Mellan berg och himmel och med utsikt över till Ryssland ligger det en liten kyrka, eller snarare kapell. Nedanför ligger en liten kyrkogård, inhägnad med trästaket. Det finns inte många boningshus i närheten, det är inte lätt att ta sig hit längre. På vintrarna är det ingen som plogar. Åt andra hållet från bergen är det havet. Bara hav, oändligt, ut och vidare ut i himlen. Men här nere hos oss är det det jordiska.

   

Korsen av trä är gamla och texten knapphändigt inskuren. Bredvid finns det några mer moderna gravstenar, svart granit med vita duvor sittande på och texten i guld. På flera av dem står det Du glemmes ei. Och jag förstår inte varför vi ska påstå det, det är ju inte sant. Du kommer att glömmas, jag kommer att glömmas, livets villkor är att vi alla kommer att vara glömda en dag. Det är så det är och det är så det ska vara. Och det är inte ens sorgligt. Det är faktiskt inte det som är sorgligt. Att vi blir glömda betyder inte att vi aldrig fanns. Alla som har funnits fanns, vare sig någon minns dem eller ej.

Det är som med vågorna. Det finns inte två likadana, även om de befinner sig på samma plats, i samma hav, slår mot samma strand. Ändå är de olika långa, olika breda, slår olika långt och vilt eller mjukt. Deras liv är lika unikt som vårt. Vi glömmer dem givetvis ändå, men det tar inte ifrån dem vare sig liv eller skönhet eller berättigande. De är. Det går inte att bestrida. Sedan är de inte längre. Och det är väl just ändligheten som gör att skönheten är så glittrande påtaglig, samtidigt som det är något lugnande i att det alltid kommer någon efter. Alltid.

Vi sitter bredvid varann på en sten, ser vågorna slå och äter varsin Kvikklunsj. Jag är kall om händerna och han värmer dem i sina. Runt oss i sanden är det fullt av spår. Efter skor, efter nakna barnfötter, efter fåglar, efter någon som släpat något efter sig. Ljuset är otroligt vackert, stunden är nästan smärtsamt skön. Och jag tänker nästan ingenting, jag bara ser på vattnet, på sanden, stenarna och himlen, känner smaken av kexchoklad och jag känner att jag lever. Just nu lever jag, och han, och du, och alla runt oss. Det är nu vi kan älska, skratta, bråka, leva, se till att göra både oss och andra gott eller ont, vilket vi nu föredrar. Minns det, för en dag är vi alla glömda. Vi lämnar plats för andra. Och vid vattenkanten är alla spår av oss borta.

septemberkväll

Jag promenerar sakta nerför vägen och det är som att hela världen bara består av tre färger, svart, lavendelblå och orange, men eftersom de flyter in i varandra så skapas allt möjligt nytt, färger som bara kan beskrivas med nypåhittade ord, som mörk sammetslavendel, jag kommer på mig själv med att tycka synd om alla som sitter inne ikväll och inte ser himlen sakta skifta nyanser. Nere vid bryggan står en ensam man, stilla och länge, jag ser honom på långt avstånd och han rör sig inte ur fläcken medan jag sakta går förbi och vidare. Han tittar ut över vattnet där solen går ner, ute på den andra bryggan står några pojkar och leker med fjärrstyrda båtar, i vattnet ligger det tre små skepp som pilar in och ut mellan de stora, verkliga, som stillsamt ligger och guppar från sida till sida och knarrar sitt saktmodiga språk till varann. Det är kyligt om händerna och jag sätter på mig mina stickade halvvantar.

Idag läser jag att Patrick Swayze har dött. Jag kanske gick i sammetslavendel när mannen som var det hetaste i ett par skor när jag var tolv-tretton och såg ”Dirty Dancing” dog av cancer i bukspottkörteln. Nobody puts baby in a corner, I carried a watermelon, odödlighet i ett par trånga jeans. Han dansade på en fallen trädstam och krossade en bilruta, trotsade en pappa och mimade med i musiken, allt för kärleks skull, och nu är han död och livet går vidare.

De blir bara fler och fler, de vi minns som vi kommer att få förklara en dag vilka de var. Allt går vidare och nya färger föds. Sammetslavendel och dimapelsin, skugglila och kvicksilvervatten.

En vacker, hjärtskärande, rolig och sorglig och mänsklig bildserie:

http://www.dayswithmyfather.com/

Ibland är nätet faktiskt helt fantastiskt.

Anders har skrivit ett inlägg som snuddar vid en av mina gamla rädslor. Jag ska försöka förklara, men först måste jag gå runt lite, ungefär som ett husdjur som försöker lägga sig på en filt. Egentligen är jag inte rädd, jag är bara… rädd. Det är något annat.

Döden och dess obevekliga närmande, det finns ju där hela tiden. Eftersom jag var så ung när min far dog har jag länge varit medveten om att jag står på tur en vacker dag. Hittills har jag egentligen kanske varit för ung för att känna det, verkligen känna det, men de senaste åren har någonting börjat hända. Det har med kroppen att göra, inte utseendemässigt så mycket än, men inifrånkänslan. Plötsligt är jag lite vekare,  lite snabbare trött, har lite ont i lederna. Men jag har alltid påstått att jag inte är rädd för att dö. Jag vet väl inte om det är sant, jag är bara inte… rädd för att dö. Och jag har alltid tyckt att livet är så pass komplicerat att det kanske inte är så tokigt att det kommer att ta slut en dag. Vilsamt att veta, liksom. Men jag har ändrat mig, märker jag. I takt med att livet har blivit mer mitt eget skepp att styra och mindre en vassbåt som jag krampaktigt håller mig fast i medan den kränger hit och dit, har också rädslan för att det just kommer att ta slut ökat.

Jag tycker mycket om att leva.

För några år sedan var jag med om något som skrämde mig ordentligt. Jag var hemma, ensam, och åt middag. Jag tror att jag satt och läste medan jag åt. Jag minns inte vad jag åt. Men jag satte i halsen. Ordentligt. Sådär så att det tog tvärstopp och inte fanns utrymme vare sig för harkel eller host eller någonting. Jag slog mig själv med knytnäven över bröstet ett par gånger. Ingenting. Bara stopp. Tvärstopp. Och så paniken som en örfil. Paniken. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men jag reste mig från bordet, började känna mig yr och på någon instinktiv impuls kastade jag mig ner dubbelvikt med full kraft över stolens ryggstöd så att den tryckte till precis under lungorna, tryckte ihop dem till en hård knöl av luft och sköt upp vad det nu var som fastnat i strupen. Och jag drog efter andan så att det gjorde ont. Hostade, hostade, andades, andades, började gråta av lättnad och rädsla och sjönk ner, inte på stolen utan utmed väggen, och där satt jag ett tag och darrade och grät.

Jag är rädd för att dö ensam. Det är jag rädd för. Att jag ska bli över.

Ett bra tag efter köksincidenten hade jag lite ont i bröstkorgen. Det kanske blev en spricka på något revben, jag vet inte. Men en militär jag berättade vad som hade hänt för sade med ett glatt flin att jag hade lyckats med att utföra Heimlichmanövern på mig själv på ett sätt som han brukade lära ut. Jag visste inte vad jag skulle tänka om det, bara att det var en kunskap jag gott hade kunnat vara utan. Själva döden finns där någonstans i framtiden. Det är ok. Men jag vill inte att den ska hoppa på mig på det sättet, i min ensamhet. Det är inte rätt. Inte rättvist.

Det är nu vi lever. Jag gick förbi en text för ett tag sedan.

img_0921

Och jag blev alldeles upphetsad av det, av påminnelsen. Ja, det är ju nu! Det är nu som är tiden, det är nu som är livet, varför ska det vara så svårt att komma ihåg? Det är nu det händer, nu nu nu, alldeles precis i den här stunden. Nu. Nu.

Igår gick jag förbi det här broräcket och halva budskapet var överklistrat med en reklamaffisch för WorldClass gym. Det stod ”the time – börja träna”.

Jaja.

Idag skiner solen. Jag ska åka skridskor. Nu med en gång. Nu.

Nu.

Jobbat hela dagen, hittat lösningar på sådant jag trodde var problem. Kommit hem, ledbruten, trött och nöjd. Lade mig i badet en stund och skopade upp lite laktosfri glass i en skål.

Telefonen ringde och nu kom det, samtalet. Som jag har väntat på och varit så rädd för.

Lång är död. Igår. Den hulkande rösten i luren, mitt hjärta som dubbelhoppade mot revbenen. Och nu den här tomheten i bröstet. Jag förstår inte. Jag kan inte riktigt ta in. Jag känner liksom ingenting annat än att jag fryser. Jag fryser. Mina händer är iskalla. Det är nu. Nu. Jag fryser.

Jag har både alldeles för många ord och inga ord alls. Jag är både full av ledsen och lycklig, som växlar med varandra helt utan startsträcka och det gör mig så trött att det värker i bröstet. Jag gråter och skrattar så att axlarna hoppar på exakt samma sätt. Det är underligt.

Det är underligt hur svindlande konkret världen blir när man rubbas ur sina cirklar.

Jag gör saker precis som vanligt. Jag äter, sover, springer, träffar mina vänner, förbereder mitt jobb, läser och lyssnar på musik. Jag har köpt en ny skiva mest för titelns skull, Martha Wainwrights ”I know you’re married but I’ve got feelings too”, klyschigt men sant, och när jag lyssnar på musik hoppar axlarna ibland och jag vet inte riktigt om jag skrattar eller gråter när det känns så likartat. Imorgon ska jag träffa en nära vän till Systersjälen, ännu en norska, jag är nyfiken på henne och jag gläder mig som ett barn åt det mötet.

Hos terapeuten imorse efter att jag gråtit en del och berättat om allt sade jag som svar på frågan hur jag mår att det gör ont i bröstet. Och sedan sade jag att rubriken för det hela är att jag är så ledsen för att det är som det är. På flera nivåer. Ibland blir jag ännu mer ledsen av att min terapeut får tårar i ögonen när jag är ledsen. Allt är bara som det är.

Igår fick jag veta att Lång och hennes man inte vill att vi kommer på besök. Det är för jobbigt. Hon mår för dåligt och det blir för ansträngande för dem att ha folk där. Hennes mans röst. Luftig och skör och trött. Militärens röst, våra suckar som blandar sig i varandra, hennes bebis som skriker av liv och framtid. Och att vi nu vet att vi inte kommer att resa någonstans alls utom till en begravning om några veckor. Läkarna har gett Lång ungefär fyra till att leva. Fyra veckor. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns att veta, samtidigt som jag inte någonsin vill veta hur det känns.

Den Där Mannen ringde. Jag grät och han lyssnade, höll i mig via telefonlinjen. När vi lagt på var jag både lättare till sinnes och tyngre. Jag älskar att han kliver in på det här viset, att han visar omsorg i min sorg. Samtidigt påminner han mig om en annan förlust, om den slängda drömmen om oss och det liv vi hade kunnat leva. Att han visar sig vara en klippa i kris gör inte den förlusten mindre, tvärtom.

Jag rasslar rastlöst omkring på stan. Har ett bra jobbmöte med Teaterkvinnan som lugnar lite. Hon vet vad hon vill med både föreställningen och mig, och det gör att jag andas lättare, andas ut. Jag möter upp Bästisen, vi går ner till Södertappen för att ge blod och jag får veta att det kanske inte är tillrådligt så länge jag går hos kinesiologen, kinesiologer verkar inte omfattas av socialstyrelsens legitimation och ses då som en risk för blodförgiftning, men de tar några provrör. Jag sitter med besvikelse medan Bästisen ger blod och sedan dricker vi kaffe på ett folktomt fik som känns som att vi har en privat lounge med silvertapeter. Jag får en burk hemkokt lingonsylt och en påse te med blåbär-vanilj-och-myntasmak av henne. Hon tar kort på mig och jag tar kort på henne, med mobilkameran. Hon har en egen mapp i datorn som heter Suziluz på fik. Jag lyckas knäppa en bild av henne där det verkligen syns hur vacker hon är. Det kommer ett sms från Den Där Mannen som undrar hur jag mår. Jag fotar mitt nålstungna armveck och skickar honom ett mms där jag skriver att jag kommer att överleva.

Jag kommer att överleva.

Jag avslutar kvällen med att ta en öl med Peji, vi både pratar allvar och skrattar så att jag får ont i magen. En man sitter på en högljutt gnisslande pall vid bardisken och varje gång han rör sig lite skrattar vi igen, bygger upp en plan om hur vi ska misshandla gubben med den gnisslande barstolen för att sedan vråla ”skyll dig själv gubbjävel!!” innan vi åker fast och försvarar oss i rätten med att vi är frilansande skådisar, som att det skulle förklara allt. Det är en fin kväll. Vi promenerar genom kvällen mot tunnelbanan och pratar om känslan av att vara behövd, göra skillnad, sätta spår.

I natt drömde jag att jag köpte en mycket liten bok. Pappret var skört och grådaskigt, som ett sådant där ritblock av dålig kvalitet jag hade som barn, som inte kunde suddas på utan att gå sönder. På varje sida stod det bara en mening med pyttesmå bokstäver. Som vaken minns jag inte ett ord, bara att jag tyckte att det var vackert, och på något sätt hanterbart att det var så lite i taget att förhålla sig till.

Har tvättstugan och försöker både laga mat och städa samtidigt för att inte ha några ursäkter att inte jobba imorgon. Hela morgondagen MÅSTE ägnas åt arbete, eftersom det i början av veckan ska has möte med Teaterkvinnan om jobbet som börjar i slutet av veckan, och jag måste gå igenom allt materialet ordentligt så att jag har något vettigt att komma med, åtminstone en fråga eller två. Jag har planerat dagen för att inte komma undan med min egen lathet.

Fram tills för lite sedan verkade det viktigt. Och det är det fortfarande, på sitt sätt. Men för lite sedan fick jag ett mail igen, fick veta att Lång har skickats hem från sjukhuset. Specialisterna kan inte göra mer för henne, planerna på operation är nerlagda. Nu kommer det sjuksköterskor hem till henne varje dag och ser till att hon har vad hon behöver. Jag antar att det betyder att hon får smärtstillande. Och jag antar att det betyder att hon kommer att dö. Kanske ganska snart. Hon ber om ursäkt i mailet för att hon inte hört av sig tidigare, men hon är så trött.

När jag fick veta det här gjorde jag exakt samma sak som sist – jag pratade med Militären och vi sade samma sak som sist – vi måste hälsa på henne. På fredag. Eller fredag veckan efter. Vi hade båda orden ”innan det är för sent” hängande framför läpparna. Sedan mailade jag Lång och frågade om hon orkar och vill ha oss på besök, för hon måste säga ifrån om inte. Vi är redan på väg. Vi vill åka. Samtidigt måste jag fråga, för jag vet inte hur hon ställer sig till att träffa oss nu, som det är. Och jag vet inte själv vad jag tänker och känner om allt det här. Det är helt omöjligt att greppa.

När jag pratat med Militären och mailat Lång förvånade jag mig själv med att skicka ett meddelande till Den Där Mannen. Jag berättade vad som hänt. Och underligt nog kunde jag plötsligt formulera det till honom, det där jag inte visste innan jag skrev det, nämligen: ”jag är så ledsen. Och lite rädd för vad det är jag kommer att få se.” Jag är rädd. Herregud. Jag är rädd. Och han tog emot den rädslan och ringde mig, vilket också förvånade mig. Han tog faktiskt emot. Lyssnade, svarade, fanns där. En oväntad tröst.

Jag kommer inte att vara ensam ikväll, vilket jag är glad över. Om ett par timmar kommer jag att ha städat klart och tvätten vara torr och då kommer Fideli hit. Jag lagar massor av mat till oss. Alldeles för mycket för två men jag behöver det på något vis. Det doftar gott i hela min lägenhet av rostade paprikor, vitlök, chili, oregano och aubergine. Jag känner mycket intensivt att jag lever och hur glad jag är över att jag gör det, känner hur jag njuter av att min kropp är stark och fungerar. Det kanske är orättvist att tänka så när någon jag har varit barn med ska dö, men det kanske också bara är verkligheten. Det är bara så det är.

Det är inte så lätt att förutsäga vad det är man ska få se när man har fått ett mail från en gammal gymnasiekompis med rubriken ”tråkiga nyheter”. Med tanke på att vi träffats kanske fyra gånger på snart femton år och inte haft mer än sporadisk mailkontakt sedan vi lämnade vår lilla uppväxtstad för vidare vyer trodde jag inte att jag skulle vara en person hon tänkte på som viktig, längre. Jag hade fel.

I mailet står det att hon har fått cancer av det svåra slaget och väntar på svar från sjukhuset på om hon ska göra en transplantation. Hon ber om ursäkt för att hon inte orkar lämna beskedet via telefon men hon har varken fysisk eller psykisk ork till det. Men hon har sin familj där, inklusive föräldrarnas hund. Mailet är skickat till oss 5 som utgjorde hennes gymnasiegäng. Vi kallade henne Lång på den tiden. Hon är det. Lång.

Jag läser mailet med ett förvånat sting i hjärtat och tänker bara att jag måste ringa till Militären. Militären som för bara en och en halv månad sedan fick sitt andra barn, Militären som är den i gymnasiegänget som fortfarande är min vän idag och inte bara då. Precis som jag har tänkt det ringer Militären mig och har hunnit tänka detsamma. Hon tycker att vi ska åka upp till Norrland så snart vi kan och hälsa på Lång. För vi vet inte. Vi vet inte om hon klarar det här och hon tänkte på oss. Hon behöver någon, och att hon skrev till oss betyder att vi är viktiga för henne även om vi är förvånade över det. Vi behöver visa att hon finns för oss också, åka upp, dricka oss fulla tillsammans och prata gamla minnen. Jag håller med, vi bestämmer att vi ska göra det så fort Militären lyckas få barnvakt till treåringen, vi pratar om annat en stund, skrattar lite, blir tysta.

Vi är inte så unga längre och vi har hunnit en del. Alla har lämnat småstaden. Flera av oss har barn, flera är gifta, en bor utomlands, men det här är nytt. Det här kanske blir den första av oss som dör. Lång kanske dör. Jag vet inte hur man förhåller sig till det. Man bara gör det, tror jag.

Låtsasbrorsan är i Toscana och jag har lovat att jag ska vattna hans blommor medan han är borta. Det låter ju som en nog så oskyldig begäran. Om man inte vet att jag verkligen har noll feeling för växlighet. Jag är som en Bermudatriangel för blommor. Någon av dem kommer att sluta existera när som helst.

Jag är snäll och hjälpsam och bor nära. Det är ett plus. Varje gång jag har försökt hjälpa till med vattning hos någon av mina vänner har minst en blomma dött. Det är ju ett rätt rejält minus. Sedan får man själv göra bedömningen däremellan om man tycker att det är värt risken. Jag varnar ju alltid i ärlighetens namn.

Själv fattar jag faktiskt inte vad jag gör för fel. Jag vattnar på rätt sätt, frågar innan vilka blommor som ska ha vatten på fat respektive uppifrån. Jag nyper bort dödebladen. Spelar ingen roll. Blomstren slokar, torkar ut eller svampar ihop, får konstiga fläckar. Att de hinner dö på tio dagar är ju i sig ett mirakel nästan. Jag begriper inte. I am the touch of death.

I mitt eget hem finns det två envisa krukväxter. En fikus och en citrus som jag har haft i över tio år. De torkar ut ibland när jag glömmer dem, tappar bladen men kommer igen. Sådana växter gillar jag. Sega. Nu har jag dessutom en tomatplanta i köksfönstret som jag har fått av Bästisen. Hon sade att hon har valt en lättskött som man inte måste fixa så mycket med utan bara se till att den inte torkar ut. Den är stor och frodig och jag vattnar hejvilt, den blommar som bara den – och sedan trillar blommorna av. På en stor och fin planta finns det just nu hela två små gröna tomater på gång. Jag har en slags känsla av att det för de flesta andra i det här läget skulle handla om små klasar här och där. Men i mina händer: två. Zwei. Deux. 2.

 

Varje gång jag kommer in i köket tycker jag mig höra dem sjunga. ”I’m a survivor, I’m gonna make it, I will survive, and keep on surviving!”