tv/film


Herregud.

Om någon har missat detta med skandalen kring KI och deras forskande ”stjärnkirurg” Paolo Macchiarini, sätt er in i det. Dokumentären i tre delar av journalisten Bosse Lindquist för SVT är skräckinjagande tv som alla, ALLA, borde se.

Den första delen ligger här. Se den. Det går att se den i hela världen.

Efter det kan vi diskutera spännande saker som akademisk kultur, skamlöshet, charm/narcissism och en hel del andra grejer om ni vill. Eller så pratar vi bara om hur vi som samhälle i all vår mänsklighet ska hindra människor att göra så här mot varandra.

Kanske inte saker, då, men människor. Så här kommer utan inbördes ordning:

  1. Amy Schumer
  2. Jen Kirkman
  3. Jim Gaffigan
  4. Melissa McCarthy
  5. Kristen Wiig

De tre förstnämnda har grymma standup-shower liggande på Netflix. Slå till!

Jag har inte riktigt orken att skriva så mycket här parallellt med att jag skriver på boken, men jag ska ge er några tips tänkte jag.

En tv-serie: Andra säsongen av Orange is the new black finns nu ute på Netflix! Jag har binge-sett alla tretton avsnitten på två dagar och kan konstatera att serien är lika genial fortfarande, men till och med har ökat politiken ett snäpp. Den är rörande, hemsk, rolig och vacker. Se den! Helt enkelt.

En blogg: A beautiful mess är en inspirerande och (för mig) glädjespridande blogg. Skrivs av Elsie och Emma som tar vackra bilder, gör fina saker och bakar helt dregelframkallande grejer. Det är som att äta lite godis att läsa den.

En bok: Ifall någon har missat Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen”, läs den. Det är en finurlig och sorglig och rolig historia om två kvinnor som är – inte alltid så lyckligt – starkt bundna till varandra.

En syssla: Sätt er, eller lägg er, någonstans där det är en fläck med sol, och gör absolut inget mer än att kanske lägga en hatt ovanpå ansiktet en stund. Lyssna kanske på radio samtidigt. Eller inte. Det är helt upp till er.

 

Hur det går med skrivandet? Jotack, framåt. Jag bakar varannan dag, så nu rör det på sig.

Men i alla fall. Om ni inte har sett ”Orange is the new black” på Netflix så kan jag säga att det är värt att skaffa Netflix bara för att få se den.

Jag har tidernas största girlcrush på Alex Vause. Inte Laura Prepon som spelar Alex Vause, utan karaktären Alex Vause. Laura Prepon gör ett helt galet bra jobb, men Alex Vause! Hon är helt legendarisk.

Alltså. Ni måste se Orange is the new black. Om inte annat för att vi ska kunna diskutera Alex Vause.

0ty9uEH

Ja, jag är förkyld och hängig så här lagom till repstart på teatern, så idag har jag legat i soffan och sett två mycket bra dokumentärer. (Jag har skaffat Netflix, förstår ni. Det är jag mycket nöjd med.) Den första dokumentären jag såg heter ”After porn ends” och den andra heter ”Love addict”. Man skulle kunna tycka att de här filmerna på ett sätt ligger så långt på skalan från varann som filmer kan komma, men faktum är att de har en hel del gemensamt.

”After porn ends” är en film om några av porrens största stjärnor, och vart deras liv har tagit vägen efter att de pensionerat sig från porrbranschen. Dokumentären väljer inte sida, det vill säga, den är varken för eller emot porr som sådan, utan intervjuar gamla porrstjärnor helt förutsättningslöst. De har också väldigt olika åsikter om vad livet i porrbranschen har gjort med dem. Ett par har blivit starka porrmotståndare, ett par andra arbetar pro porr. En av männen har förblivit ensam eftersom han förlorade förmågan att umgås med kvinnor utanför sex, två andra män har levt i långa äktenskap. En har valt att bosätta sig i Utah, för där är porr förbjudet, så risken är mindre att hon blir igenkänd med sina barn på stan. Paradoxalt nog är hon ändå en av dem som inte fördömer porrbranschen utan tycker att hon har utnyttjat den, inte tvärtom. Hon har dessutom en IQ på 156 och är medlem i Mensa. Den yngsta av kvinnorna kampanjade för att bli guvernör i Kalifornien, med vallöften som att lap dances skulle bli avdragsgilla och att man kunde byta vapen mot porr. Hennes valkampanj såg ut så här. Hon har också varit med i reality-tv där hon har varit på behandlingshem för sitt missbruk, med andra kändisar.

En av kvinnorna har blivit prisjägare och privatdetektiv, och berättar i en sekvens om hur män på porrmässor brukade komma fram till henne och säga att hon var deras favorit, eftersom man såg att de flesta fejkade, men att hon aldrig gjorde det. Och i intervjun visar hon mekaniskt med fingret i munnen, i handen, i näsan, hur det känns att göra porr. Det är inte sex, det är bara kroppsdelar som slår i varann. Hon skrattar till och säger I was the biggest fake. Hon pratar om att hon aldrig var i sin kropp, utan liksom flöt utanför och såg sin kropp göra det hela. På psykologspråk kallas det dissociation. Det är ett sätt för människor att hantera trauma eller stark stress. Så fort hon fick ett arv och såg sin ekonomiska möjlighet att lämna branschen så gjorde hon det.

En av de andra kvinnorna berättar att hon tyckte att hennes första film var värre än att prostituera sig, eftersom det var så många i rummet som gick runt och gned sig. Ändå blev hon en av branschens stora, hon spelade in drygt 40 filmer. Hon var populär för att hon såg så oskyldig ut. Idag har hon slutat, arbetar mot porren och kämpar för att få bort alla bilder av henne som fortfarande ligger kvar på nätet. Hon äger dem inte själv, så det finns flera sajter i hennes namn som hon inte kan göra något åt.

Det som slår mig när jag ser den här filmen är att så gott som alla kvinnor i den kommer från otroligt trasiga bakgrunder, de har tidigt kastats ut av föräldrar, fått klara sig själva eller blivit utsatta på olika sätt. De flesta av dem har haft alkohol- eller drogproblem medan de gjort porr och sedan fått slita för att komma ur beroendet. De två kvinnor som är mest positiva till porren är de två äldsta, Seka som är född 1954 och Nina Hartley som är född 1959. Jag kan inte låta bli att undra om det faktiskt har att göra med att porren på deras glanstid, det vill säga sjuttio- och åttiotalet, inte var lika rå som den är numera. Samtidigt som Nina Hartley, som är en snygg, välartikulerad kvinna, säger krasst: It is legal work, but it’s fucking. With pictures. People say, you know, you should be going into politics. I say there are too many pictures of me with dicks in my ass, it is not going to happen.

Männen har klarat sig bättre. De verkar ha mer fungerande familjeliv, de två som har familj, den tredje är en i mina ögon riktigt obehaglig fan. Vad de har gemensamt är att de har hamnat i porren främst av bekräftelsebehov. En av dem säger att han hade de största brösten på skolan när han gick i sjuan. Han var tjockisen som fick sin upprättelse av att ligga med kvinnor framför kameran.

Dokumentär nummer två handlar alltså om kärleksberoende, och följer några människor i deras kamp för att bli älskade. En av männen har gått i terapi i några år, och har precis inlett ett nytt distansförhållande. Han beskriver i filmen hur andlig deras relation är, och hur deras fina kontakt ser ut. Att de har pratat i telefon ett par timmar om dagen utan att få slut på konversationsämnen. Så får vi se ett av hans telefonsamtal. Det är många långa tystnader, de säger inte mycket till varandra. Kvinnan säger knappt flasklock. Han upprepar hur trött han är några gånger, så lägger de på. Hans mamma försöker förklara för honom att man inte kan lära känna en människa på det viset, man måste se om det finns saker i vardagen som skaver innan man vet hur det är att vara tillsammans. Han fortsätter att idealisera kvinnan, ändå. Och mamman tycker ändå att den här relationen är ett framsteg, jämfört med hans tidigare.

En ung kvinna har avståndsförälskat sig i en främmande man och vet, bara vet, att han är rätt för henne. Alltså börjar hon stalka honom, skriva ut bilder på honom från nätet, har klistrat in allt som har med ”dem” att göra i en pärm. Som ett kvitto från någon butik som han har kastat, där hon har ringat in siffror. För på kvittot finns alla siffror som bildar hennes gatuadress. Det är ett tecken.

En trettioåttaårig kvinna har en relation med en tjugotreårig man på glid. Hennes väninnor försöker få henne att se att hon gång på gång tar på sig projekt, hon blir bara ihop med män som måste lagas, och så vill hon att de ska bli perfekta. Tjugotreåringen är brutalt svartsjuk och kan inte försörja sig. De gör slut och blir ihop igen. Det är hon som initierar både det ena och det andra.

Det som alla de här människorna har gemensamt är att de har upplevt smärta på ett tidigt skede i livet som har skapat ett hål de försöker fylla. Den verkliga kärleken, livet där man faktiskt ömsesidigt lever tillsammans, det räcker inte till. Drömbilden av livet är så högt uppställd att inget duger. Samtidigt klarar de inte av att vara ensamma, så de knyter sig till människor som inte behandlar dem väl, och intalar sig att det är kärlek. De är alla barn av föräldrar som antingen har lämnat dem eller misshandlat dem.

Ser ni nu likheten i de här två filmerna?

Medan jag såg film nummer två tänkte jag att de ena lätt hade kunnat vara de andra. Jag vet inte riktigt vad som gör att vagnen tippar åt vilket håll, men i grund och botten: barn som inte behandlas kärleksfullt, läser in massor av underliga saker i sex och relationer. Och så går kampen åt helt fel håll, får konsekvenser man måste fortsätta leva med.

I porrdokumentären är det en mening som återkommer många, många gånger. It never goes away. Och jag tänker att det nog egentligen inte handlar så mycket om ryktet, utan om det där hålet inuti.

Okej. Långt inlägg över. Nu ska jag se på lite komedi.

På svtplay finns en dokumentär som heter ”American Winter”. Den tycker jag att alla borde se. Särskilt alla som på riktigt tror på det borgerliga skitsnacket om att det är via att stärka företagens position man kommer ur en kris. Det har varit USA:s credo genom alla år i modern tid, och det har fört till att fler människor än någonsin lever på fattigdomens rand samtidigt som företagen gör större vinster än någonsin. Det är skevt, det är till och med direkt människoovärdigt.

Se den. Helt enkelt. Sedan kan vi prata politik och åtgärder, om ni vill.

Allt detta prat om att sänka skatter gör mig direkt kräkfärdig. Jag vill inte ha sänkta skatter och ”mer i plånboken”. Jag vill ha en tillvaro där ingen behöver vara rädd för att inte kunna betala elen, sätta mat på bordet eller ha tak över huvudet. För om någon tror att den här verkligheten ligger så långt ifrån den svenska att det aldrig skulle kunna hända här så har de fel. De har så oerhört fel.

Jag själv äger ett sommarhus, har en hyresrätt i Stockholm, en liten miljövänlig bil, ett eget företag. Men sanningen är att skulle jag bli sjuk på riktigt och inte kunna jobba skulle hela mitt liv falla ihop som det skramliga korthus det är på mycket kort tid. Jag lever väldigt nära den amerikanska verkligheten. Och jag är en av dem som har det bra. Idag.

Om man tror att det finns ett vi och dom så har man oerhört fel. Det finns bara vi.

Ikväll går sista avsnittet av den norska serien ”Erövraren” på SVT1, klockan 21. Har ni inte sett den från start finns hela serien på Svtplay med första avsnittet här.

Jag tycker jättemycket om den. Det förbryllar mig lite att den blev så utskälld i Norge, för det blev den. Recensenterna tyckte att den var mossig och trist och att NRK dessutom hade lagt för mycket pengar på den, utan att någon egentligen visste HUR mycket pengar det lagts på den. Min vän som skrivit manuset efter Jan Kjærstads enormt populära trilogi gick nästan under jorden ett tag, eftersom hon blev angripen personligen för detta, och väldigt trist behandlad ett tag. Så jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men inte var det det här. En fin serie som börjar på 60-talet och är en berättelse om både en familj och en värld i förändring. Om lögner och magi, och om kärlekens kraft och bojor. Den är ganska lågmäld, men jag tycker som sagt mycket om den.

Så nu vet ni det.

Apropå något helt annat flyttar jag ut på landet på torsdag. Jag har inte riktigt fattat det än. Jag har varken hunnit beställa bredbandsgrävning (ska dra in fiber i huset så att jag kan jobba där) eller lämnat över nycklar till min andrahandsboende här i stan, och bilen måste in på verkstan igen imorgon, och jag har några galna deadlines att hålla till onsdag och massor av jobb. Men det finns där, och det är sant, och jag är faktiskt inte ett dugg orolig. Jag är glad.

Nästa sida »