tv/film


Dokumentären om Birgitta Stenberg, ”Alla vilda”, är både rörande och sorglig och stärkande, på en och samma gång. Jag sitter fascinerat och ser på medan denna märkliga urkraft till kvinna möter sina gamla älskare och älskarinnor runtom i världen. Det är otroligt häftigt när hon och hennes gamla passion Peggy diskuterar fylla och knark, två damer på 80 plus i ett prunkande växthus. Eller när hon säger till mannen hon en gång varit förlovad med att de aldrig förstörde sin relation med att gifta sig. Varpå han svarar att han inte ser på äktenskapet som något som förstör, men att hon väl har rätt på sitt sätt. De förstörde det aldrig.

alla_vilda_press_006-730x484

Birgitta återkommer hela tiden till sitt behov av frihet och flykt. Hon har ljugit sig ur relationerna, knarkat sig ur relationerna, rest ur relationerna. Det enda hon aldrig har gjort är stannat kvar, på ena sättet eller andra. Ändå är hon en kvinna som ger intryck av att känna sig själv väl och veta vad hon vill. Hon är klar över vad det är hon inte har fått, vad hon har försakat eller blivit utan genom att ge efter för det där obändiga frihetsbehovet. Jag får ingen tydlig känsla av om hon har älskat eller inte, sådär på riktigt helhjärtat älskat, men det som står oerhört klart är hur älskad hon själv har blivit.

Isabella, den föredetta operasångerskan i Rom, en åldrad skönhet som numera lever i ett samlarbo av ostädade minnen, har aldrig gått vidare från deras relation. Har älskat bara henne, Birgitta, och bland det första hon frågar när de möts igen är vem ligger du med nu? Senare möter Birgitta Jerry, vars man Chuck också var en av Birgittas älskare. Han är död, och Jerry saknar honom intensivt. Har kanske återfallit i alkoholism efter den älskade mannens död. Börjar gråta flera gånger under Birgittas besök, av saknad och längtan.

Och jag tänker att det kanske är så att det finns två sorters människor. De som inte binder sig till kärlek, och de som gör det. Kanske är ett av skälen till att jag blir så rörd att jag identifierar mig med Isabella och Jerry, med de envetet älskande, vare sig föremålet för deras kärlek inte vill ta emot eller ens är i livet längre fortsätter de att älska, för de har inget annat val. Eller har de? Väljer man själv om man binder sig till sin kärlek eller inte? Jag tror att ens kärlek kan bli en andra natur. Något man både står kvar med och vinkar efter i slowmotion.

Hur som helst. Om ni inte har sett dokumentären, gör det.

Och apropå något helt annat kanske jag snart har en katt.

618305_729_532_1

Spänd som en fiolsträng med darrande kinder och en blick som säger ”släpp iväg mig snälla!!”

Jovars.

Jag är bättre i själva filmen än utanför. Och just det är jag rätt tacksam över.

https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=jiSu3YCDEuw

Jag såg första avsnittet av ”Halvbroren” på NRK1 (älsk-älsk-älskade boken när jag läste den för ett antal år sedan) och det var en bra början, jag ska absolut se serien vidare, men… alltså, Mariann Hole som spelar Vera! Är inte hon en fullständig kopia av Marie Richardson? Se själva.

Mariann HMarie

Hur gick det här till? Har Marie ett norskt kärleksbarn? Och vet Jakob Eklund om det här? Vem är pappan? Eller har någon klonat Marie för att de tyckte att Norge också behöver henne?

Hm. Så många frågor, så få svar.

Men se eller läs ”Halvbroren”, alltså. (Halvbrodern – Lars Saabye Christensen på svenska biblos.)

På ett sådant där helt hämningslöst sätt. Jag hostar väsande och gurglande långt ner i lungorna. Mmm.

Kan ha att göra med långa arbetsdagar utomhus i mycket, mycket kallare väder än kostymen tillåter, och en förkylning som redan har gått ett varv i filmteamet. Med andra ord, jag är hemma och i soffläge, och ska inte skriva så mycket mer än små bildtexter nedan.

Båten som har kört oss på plats hela veckan. Det är en (har jag fått lära mig) ribbåt. Jag höll på hela veckan och funderade på varför det heter så. Vem får ribba av den, liksom? Sedan fick jag veta att det står för Rigid Inflatable Boat. Ehe.

Det var svinkallt att åka ribbåt. Dag två hade jag på mig vinterjacka och hade med mig en påse med extrakläder. Vantar, halsduk och öronlappsmössa.

Sminkdags. Urgulliga maskörtjejer, som så ofta. De är ett trevligt skrå. Och mina kollegor är fina de med.

Och här har ni mig. Jag insåg just att ni inte har sett mitt korthårsjag. Och det har ni ju på sätt och vis fortfarande inte, för det här är ju inte riktigt jag, utan mitt period-face. Så kan det gå. Häpp!

Nu ska jag återgå till att hosta upp lungorna lite i taget. Hej på er.

Igår började jag filma, och det var – som nästan alltid – kul. Jag gillar filmset, det har jag nog skrivit om förr. Gillar koncentrationen och avslappningen om vartannat, gillar att var och en som är där har ett tydligt fokus på sin egen uppgift. I just det här fallet är det dessutom så att det är många ansikten från förr, skådespelare jag känner, ljudkillarna från mitt livs första film, en FAD (eller på ren svenska, inspelningsledare) som jag har jobbat med i två, nej tre produktioner tidigare. Och jag gillar regissören massor, trots att vi egentligen inte har hunnit lära känna varann än. Men han är en skön typ med goda vibbar. So far so good.

Men så var det ju det där andra.

När vi var färdiginspelade åkte vi fort från platsen, vilket jag blev lite besviken på eftersom maten höll på att dukas fram och ingen av oss hade ätit sedan frukost. Jag var så hungrig att jag hade lite huvudvärk, men en av kollegorna hade bråttom så vi åkte med en gång. Och när vi hoppat av skjutsen och jag och en av de kvinnliga kollegorna gick vidare till t-banan sa jag att jag var så hungrig att jag höll på att svimma och skämtade om att det såklart är därför alla skådespelare är så smala! Vi får ju ingen mat. Men hon skrattade inte utan rynkade pannan lite, och så pratade vi om det. Om kroppshetsen.

För att göra en lång historia kort: jag rör mig i en bransch där många, många, många är ätstörda och där det nästan ses som en dygd, även om man aldrig skulle prata högt om det. Det är inte så märkligt att man vill slippa kommentarer om sin kropp när den blir så allmänt uppvisad, och det enklaste sättet att slippa kommentarerna är att följa det rådande idealet. Det rådande idealet är inte sunt. Alltså finns det många som inte är sunda. Enkel matematik.

Samtidigt är det ju helt förfärligt att någon som jag som är naturligt slank (jag är 173 cm lång och väger någonstans runt 60 kilo) är en smalis i de flesta sammanhang utanför jobbet, men i skådespelarsammanhang är jag en av de ”större” tjejerna, för jag är inte underviktig. Det är helt absurt när man ser på det så. Och jag tycker att det är så oerhört sorgligt ur en feministisk synvinkel att också de riktigt kända, stjärnskådisarna, med starka åsikter och massor av guts, alltid är modellsmala och hur ”idealsnygga” som helst. Jag vet inte hur många av dem som är sådär smala naturligt. Några är säkert det. Men jag är rätt övertygad om att det inte är alla, utan att det krävs enorm späkning för vissa. En späkning som de ser som en självklarhet för att få behålla sin position och för att slippa bli kommenterade fysiskt.

Ibland tänker jag att vad det gäller jämställdhet har vissa saker gått bakåt i stället för framåt. För tyvärr är det så att i stället för att det rådande kvinnoidealet har fått slappna av lite i konturerna och få mer karaktär har också det rådande mansidealet stramats till. Jag tittade på mina manliga kollegor igår, gymmade och deffade, med breda axlar och smala höfter ser de givetvis också ut som de ”ska” numera.

Och det gör mig så ledsen, det där. Ju mer jag tänker på det, desto ledsnare blir jag.

Men det är kul att filma, så jag ska försöka tänka på det istället.

Och apropå idioti blir jag så djupt förnärmad av fördummande tv så det finns inte. Just nu: trailer på trean om det bisarra programmet ”Lyckan i L.A”. Jag råkade se några minuter på ett avsnitt en kväll och efter det hade jag lust att gnugga ögonen med grönsåpa och kanske gnida hjärnan i bikarbonat för att få bort bilderna. Det handlar om några silikonstinna botoxbrudar från svenska småstäder som har åkt till amerikat för att ”slå igenom… med nåt” medan de för omöjligt korkade dialoger och dricker kopiösa mängder med sprit. Alltså, jag orkar inte. Jag är så less på hela den här programgenren. Kan vi inte bojkotta den, allihop?

Jag längtar efter lite mer substans, lite mer eftertanke, lite mer respekt för saker värda att respekteras och lite mindre intresse för det freakigt spektakulära. Kanske också att jag faktiskt längtar efter dem som avstår konstgjorda kickar. De människor som inser att det kan finnas ett värde i att avstå. Bob Hansson påstår att det inte finns djupa människor, för det finns inga ytliga människor. Inte, Bob? Har du sett ”Lyckan i L.A”?

Idag kom annars ett av de riktiga vårtecknen, när jag vaknade i morse sopades min gata ren och fin från vintergruset. Synd bara att det är en av de tristaste, gråblaskigaste dagarna på länge. Det ska tydligen snöa snart igen. Jag väntar väl med sommardäck en stund till, då.

« Föregående sidaNästa sida »