… den här killen har tagit steget fullt ut. Skål då, ta gärna en scone. Den är gjord på mamma den.

Det finns en ganska fantastisk nyhet i dagens DN.

”Säger ni det?” Var min första, lite lätt ironiskt tonsatta tanke. ”Menar ni att det faktiskt INTE är så att brist på pengar skapar en slags egensinnig lycka över att mot alla odds klara sig i en hård tillvaro? Och menar ni verkligen att den där lilla vetskapen om att hyran kommer att betalas, korven komma på bordet och man kommer att vara hel och ren och snyggt klädd utan problem, att den lilla befrielsen från oro skapar ett större lugn? Va? Är det sant? Verkligen?”

Suck. Ibland blir man bara så trött.

Idag har den här mannen gett Norén ”svar på tal” i DN.

Snygg bild, även om det är en total Beckett-ripoff. Och trots att det ligger en del i det han skriver har jag lite svårt att hålla mig för skratt när jag läser, av flera skäl. Ett är att en fåfäng gubbe är så god som en ann’ i mina ögon. Ett annat är att Sissela Kyle på guldbaggegalan i år kallade just den här gubben för ”sprallgök” och det tyckte jag var förödande kul. Ett tredje är att den här gubben försökte limma på Mimsan när hon var sina knoppande nitton år ung, genom att lura in henne i ett litet arkivrum på Dramaten under förespeglingen att han behövde hjälp, släcka taklampan och säga ”oj vad mörkt det blev, ska vi hångla?” och sedan bli djupt förnärmad när Mimsan blev rädd och inte tog det som en komplimang. Då var han dessutom rätt nygift med den mycket yngre, vackra kockan han fortfarande lever med. Sprallgök!

Vad de håller på.

Själv har jag problem med fokuset, fortfarande. Jag får inte riktigt ihop mina egna bitar och tankarna rusar all over the place. Alltså tänker jag lösa det genom att ge mig ut och rusa lite, bokstavligen, i med lite mer antihistamin så att luftvägarna inte kajkar ur totalt och så ska jag försöka springa mig till lite ro. Tally-ho!

Är det här humor eller sorgligt? (Eller konst?)

Fylla! Droger! Sex! Flirt! Kläder! Eller inte kläder!

Jag tar och målar balkongmöblerna i stället.

Ånejånejånejånej. Jag är redan så sliten. Dagens DN:

Jag som älskar att vara ute måste alltså finna mig i att närmaste tiden kommer att vara såhär:

Dessutom, har jag på rekommendation bestämt mig för att testa en sån här:

Om ni inte redan vet vad det är för något tror jag heller inte att ni vill veta.

Faktiskt.

 

Jag hade egentligen redan mitt nästa inlägg klart i fingrarna när jag åt frukost (nybakad dinkellimpa igårkväll!) och bläddrade i morgontidningen, men så ramlade jag på en rubrik som jag faktiskt är tvungen att resonera lite kring. Rubriken var givetvis ”Jag är inte tillräckligt arg för att vara feminist”. DN Special intervjuar Vattenfall Nordens vicechef Hélène Biström och det här är, läser jag senare i intervjun, hennes svar på frågan ”Är du feminist?”

”Det beror på vad man lägger in i ordet feminist. Om det innebär att man ständigt ska vara ilsken så är jag inte tillräckligt arg för att vara feminist. Skulle jag bli förbannad varje gång en man trampar på mig skulle det bli jobbigt. Det är ju de som har problemet – inte jag.”

Nu hamnar jag i konflikt med mig själv eftersom det här, det är svåra grejer. Jag har nämligen haft många diskussioner med många olika människor kring vad som är inlärda könsroller och vad som kan tänkas vara medfödda skillnader. Och jag har också fått höra att det är skönt att jag ”inte är feminist” med hänsyftning på att jag inte är asförbannad på allt som är man. Då blir jag förbannad, eftersom den kopplingen är underlig för mig. Det är väl för sjutton självklart att jag är feminist. Jag är en intelligent kvinna som ser och lägger märke till min omvärld. Och då är det omöjligt att inte vara feminist, lika omöjligt som att inte vara humanist. För mig är det samma ord nämligen, feminism för mig är strävan efter att kvinnan i lika hög grad som mannen ska få vara människa. Varifrån kommer behovet att kategorisera feminism som ilska?

Vissa skulle såklart hävda att ilskan är naturlig när man tillfullo inser sin underlägsenhet i tillvaron. Och vissa hävdar att man kan vara feminist på en massa olika sätt som inbegriper ”traditionell kvinnlighet” i form av nagellack och höga klackar, som om det var det som är det viktiga (läs gärna Siris icke-arga inlägg, en ung norska som pluggar i Sverige.) Det pågår också en sexualrevolution numera som hävdar att det enda sättet att bli likställd som kvinna är att ta för sig på den sexuella marknaden på samma sätt som en man gör. Men jag vet inte jag. Jag tycker nämligen att det finns extremt mycket i dagens samhälle som vi måste arbeta med där jag kanske inte tycker att knulleriet är det mest akuta. Jag tror att feminism är i mångt och mycket en klassfråga och att om vi jämnade ut klasskillnaderna i dagens samhälle – som faktiskt ökar och inte minskar idag – så skulle mycket vara vunnet. Att det finns skäl till att prata om den ekonomiska aspekten av jämställdhet först av allt. Sedan som nummer två på min lista kommer historieskrivningen. Ebba Witt-Brattström som enligt mig fortfarande är the First and Foremost Femininas har drivit den frågan i åratal, vad händer med våra framstående kvinnor, varför glöms de bort? Varför är det männen som skrivs in i historien? Det har alltid funnits framstående kvinnor, 50-tals-idealet med hemmafrun är ju faktiskt relativt nytt och innan dess har män och kvinnor existerat mer axel vid axel, i alla fall i Sverige som varit bondeland. Inte fasen har bönder tyckt att deras hustrur varit små sköra varelser som ska vara fina och pryda hemmet. Nej, man har velat ha en stark och arbetande kvinna. Vår generation är inte den första som har starka kvinnor som är närvarande i livet och deltar i debatten. Problemet kommer om vi om hundra år är lika glömda som de som kom innan oss. Vi måste få en kvinnohistoria som är lika självklar som manshistorien. Vi måste sluta idealisera och mytologisera den Manliga Förmågan. Vi måste bli människor allihop, med likheter och olikheter. För vi ÄR olika. Och då menar jag inte kvinnor och män, utan människor i stort. Vi är olika snabba, olika smarta, har olika förmågor och är olika villiga att undersöka våra egna förmågor. Det måste vara ok att det är så. Den absoluta jämställdheten är en utopi, men det har inte med kön att göra.

För ett tag sedan såg jag ett underbart inslag på Kulturkanalen om vår uppfattning om fysik. Där människor pratade om skillnaden i hur en man eller kvinna rör sig, på grund av (som vissa ansåg) rent biologiska skillnader. Man ser på långt avstånd om den som närmar sig på en dunkel gata är en kvinna eller man. Sedan pratade en försiktig farbrorsprofessor om att skillnaden är pålagd sedan barndomen i mönster som vi lär oss att det finns belöning i. Att i situationer där vi inte behöver hävda vårt kön är det heller inte lika lätt att se det. Han tog som exempel att om du ser någon sitta på huk i en trädgård och påta, så är det inte självklart att du genast ser om det är en man eller kvinna. I det rörelsemönstret finns ingen bekräftelse från motsatta könet att hämta, så att säga. Det handlar bara om blommorna.

Mitt nästa inlägg kommer att handla om det sämsta practical joke jag någonsin varit med om.

Jag är inne i en slags period. Eller jag hoppas åtminstone att det är en period, för det skulle innebära att det är övergående. Det är nämligen en period där jag ifrågasätter det mesta och sörjer resten. Jag ifrågasätter mina livsval hittills, både de aktiva och icke-valen. Jag sörjer de livsval jag ville göra men som föll igenom. Det är bland det jobbigaste jag har varit med om, det här, och då har jag ändå en rätt rejäl bag of tricks att jämföra med. Ändå vet jag att det inte är något underligt jag håller på med, det är snarare som Bästisen sade: ”Jaha, du har en försenad trettioårskris?” Prosaiskt. Hon är klok.

En sak som jag har gjort nu är att jag har tryckt på pausknappen. I flera år har jag rusat omkring som en galning utan att veta varför. Jag har jobbat och jobbat och jobbat och trott att det kommer att hjälpa mig hitta min plats i livet. Det enda som hände var att jag hittade en total, tung trötthet som liksom spred sig från en svidande tom plats i bröstet vidare ut i kroppen och när förra året och senaste jobbet tog slut hade jag jobbat i ett och ett halvt år utan att vara ledig mer än fyra dagar i sträck. Beslutet togs på ett hotellrum i Umeå. Jag tittade ut över den nyfrusna ån och sade till Sociologen: ”Jag tänker inte jobba i vår.” Hon sade ”Bra.” Och det var lugnt på insidan, paniken kom inte. Jag var lite förvånad själv.

Ifall det skulle vara så att ni undrar så är jag en kultursnobb. Jag tittar inte på Let’s dance, jag ser Cullbergbaletten. Jag lyssnar inte på Mix Megapol, jag gillar riktig musik. Jag försöker läsa en bok i veckan och prenumererar på tidningen Kulturen. Men jag gillar smöriga kärleksfilmer också och inte bara välskrivna dramer, även om den film jag kan se hur många gånger som helst heter Hårfrisörskans Make och är fransk. Och vad jag vill säga med det här är att jag verkligen gillar att vara skådespelare. Jag älskar kärnan i det som är teater, det där lilla generade i att ställa sig på en scen med andra tokstollar som vill stå där och tillsammans försöka beröra de andra i rummet. Det är beröringen som är det stora. När det är så, då finns det inget som kan slå det, då älskar jag mitt jobb och då är jag på rätt plats oavsett var vi är. Problemet ligger i att det oftast inte är så. Oftast är det egobehovsstyrda människor lite var och en för sig som vill andra saker än beröring. Människor som vill vara lite smarta och häftiga och kanske lite snygga också. Och det värsta jag vet är när skådespelare blir ironiska eller showar för att rädda att de inte bryr sig om något annat än att vara lite cool, att vara störst och prata högst. Då hatar jag mitt jobb och känner mig ensam, lämnad och dum som står där och vill vara tillsammans. Då går jag hellre hem och tittar på någon välgjord amerikansk tv-serie, som Heroes.

Igår recenserade Malin Ullgren Dramatens uppsättning av Hamlet i DN. Hon skrev att elegansen och självironin inte kan skyla över bristen på kontakt med Shakespeares text. Och avslutade med: ”Kom gärna och angå mig lite grann, också. Intelligens och känsla är inte motsatser.” Malin Ullgren har fattat.

Vad det gäller mig ska jag försöka ta reda på hur den här perioden slutar. Jag hoppas att våren räcker.

DN dimper ner i min brevlåda varje natt runt två-halvtre-tiden och om jag inte sover gott, vilket jag har problem med periodvis, så vaknar jag av smällen när brevinkastet slår igen. Det är inget större problem, rädslan är snabbt övergående, men problemet kommer när jag till frukosten sedan sitter och skumläser artiklarna i A-delen och undrar varför jag ska ha all den här informationen som jag inte vet vad jag ska göra av. Hur sorterar jag det faktum att ”Flera uppges dödade i Tibet – Kinesiska poliser sköt mot demonstranter i Lhasa”? Jag blir förbryllad. Inte för att jag vet vad jag skulle ha kapacitet att ta hand om, rent informativt, men det här lämnar mig mystiskt oberörd och det är faktiskt ganska obehagligt om man tänker efter. Vad är det meningen att jag ska känna? Göra?

Är det på sin plats med det gamla underbara ordet harm? Ska jag harmas?

Jag frågade min vän Författaren om det en gång eftersom hon har journalistiken som bakgrund. Hon visste inte heller. Det gjorde mig ännu mer förbryllad, att jobba med att ta fram och föra vidare information som man inte vet vad folk ska göra med är nog ett vanligare yrke än vi någonsin reflekterar över. Författaren gör det. Sociologen gör det, hennes drömjobb är att få framställa undersökningar till beslutsunderlag i regeringsfrågor. Jag gör det ju också, mitt jobb går ut på att hitta på en låtsasperson åt ord som redan är skrivna av någon annan och hoppas att människor ska tycka att låtsaspersonen är någon som man kan identifiera sig med. Men varför? Handlar det, till syvende och sist, bara om den gamla ensamheten igen? Om att vi för en stund skapar oss ett sammanhang som gör att vi känner oss delaktiga i något Stort och Viktigt? Ensamhet är något jag funderar mycket över. Jag är så att säga välbekant med den. Min äldsta vän, skulle man kunna säga, ungefär som Mörkermonstret i Joanna Rubin-Drangers underbara tecknade böcker.

Det fanns i alla fall en artikel i dagens A-del som jag läste ordentligt och flera gånger. Rubriken var ”Det sa bara tjong, sedan skrek jag av smärta”. Det handlar om Ingrid som blev påkörd bakifrån i en skidbacke med sådant schwung att mjälten sprack. Ingrid har polisanmält mannen som körde på henne. Och jag harmades en stund, för hans skull, jag tycker inte riktigt att det är rättvist att man ska bli polisanmäld för att man är en dålig skidåkare, samtidigt som jag absolut fattar att man vill ha kvar sin mjälte ospräckt och fin.

Sedan läste jag B-delen. Jag är ju trots allt kulturarbetare och där har jag inga problem med identifieringen. Där handlar det mesta om drömmar och då är jag helt och hållet med.