flock (substantiv) 1.grupp, klunga, skara eller samling av en viss /nämnd/ sorts djur eller (mindre vanligt) människor

Det är fyra som har svarat att de kommer på middag hos mig om ett par veckor. Hittills är det Låtsasbrorsan, Peji, Sociologen och Mejram. Patten kan inte för hon är bortrest, Lingon skulle kolla om hon kan flytta på saker, Bästisen och Berget har inte svarat än. Bästisen har blivit chef och i och med det också blivit svårare att få tag på, hon jobbar så mycket. Jag hoppas att det lugnar sig för henne. Berget repeterar, så jag vet inte om han har tid på det stora hela, men det hoppas jag. Jag saknar honom faktiskt massvis, han är den ende av dem jag inte har sett på ett helt år.

Jag har inget jobb för tillfället och väldigt dåligt med pengar just nu, men en middag kan jag alltid skrapa ihop. De inbjudna får som vanligt ta med sig en flaska vin, resten löser sig. Det är egentligen just när man har som minst att luta sig på man behöver sina vänner och god mat och dryck. Det är på ett sätt antitesen till höga klackar, strukna dukar och välplanerade menyer. Det är tillåtelse, värme och klokhet och befriande skratt. Att få dra upp fötterna under sig på stolen och slappna av i doften av kryddor och kärlek.

Både Lingon och Mejram har separerat under våren. De har båda fått lära sig saker om sina liv och den de har delat dem med. Och jag har tänkt mycket på det där. Lärdomarna man gör, på gott och ont. Man brukar prata om att lära sig som något odelat positivt. Men ibland önskar jag att det gick att olära sig saker. Avlära sig. Slippa ha kunskap om hur det kan se ut, hur andra människor kan välja att behandla en. Sudda ut helt och hållet och få fortsätta sitt liv osårad på vissa plan. En viss sorts naivitet dör av hård behandling, så är det bara. Jag önskar att jag inte visste allt jag vet. Det finns vissa lärdomar som jag hade levat bättre utan.

Jag minns när jag berättade för Berget om hur svårt jag har fått det att lita på folk efter att ha blivit mycket ljugen för, och varför. Han lyssnade så noggrant, lyssnade med hela ansiktet, lät mig prata färdigt. Jag minns inte ordagrant vad han svarade, men jag minns hur han tryckte min hand. Hur han kände med mig medan jag berättade. Och jag minns hur genomskådad jag kände mig, på ett bra sätt. Eller vänta, genomskådad är kanske fel ord, jag kände mig genomsedd, sedd in till verklighetens kärna.

Jag saknar honom. Hoppas att han kommer på middagen.

Bästisen ska få min enorma fikus som håller på att växa ur lägenheten. Den kommer att göra sig bättre som kontorsväxt. Vi har fnittrande pratat om att stoppa ner den i en sopsäck och köra i hennes lilla Prius, vi får väl se om det ens är möjligt. Igår hjälpte jag Låtsasbrorsan att hämta en ny diskmaskin, och vi körde igenom området där han bodde med sin exfru. Det är vackert där. Funkisvillor och prunkande trädgårdar. Rena fasader och många planer på att bygga altan. I förrgår bjöd jag Lingon på kaffe i mitt kök och upptäckte att tjejen som hyrt i andrahand hos mig varken har diskat filterhållaren eller behållaren till mjölkskummaren, filterhållaren fick jag skrubba med stålull innan vi kunde få cappuccino. I lördags hjälpte Sociologen mig att hämta en ny säng som jag har köpt och köra ner den gamla till landet i spöregn. Sista veckan på landet bjöd Peji med mig till en kombinerad grill- och surströmmingsafton och i vanlig ordning skrattade vi så att jag nästan grät. Och Mejram, fina kära Mejram som jag blir lika glad över varje gång hon skriver något av sina sms utan mellanslag efter punkt och komma.

Det här är min flock, min trygghet i tillvaron. Ibland tänker jag att det att känna till varandras ärrkartor och ändå kunna skratta tillsammans är en av de största nåder som finns.

 

Byggpaus, sommarlov

Jag har fyllt år. Det gjorde jag medan jag iklädd morbrors gamla badshorts och mammas plastsandaler målade och tapetserade hennes hall. Utöver det har jag lagt golv, satt kakelmosaik och grundligt tvättat av kyl/frys, spis, diskmaskin och fläkt för insättning i köket som morbror till sist monterade. Vi ska återkomma till allt det här, men först:

Jag har byggpaus och har åkt tillbaka till landet. Bästisen har varit på besök i några dagar, vi har fnissat och åkt bil och badat och ätit glass. Imorgon kommer Sioe, på fredag träffar jag Tysken och på lördag får jag förhoppningsvis också besök. Så i några dagar nu är det bara sommarlov. Det är bara så varmt att huden nästan svider, så varmt att jag badar varje dag och så varmt att jag smäller i mig laktastabletter en masse för att kunna äta all glass jag vill.

Det här är det bästa livet. Det finns inget jag kan föreställa mig som är skönare än det här.

 

 

På väg

Jag körde till Stockholm över dagen igår. Och på E4:n, tidigt på morgonen, det var lite trafik men inte så farligt, såg jag plötsligt på avstånd en märklig vaggande rörelse i snabbfilen. Det var ankor. Tre stycken som vaggade fram mot mig på asfalten på sina simfötter. Och jag körde förbi dem medan jag utbrast högt ”Nej! Ni får inte bli påkörda! Ankorna!” och så tänkte jag på dem i flera timmar efteråt. Vaggandet. Ankorna.

Stan är kära stan, som vanligt. Jag hade ett litet ärende hem till lägenheten, och när Andrahands öppnade dörren kände jag att jag faktiskt längtar hem dit också. Jag har lite nya inredningsplaner som jag ska ta tag i under hösten, jag har till exempel bestämt mig för att sälja eller skänka iväg alla mina Billy-hyllor och i stället sätta upp ett Elfa-system direkt på väggen i vardagsrummet. Jag behöver mer, och mer flexibel, plats för mina böcker och jag vill hellre ha en grund men hög hylla som täcker hela väggen, än en djupare som inte går ända upp till tak. Det kommer att bli fint, fint att komma hem.

På väg tillbaka till landet-hemma svängde jag förbi hos Fideli, kära Fideli som också har köpt en sommarstuga. Alldeles nyss. Hon är mitt i den där startfasen där det bara är byggdamm och målarfärg överallt, och där stället man har köpt lika mycket finns i ens huvud som i verkligheten. Där allt är listor och ska-bara. Det är roligt. Och samtidigt, hon och jag, vi faller genom gamla nät bägge två och landar på bekanta platser, vi skrattade åt våra misslyckade kärlekar, drack pulverkaffe och åt körsbär. Jag gav henne ett krocketspel i inflyttningspresent. För att det är Tjechovskt, och för att hon ska ha ännu ett skäl att klippa gräsmatta.

På väg tillbaka spanade jag efter ankorna, men jag såg ingenting. Åh, vad jag hoppas att de klarade sig, att de vaggade rätt in vid vägkanten alldeles vid rätt tidpunkt, suckande och skakande på sina huvuden åt hur fort alla kör, hittade ett hål i viltstängslet och tog sig ända ner till Vättern.

 

Sommarlov i vuxenskolan

Intensiva dagar. Facklig riksstämma i dagarna tre (oväntat underhållande mitt i allvaret). Mamma har en fuktskada i sitt hus, i hennes lägenhet påverkar det klädkammare och badrum, det rivs och torkas och pågår arbete utan större information trots att det är mögel inblandat, så jag har skjutsat till morbror och försöker ringa hennes förenings försäkringsbolag för att få veta hur planen ser ut och om min nästan 80-åriga mor kommer att få en ersättningslägenhet eller förväntas bo i mögelsporer och betongborrar i okänt antal veckor framöver. En fika med Mejram och hjärtan som rusar varann till mötes. Ett besked om en fantastisk rolig provfilmning, snart. Och ett möte med någon jag en gång känt så mycket ansvar för och frustration inför. Jag stod still mitt i mig själv, varken backade eller klev framåt i det, och vid ett flertal tillfällen när jag kände hur det skorrade i hens historia kände jag det där är inte min sak att hantera. När sådant händer märker jag att jag har blivit vuxen på allvar.

Och så dagar med morbror och moster, en grillkväll hos deras bästa vänner, och morbror och hans bästis ”pratar finska”, det vill säga lägger till lainen efter allt de pratar om och skrattar så det rinner tårar, och det gör vi alla, vi äter grillad gäddalainen och korvalainen och paprikalainen, och jag är så varm trots att det är lite kyligt ute för vi skrattalainen så mycket. Och jag tänker att det inte är så farligt att vara sextioåriga män heller om man får ha bästisar som ringer minst en gång om dagen utan att ha så mycket mer de vill än säga du, jag var tvungen att ringa så att vi inte glömmer bort finskan.

Så uppdaterar jag morbrors operativsystem och alla drivrutiner och defragmenterar hårddisken och virussöker och rensar, och han tackar så mycket trots att jag bara är glad att kunna ge åtminstone något litet tillbaka för allt självklart han ger mig. När jag åker tut-tutar jag med bilen och moster vinkar från de gula rosorna.

Tillbaka på landet är gräset högt och tomaterna blommar och det finns ett par nya sorkhögar, men jag byter bara objektiv på kameran och går ut och tar en bild som jag ska visa mamma. Det var hon som såg dem först, och hon vinkade åt mig att komma närmare och pekade rätt in i häcken, och då såg jag dem, tätt ihoptryckta i det lilla, lilla boet. De är minst fem-sex stycken, men så fort vi närmar oss är de väldigt tysta. Mamma har tittat till dem flera gånger varje dag, för hon är orolig för att katten eller något annat rovdjur ska ta dem. Imorgon ska jag ringa och säga att de fortfarande har det bra.

 

Uppdatering från västfronten:

Igår var jag på Åsa Hellbergs release av hennes senaste bok, ”En liten värld”. Jag hade med mig Sociologen och hade otroligt trevligt. Det är någonting med författar- och förlagsvärlden som jag inte visste eller väntade mig: den består till mycket stor del av extremt engagerade, passionerade människor. Den där nidbilden av en författare som en svårmodig, introvert typ som helst inte pratar med andra utan mest sitter hemma i sitt lilla mycket inrökta rum där mesta delen av livet går åt till att ha sömnproblem, den är mycket långt ifrån verkligheten. Och oj, vad jag är tacksam för det. Det var väldigt fin stämning där, och Åsa är en av tidernas coolaste katter, så är det bara.

Jag är igång och skriver själv nu, och det går sakta men säkert framåt. Efter mycket bra input från min förläggare lossnade något och nu har jag en mycket tydligare väg framåt. Jag har insett att jag nog skriver på samma sätt som jag pratar, eller tänker – mycket, med många sidotrådar och associationer. Och det kommer kanske alltid att vara så att jag först helt enkelt får skriva ur mig alla de tankeutflykter min hjärna bjuder på för att sedan sålla och sila och kasta och precisera vad det egentligen handlar om. För sådan är jag, jag är babblig. Å andra sidan har jag mycket små problem med att döda älsklingarna, jag stryker mycket osentimentalt, vilket också är ganska kul att upptäcka. (Eller för att vara uppriktig, jag stryker egentligen inte. Jag klipper ut och lägger det i ett annat dokument, eftersom jag är mycket för återbruk, vare sig det är praktiskt eller tankegods. Inget har skapats förgäves.)

Jag körde tillbaka igår kväll och lyssnade på radio hela vägen. Jag älskar ”På minuten”, det är det bästa programmet jag vet, och i största allmänhet är det ganska lite som får mig att slappna av så som en långtur i bil medan jag lyssnar på vad det nu råkar vara som sänds på P1. Jag slog över till P4 klockan 20 och lyssnade på starten av melodifestivalfinalen. Programledaren var underbar, jag skrattade högt för mig själv i bilen flera gånger, och jag kom fram så att jag hann se sista fem låtarna på tv medan katten lyckligt slickade mig i ansiktet och sedan fick totalt lekspatt av att jag var hemma igen.

Imorse vaknade jag av en dröm som inte går att återberätta utan att rodna kraftigt. Idag är det vår i Uddevalla och Sanna Nielsen vann melodifestivalen igår, sjunde gången gillt, och hon var definitivt inte coolaste katten men sjunger ju som en kung. Jag har joggat ett litet varv (eller ja, för att vara uppriktig, jag har joggat och gått om vartannat, för kondisen är fortfarande på bottennotering, men jag är åtminstone igång och har börjat ändra på saken), och funderar på om jag ska försöka köpa en cykel. Bästisen skickade en bild på att alen har vaknat, och en på årets första tussilagor.

Det ligger solig disighet utanför fönstret, och jag har köpt tre nya vardagsklänningar på rea att möta solen i. Det här är alltså mars, 2014. Jag gillar det så långt. Jag har känning på värmen nu.

 

Påminnelse

Barndomsbästisen C:s dotter döptes i helgen, och jag läste en dikt. Mitt i alltihop fick jag verkligen hålla stenkoll på mig själv och min darrande haka för att inte fullständigt falla ur. Jag kunde inte se på C, då hade det inte gått att genomföra. Detta efterlängtade barn, denna lilla. Så många år av väntan på henne de har haft. Och nu är hon här och helt självklar. Det kommer aldrig att sluta förvåna mig att det är så det fungerar med barn. Först finns de inte, sedan finns de så oerhört mycket.

Jag läste ”Leilus polska”, av Eva Sjöstrand.

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

Mitt barn i min famn, jag viskar ditt namn,
och plötsligt känns det som om all världen försvann,
som tiden stod still, en tös, hon finns till!
En livets gåva är du min lilla!

Tänk blodet i mig blev blod in i dig
vandrar genom tider, ådror och märg,
släktled i mig blir släktled i dig
här är du – en av oss,
en ny länk i livets kedja.

Jag lånar dig jag, min skatt, för ett slag,
en stund så kort som vore den ett andetag,
en vindpust av tid är ditt och mitt liv
en livets gåva är du min lilla!

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

 

Jag kan inte uttala mig om andra platser, men här på jorden har vi en del av allt.

Om två veckor ska jag åka på mitt livs första bokmässa. Eller ja, bokmässa och bokmässa, jag ska bara vara där en dag, på lördagen. Jag är ju inte världsbäst på det här med mycket folk och länge, jag blir kanakkas i skallen, så jag tror att en dag räcker utmärkt. Det ska bli svinkul! Jag har spanat in vilka seminarier jag vill gå på och vilka seminarier jag tror kommer att vara så smäckfulla att det är omöjligt att komma in om man inte festivalsover framför dörren från dagen innan. Jag ser fram emot det, helt enkelt.

Och det här, det väckte ett otippat minne till liv. Jag kommer nämligen antagligen att stöta på en man där som jag har varit bekant med länge, som har rört sig i den litterära världen längre än jag. Jag tycker om honom, även om han är en på många sätt skrubbad själ och inte den mest pålitlige i världen. Men han har alltid varit snäll med mig och fin att prata med. Kanske för att vi inte har haft en romans. Det har han däremot haft med en av mina dåvarande vänner. En kvinna som jag lärde känna för tio år sedan och umgicks med regelbundet i några år. En kvinna som jag tyckte mycket om. Hon var en sökare, en sådan där som inte riktigt hittade sin plats, som testade en massa saker på jakt efter något, en längtare med ledsna ögon. En gång minns jag att hon pratade om att meditera över en gurkskivas skönhet och jag fick kämpa för att inte skratta. Men hon hade värme i sig också, en puderdoftande porslinsvärme, och den tyckte jag om.

Hon var djupt förälskad i den här mannen och frågade mig vad jag visste om honom, vilket inte var mycket. Vi var ytligt bekanta han och jag via gemensamma vänner, men jag hade redan då hört rykten om hans notoriska affärer, bekräftelsebehov och stoiska hustru. Han bjöd hem mig en gång när hustrun inte var hemma, bjöd mig på likör och luktade själv gammal alkohol, han var nervös och jag var ung och visste att jag inte ville ha det så. Men hon ville, min dåvarande väninna, hon trodde att de var själsfränder och att det han kände för henne var större än det liv han hade. Det pågick i några få månader, han kom hem till henne på udda stunder och hon kände sig så utvald. Sedan tog det slut, det liksom mest rann ut i sanden, han slutade komma hem till henne och för henne var det en enorm sorg. Jag träffade honom något halvår efter att de mötts sista gången och jag, redan då så dålig på att ljuga, sa som det var när han frågade var jag hade firat midsommar, jag svarade att det var hos henne och han sa glatt, utan minsta spår av dåligt samvete i blicken, jaså hon! Det är en skönt flummig tjej och jag försökte se om han rubbades det minsta men jag såg ingenting, han stod så säker där han stod.

Vi var i samma sällskap på dagen och när det skingrades frågade han mig om jag ville äta middag, så vi gick vidare till någon uteservering. Jag minns att jag bar på ett paraply som inte behövdes slås upp. Vi satte oss på den där serveringen och vi pratade, pratade om riktiga viktiga saker som betydde något för oss båda. Jag minns att jag berättade lite mer för honom om mig själv än jag egentligen var bekväm med, han är bra på det, på att lyssna och få kvinnor att känna sig sedda och öppna upp. Medan vi satt där kom regnet. Och jag minns att för en stund var det bara han och jag i hela världen. Det fanns inga andra, bara vi vid det där bordet på en nästan tom uteservering en sen eftermiddag, alla färger blev så klara och luften doftade starkt av ozon. Han lade sin hand över min och jag vet att jag en kort stund förstod henne, förstod känslan av att sugas in i honom. Hade jag inte känt henne kanske jag också hade gjort det. Som det var nu slutade det bara regna, vi åt upp vår mat och gick samtalande hemåt, var och en till sitt.

När jag berättade för henne om den dagen blev hon oerhört sårad. Kanske för att jag var uppriktig med att han berörde mig med och att jag tyckte om honom, även om jag inte var förälskad i honom. Jag bad henne om ursäkt efter det, när jag förstod hur illa det tagit. Och jag hade inte hjärta att berätta att jag visste att han redan hade haft flera andra kvinnor efter henne, andra kvinnor som kanske lika mycket som hon trodde att de var hans själsfrände, den han i hemlighet längtade till.

Vi slutade umgås kort efter det. Hon skickade mig ett sms där hon skrev att hon inte ville träffa mig mer och att jag själv visste varför. Jag svarade att det visste jag inte alls, men att det enda jag kunde tänka mig att det handlade om var honom. Hon svarade aldrig på det. Några veckor efter det meddelandet såg jag henne. Jag satt och åt sushi och hon gick förbi, klädd i en lång sjavig kofta, håret såg oborstat ut och ögonen röda. Hon såg ut som att det till slut brustit och hon fallit ner i depressionens avgrunder på riktigt. Jag tyckte synd om henne där jag satt medan hon lufsade hemåt.

Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog innan hon bröt med en annan väninna som heller inte förstod varför. Vi pratade om det någon gång, att formuleringen hade varit exakt densamma, du vet själv varför, men ingen av oss visste. Vi trodde båda att vi hade månat om henne. Den andra väninnan hade inte haft något med den här mannen att göra heller. Det var ett mysterium. Till slut lyckades den andra få ur henne att det handlade om pengar. Hon visste att väninnan hade bestulit henne på pengar. Hur hon visste det? Det hade hon sett i en trumresa. Där tror jag att vi båda gav upp.

Hon har hämtat sig, det vet jag via spindelväven, hon har bytt namn, gift sig, adopterat ett barn. Jag tror att hennes man är snäll. Jag hoppas att hon är lycklig.

Och han? Han ringde mig några månader efter den där middagen, mitt i natten. Han var full, hörde jag, och undrade varför han inte kunde sluta tänka på mig. För att du inte fick mig, svarade jag vänligt. Och han sa nej, att han visste att det var något annat, att vi liksom hörde ihop. Vi är samma sort du och jag. Som körsbär, två körsbär. Och jag sa lika vänligt att det tror jag inte.

Han ringde aldrig mer. Vi har aldrig pratat om det där samtalet. Vi träffas inte så ofta och har aldrig varit ensamma efter den där middagen. Han är fortfarande gift, han har fortfarande affärer. Jag har aldrig träffat hans hustru. Hon jobbar väldigt mycket. Jag tycker ändå och fortfarande om honom. Han är människa, en skrubbad själ som försöker, som kämpar. Han bara drar utan att veta vart han ska.

Möter jag honom på bokmässan ska jag ge honom en kram. Kanske visa bilder på mitt nyrenoverade förråd och inuti mig stryka det lilla barnet inuti honom över håret.

 

 

 

Och för att väga upp för Nästgårdsmannen har jag verkligen dragit den stora vinstlotten med grannarna åt andra hållet.

 

Av miljarder människor på jordens yta är vi två.

Jag cyklar på lånad cykel över Söder, ägaren till cykeln har mycket kortare ben än jag, så jag känner mig som en tecknad figur med knäna uppe vid hakan, och när jag reser mig för att ta i i uppförsbacke står jag en halvmeter över sadeln och känner himlen flyga runt mitt huvud. Jag är lite sen, så jag är svettig när jag kommer fram, ångande varm i sommarkvällen. Hon är blek i konturerna, svartstreckad och tunn, och hon röker medan hon väntar. Röker hon? Jag har aldrig sett henne röka förr. Hon är nästan pank, har skrapat ihop över hundra enkronor i en sminkväska, hon ger hela väskan till cafétjejen bak disken, cafétjejen häller över mynten i en kopp och ger henne väskan tillbaka utan en min, jag undrar om hon helt enkelt har sett allt förr.

Vi sitter ute och hon säger att allt är kaos, att hennes lägenhet ser ut som en kvart, att hon inte orkar något, hon känner sig inte hemma där, hon har inte gjort den fina nya lägenheten till sin. Hon orkar bara dricka dansa leta efter händer som ska ta i hennes kropp även om de gör det hårt. Hon sörjer en man som hon ville skulle vara något annat än han var, hon ville att han skulle vara kär, han slutade ligga med henne när han sagt att han inte kände så. I mina öron låter det egentligen ganska ärligt gjort, men i hennes är det falskhet feghet sprickor och måste finnas något man kan göra. Jag säger att han inte kan ge henne det hon vill ha. Hon vill inte att det ska vara sanning. Det sorgliga är att det inte spelar någon roll vad hon vill. Vissa saker bara är.

Hon kallar det sin vilda sida. För mig ser den inte ett dugg vild ut, men destruktiv. Jag förknippar vild med fri, och hon är allt annat än fri, hon är så jagad och trött. Jag säger att jag tycker att vi ska gå hem till henne och reda ut i kaoset rent praktiskt. Det är jag bra på, det kostar mig så lite just nu. Att mäta tänka planera, för mig är det roligt, ger kraft, och jag har läkt mig hela sommaren genom att göra det. Vi går hem till henne, en tunn och en tydlig. På hennes golv står soffan på högkant mitt i rummet. Vi skruvar ihop den, ställer ner den mot väggen. Tar fram tumstock och tänker tillsammans. Vi ritar en karta ut, mot ljuset. Jag kramar henne hårt innan jag cyklar hem med knäna vid hakan. Det har blivit sommarnatt, ljum och mjuk och sammetsögd.

Dagen efter åker vi och köper material. Jag packar min borrmaskin och vattenpasset och verktygen i en tygpåse, tillbaka hemma hos henne borrar och skruvar vi tillsammans, jag visar, hon gör för första gången. Hennes kala väggar får färg när gamla vackra tavlor hon har burit med sig i åratal kommer upp. Rummet börjar se ut som ett hem. När jag går är det hon som kramar mig hårt och säger att det betyder så mycket. Jag tycker så mycket om henne. Hoppas att hon ska kunna sitta ner, andas där, kanske äntligen andas djupt, men bara någon timme senare ser jag hennes bilder, hon är ute i natten igen, röker dricker oskarp ofri. Den hopskruvade soffan står ensam hemma under en vägg där tavlorna hänger tysta. Jag vet inte när vi ska göra klart resten av planen. Om kartan vi ritade kommer att bli liggande i halvdunkel, förträngd och bleknad, min borrmaskin bli liggande i hennes garderob ovanpå allt det andra outredda.

Idag går jag ner till lånecykeln och höjer sadeln på den. Jag sätter på ett nytt lås jag har köpt som tack för lånet.

 

 

Mer utrymme

First Aid Kit sjunger och jag målar en loppisfyndad vitrin vit. När man inte har så stort kök eller så mycket förvaringsutrymme får man tänka smart och försöka hitta lösningar. Eller ärligt talat måste man förstås göra det oavsett om vi pratar om kök eller livet.

Låtsasbrorsan kom hit igår, det var första gången han var i mitt hus, trots att det har gått två år sedan jag köpte det. Bara det i sig är ett vittnesmål om att han jobbar för mycket och har för lite avlastning i sitt liv. Jag lyxlagade middag åt oss, han fick göra precis det där han egentligen tycker är så svårt – bara sitta och bli lite omhändertagen. Vi åt gott och drack vin och pratade till så sent att han slog huvudet i lampan när det var dags att gå upp och lägga sig. Jag fnissade lite åt hur enorm han ser ut i mitt lilla hus. Han är nästan två meter lång, och mitt gästrum är egentligen inte mycket större än vad han är.

Det är inte lätt att veta hur man ska ordna sitt liv så att det blir mer plats för glädje. Det är inte självklart, det är aldrig så linjärt. Jag är otroligt glad för året jag har framför mig, Låtsasbrorsan har i flera år sagt att han inte orkar så länge till. Han behöver också hitta luft någonstans. Frågan är bara hur och var. Jag skruvar på höga ben på vitrinen, dörrarna ligger fortfarande och torkar.

Efter rejäl frukost i morse gick vi en långpromenad i skogen för att det inte skulle finnas risk för alkohol kvar i blodet innan Låtsasbrorsan körde hem igen, och vi mötte Italienaren när vi var tillbaka vid husen. Det är den tredje manliga vännen Italienaren har sett sova kvar hos mig. Han tror antagligen att jag lever ett ”modernt” vidlyftigt liv. Jag önskar nästan att han hade rätt. Vi stod och småpratade en stund medan vi viftade bort envetna mygg. Italienaren sa att vi har ett litet paradis här. Det är sant.

När Låtsasbrorsan kommit hem skickade han ett sms där han kallade besöket läkande.

Dörrarna till vitrinen får ligga och torka över natten. Imorgon skruvar jag på dem, och jag funderar på att såga till en kvarbliven bit av diskbänksbrädan att lägga ovanpå rubbet. Benen är höj-och-sänkbara, golvet är så skevt att det är enda sättet att få saker att stå rakt. Inspektör Olivia är inte helt klar över vad det hela är till för, men hon har fortfarande gott om plats för matskålarna, och det är nog det viktigaste.

 

Fintorsdag

Idag har jag haft besök av två riktigt sköna brudar. Den här och den här, för att vara exakt. Jag har snott deras bilder, eftersom jag inte fotade alls medan de var här. Jag bara babblade och skrattade och åt glass och så.

Ja, jag har totalt fallit in i landet-outfiten. Och ja, det är hål i ena träskon på tån. Frågor på det?

De här två tjejerna är så himla bra. Jag måste bara få det sagt. Sådär världsabra ni vet, så att man är glad att få vara med.

När de hade åkt hem igen släppte jag ut Olivia, som glatt kutade ut i småregnet. Jag gick ut och högg lite ved, medan hon tittade på. Efter att hon trampat runt litegrann i mitt grönsaksland och jag lyft bort henne ur det fick hon nog och drog till skogs. Jag gick in med veden, och som den hönsmamma jag är gick jag och ropade lite efter henne när jag hade tänt brasan. Insåg själv att det var ganska dumt, eftersom jag precis släppt ut henne. Satte mig med en tekopp framför brasan och öppnade datorn.

När jag suttit så en stund hörde jag ett krafsande på dörren. Och ja, när jag öppnade satt Olivia där och väntade, som värsta rutinerade utekatten. Nu ligger hon vid min sida i soffan och tittar på brasan och torkar, och jag är ganska paff och lite rörd.

De växer ju upp så fort, vet ni.

 

Att vara på tur, som de säger.

 

Vägg riven, kamin uppackad

Den gamla murstocken har klistrats över med tidningar, sedan tapetserats. Jag pillar fram en tidningskant där det står 1950 och tänker att jag verkligen måste be sotaren komma och provtrycka skorstenskanalen innan jag installerar kaminen, för jag vet inte hur länge den har stått oanvänd. 1950. Det är sextiotre år som har gått sedan dess.

Men nu står kaminen där, tack vare en effektivt riven vägg, hjälp att bära den uppför trappan och en hel del skratt åt absurditeter medan vi räknade ut hur man egentligen skulle skruva fast benen på den, det var krångligare än man tror. Och jag skrubbade de gamla kakelplattorna på golvet, slipade försiktigt bort klister och en färgrand med fint sandpapper, och när allting såg ut så här satt jag en stund på sängen och tänkte att det nog har stått en mindre kakelugn här från början, en låg, halvcirkelformad, enkel. Och nu ska jag spackla igen sprickorna i murstocken med kalkbruk, installera röret, sedan måla hela murstocken vit och fundera på vad jag ska göra med taket egentligen innan jag tapetserar med den fina blomtapeten.

Det som har varit garderobsgolv är inte lackat. Jag vet inte vad jag ska göra med det, såpskura bara kanske, eller olja in det lite i väntan på den stora golvslipningen som definitivt inte kommer att hända än på några år. Men vackert är det. Och lätt att föreställa sig hur rummet kommer att bli, när det här är färdigt.

Gräsklipparen gick snällt igång på första försöket. Det är den pålitligaste gräsklippare jag har ägt. Och första.

Jag längtar till sommaren, väldigt mycket.

 

Idag kom det.

Efter frukost till oss båda och kattlåderens och lite lek och allt det där som hör morgonen till, lade jag mig som vanligt i soffan och slog upp datorn för att börja jobba. (Ja. Jag ligger och jobbar ibland. Frågor på det?) Jag hade inte mycket mer än börjat knappa förrän katten hoppade upp till mig i soffan som hon gärna gör då och då. Men i stället för att lägga sig nere vid mina fötter, som hon har gjort i en månads tid nu, så såg hon eftertänksamt på mig en stund innan hon långsamt tryckte sig in mellan soffryggen och mig, för att sedan kliva upp på mitt bröst, lägga sig tvärsöver det och börja spinna högt.

Och alla mina tankar på att jobba ge blod köpa mat gå promenad hinna klart börja om och på fredag går jag ut i strejk jag med försvann som en rökslinga mot stor himmel, tunnades ut, och kvar fanns bara ett litet hjärta mot ett större, värmen mellan en liten kropp med päls och en större med tröja, och mina händer mot den silkeslena långa pälsen och den strävmjuka tungan som långsamt slickade mina fingrar.

 

Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.

Det där sms:et jag fick, jag förstod väl att det hade hänt något, men jag trodde inte att det var det, inte att det var en väns man som plötsligt fått för sig att han har varit tveksam länge till deras relation och bestämt att de ska ha paus, utan att fråga henne om hon är med på paus eller inte, bara pratat om att det finns en annan kvinna, någon han känner något för, och pausen ska hjälpa honom på något vis. De har veckorna innan bestämt och bokat och köpt sommarens semesterresa utan att han ens har ljudat minsta luft om det. Hon berättar för mig samlat, hon är ledsen men håller ihop. Efter att han hade bestämt att det var dags för paus hade hon åkt därifrån, och när hon två dagar senare åkte tillbaka för att hämta lite kläder stod alla hennes saker nerpackade i lådor i hallen. Ändå påstår han inför deras vänner att det är en paus.

Så möter jag Masi, och när jag i korta drag säger att jag just har hört tråkiga nyheter från en annan väninna suckar hon och säger att det är den andra liknande historien hon hör idag. Det verkar gå något, en luftburen epidemi, folk bryter upp och bryter loss och bryter sönder och

tar paus.

Så sitter vi med våra kaffe- respektive tekoppar och pratar om otrohet, om det vi själva har levt i och med. Jag berättar om otrohet mot mig och otrohet med mig, det enda jag inte vet hur det är är att själv vara otrogen mot någon, och hon frågar mig plötsligt om det var Den Där Gifte Mannen jag hade något ihop med. Jag svettas plötsligt och känner hur ansiktet hettar till när jag säger ja, men det är många år sedan nu, och det varade inte ens särskilt länge i praktiken, bara i mitt hjärta. Hon säger att hon hade förstått det, hon har mött oss tillsammans en gång och känt det på sig sedan dess, och jag ler lite när rodnaden har lagt sig och säger att jo. Jag var väldigt kär i honom. Men den tiden både är och känns länge sedan nu.

Jag tänker fortfarande på honom ibland, jag tänker på alla människor som har tagit stor plats i mitt liv ibland. Jag hoppas att han är lycklig och nöjd med sin tillvaro. Till och med ilskan är borta numera, ilskan som kanske var den känslan som levde kvar längst. Och jag tänker att han var en av dem som lärde mig hur kärlek känns, eller rättare sagt: hur min kärlek känns. Var i min kropp det resonerar när jag älskar, hur långt det kan eka någons namn och beröring. Men till och med ett långdraget eko tystnar till slut, och kvar blir bara tysta och torra kanjoner, bara minnet av vatten som runnit där, men inte minsta lilla glittrande droppe kvar. Och jag tänker att nästa gång det börjar viska av strömmande älvar i närheten av mig, då vill jag få lära mig hur det känns att bli lika innerligt älskad tillbaka, jag vill smeka mitt eget namn in i någons trygga grottgångar och höra hur det fortfarande ekar där nästa gång vi möts.

Jag vet att det aldrig kommer att vara möjligt att gardera sig, aldrig kan garanteras något, att det kanske finns pauser man snubblar på och över. Men vi överlever ju, vi stapplar vidare med våra liv, vi gråter oss torra, vi tröstar vänner, vi blir påkomna med en gammal skam när vi fikar med andra vänner och känner att den skammen var länge sedan. Och så börjar vi längta igen, efter beröringen. Efter vibrationen. Efter att återigen få hoppas på evighet, trots att vi vet att hela universum är uppbyggt på molekyler som är i ständig rörelse.