På tunnelbanan i Stockholm görs det reklam för en utställning.

Maria. Drömmen om kvinnan.

Åh, vad det här retar mig. Det retar mig extra mycket för att bilden är så vacker. En lilja, vit, spänstig, vacker och ren, som doppats i något tjockt och svart och trögflytande. Två kronblad helt förstörda, nedsmutsade. Jag är så trött på det här. Till och med män jag känner väl och tycker mycket om kan ge uttryck för det som den här bilden visar. En slags besvikelse när kvinnor är mänskliga och lite skitiga, eftersom kvinnan ”ska stå för något högre”, vara ”bättre” än mannen. Förlåta och förstå. Stå över. Men ändå vara mjuk. Vara lite gudomlig, helt enkelt. Drömmen om kvinnan.

Problemet är ju att kvinnor är lika lite gudomliga som män. Jag skulle säga att om man längtar efter något gudomligt så ska man vända sig just till en gud av något slag, inte till en kvinna (eller man), människor är människor, oavsett kön. Och att bli sedd på som någon som ska leva upp till att vara lite gudomlig är dömt att misslyckas. Det är helt omöjligt. Jag kan bara utgå ifrån mig själv. Jag har humörsvängningarna från helvetet, är osäker och tvärsäker samtidigt, behöver få vara omöjlig ibland för att kunna komma tillbaka till mitt oftast rätt soliga jag. Om någon ser mig som ”lite bättre än så” blir jag, som av den här affischen, så retad att jag sparkar bakut.

Se mig gärna som fantastisk. Det tycker jag om. Men jag är mänsklig, och det måste jag få vara.

Men det var väl själva FAN för att uttrycka sig rått! Nu får det faktiskt vara nog!

Och jag som tyckte att den här dagen börjat så bra. Dr Suz pratade om sina grejer och jag kände att jag var rätt uppåt. Sedan jobbade jag lite (väldigt lite, motståndet sitter kvar trots att mitt undermedvetna skickade jobba-annars-budskap) och sedan kollade jag igenom posten. Med posten hade jag fått en tidning. Den här tidningen.

”Passion for business”. Med undertexten taktik/balans/karriär/livsstil. Det är ett nystartat magasin för ”kvinnor i karriären”, det vill säga, det riktar sig till kvinnor på höga poster eller företagarkvinnor. Jag kommer att få ett par nummer av denna tidning i present från en tjusig företagshotellkedja eftersom jag teaterturnerat så mycket att jag ligger i toppklassen på deras poängsystem (alltså, bor ofta på fint hotell = företagarkvinna i karriären). Well. Även om jag inte egentligen tillhör målgruppen blev jag lite glad. Jag tänkte att det verkade vara ett bra initiativ. Tills jag öppnade tidningen och blev mer och mer syrlig för varje uppslag.

Visst finns det en del intressanta artiklar i den. En lång intervju med Filippa Knutsson, eller kort och gott Filippa K, en av de mest drivna affärskvinnorna inom mode i Sverige. En artikel om ledarskap och att våga bryta mot regler, skriven av Lotta Snickare. En artikel om tre kvinnor som fått sparken och rest sig ur spillrorna och gått vidare. Men tyvärr försvinner de intressanta artiklarna i sådan här skit:

Eller, varför inte ta en titt på reklamen?

Dessutom finns det givetvis ett renodlat 8-sidigt modereportage, ett uppslag med rawfood-recept, foton från ett premiärmingel, litegrann om designmöbler och en tipssida om olika ansiktsserum. Det vill säga, Sverige har fått ännu en glossig damtidning. Det enda som fattas är några bantnings- eller träningstips och så är det absolut ingen skillnad. Man skulle faktiskt kunna sammanfatta det i ännu en bild från tidningen.

Jag kommer att bli knäpp om det är så här det ska fortsätta vara. Att kvinnor, oavsett om vi alltså sitter på höga poster i yrkeslivet, också måste minnas att vår främsta uppgift fortfarande är att vara ängsliga kuttersmycken. Det är klart att Filippa K i intervjun berättar om skilsmässa och utmattning, för varför skulle en intervju med en affärskvinna handla om enbart hennes affärer? I en affärstidning? Den måste väl handla om svårigheterna med att kombinera affärerna med LIVET? Och huvudsaken är inte att prata om hur vi kan avancera på våra jobb – vi måste prata om hur vi avancerar på våra jobb samtidigt som vi behåller hyn vacker och rynkfri.

Det finns en insändarsida dit glada kvinnor har skickat beröm för första numret (detta var nummer två.) Översvallande positivt beröm. Utom ett brev, som är skrivet av någon som heter Emma Brodén. Hon skriver såhär:

Varför behövs ni? När jag läste artikeln om er nya tidning i DN idag blev jag djupt konfunderad. Det jag undrar är: varför behöver kvinnor en egen affärstidning? Om jag har förstått det rätt är detta alltså någon slags blandning mellan en damtidning och en vanlig tidskrift inriktad på affärer. Som feminist undrar jag varför ni gör en sådan skillnad på om man står eller sitter när man pinkar? Jag förstår er grundtanke och stöttar den men vore det inte bättre att få in mer artiklar om kvinnor och affärslivet i tidningar som män också läser?

Och jag tänkte: word, Emma! För att sedan läsa redaktionens svar som löd:

Såklart vore världen enklare om ingen gjorde skillnad på om man står eller sitter ner och pinkar. Nu ser det ju inte ut så, och därför behöver kvinnor varandra, för att inspireras och samla den kraft vi behöver när glastaken kommer i vår väg.

Ja, de har väl rätt. Vi kvinnor behöver varandra för att samla kraft. Jag behöver kvinnor som Emma Brodén. Men jag tippar att ingen av oss två kommer att läsa fler exemplar av den här idiotiska tidningen, som är ett lysande exempel på just ett sådant där glastak. Inspirerande? My ass. Pappersinsamlingen nästa.

Körsbärsson och jag var på bio igår kväll och såg ”Sex and the city”. Jag funderade på efteråt vad som egentligen var den underliggande tonen i den. Det är en film om fyra kvinnor, så mycket tror jag inte har undgått någon. Ändå är det en film som i mångt och mycket handlar om män. Män, män, män. Och vad tycker dessa kvinnor om dessa män? Samantha uttrycker det som ”The good ones fuck you, the bad ones fuck you and the rest of them doesn’t know how to fuck.” Alla fyra har när filmen börjar ”stabila” relationer. Sedan visar det sig att en av dem är osäker på om hon kan känslomässigt lita på sin man, en av dem har en otrogen man och en av dem har blivit olycklig av att låta hela sitt liv kretsa kring hennes man. Det är en av fyra som är lycklig med sin man och det är hon med det mest konventionella livet, hon som njuter av att vara fru och mor. Ändå är detta en film som sägs vara en film om kvinnlig vänskap och starka kvinnor. Hm. Jag vet inte jag.

Missförstå mig rätt. Jag tyckte att det var en underhållande film, absolut. Men den cementerar uppfattningen att kvinnors liv ska kretsa kring mannen hon älskar, att det är det allra, allra viktigaste. Och nu kan man ju hur lätt som helst konstatera att jag ju själv drivs av en enorm kärlekslängtan, att jag låter min kärlek ta upp en väldig massa plats i mitt eget liv. Ja, det gör jag. Men jag tar beslut som går på tvärsen med den längtan, offrar inte andra saker som är viktiga för mig, som min självkänsla eller egna ambitioner, och trots att kärleken är prio nummer ett i mitt liv räcker den trots de rosa prinsess-sagorna inte till för att kompensera brist på annat. Man måste ha annat också. Jag tänker på livet som en sådan där liten tårta man har när man spelar TP. För att vinna måste man fylla i en bit av varje färg. När man ser sig omkring i världen idag kan det vara lätt att tro att kvinnors TP-tårtor bara ska fyllas och faktiskt fylls av likadana bitar, en och samma färg. Mannens färg. Kärlekens färg. Och det går inte att komma ifrån att det finns fler färger och att männen på ett mycket självklarare vis uppmuntras att söka alla färgerna.

Det är inte ofta man ser en film som handlar om män som diskuterar kvinnor eller relationer. Men det speglar väl verkligheten också, det är inte så ofta män sinsemellan diskuterar kvinnor eller relationer på allvar. På kräftskivan i lördags pratade vi en del om att män sällan diskuterar känslor eller känsligheter över huvud taget, och de närvarande männen som ändå är skådespelare och män som i sitt yrke med andra ord utforskar både psyke och emotioner och är verbala och duktiga på att uttrycka sig – de pratade ändå inte med sina vänner om känsligheter i särskilt stor utsträckning. Kvinnor gör det i mycket, mycket högre grad. Faktum är att vi kanske gör det i lite för hög grad i förhållande till att se till att få vad vi faktiskt behöver.

Den bästa repliken i ”Sex and the city” står också Samantha för. Hon väljer sig själv och sitt behov och när mannen frågar ”Don’t you love me anymore?” svarar hon ”Yes. I love you. But I love ME more.” Kanske ett ganska traditionellt okvinnligt ställningstagande, särskilt eftersom hennes behov handlar mycket om sex. Men ändå. Jag tänker att av de där fyra kvinnorna är Samantha den enda jag skulle vilja vara. Och det är tyvärr henne jag har allra minst av i mig själv. Jag är en alldeles förtjusande blandning av de andra tre. Där den första är den klämkäcka lilla hemmafrun/mamman som ääälskar familjeliv, den andra förlåter sin mans otrohet för att ”aldrig se bakåt” och hennes väninnor förstår och urskuldar mannens snedsteg från dag ett, och den tredje till slut gifter sig med mannen som i tio års tid inte någonsin har känts trygg i sitt känslomässiga engagemang och närvaro. Tack för den. Det är halvkul att vara kvinna när man tittar på det så.

Igår kväll var jag och Mimsan och såg en föreställning som gästspelade på Södra teatern, nämligen ”Räddad” av Alfhild Agrell. Förra veckan såg jag och Sociologen ”Skådespelerskan” av Anne Charlotte Leffler. Bägge pjäserna är som synes skrivna av kvinnor, ”Räddad” på 1880-talet och ”Skådespelerskan” på 1870-talet. Bägge pjäserna diskuterar kvinnans hopplöst trånga plats i sitt samtida samhälle och är djupt politiska och för att använda dagens enda rätta ord – feministiska. Bägge pjäserna har inte spelats sedan sitt årtionde, vilket är enormt förvånande. Bägge är nämligen strålande pjäser. ”Räddad” är en ganska exakt parallell till Ibsens ”Ett dockhem”, men hopplösare och mer pessimistisk till kvinnans möjligheter att lämna äktenskapet eftersom hon inte har någon juridisk rätt vare sig till sig själv eller sitt barn. Skriven av en kvinna i sin tid, om en kvinna i sin tid. Det intressanta är att i pjäserna skrivna av kvinnor är kvinnorollerna så mycket mer komplexa, djupare, mer tankfulla och medvetna, medan männen skildras på samma sätt som Ibsen och Strindberg skildrar dem. Som vanligt är det så att kvinnor har lättare att se världen ur mansperspektiv än tvärtom. Herregud, snart 150 år av öppen kvinnokamp och så lite har hänt. Fortfarande idag ser, läser och lyssnar män på mäns berättelser, medan kvinnor ser, läser och lyssnar på både mäns och kvinnors berättelser.

Denna myt om att kvinnor inte kan skapa lika intressant konst, jag är så JÄVLA trött på den! Vår gode Dramatenchef gav som svar på frågan varför det inte spelas fler kvinnliga dramatiker att han ju tyvärr inte kan ändra på historien, och att det ju inte finns några klassiker skrivna av kvinnor. I och med det gör han precis det han påstår sig inte kunna – han ändrar historien. ”Räddad” var en av sin tids största Dramatensuccéer, den spelades ovanligt många gånger och skapade debatt både i Sverige och utomlands. Man talade om den i samband med ”Ett dockhem” eftersom de skrevs ungefär samtidigt, behandlade samma problematik och den ansågs öppet som en lika stor pjäs. Agrell var sin samtids starkast lysande stjärna. Och hon är bara en. Det har pågått två underbara projekt som heter Spets och Modärna Kvinnor, där det har snokats rätt på och återfunnits över 60 verk av kvinnor från slutet av 1800-talet. Jag har inte läst många av dem, men dessa två jag precis har sett är fantastiskt välskriven dramatik och jag skulle gissa att det finns många fler intressanta dramer bland dessa 60, att just de här två knappast var en lyckträff.

Ändå återkommer vi till samma sak. Det ”finns inte” några klassiker som kvinnor har skrivit. Det ”finns inte” lika intressanta kvinnliga konstnärer. Det är mycket som blundas och tigs ihjäl. Symboliskt är givetvis att just Agrell, till exempel, med tiden fick sämre recensioner för att folk tröttnade på hennes politiska ton, men när hon skrev under manlig pseudonym gick det givetvis bättre. Och jag blir så innihellvette förbannad att till exempel jag, som är en intelligent och välutbildad konstnär, inte har hört hennes namn förrän ett Spets-projekt har bestämt sig för att gräva i de dammiga arkiven där Agrells och Lefflers och Frida Steenhoffs dramatik bland annat har fått ligga och effektivt tigas och glömmas bort. Nu finns de i alla fall igen. Gå in på Nationella Dramaturgiatet och titta.

Jag vill ha min historia! Jag vill som kvinna i mitt samhälle kunna peka bakåt på en lång rad av konstnärer som trampat upp min stig, i vilkas anda och ton jag vill fortsätta, på vars modiga axlar jag vill få stå och titta vidare framåt, uppåt. Jag vill läsa klassiker som speglar en verklig värld, en där kvinnor inte skildras som små aningens högre stående mjuka väsen som inget vill och inget förmår utom mannen och hemmet. Som berättar hur mycket det faktiskt kostar att leva upp till omöjliga ideal och inskränkt tillvaro. Då kan jag själv dra paralleller, se min tid, känna vad som måste till. Det här är självklarheter för män av idag, att få vara människa med historia. Det vill kvinnor också vara. Och det kommer vi alla att vinna på.

Spets-projektet med Riksteatern och Östgötateatern i ljuv koalition delar imorgon ut ett nyinstiftat pris till kvinnliga samtida dramatiker – Alfhild-priset. I förhoppningen om att våra bästa samtida ska få leva kvar, uppmärksammas, märkas, bli klassiker. Låt oss vara människor, allihop.

Jag hade egentligen redan mitt nästa inlägg klart i fingrarna när jag åt frukost (nybakad dinkellimpa igårkväll!) och bläddrade i morgontidningen, men så ramlade jag på en rubrik som jag faktiskt är tvungen att resonera lite kring. Rubriken var givetvis ”Jag är inte tillräckligt arg för att vara feminist”. DN Special intervjuar Vattenfall Nordens vicechef Hélène Biström och det här är, läser jag senare i intervjun, hennes svar på frågan ”Är du feminist?”

”Det beror på vad man lägger in i ordet feminist. Om det innebär att man ständigt ska vara ilsken så är jag inte tillräckligt arg för att vara feminist. Skulle jag bli förbannad varje gång en man trampar på mig skulle det bli jobbigt. Det är ju de som har problemet – inte jag.”

Nu hamnar jag i konflikt med mig själv eftersom det här, det är svåra grejer. Jag har nämligen haft många diskussioner med många olika människor kring vad som är inlärda könsroller och vad som kan tänkas vara medfödda skillnader. Och jag har också fått höra att det är skönt att jag ”inte är feminist” med hänsyftning på att jag inte är asförbannad på allt som är man. Då blir jag förbannad, eftersom den kopplingen är underlig för mig. Det är väl för sjutton självklart att jag är feminist. Jag är en intelligent kvinna som ser och lägger märke till min omvärld. Och då är det omöjligt att inte vara feminist, lika omöjligt som att inte vara humanist. För mig är det samma ord nämligen, feminism för mig är strävan efter att kvinnan i lika hög grad som mannen ska få vara människa. Varifrån kommer behovet att kategorisera feminism som ilska?

Vissa skulle såklart hävda att ilskan är naturlig när man tillfullo inser sin underlägsenhet i tillvaron. Och vissa hävdar att man kan vara feminist på en massa olika sätt som inbegriper ”traditionell kvinnlighet” i form av nagellack och höga klackar, som om det var det som är det viktiga (läs gärna Siris icke-arga inlägg, en ung norska som pluggar i Sverige.) Det pågår också en sexualrevolution numera som hävdar att det enda sättet att bli likställd som kvinna är att ta för sig på den sexuella marknaden på samma sätt som en man gör. Men jag vet inte jag. Jag tycker nämligen att det finns extremt mycket i dagens samhälle som vi måste arbeta med där jag kanske inte tycker att knulleriet är det mest akuta. Jag tror att feminism är i mångt och mycket en klassfråga och att om vi jämnade ut klasskillnaderna i dagens samhälle – som faktiskt ökar och inte minskar idag – så skulle mycket vara vunnet. Att det finns skäl till att prata om den ekonomiska aspekten av jämställdhet först av allt. Sedan som nummer två på min lista kommer historieskrivningen. Ebba Witt-Brattström som enligt mig fortfarande är the First and Foremost Femininas har drivit den frågan i åratal, vad händer med våra framstående kvinnor, varför glöms de bort? Varför är det männen som skrivs in i historien? Det har alltid funnits framstående kvinnor, 50-tals-idealet med hemmafrun är ju faktiskt relativt nytt och innan dess har män och kvinnor existerat mer axel vid axel, i alla fall i Sverige som varit bondeland. Inte fasen har bönder tyckt att deras hustrur varit små sköra varelser som ska vara fina och pryda hemmet. Nej, man har velat ha en stark och arbetande kvinna. Vår generation är inte den första som har starka kvinnor som är närvarande i livet och deltar i debatten. Problemet kommer om vi om hundra år är lika glömda som de som kom innan oss. Vi måste få en kvinnohistoria som är lika självklar som manshistorien. Vi måste sluta idealisera och mytologisera den Manliga Förmågan. Vi måste bli människor allihop, med likheter och olikheter. För vi ÄR olika. Och då menar jag inte kvinnor och män, utan människor i stort. Vi är olika snabba, olika smarta, har olika förmågor och är olika villiga att undersöka våra egna förmågor. Det måste vara ok att det är så. Den absoluta jämställdheten är en utopi, men det har inte med kön att göra.

För ett tag sedan såg jag ett underbart inslag på Kulturkanalen om vår uppfattning om fysik. Där människor pratade om skillnaden i hur en man eller kvinna rör sig, på grund av (som vissa ansåg) rent biologiska skillnader. Man ser på långt avstånd om den som närmar sig på en dunkel gata är en kvinna eller man. Sedan pratade en försiktig farbrorsprofessor om att skillnaden är pålagd sedan barndomen i mönster som vi lär oss att det finns belöning i. Att i situationer där vi inte behöver hävda vårt kön är det heller inte lika lätt att se det. Han tog som exempel att om du ser någon sitta på huk i en trädgård och påta, så är det inte självklart att du genast ser om det är en man eller kvinna. I det rörelsemönstret finns ingen bekräftelse från motsatta könet att hämta, så att säga. Det handlar bara om blommorna.

Mitt nästa inlägg kommer att handla om det sämsta practical joke jag någonsin varit med om.