jag må-må-måste biffa till min bi… biceps.”

Nils skrattar och ger honom ett lätt slag på axeln innan han sticker in armen under hans rygg och hjälper honom upp i permobilen. När de rullar förbi mamma i köket står hon och kokar gröt. Ansiktet är lite blekt, men annars syns inte ett spår av gråtandet. Simon undrar om Nils ens har uppfattat det, eller om det bara är han som känner mamma så väl att han vet exakt vad hennes olika ljud betyder.

När han är duschad och klädd och Nils har friserat honom med vax på precis det där sättet han gillar och gröten är uppäten säger mamma att hon ska till arbetsförmedlingen, Simon säger åt Nils att han kan ta det lugnt en stund medan han sitter med datorn, och så rullar han in till sig och slår på maskinen. När han öppnar mejlkontot har han fått ett nytt meddelande. Det är hon.

Du verkar så himla fin. Kan jag inte få en bild? Efter de två korta meningarna har hon skickat med en puss-smiley.

Simon läser meddelandet några gånger. Han visste ju att det skulle komma, det gör det alltid. I det här läget har han några olika val. Antingen klipper han kontakten helt, svarar inte på fler mejl och låter henne tro att det är hon som sa något dumt. Det känns inget vidare. Annars kan han utan vidare kommentarer skicka henne en bild av sig själv, och veta att det betyder att det är hon istället som klipper kontakten utan att svara på fler mejl. Det känns heller inget vidare. Alltså trycker han på svara-ikonen i mejlet och börjar skriva.

Kära Tilde.

Nu kommer du kanske att tycka att jag har lurat dig. Och det har jag kanske, på sätt och vis. Det fina och hemska med nätet är ju att man kan välja vilka delar av sig själv man visar upp för andra. Och jag har valt att visa upp den jag är inuti, inte utanpå.

Jag har en cp-skada som kallas ataktiskt cp. Jag sitter i rullstol och har svårt att röra mig som jag vill, ibland är det svårt att prata också. Jag måste få hjälp med nästan allt jag gör. Nu på morgonen har min assistent Nils hjälpt mig att duscha och gå på toa. Jag kunde äta ganska bra själv idag, mina händer funkar hyfsat. När de gör det har jag en bra dag.

Jag fattar ju själv att det här inte är så hett. Jag är helt förberedd på att det betyder att du aldrig mer kommer att vilja skriva till mig. Men samtidigt är jag en kille på snart 17 år som på insidan är precis som alla andra. Allt som jag har skrivit till dig är sant, jag är den killen också. Den som gillar film och musik och längtar efter att resa och se alla de där sakerna som jag har läst om. Och jag hoppas att jag en vacker dag träffar en tjej som kan se att allt det där inuti finns, bakom den här kroppen jag har fått. Jag menar inte att försöka pressa dig eller få dig att känna dig dålig, hoppas att du förstår det. Jag tänker bara vara ärlig eftersom det här kanske är sista gången vi ”pratar” med varann.

Om vi ändå är ärliga – jag hatar att det är så här. Jag har inte bett om att leva mitt liv i den här kroppen. Jag vill returnera den. Få en annan i utbyte, eller i värsta fall ett tillgodokvitto, så att jag kan återvända någon annan gång. Jag vill att min mamma ska slippa vara rädd för att jag ska dö, jag vill slippa tusen sjuka hjälpmedel för att kunna göra saker som är helt självklara för andra. Men nu är det så här det är. Det här är dealen jag fick. Och jag hoppas att det ska bli bättre. Att allt blir bättre.

Du måste absolut ingenting från och med nu. Jag förstår om du inte svarar. Men jag ville i alla fall vara ärlig, som jag har försökt vara hela tiden, och säga att ja, det är klart att du ska få en bild av mig. Det här är jag och Nils, mamma tog den nyss ute i köket. Det har varit kul att lära känna dig. Du är jättefin, Tilde.

Han lägger till fotot, de ser glada ut, han ser nöjt på frisyren som Nils stukat till, ser lite mindre nöjt att det syns i ansiktet att han har haft en krampnatt. Han ser trött ut. Men det är verkligheten. När han har tryckt på skicka rullar han tillbaka ut till Nils som sitter och tittar på något sportprogram på tv, och berättar om den söta asiatiska tjejen som hjälpte mamma lyfta upp honom i sängen. Han till och med skämtar om att det kanske är det närmaste sex han någonsin kommer.

Det tar ungefär en halvtimme innan han hör att datorn inne i hans rum plingar till.

Precis innan jag satte på henne masken viskade hon: ”Är Johannes kvar därute?”

Jag nickade. ”Han sitter ute i korridoren. Ska jag hämta honom?”

Hon skakade på huvudet och sa inget mer, blundade bara. Jag lyfte på hennes huvud och såg till att banden låg rätt, innan jag slog på CPAP:en och klappade henne på handen. ”Hejdå, Eva. Jag sticker ju idag, ha det så bra!” Hon varken svarade eller nickade, jag vet inte om hon inte hörde mig på grund av maskinen eller om hon var så utmattad att hon somnade med en gång maskinen började andas åt henne.

När jag klev ut i korridoren satt hennes man och sov på en av stolarna, han hade sjunkit ihop åt höger i en ganska omöjlig ställning som skulle kunna ge honom ryggskott, ena handen hängde ner över armstödet, den andra låg i knät med mobilen bredvid, den såg ut att ha glidit ur hans grepp. Jag tog den försiktigt och la den på stolen bredvid, tvekade lite på om jag skulle försöka rätta upp honom en aning men lät bli. Han behövde nog också få sova.

Att komma ut från sjukhuset var som att gå in i en värmevägg, jag flinade lite och tänkte att det var nästan tropisk värme, undrade om det skulle göra övergången lättare. Pirrningen i magen, förtjusningen över att vara ur jobbkläderna och snart på väg, alla förväntningar och förhoppningar på hög, huller om buller, jag måste väl erkänna att det självklart fanns lite rädsla med i spelet också, men inte värre än att den låg ganska långt ner på listan.

Allt var klart. Jag hade packat redan för ett par dagar sedan, bytt till mig nattskift med flit sista jobbveckan för att vara trött och somna på flygplanet, sett till att allting var där det skulle vara. Jag skulle för första gången möta min biologiske far, och de syskon jag aldrig har haft. Jag skulle få gå runt på gatorna och se ut som alla andra för en gångs skull. Äntligen. Biljetterna låg i väskan; det var dags för avfärd. Ett sista toalettbesök och en koll i spegeln. Fingrarna gled genom håret och jag log glatt mot min spegelbild. Då ringde det på dörren. Jag kastade en blick på klockan, vem ringer på dörren så här dags? Jag kikade ut genom ögat på dörren, såg en kvinna i det konvexa glaset och öppnade försiktigt.

”Förlåt, väcker jag dig?” sa hon så fort dörren gled upp, jag kunde känna lukten av hennes stress. ”Jag är så himla ledsen, förlåt, men jag behöver hjälp. Min son har ramlat. Snälla, kan du hjälpa mig?” Först då kände jag igen henne, grannen under. Jag kastade en snabb blick på klockan, fortfarande hyggligt med tid.

”Klart jag hjälper dig”, sa jag lugnande. ”Vad är det som har hänt?”

Hennes ögon, uppspärrade, stora mörka fält under. Vi skyndade oss nerför den svängda trappen.

”Simon har fått slut på sina kramplösande och ramlade ur sängen”, sa hon och jag kunde höra att hon kämpade med kontrollen.

”Varför ringer du inte assistans?” frågade jag samtidigt som vi gick in till henne. Jag såg hennes käkar mala.

”Jag har inte råd”, sa hon kort och gott, jag frågade inte mer när jag fick syn på pojken på golvet. Hans permobil stod inrullad vid sängens fotända, han låg på sidan med armarna indragna under kroppen, händerna invikta på det där muskelförtvinade sättet som bara CP-skadade människor har, det ryckte kraftigt och orytmiskt i hela kroppen, hon hade stoppat in en kudde under hans huvud som tur var.

”Jag klarar inte av att lyfta honom själv”, sa hon och nu kunde jag höra att hon grät. Jag sa ingenting, tog bara kommandot.

”Ta benen du”, sa jag och klev själv fram till pojkens huvud. Med gemensamma krafter lyckades vi trots konvulsionerna få upp honom på sängen igen, jag tog en snabb titt och konstaterade att han inte verkade skadad utöver att han skulle få ett par blåmärken. ”Vad är det han brukar få?” frågade jag. ”Baklofen?” Hon såg förvånat på mig. ”Jag är sjuksyrra”, sa jag. Hon nickade.

”Ja. Men vi har inte haft det på några dagar nu.” Hon vred händerna om varandra. ”Jag har inget jobb, pengarna är slut, och Simons högkostnadskort gick ut för två veckor sedan. Jag har inte kunnat hämta ut mer. Jag hoppades att bolltäcket skulle räcka.”

Jag nickade, kikade på klockan igen. ”Vad heter du?”

”Gunilla.”

”Okej, Gunilla, jag heter Malin. Och jag måste sticka, jag har tyvärr ett plan att passa. Men om du följer med mig upp ska jag låna dig några hundra så att du kan hämta ut hans Baklofen till honom, det är farligt att sluta tvärt.”

”Förlåt”, mumlade hon och jag skakade på huvudet.

”Be inte om ursäkt. Har du någon sänggrind vi kan sätta dit så att han inte trillar ur igen?”

Vi knäppte fast grinden på sänggaveln, jag strök pojken över kinden, mötte hans blick. Hans käkar var så krampaktigt hopsnörpta att han inte ens kunde försöka prata, bara andas hårt genom näsan.

När vi skilts åt ringde jag en taxi. Det var onödigt att stressa upp sig med att försöka ta bussen till flygplatsen. Taxichauffören hjälpte mig att lägga väskan i trunken, jag hoppade in i baksätet och försökte få tillbaka den förväntansfulla känslan, försökte komma ihåg att jag hade längtat efter den här resan ända sedan jag hittat min ”far” på facebook i februari, men det gick sådär. Till slut plockade jag fram min mobiltelefon och ringde mamma.

”Hej gumman!” svarade hon efter bara en enda ringsignal, som om hon väntat vid telefonen. ”Är du på väg? Har du med dig allt? Du har väl inte glömt passet?”

”Mamma, jag älskar dig”, sa jag. ”Jag ville bara säga tack för att du alltid, alltid har funnits där när jag behöver det.”

Mamma skrattade till.

”Älskling, jag behöver väl inte lösa ut dig från häktet?” sa hon och äntligen, äntligen kände jag att jag slappnade av.

Medan han ser Amanda sätta sig i bilen och backa ut med ryckiga rörelser kommer han plötsligt att tänka på en rad ur den där gamla sången med Lisa Ekdahl, det är en nåd att få sån kärlek, och ett brott att låta den gå. Numera vet han vad den betyder, och han vet precis vad titeln innebär. Du sålde våra hjärtan. Han kommer inte undan det, hur mycket han än vet att han har gjort det rätta gentemot Eva. Han har sålt både sitt hjärta och Amandas, och hon har rätt. De måste båda leva med det. Hur gör man det? Hur klarar andra människor av att balansera mellan kärlek och plikt?

Att det fortfarande känns som igår, det förvånar honom. Det är nästan fyra år sedan de bröt, ändå blossar alla minnen upp med samma kraft, doften från hennes hud, han känner rörelsen i magen och stoppar tankarna. I stället drar han fram händerna ur fickorna och vrider vigselringen två varv. Han har gjort sitt val, de måste båda leva med det. Ja.

Det är så stilla på sjukhuset så här dags på dygnet. Han har blivit van vid att vara här, i de ljusgrå korridorerna med dämpande gummilister på dörrarna, alla sköterskorna som mjukt rullar fram på gummisulade sandaler och ger honom betryggande nickar. Om någon hade sagt till honom att det var så här livet skulle bli. Han stoppar tankarna igen. Det spelar ingen roll. Det är vad det är, han har gjort sitt val.

Eva är vaken när han kommer in till henne. Hon ligger med ansiktet mot fönstret. Slangen sticker ut från lakanet, leder ut i kateterpåsen som sakta fylls med det bärnstensfärgade vattnet från hennes lungor.

”Ska jag dra för persiennen?” säger han och tar ett kliv runt sängen, men hon hejdar honom med en trött huvudskakning. I stället kliver han fram till henne, sätter sig på sängkanten och stryker hennes hår från pannan. ”Har du ont?”

Hon svarar inte på frågan. ”Jag pratade med Ellen förut idag”, säger hon istället, utan att möta hans blick. ”Hon åkte ut till Almaryd i helgen för att se till att det sista var klart efter mamma.” Hon börjar hosta, gurglande, drar efter andan, han stryker henne över pannan igen.

”Vill du att jag ska kalla på någon som kan koppla in CPAP:en?”

”Inte än.” När hon har andats några svåråtkomliga andetag fortsätter hon, långsamt. ”Jag är glad att mamma hann dö före mig.”

”Du ska inte dö på länge än”, säger han, som så många gånger förr.

”Jag vet”, svarar hon. ”Men i alla fall.” Hon ser fortfarande mot fönstret. ”Återbruket har varit där, huset var helt tömt. Allt var borta. Inte ett enda litet spår någonstans av mamma.” Hon tystnar en stund. ”Inte av oss heller, sa Ellen. Till och med minnena dämpades av den starka lukten av nystädat.  Trots att hon tagit av sig skorna ekade det i de tomma rummen. Det var som om ingen av oss någonsin har funnits där, som att allting vi har genomlevt bara var ett påhitt, en suddig dröm. Som om hela livet varit en skugga.” Hon vrider plötsligt på huvudet, möter hans blick. ”Har du bedragit mig, Johannes?”

”Va..?” börjar han tafatt.

”Har du varit med någon annan medan vi har varit gifta?” Han känner att han tappar hakan, tankarna rusar fram och tillbaka. ”Jag vill att du säger som det är”, fortsätter hon, tar bara en paus för att andas några plågsamma andetag till. ”Jag ser faktiskt inget skäl till att du ska ljuga för mig nu.”

Han skakar på huvudet, men svarar inte, vänder i stället blicken mot fönstret och upptäcker först då att det står på glänt. Rummet ligger rakt ovanför entrén. Eva kan ha hört hans korta möte med Amanda. Plötsligt sticker det till i honom av rädsla, av förbjuden lättnad, av skam. Han vrider tillbaka ansiktet mot henne, hon ser på honom, vill ha sitt svar. Vad ska han svara?

”Jag…” börjar han och klarar inte av att få ur sig mer. Hon nickar sakta.

”Jag vill att du går nu.”

”Eva, snälla du…”

”Gå härifrån.”

”Du var min första riktiga kärlek, Eva. Jag valde dig, det var inte bara av plikt.”

”Din första. Men var jag din största?” När han inte svarar nickar hon igen. ”Säg till sköterskan på väg ut att jag behöver CPAP:en.”

När han försöker stryka henne över pannan igen slår hon undan hans hand, och det sätter igång mer gurglande hosta, hon kippar efter luft och han ställer sig villrådigt upp bredvid sängkanten för att inte göra henne mer illa.

”Gå!” säger hon till slut när hostan har lagt sig, och hennes ton är hård, rak, färdig är det ord som kommer för honom. Han vänder sig klumpigt mot dörren, snubblar ut i den tomma korridoren och får syn på några stolar längre ner, där sjunker han ihop utan att veta vart han ska ta vägen. En sköterska kommer gående på sina mjuka sulor, han viftar lite åt henne och säger att hans fru behöver en CPAP, sköterskan nickar på det där betryggande sättet och går förbi honom mot Evas rum. När dörren stängs blir det tyst.

Johannes fumlar upp sin telefon, som så många gånger förr bläddrar han fram till Amandas nummer, han trycker på meddelandeikonen och skriver ett kort sms. Om jag kommer till dig som en fri man, tar du emot mig då? Så sitter han en lång stund och ser på det, skäms över sig själv, innan han trycker på skicka och börjar vänta på ett svar som han någonstans innerst inne vet inte kommer att komma. Han gjorde sitt val, och nu får han leva med det.

Nästa sida »