vänskap


Det är fyra som har svarat att de kommer på middag hos mig om ett par veckor. Hittills är det Låtsasbrorsan, Peji, Sociologen och Mejram. Patten kan inte för hon är bortrest, Lingon skulle kolla om hon kan flytta på saker, Bästisen och Berget har inte svarat än. Bästisen har blivit chef och i och med det också blivit svårare att få tag på, hon jobbar så mycket. Jag hoppas att det lugnar sig för henne. Berget repeterar, så jag vet inte om han har tid på det stora hela, men det hoppas jag. Jag saknar honom faktiskt massvis, han är den ende av dem jag inte har sett på ett helt år.

Jag har inget jobb för tillfället och väldigt dåligt med pengar just nu, men en middag kan jag alltid skrapa ihop. De inbjudna får som vanligt ta med sig en flaska vin, resten löser sig. Det är egentligen just när man har som minst att luta sig på man behöver sina vänner och god mat och dryck. Det är på ett sätt antitesen till höga klackar, strukna dukar och välplanerade menyer. Det är tillåtelse, värme och klokhet och befriande skratt. Att få dra upp fötterna under sig på stolen och slappna av i doften av kryddor och kärlek.

Både Lingon och Mejram har separerat under våren. De har båda fått lära sig saker om sina liv och den de har delat dem med. Och jag har tänkt mycket på det där. Lärdomarna man gör, på gott och ont. Man brukar prata om att lära sig som något odelat positivt. Men ibland önskar jag att det gick att olära sig saker. Avlära sig. Slippa ha kunskap om hur det kan se ut, hur andra människor kan välja att behandla en. Sudda ut helt och hållet och få fortsätta sitt liv osårad på vissa plan. En viss sorts naivitet dör av hård behandling, så är det bara. Jag önskar att jag inte visste allt jag vet. Det finns vissa lärdomar som jag hade levat bättre utan.

Jag minns när jag berättade för Berget om hur svårt jag har fått det att lita på folk efter att ha blivit mycket ljugen för, och varför. Han lyssnade så noggrant, lyssnade med hela ansiktet, lät mig prata färdigt. Jag minns inte ordagrant vad han svarade, men jag minns hur han tryckte min hand. Hur han kände med mig medan jag berättade. Och jag minns hur genomskådad jag kände mig, på ett bra sätt. Eller vänta, genomskådad är kanske fel ord, jag kände mig genomsedd, sedd in till verklighetens kärna.

Jag saknar honom. Hoppas att han kommer på middagen.

Bästisen ska få min enorma fikus som håller på att växa ur lägenheten. Den kommer att göra sig bättre som kontorsväxt. Vi har fnittrande pratat om att stoppa ner den i en sopsäck och köra i hennes lilla Prius, vi får väl se om det ens är möjligt. Igår hjälpte jag Låtsasbrorsan att hämta en ny diskmaskin, och vi körde igenom området där han bodde med sin exfru. Det är vackert där. Funkisvillor och prunkande trädgårdar. Rena fasader och många planer på att bygga altan. I förrgår bjöd jag Lingon på kaffe i mitt kök och upptäckte att tjejen som hyrt i andrahand hos mig varken har diskat filterhållaren eller behållaren till mjölkskummaren, filterhållaren fick jag skrubba med stålull innan vi kunde få cappuccino. I lördags hjälpte Sociologen mig att hämta en ny säng som jag har köpt och köra ner den gamla till landet i spöregn. Sista veckan på landet bjöd Peji med mig till en kombinerad grill- och surströmmingsafton och i vanlig ordning skrattade vi så att jag nästan grät. Och Mejram, fina kära Mejram som jag blir lika glad över varje gång hon skriver något av sina sms utan mellanslag efter punkt och komma.

Det här är min flock, min trygghet i tillvaron. Ibland tänker jag att det att känna till varandras ärrkartor och ändå kunna skratta tillsammans är en av de största nåder som finns.

Jag har fyllt år. Det gjorde jag medan jag iklädd morbrors gamla badshorts och mammas plastsandaler målade och tapetserade hennes hall. Utöver det har jag lagt golv, satt kakelmosaik och grundligt tvättat av kyl/frys, spis, diskmaskin och fläkt för insättning i köket som morbror till sist monterade. Vi ska återkomma till allt det här, men först:

Jag har byggpaus och har åkt tillbaka till landet. Bästisen har varit på besök i några dagar, vi har fnissat och åkt bil och badat och ätit glass. Imorgon kommer Sioe, på fredag träffar jag Tysken och på lördag får jag förhoppningsvis också besök. Så i några dagar nu är det bara sommarlov. Det är bara så varmt att huden nästan svider, så varmt att jag badar varje dag och så varmt att jag smäller i mig laktastabletter en masse för att kunna äta all glass jag vill.

Det här är det bästa livet. Det finns inget jag kan föreställa mig som är skönare än det här.

råg

badvik

 

Jag körde till Stockholm över dagen igår. Och på E4:n, tidigt på morgonen, det var lite trafik men inte så farligt, såg jag plötsligt på avstånd en märklig vaggande rörelse i snabbfilen. Det var ankor. Tre stycken som vaggade fram mot mig på asfalten på sina simfötter. Och jag körde förbi dem medan jag utbrast högt ”Nej! Ni får inte bli påkörda! Ankorna!” och så tänkte jag på dem i flera timmar efteråt. Vaggandet. Ankorna.

Stan är kära stan, som vanligt. Jag hade ett litet ärende hem till lägenheten, och när Andrahands öppnade dörren kände jag att jag faktiskt längtar hem dit också. Jag har lite nya inredningsplaner som jag ska ta tag i under hösten, jag har till exempel bestämt mig för att sälja eller skänka iväg alla mina Billy-hyllor och i stället sätta upp ett Elfa-system direkt på väggen i vardagsrummet. Jag behöver mer, och mer flexibel, plats för mina böcker och jag vill hellre ha en grund men hög hylla som täcker hela väggen, än en djupare som inte går ända upp till tak. Det kommer att bli fint, fint att komma hem.

secondColumn

På väg tillbaka till landet-hemma svängde jag förbi hos Fideli, kära Fideli som också har köpt en sommarstuga. Alldeles nyss. Hon är mitt i den där startfasen där det bara är byggdamm och målarfärg överallt, och där stället man har köpt lika mycket finns i ens huvud som i verkligheten. Där allt är listor och ska-bara. Det är roligt. Och samtidigt, hon och jag, vi faller genom gamla nät bägge två och landar på bekanta platser, vi skrattade åt våra misslyckade kärlekar, drack pulverkaffe och åt körsbär. Jag gav henne ett krocketspel i inflyttningspresent. För att det är Tjechovskt, och för att hon ska ha ännu ett skäl att klippa gräsmatta.

På väg tillbaka spanade jag efter ankorna, men jag såg ingenting. Åh, vad jag hoppas att de klarade sig, att de vaggade rätt in vid vägkanten alldeles vid rätt tidpunkt, suckande och skakande på sina huvuden åt hur fort alla kör, hittade ett hål i viltstängslet och tog sig ända ner till Vättern.

Intensiva dagar. Facklig riksstämma i dagarna tre (oväntat underhållande mitt i allvaret). Mamma har en fuktskada i sitt hus, i hennes lägenhet påverkar det klädkammare och badrum, det rivs och torkas och pågår arbete utan större information trots att det är mögel inblandat, så jag har skjutsat till morbror och försöker ringa hennes förenings försäkringsbolag för att få veta hur planen ser ut och om min nästan 80-åriga mor kommer att få en ersättningslägenhet eller förväntas bo i mögelsporer och betongborrar i okänt antal veckor framöver. En fika med Mejram och hjärtan som rusar varann till mötes. Ett besked om en fantastisk rolig provfilmning, snart. Och ett möte med någon jag en gång känt så mycket ansvar för och frustration inför. Jag stod still mitt i mig själv, varken backade eller klev framåt i det, och vid ett flertal tillfällen när jag kände hur det skorrade i hens historia kände jag det där är inte min sak att hantera. När sådant händer märker jag att jag har blivit vuxen på allvar.

Och så dagar med morbror och moster, en grillkväll hos deras bästa vänner, och morbror och hans bästis ”pratar finska”, det vill säga lägger till lainen efter allt de pratar om och skrattar så det rinner tårar, och det gör vi alla, vi äter grillad gäddalainen och korvalainen och paprikalainen, och jag är så varm trots att det är lite kyligt ute för vi skrattalainen så mycket. Och jag tänker att det inte är så farligt att vara sextioåriga män heller om man får ha bästisar som ringer minst en gång om dagen utan att ha så mycket mer de vill än säga du, jag var tvungen att ringa så att vi inte glömmer bort finskan.

Så uppdaterar jag morbrors operativsystem och alla drivrutiner och defragmenterar hårddisken och virussöker och rensar, och han tackar så mycket trots att jag bara är glad att kunna ge åtminstone något litet tillbaka för allt självklart han ger mig. När jag åker tut-tutar jag med bilen och moster vinkar från de gula rosorna.

Tillbaka på landet är gräset högt och tomaterna blommar och det finns ett par nya sorkhögar, men jag byter bara objektiv på kameran och går ut och tar en bild som jag ska visa mamma. Det var hon som såg dem först, och hon vinkade åt mig att komma närmare och pekade rätt in i häcken, och då såg jag dem, tätt ihoptryckta i det lilla, lilla boet. De är minst fem-sex stycken, men så fort vi närmar oss är de väldigt tysta. Mamma har tittat till dem flera gånger varje dag, för hon är orolig för att katten eller något annat rovdjur ska ta dem. Imorgon ska jag ringa och säga att de fortfarande har det bra.

fågelungar

Igår var jag på Åsa Hellbergs release av hennes senaste bok, ”En liten värld”. Jag hade med mig Sociologen och hade otroligt trevligt. Det är någonting med författar- och förlagsvärlden som jag inte visste eller väntade mig: den består till mycket stor del av extremt engagerade, passionerade människor. Den där nidbilden av en författare som en svårmodig, introvert typ som helst inte pratar med andra utan mest sitter hemma i sitt lilla mycket inrökta rum där mesta delen av livet går åt till att ha sömnproblem, den är mycket långt ifrån verkligheten. Och oj, vad jag är tacksam för det. Det var väldigt fin stämning där, och Åsa är en av tidernas coolaste katter, så är det bara.

Jag är igång och skriver själv nu, och det går sakta men säkert framåt. Efter mycket bra input från min förläggare lossnade något och nu har jag en mycket tydligare väg framåt. Jag har insett att jag nog skriver på samma sätt som jag pratar, eller tänker – mycket, med många sidotrådar och associationer. Och det kommer kanske alltid att vara så att jag först helt enkelt får skriva ur mig alla de tankeutflykter min hjärna bjuder på för att sedan sålla och sila och kasta och precisera vad det egentligen handlar om. För sådan är jag, jag är babblig. Å andra sidan har jag mycket små problem med att döda älsklingarna, jag stryker mycket osentimentalt, vilket också är ganska kul att upptäcka. (Eller för att vara uppriktig, jag stryker egentligen inte. Jag klipper ut och lägger det i ett annat dokument, eftersom jag är mycket för återbruk, vare sig det är praktiskt eller tankegods. Inget har skapats förgäves.)

Jag körde tillbaka igår kväll och lyssnade på radio hela vägen. Jag älskar ”På minuten”, det är det bästa programmet jag vet, och i största allmänhet är det ganska lite som får mig att slappna av så som en långtur i bil medan jag lyssnar på vad det nu råkar vara som sänds på P1. Jag slog över till P4 klockan 20 och lyssnade på starten av melodifestivalfinalen. Programledaren var underbar, jag skrattade högt för mig själv i bilen flera gånger, och jag kom fram så att jag hann se sista fem låtarna på tv medan katten lyckligt slickade mig i ansiktet och sedan fick totalt lekspatt av att jag var hemma igen.

Imorse vaknade jag av en dröm som inte går att återberätta utan att rodna kraftigt. Idag är det vår i Uddevalla och Sanna Nielsen vann melodifestivalen igår, sjunde gången gillt, och hon var definitivt inte coolaste katten men sjunger ju som en kung. Jag har joggat ett litet varv (eller ja, för att vara uppriktig, jag har joggat och gått om vartannat, för kondisen är fortfarande på bottennotering, men jag är åtminstone igång och har börjat ändra på saken), och funderar på om jag ska försöka köpa en cykel. Bästisen skickade en bild på att alen har vaknat, och en på årets första tussilagor.

Det ligger solig disighet utanför fönstret, och jag har köpt tre nya vardagsklänningar på rea att möta solen i. Det här är alltså mars, 2014. Jag gillar det så långt. Jag har känning på värmen nu.

Barndomsbästisen C:s dotter döptes i helgen, och jag läste en dikt. Mitt i alltihop fick jag verkligen hålla stenkoll på mig själv och min darrande haka för att inte fullständigt falla ur. Jag kunde inte se på C, då hade det inte gått att genomföra. Detta efterlängtade barn, denna lilla. Så många år av väntan på henne de har haft. Och nu är hon här och helt självklar. Det kommer aldrig att sluta förvåna mig att det är så det fungerar med barn. Först finns de inte, sedan finns de så oerhört mycket.

Jag läste ”Leilus polska”, av Eva Sjöstrand.

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

Mitt barn i min famn, jag viskar ditt namn,
och plötsligt känns det som om all världen försvann,
som tiden stod still, en tös, hon finns till!
En livets gåva är du min lilla!

Tänk blodet i mig blev blod in i dig
vandrar genom tider, ådror och märg,
släktled i mig blir släktled i dig
här är du – en av oss,
en ny länk i livets kedja.

Jag lånar dig jag, min skatt, för ett slag,
en stund så kort som vore den ett andetag,
en vindpust av tid är ditt och mitt liv
en livets gåva är du min lilla!

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

dop

Om två veckor ska jag åka på mitt livs första bokmässa. Eller ja, bokmässa och bokmässa, jag ska bara vara där en dag, på lördagen. Jag är ju inte världsbäst på det här med mycket folk och länge, jag blir kanakkas i skallen, så jag tror att en dag räcker utmärkt. Det ska bli svinkul! Jag har spanat in vilka seminarier jag vill gå på och vilka seminarier jag tror kommer att vara så smäckfulla att det är omöjligt att komma in om man inte festivalsover framför dörren från dagen innan. Jag ser fram emot det, helt enkelt.

Och det här, det väckte ett otippat minne till liv. Jag kommer nämligen antagligen att stöta på en man där som jag har varit bekant med länge, som har rört sig i den litterära världen längre än jag. Jag tycker om honom, även om han är en på många sätt skrubbad själ och inte den mest pålitlige i världen. Men han har alltid varit snäll med mig och fin att prata med. Kanske för att vi inte har haft en romans. Det har han däremot haft med en av mina dåvarande vänner. En kvinna som jag lärde känna för tio år sedan och umgicks med regelbundet i några år. En kvinna som jag tyckte mycket om. Hon var en sökare, en sådan där som inte riktigt hittade sin plats, som testade en massa saker på jakt efter något, en längtare med ledsna ögon. En gång minns jag att hon pratade om att meditera över en gurkskivas skönhet och jag fick kämpa för att inte skratta. Men hon hade värme i sig också, en puderdoftande porslinsvärme, och den tyckte jag om.

Hon var djupt förälskad i den här mannen och frågade mig vad jag visste om honom, vilket inte var mycket. Vi var ytligt bekanta han och jag via gemensamma vänner, men jag hade redan då hört rykten om hans notoriska affärer, bekräftelsebehov och stoiska hustru. Han bjöd hem mig en gång när hustrun inte var hemma, bjöd mig på likör och luktade själv gammal alkohol, han var nervös och jag var ung och visste att jag inte ville ha det så. Men hon ville, min dåvarande väninna, hon trodde att de var själsfränder och att det han kände för henne var större än det liv han hade. Det pågick i några få månader, han kom hem till henne på udda stunder och hon kände sig så utvald. Sedan tog det slut, det liksom mest rann ut i sanden, han slutade komma hem till henne och för henne var det en enorm sorg. Jag träffade honom något halvår efter att de mötts sista gången och jag, redan då så dålig på att ljuga, sa som det var när han frågade var jag hade firat midsommar, jag svarade att det var hos henne och han sa glatt, utan minsta spår av dåligt samvete i blicken, jaså hon! Det är en skönt flummig tjej och jag försökte se om han rubbades det minsta men jag såg ingenting, han stod så säker där han stod.

Vi var i samma sällskap på dagen och när det skingrades frågade han mig om jag ville äta middag, så vi gick vidare till någon uteservering. Jag minns att jag bar på ett paraply som inte behövdes slås upp. Vi satte oss på den där serveringen och vi pratade, pratade om riktiga viktiga saker som betydde något för oss båda. Jag minns att jag berättade lite mer för honom om mig själv än jag egentligen var bekväm med, han är bra på det, på att lyssna och få kvinnor att känna sig sedda och öppna upp. Medan vi satt där kom regnet. Och jag minns att för en stund var det bara han och jag i hela världen. Det fanns inga andra, bara vi vid det där bordet på en nästan tom uteservering en sen eftermiddag, alla färger blev så klara och luften doftade starkt av ozon. Han lade sin hand över min och jag vet att jag en kort stund förstod henne, förstod känslan av att sugas in i honom. Hade jag inte känt henne kanske jag också hade gjort det. Som det var nu slutade det bara regna, vi åt upp vår mat och gick samtalande hemåt, var och en till sitt.

När jag berättade för henne om den dagen blev hon oerhört sårad. Kanske för att jag var uppriktig med att han berörde mig med och att jag tyckte om honom, även om jag inte var förälskad i honom. Jag bad henne om ursäkt efter det, när jag förstod hur illa det tagit. Och jag hade inte hjärta att berätta att jag visste att han redan hade haft flera andra kvinnor efter henne, andra kvinnor som kanske lika mycket som hon trodde att de var hans själsfrände, den han i hemlighet längtade till.

Vi slutade umgås kort efter det. Hon skickade mig ett sms där hon skrev att hon inte ville träffa mig mer och att jag själv visste varför. Jag svarade att det visste jag inte alls, men att det enda jag kunde tänka mig att det handlade om var honom. Hon svarade aldrig på det. Några veckor efter det meddelandet såg jag henne. Jag satt och åt sushi och hon gick förbi, klädd i en lång sjavig kofta, håret såg oborstat ut och ögonen röda. Hon såg ut som att det till slut brustit och hon fallit ner i depressionens avgrunder på riktigt. Jag tyckte synd om henne där jag satt medan hon lufsade hemåt.

Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog innan hon bröt med en annan väninna som heller inte förstod varför. Vi pratade om det någon gång, att formuleringen hade varit exakt densamma, du vet själv varför, men ingen av oss visste. Vi trodde båda att vi hade månat om henne. Den andra väninnan hade inte haft något med den här mannen att göra heller. Det var ett mysterium. Till slut lyckades den andra få ur henne att det handlade om pengar. Hon visste att väninnan hade bestulit henne på pengar. Hur hon visste det? Det hade hon sett i en trumresa. Där tror jag att vi båda gav upp.

Hon har hämtat sig, det vet jag via spindelväven, hon har bytt namn, gift sig, adopterat ett barn. Jag tror att hennes man är snäll. Jag hoppas att hon är lycklig.

Och han? Han ringde mig några månader efter den där middagen, mitt i natten. Han var full, hörde jag, och undrade varför han inte kunde sluta tänka på mig. För att du inte fick mig, svarade jag vänligt. Och han sa nej, att han visste att det var något annat, att vi liksom hörde ihop. Vi är samma sort du och jag. Som körsbär, två körsbär. Och jag sa lika vänligt att det tror jag inte.

Han ringde aldrig mer. Vi har aldrig pratat om det där samtalet. Vi träffas inte så ofta och har aldrig varit ensamma efter den där middagen. Han är fortfarande gift, han har fortfarande affärer. Jag har aldrig träffat hans hustru. Hon jobbar väldigt mycket. Jag tycker ändå och fortfarande om honom. Han är människa, en skrubbad själ som försöker, som kämpar. Han bara drar utan att veta vart han ska.

Möter jag honom på bokmässan ska jag ge honom en kram. Kanske visa bilder på mitt nyrenoverade förråd och inuti mig stryka det lilla barnet inuti honom över håret.

 

 

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare