vänskap


Igår var jag på Åsa Hellbergs release av hennes senaste bok, ”En liten värld”. Jag hade med mig Sociologen och hade otroligt trevligt. Det är någonting med författar- och förlagsvärlden som jag inte visste eller väntade mig: den består till mycket stor del av extremt engagerade, passionerade människor. Den där nidbilden av en författare som en svårmodig, introvert typ som helst inte pratar med andra utan mest sitter hemma i sitt lilla mycket inrökta rum där mesta delen av livet går åt till att ha sömnproblem, den är mycket långt ifrån verkligheten. Och oj, vad jag är tacksam för det. Det var väldigt fin stämning där, och Åsa är en av tidernas coolaste katter, så är det bara.

Jag är igång och skriver själv nu, och det går sakta men säkert framåt. Efter mycket bra input från min förläggare lossnade något och nu har jag en mycket tydligare väg framåt. Jag har insett att jag nog skriver på samma sätt som jag pratar, eller tänker – mycket, med många sidotrådar och associationer. Och det kommer kanske alltid att vara så att jag först helt enkelt får skriva ur mig alla de tankeutflykter min hjärna bjuder på för att sedan sålla och sila och kasta och precisera vad det egentligen handlar om. För sådan är jag, jag är babblig. Å andra sidan har jag mycket små problem med att döda älsklingarna, jag stryker mycket osentimentalt, vilket också är ganska kul att upptäcka. (Eller för att vara uppriktig, jag stryker egentligen inte. Jag klipper ut och lägger det i ett annat dokument, eftersom jag är mycket för återbruk, vare sig det är praktiskt eller tankegods. Inget har skapats förgäves.)

Jag körde tillbaka igår kväll och lyssnade på radio hela vägen. Jag älskar ”På minuten”, det är det bästa programmet jag vet, och i största allmänhet är det ganska lite som får mig att slappna av så som en långtur i bil medan jag lyssnar på vad det nu råkar vara som sänds på P1. Jag slog över till P4 klockan 20 och lyssnade på starten av melodifestivalfinalen. Programledaren var underbar, jag skrattade högt för mig själv i bilen flera gånger, och jag kom fram så att jag hann se sista fem låtarna på tv medan katten lyckligt slickade mig i ansiktet och sedan fick totalt lekspatt av att jag var hemma igen.

Imorse vaknade jag av en dröm som inte går att återberätta utan att rodna kraftigt. Idag är det vår i Uddevalla och Sanna Nielsen vann melodifestivalen igår, sjunde gången gillt, och hon var definitivt inte coolaste katten men sjunger ju som en kung. Jag har joggat ett litet varv (eller ja, för att vara uppriktig, jag har joggat och gått om vartannat, för kondisen är fortfarande på bottennotering, men jag är åtminstone igång och har börjat ändra på saken), och funderar på om jag ska försöka köpa en cykel. Bästisen skickade en bild på att alen har vaknat, och en på årets första tussilagor.

Det ligger solig disighet utanför fönstret, och jag har köpt tre nya vardagsklänningar på rea att möta solen i. Det här är alltså mars, 2014. Jag gillar det så långt. Jag har känning på värmen nu.

Barndomsbästisen C:s dotter döptes i helgen, och jag läste en dikt. Mitt i alltihop fick jag verkligen hålla stenkoll på mig själv och min darrande haka för att inte fullständigt falla ur. Jag kunde inte se på C, då hade det inte gått att genomföra. Detta efterlängtade barn, denna lilla. Så många år av väntan på henne de har haft. Och nu är hon här och helt självklar. Det kommer aldrig att sluta förvåna mig att det är så det fungerar med barn. Först finns de inte, sedan finns de så oerhört mycket.

Jag läste ”Leilus polska”, av Eva Sjöstrand.

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

Mitt barn i min famn, jag viskar ditt namn,
och plötsligt känns det som om all världen försvann,
som tiden stod still, en tös, hon finns till!
En livets gåva är du min lilla!

Tänk blodet i mig blev blod in i dig
vandrar genom tider, ådror och märg,
släktled i mig blir släktled i dig
här är du – en av oss,
en ny länk i livets kedja.

Jag lånar dig jag, min skatt, för ett slag,
en stund så kort som vore den ett andetag,
en vindpust av tid är ditt och mitt liv
en livets gåva är du min lilla!

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

dop

Om två veckor ska jag åka på mitt livs första bokmässa. Eller ja, bokmässa och bokmässa, jag ska bara vara där en dag, på lördagen. Jag är ju inte världsbäst på det här med mycket folk och länge, jag blir kanakkas i skallen, så jag tror att en dag räcker utmärkt. Det ska bli svinkul! Jag har spanat in vilka seminarier jag vill gå på och vilka seminarier jag tror kommer att vara så smäckfulla att det är omöjligt att komma in om man inte festivalsover framför dörren från dagen innan. Jag ser fram emot det, helt enkelt.

Och det här, det väckte ett otippat minne till liv. Jag kommer nämligen antagligen att stöta på en man där som jag har varit bekant med länge, som har rört sig i den litterära världen längre än jag. Jag tycker om honom, även om han är en på många sätt skrubbad själ och inte den mest pålitlige i världen. Men han har alltid varit snäll med mig och fin att prata med. Kanske för att vi inte har haft en romans. Det har han däremot haft med en av mina dåvarande vänner. En kvinna som jag lärde känna för tio år sedan och umgicks med regelbundet i några år. En kvinna som jag tyckte mycket om. Hon var en sökare, en sådan där som inte riktigt hittade sin plats, som testade en massa saker på jakt efter något, en längtare med ledsna ögon. En gång minns jag att hon pratade om att meditera över en gurkskivas skönhet och jag fick kämpa för att inte skratta. Men hon hade värme i sig också, en puderdoftande porslinsvärme, och den tyckte jag om.

Hon var djupt förälskad i den här mannen och frågade mig vad jag visste om honom, vilket inte var mycket. Vi var ytligt bekanta han och jag via gemensamma vänner, men jag hade redan då hört rykten om hans notoriska affärer, bekräftelsebehov och stoiska hustru. Han bjöd hem mig en gång när hustrun inte var hemma, bjöd mig på likör och luktade själv gammal alkohol, han var nervös och jag var ung och visste att jag inte ville ha det så. Men hon ville, min dåvarande väninna, hon trodde att de var själsfränder och att det han kände för henne var större än det liv han hade. Det pågick i några få månader, han kom hem till henne på udda stunder och hon kände sig så utvald. Sedan tog det slut, det liksom mest rann ut i sanden, han slutade komma hem till henne och för henne var det en enorm sorg. Jag träffade honom något halvår efter att de mötts sista gången och jag, redan då så dålig på att ljuga, sa som det var när han frågade var jag hade firat midsommar, jag svarade att det var hos henne och han sa glatt, utan minsta spår av dåligt samvete i blicken, jaså hon! Det är en skönt flummig tjej och jag försökte se om han rubbades det minsta men jag såg ingenting, han stod så säker där han stod.

Vi var i samma sällskap på dagen och när det skingrades frågade han mig om jag ville äta middag, så vi gick vidare till någon uteservering. Jag minns att jag bar på ett paraply som inte behövdes slås upp. Vi satte oss på den där serveringen och vi pratade, pratade om riktiga viktiga saker som betydde något för oss båda. Jag minns att jag berättade lite mer för honom om mig själv än jag egentligen var bekväm med, han är bra på det, på att lyssna och få kvinnor att känna sig sedda och öppna upp. Medan vi satt där kom regnet. Och jag minns att för en stund var det bara han och jag i hela världen. Det fanns inga andra, bara vi vid det där bordet på en nästan tom uteservering en sen eftermiddag, alla färger blev så klara och luften doftade starkt av ozon. Han lade sin hand över min och jag vet att jag en kort stund förstod henne, förstod känslan av att sugas in i honom. Hade jag inte känt henne kanske jag också hade gjort det. Som det var nu slutade det bara regna, vi åt upp vår mat och gick samtalande hemåt, var och en till sitt.

När jag berättade för henne om den dagen blev hon oerhört sårad. Kanske för att jag var uppriktig med att han berörde mig med och att jag tyckte om honom, även om jag inte var förälskad i honom. Jag bad henne om ursäkt efter det, när jag förstod hur illa det tagit. Och jag hade inte hjärta att berätta att jag visste att han redan hade haft flera andra kvinnor efter henne, andra kvinnor som kanske lika mycket som hon trodde att de var hans själsfrände, den han i hemlighet längtade till.

Vi slutade umgås kort efter det. Hon skickade mig ett sms där hon skrev att hon inte ville träffa mig mer och att jag själv visste varför. Jag svarade att det visste jag inte alls, men att det enda jag kunde tänka mig att det handlade om var honom. Hon svarade aldrig på det. Några veckor efter det meddelandet såg jag henne. Jag satt och åt sushi och hon gick förbi, klädd i en lång sjavig kofta, håret såg oborstat ut och ögonen röda. Hon såg ut som att det till slut brustit och hon fallit ner i depressionens avgrunder på riktigt. Jag tyckte synd om henne där jag satt medan hon lufsade hemåt.

Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog innan hon bröt med en annan väninna som heller inte förstod varför. Vi pratade om det någon gång, att formuleringen hade varit exakt densamma, du vet själv varför, men ingen av oss visste. Vi trodde båda att vi hade månat om henne. Den andra väninnan hade inte haft något med den här mannen att göra heller. Det var ett mysterium. Till slut lyckades den andra få ur henne att det handlade om pengar. Hon visste att väninnan hade bestulit henne på pengar. Hur hon visste det? Det hade hon sett i en trumresa. Där tror jag att vi båda gav upp.

Hon har hämtat sig, det vet jag via spindelväven, hon har bytt namn, gift sig, adopterat ett barn. Jag tror att hennes man är snäll. Jag hoppas att hon är lycklig.

Och han? Han ringde mig några månader efter den där middagen, mitt i natten. Han var full, hörde jag, och undrade varför han inte kunde sluta tänka på mig. För att du inte fick mig, svarade jag vänligt. Och han sa nej, att han visste att det var något annat, att vi liksom hörde ihop. Vi är samma sort du och jag. Som körsbär, två körsbär. Och jag sa lika vänligt att det tror jag inte.

Han ringde aldrig mer. Vi har aldrig pratat om det där samtalet. Vi träffas inte så ofta och har aldrig varit ensamma efter den där middagen. Han är fortfarande gift, han har fortfarande affärer. Jag har aldrig träffat hans hustru. Hon jobbar väldigt mycket. Jag tycker ändå och fortfarande om honom. Han är människa, en skrubbad själ som försöker, som kämpar. Han bara drar utan att veta vart han ska.

Möter jag honom på bokmässan ska jag ge honom en kram. Kanske visa bilder på mitt nyrenoverade förråd och inuti mig stryka det lilla barnet inuti honom över håret.

 

 

bordet1

paj med kantareller

hatt

fina folk

Jag cyklar på lånad cykel över Söder, ägaren till cykeln har mycket kortare ben än jag, så jag känner mig som en tecknad figur med knäna uppe vid hakan, och när jag reser mig för att ta i i uppförsbacke står jag en halvmeter över sadeln och känner himlen flyga runt mitt huvud. Jag är lite sen, så jag är svettig när jag kommer fram, ångande varm i sommarkvällen. Hon är blek i konturerna, svartstreckad och tunn, och hon röker medan hon väntar. Röker hon? Jag har aldrig sett henne röka förr. Hon är nästan pank, har skrapat ihop över hundra enkronor i en sminkväska, hon ger hela väskan till cafétjejen bak disken, cafétjejen häller över mynten i en kopp och ger henne väskan tillbaka utan en min, jag undrar om hon helt enkelt har sett allt förr.

Vi sitter ute och hon säger att allt är kaos, att hennes lägenhet ser ut som en kvart, att hon inte orkar något, hon känner sig inte hemma där, hon har inte gjort den fina nya lägenheten till sin. Hon orkar bara dricka dansa leta efter händer som ska ta i hennes kropp även om de gör det hårt. Hon sörjer en man som hon ville skulle vara något annat än han var, hon ville att han skulle vara kär, han slutade ligga med henne när han sagt att han inte kände så. I mina öron låter det egentligen ganska ärligt gjort, men i hennes är det falskhet feghet sprickor och måste finnas något man kan göra. Jag säger att han inte kan ge henne det hon vill ha. Hon vill inte att det ska vara sanning. Det sorgliga är att det inte spelar någon roll vad hon vill. Vissa saker bara är.

Hon kallar det sin vilda sida. För mig ser den inte ett dugg vild ut, men destruktiv. Jag förknippar vild med fri, och hon är allt annat än fri, hon är så jagad och trött. Jag säger att jag tycker att vi ska gå hem till henne och reda ut i kaoset rent praktiskt. Det är jag bra på, det kostar mig så lite just nu. Att mäta tänka planera, för mig är det roligt, ger kraft, och jag har läkt mig hela sommaren genom att göra det. Vi går hem till henne, en tunn och en tydlig. På hennes golv står soffan på högkant mitt i rummet. Vi skruvar ihop den, ställer ner den mot väggen. Tar fram tumstock och tänker tillsammans. Vi ritar en karta ut, mot ljuset. Jag kramar henne hårt innan jag cyklar hem med knäna vid hakan. Det har blivit sommarnatt, ljum och mjuk och sammetsögd.

Dagen efter åker vi och köper material. Jag packar min borrmaskin och vattenpasset och verktygen i en tygpåse, tillbaka hemma hos henne borrar och skruvar vi tillsammans, jag visar, hon gör för första gången. Hennes kala väggar får färg när gamla vackra tavlor hon har burit med sig i åratal kommer upp. Rummet börjar se ut som ett hem. När jag går är det hon som kramar mig hårt och säger att det betyder så mycket. Jag tycker så mycket om henne. Hoppas att hon ska kunna sitta ner, andas där, kanske äntligen andas djupt, men bara någon timme senare ser jag hennes bilder, hon är ute i natten igen, röker dricker oskarp ofri. Den hopskruvade soffan står ensam hemma under en vägg där tavlorna hänger tysta. Jag vet inte när vi ska göra klart resten av planen. Om kartan vi ritade kommer att bli liggande i halvdunkel, förträngd och bleknad, min borrmaskin bli liggande i hennes garderob ovanpå allt det andra outredda.

Idag går jag ner till lånecykeln och höjer sadeln på den. Jag sätter på ett nytt lås jag har köpt som tack för lånet.

 

loppisfyndad vitrin

First Aid Kit sjunger och jag målar en loppisfyndad vitrin vit. När man inte har så stort kök eller så mycket förvaringsutrymme får man tänka smart och försöka hitta lösningar. Eller ärligt talat måste man förstås göra det oavsett om vi pratar om kök eller livet.

Låtsasbrorsan kom hit igår, det var första gången han var i mitt hus, trots att det har gått två år sedan jag köpte det. Bara det i sig är ett vittnesmål om att han jobbar för mycket och har för lite avlastning i sitt liv. Jag lyxlagade middag åt oss, han fick göra precis det där han egentligen tycker är så svårt – bara sitta och bli lite omhändertagen. Vi åt gott och drack vin och pratade till så sent att han slog huvudet i lampan när det var dags att gå upp och lägga sig. Jag fnissade lite åt hur enorm han ser ut i mitt lilla hus. Han är nästan två meter lång, och mitt gästrum är egentligen inte mycket större än vad han är.

Det är inte lätt att veta hur man ska ordna sitt liv så att det blir mer plats för glädje. Det är inte självklart, det är aldrig så linjärt. Jag är otroligt glad för året jag har framför mig, Låtsasbrorsan har i flera år sagt att han inte orkar så länge till. Han behöver också hitta luft någonstans. Frågan är bara hur och var. Jag skruvar på höga ben på vitrinen, dörrarna ligger fortfarande och torkar.

ben

Efter rejäl frukost i morse gick vi en långpromenad i skogen för att det inte skulle finnas risk för alkohol kvar i blodet innan Låtsasbrorsan körde hem igen, och vi mötte Italienaren när vi var tillbaka vid husen. Det är den tredje manliga vännen Italienaren har sett sova kvar hos mig. Han tror antagligen att jag lever ett ”modernt” vidlyftigt liv. Jag önskar nästan att han hade rätt. Vi stod och småpratade en stund medan vi viftade bort envetna mygg. Italienaren sa att vi har ett litet paradis här. Det är sant.

När Låtsasbrorsan kommit hem skickade han ett sms där han kallade besöket läkande.

Dörrarna till vitrinen får ligga och torka över natten. Imorgon skruvar jag på dem, och jag funderar på att såga till en kvarbliven bit av diskbänksbrädan att lägga ovanpå rubbet. Benen är höj-och-sänkbara, golvet är så skevt att det är enda sättet att få saker att stå rakt. Inspektör Olivia är inte helt klar över vad det hela är till för, men hon har fortfarande gott om plats för matskålarna, och det är nog det viktigaste.

där ska den stå ja

Idag har jag haft besök av två riktigt sköna brudar. Den här och den här, för att vara exakt. Jag har snott deras bilder, eftersom jag inte fotade alls medan de var här. Jag bara babblade och skrattade och åt glass och så.

1002727_10151503790561818_439402428_n1017622_10151503195261818_1828860500_nb

Ja, jag har totalt fallit in i landet-outfiten. Och ja, det är hål i ena träskon på tån. Frågor på det?

De här två tjejerna är så himla bra. Jag måste bara få det sagt. Sådär världsabra ni vet, så att man är glad att få vara med.

När de hade åkt hem igen släppte jag ut Olivia, som glatt kutade ut i småregnet. Jag gick ut och högg lite ved, medan hon tittade på. Efter att hon trampat runt litegrann i mitt grönsaksland och jag lyft bort henne ur det fick hon nog och drog till skogs. Jag gick in med veden, och som den hönsmamma jag är gick jag och ropade lite efter henne när jag hade tänt brasan. Insåg själv att det var ganska dumt, eftersom jag precis släppt ut henne. Satte mig med en tekopp framför brasan och öppnade datorn.

När jag suttit så en stund hörde jag ett krafsande på dörren. Och ja, när jag öppnade satt Olivia där och väntade, som värsta rutinerade utekatten. Nu ligger hon vid min sida i soffan och tittar på brasan och torkar, och jag är ganska paff och lite rörd.

De växer ju upp så fort, vet ni.

utekatten

Elisabeth

vallmo

loppis

lamm på krakas

Andy

lergrav

tati

stolt hund

det börjar likna kärlek banne mig

Den gamla murstocken har klistrats över med tidningar, sedan tapetserats. Jag pillar fram en tidningskant där det står 1950 och tänker att jag verkligen måste be sotaren komma och provtrycka skorstenskanalen innan jag installerar kaminen, för jag vet inte hur länge den har stått oanvänd. 1950. Det är sextiotre år som har gått sedan dess.

Men nu står kaminen där, tack vare en effektivt riven vägg, hjälp att bära den uppför trappan och en hel del skratt åt absurditeter medan vi räknade ut hur man egentligen skulle skruva fast benen på den, det var krångligare än man tror. Och jag skrubbade de gamla kakelplattorna på golvet, slipade försiktigt bort klister och en färgrand med fint sandpapper, och när allting såg ut så här satt jag en stund på sängen och tänkte att det nog har stått en mindre kakelugn här från början, en låg, halvcirkelformad, enkel. Och nu ska jag spackla igen sprickorna i murstocken med kalkbruk, installera röret, sedan måla hela murstocken vit och fundera på vad jag ska göra med taket egentligen innan jag tapetserar med den fina blomtapeten.

Det som har varit garderobsgolv är inte lackat. Jag vet inte vad jag ska göra med det, såpskura bara kanske, eller olja in det lite i väntan på den stora golvslipningen som definitivt inte kommer att hända än på några år. Men vackert är det. Och lätt att föreställa sig hur rummet kommer att bli, när det här är färdigt.

Gräsklipparen gick snällt igång på första försöket. Det är den pålitligaste gräsklippare jag har ägt. Och första.

Jag längtar till sommaren, väldigt mycket.

Efter frukost till oss båda och kattlåderens och lite lek och allt det där som hör morgonen till, lade jag mig som vanligt i soffan och slog upp datorn för att börja jobba. (Ja. Jag ligger och jobbar ibland. Frågor på det?) Jag hade inte mycket mer än börjat knappa förrän katten hoppade upp till mig i soffan som hon gärna gör då och då. Men i stället för att lägga sig nere vid mina fötter, som hon har gjort i en månads tid nu, så såg hon eftertänksamt på mig en stund innan hon långsamt tryckte sig in mellan soffryggen och mig, för att sedan kliva upp på mitt bröst, lägga sig tvärsöver det och börja spinna högt.

Och alla mina tankar på att jobba ge blod köpa mat gå promenad hinna klart börja om och på fredag går jag ut i strejk jag med försvann som en rökslinga mot stor himmel, tunnades ut, och kvar fanns bara ett litet hjärta mot ett större, värmen mellan en liten kropp med päls och en större med tröja, och mina händer mot den silkeslena långa pälsen och den strävmjuka tungan som långsamt slickade mina fingrar.

GosmsPhoto1365348343104

Det där sms:et jag fick, jag förstod väl att det hade hänt något, men jag trodde inte att det var det, inte att det var en väns man som plötsligt fått för sig att han har varit tveksam länge till deras relation och bestämt att de ska ha paus, utan att fråga henne om hon är med på paus eller inte, bara pratat om att det finns en annan kvinna, någon han känner något för, och pausen ska hjälpa honom på något vis. De har veckorna innan bestämt och bokat och köpt sommarens semesterresa utan att han ens har ljudat minsta luft om det. Hon berättar för mig samlat, hon är ledsen men håller ihop. Efter att han hade bestämt att det var dags för paus hade hon åkt därifrån, och när hon två dagar senare åkte tillbaka för att hämta lite kläder stod alla hennes saker nerpackade i lådor i hallen. Ändå påstår han inför deras vänner att det är en paus.

Så möter jag Masi, och när jag i korta drag säger att jag just har hört tråkiga nyheter från en annan väninna suckar hon och säger att det är den andra liknande historien hon hör idag. Det verkar gå något, en luftburen epidemi, folk bryter upp och bryter loss och bryter sönder och

tar paus.

Så sitter vi med våra kaffe- respektive tekoppar och pratar om otrohet, om det vi själva har levt i och med. Jag berättar om otrohet mot mig och otrohet med mig, det enda jag inte vet hur det är är att själv vara otrogen mot någon, och hon frågar mig plötsligt om det var Den Där Gifte Mannen jag hade något ihop med. Jag svettas plötsligt och känner hur ansiktet hettar till när jag säger ja, men det är många år sedan nu, och det varade inte ens särskilt länge i praktiken, bara i mitt hjärta. Hon säger att hon hade förstått det, hon har mött oss tillsammans en gång och känt det på sig sedan dess, och jag ler lite när rodnaden har lagt sig och säger att jo. Jag var väldigt kär i honom. Men den tiden både är och känns länge sedan nu.

Jag tänker fortfarande på honom ibland, jag tänker på alla människor som har tagit stor plats i mitt liv ibland. Jag hoppas att han är lycklig och nöjd med sin tillvaro. Till och med ilskan är borta numera, ilskan som kanske var den känslan som levde kvar längst. Och jag tänker att han var en av dem som lärde mig hur kärlek känns, eller rättare sagt: hur min kärlek känns. Var i min kropp det resonerar när jag älskar, hur långt det kan eka någons namn och beröring. Men till och med ett långdraget eko tystnar till slut, och kvar blir bara tysta och torra kanjoner, bara minnet av vatten som runnit där, men inte minsta lilla glittrande droppe kvar. Och jag tänker att nästa gång det börjar viska av strömmande älvar i närheten av mig, då vill jag få lära mig hur det känns att bli lika innerligt älskad tillbaka, jag vill smeka mitt eget namn in i någons trygga grottgångar och höra hur det fortfarande ekar där nästa gång vi möts.

Jag vet att det aldrig kommer att vara möjligt att gardera sig, aldrig kan garanteras något, att det kanske finns pauser man snubblar på och över. Men vi överlever ju, vi stapplar vidare med våra liv, vi gråter oss torra, vi tröstar vänner, vi blir påkomna med en gammal skam när vi fikar med andra vänner och känner att den skammen var länge sedan. Och så börjar vi längta igen, efter beröringen. Efter vibrationen. Efter att återigen få hoppas på evighet, trots att vi vet att hela universum är uppbyggt på molekyler som är i ständig rörelse.

 

För ett tag sedan skrev jag om den här föreställningen, som min vän Stephen Rappaport gör. Jag utgöt mig om hur fantastisk den är och att jag tycker att alla som har möjlighet borde pallra sig iväg till Odenplan och se den. Han spelar en exklusiv föreställning nu den 19:e april kl 19.

Och nu ni, nu har Stephen fixat så att om någon av er lyssnar på mitt goda råd, då ska ni få gå billigare! Med andra ord – om ni mailar på  stephenrap@gmail.com och bokar två biljetter och hälsar från mig, då får ni gå ack så billigt som 160 kr för båda biljetterna! Som ni ser kostar det 240 kr för andra ety 120 kr styck. Det är ju supergeneröst, folkens. Med andra ord, det ni gör är mailar nu jättefort innan biljetterna tar slut, för så gör smarta människor som gillar riktigt bra teater och musik!

image

8b0541269ea811e2b95c22000a1fb82f_7

Jag har oljat balkonggolvet. Iklädd t-shirt. (Ja, jag hade förstås kläder på underkroppen också, jag gjorde inte en mänsklig Kalle Anka, men det var inte det som var poängen, poängen var t-shirt!) Katten satt med fladdrande näsborrar bakom och bredvid och ovanför. Solen värmde på riktigt där i den lilla vindskyddade grytan och jag har fått årets första fräknar.

Nu kommer den. Förändringen.

Igår hade jag en finfin kväll med mina två lika finfina kollegor och väninnor. Det var härligt. Ikväll ska jag till Låtsasbrorsan och bli bjuden på middag igen! Helt fantastiskt. Det blir gomiddag två kvällar i rad utan att jag har behövt laga den! Och imorgon är planen att fixa till ute på balkongen för att kunna sitta där i den här tidiga, varma solen de dagar den bjuds. Jag ska till IKEA och titta på utemöbler. Wish me luck.

Olivia

Tag ett stycke melankolisk aktris/författare, strimla tunt och ställ åt sidan. Lägg sedan till en Låtsasbrorsa, en Sociolog och en Patte i lagom stora bitar och blanda alla fyra väl. Tillsätt en god tapenade (svarta oliver, kapris och persilja), chilimarinerade gröna oliver och surdegsbaguette (för de icke glutenintoleranta). När blandningen har värmts upp, tillsätt fiskgryta med kräftstjärtar och saffransaioli samt passande mängder prosecco (eller rödvin för dem som aldrig har lärt sig gilla vitt. Ja Låtsasbrorsan, jag menar dig.) När alltihop puttrar och bubblar som bäst, tillsätt italiensk citronkaka med vispgrädde och färska björnbär, samt en espresso för dem som vill. Nu borde hela anrättningen storkoka och avge mycket värme, så då hälles valfria mängder vin och whisky över det hela (eller grönt te, för undertecknad.)

Följer man receptet till punkt och pricka är det ett helt oslagbart recept som hjälper mot det mesta och fullständigt utplånar varenda spår av sorg.

Vi skrattade så mycket att jag faktiskt på riktigt fick lite kramp i magen. Patten slog huvudet i kökslampan två gånger. Låtsasbrorsan försökte få med oss andra ut på balkongen för att hålla honom sällskap medan han rökte och fick ett rungande nej från alla tre (16 minusgrader!!), så han rökte jättefort med dörren öppen för att inte missa mer samtal än nödvändigt. Sociologen hade finklänning och var störtvacker. När Patten började gäspa och säga trött småbarnsmamma sorry sorry var klockan redan efter ett och vi hade suttit och skrattpratat i sju timmar utan uppehåll.

Idag har jag vitlöksandedräkten från helvetet, men lusten är tillbaka. Det är inte alls lika kallt idag, och sol mot en klarblå himmel.

Jag ska ut och åka skridskor.

IMG_20130120_101759

 

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare