Om man har en granne som verkar lite eljest. Om man har knackat på hos denne granne fler än två gånger för att han gillar att spela musik jättehögt sent på kvällen på vardagar och om han i princip alla de gånger man har knackat på har öppnat iklädd kalsonger och morgonrock med musik så högt dundrande att han har fått stekarfrissa av den. Om man så sitter och jobbar sent på kvällen med en deadline man har halkat efter i och grannen har valt just den här kvällen till ännu en musikalisk mangling som får murbruket att smula.

Om man då efter att först bara ha försökt stänga ute oljudet plötsligt inser att det han spelar på superhögsta volym är ”Teddybjörnen Fredriksson”.

Får man göra vad som helst då?

– Hon vill mig väl, jag vet ju det. Men ändå, när hon ser på mig med de där bekymrade ögonen och säger att det inte är bra att sörja något på det sättet jag gör, att han inte är värd min längtan, att jag inte ska behöva kämpa på det viset, att det borde vara lättare… jag vet inte.

– Men vad betyder lättare, då? Vad är egentligen lätt, vad betyder det?

– Exakt! Det finns ju flera sidor. Med honom blir jag någon jag tycker om, jag blir flickig och varm och öppen. Det är en slags lätt. Det betyder faktiskt också något. Jag tänker att bara för att något är mindre komplicerat, behöver det inte vara lättare. Det beror väl på. Om han är komplicerad, men viljan till samarbete finns så blir ju livet kanske inte lättare, men det blir mer intressant. Men någon som är okomplicerad tror jag inte att jag skulle kunna dras till, jag är ju själv komplicerad.

– Jag förstår hur du menar. Jag tror bara att det är svårt ibland att veta var gränsen går för vad som är komplicerat och vad som faktiskt är destruktivt.

– Han hörde inte av sig innan han åkte till USA.

– Han mår inte bra. Låt honom åka.

– Tycker du inte att jag ska höra av mig? Jag tänker på honom hela tiden.

– Jag tycker att du ska försöka vila i att han tänker på dig också. Bara för att han har åkt försvinner du inte ur hans medvetande, det kan jag lova dig. Lita på det.

– Försvinner jag inte?

– Nej. Du finns kvar.

Igår när vi var på väg hem från teatern såg jag tre tonåringar på tunnelbanan, en tjej och två killar. Tidiga tonåren, den där åldern där allt fortfarande är nytt, där man kanske inte ens blivit kysst eller själv kysst ännu, men där så enormt mycket tid och energi går åt till att tänka på det, på hur det känns, träna på sin arm, eller hand, jag lovar om du håller ihop tummen och pekfingret så är det som en mun man kan träna där sade C, och jag undrade om det var som det var i Starlet, att det liksom skulle pingla lite i en, kännas på något sätt som var nytt, Det Nya Sättet.

De där tonåringarna stod vid tågets dörrar och flickan pratade, hon berättade att en av hennes vänner ringt och att hon låtsats att hon inte var hon, att kompisen först sade meh lägg avrå och sedan blev osäker, lade på och ringde igen och alltihop upprepades. Pojkarna lyssnade, flickan skrattade, en av pojkarna sade något som gjorde henne lite sårat irriterad, hon gick och satte sig, och pojkarna blev kvar, närmade sig varann och den ene gjorde en gest med armen med knuten näve, en liten dunk, en gest som knappast går att misstolka, och flickan flickan flickan, jag vet inte. Men det var inte som Starlet. Det var det aldrig för mig heller.

Starlet, herregud. Jag minns mina nattliga sexdrömmar som tonåring. Något mer frustrerande kan man inte föreställa sig, det var fullständigt gränslös tung galenupphetsning och någon man utan ansikte och det fanns alltid något i vägen, så det blev aldrig fullbordat, jag flämtade och försökte och grep efter honom vem han nu än var men fick aldrig fick inte fick liksom inte TAG och det var en svettig jakt på något och inte fan visste jag vad det var, men det var definitivt inte Starlet. På dagtid visste jag fortfarande inget om det där tunga, det tog ett par år till, men jag tror att jag på något vis alltid har vetat att som det var i Starlet inte var för mig.

Såhär på fars dag tänker jag på en liten kille som jag känner som heter Ossian. När han var en liten liten kille kallade han sina föräldrar för Pappian och Mammian. Det är ju faktiskt helt logiskt egentligen.

Och så tänker jag på en gång jag och Mammian var med Ossian på en lekplats, och så efter en stund kom Pappian åkande på sin vespa, och då blev Ossian så glad att han vrålade PAPPIAN PAPPIAN och sedan fick någon slags överslag och sprang åt andra hållet och gömde sig. Pappian sprang efter honom och lyfte honom och Ossian skrikskrattade sådär högt som barn gör.

Han har en fiol eller viola, formen är i alla fall omisskännlig, och hon har ett fyrkantigt instrumentfodral, kanske trä- eller bleckblås. Kanske en tvärflöjt eller liten trumpet, kanske. De sitter mitt emot varandra vid ett litet bord och dricker kaffe. Rummet är nästan tomt utom på dem, det är högst upp i huset, och i samma stund vi sätter oss vid ett annat litet bord vid väggen mitt emot börjar det regna på takfönstren. Ljudet får mig att titta upp.

Hon med det obestämbara instrumentet tittar också upp och våra blickar möts som kortast. Hon ler mot mig, ett leende som ser ut som att vi kunde vara bekanta. Är vi det? Jag tror inte det, men ler lika litet tillbaka, innan jag ser ännu högre upp, mot regnet på rutan som tippetappar på det där sättet som bara regn gör. Himlen är mörk trots att det är tidig eftermiddag. Det är vintertid nu.

Musikerna reser sig för att gå. När de går tänker jag att jag undrar om de är kollegor, om de spelar i en liten barockensemble, det är ju fiol eller viola han bär på, så det borde vara något klassiskt i alla fall. De ser ut som att de spelar klassiskt. Och jag kan inte låta bli att undra vem av dem som frågade den andre om de skulle ta en kaffe efter repetitionen, vad de egentligen har pratat om och varför just de två gick för att ta den kaffen. Det syns att de inte känner varandra så väl. Det är märkligt att sådant syns så tydligt. Och jag ler lite mot dem trots att de har ryggarna mot mig, för jag tycker om att de bär på sina instrument med sådan självklarhet. Jag har alltid tyckt om människor som bär på instrument.

Ibland, det där att ta del av någon annans vardagsdrama. Det var ganska tidigt, eller tidigt och tidigt, men jag sov fortfarande, och väcktes av skrikande bildäck när någon i alldeles för hög hastighet körde fram bilen utmed gatan, tvärbromsade och sedan lade handen på tutan. Tjutande tuta i många långa sekunder. Kort tystnad. Och så tjutet igen, och igen, och igen. Långa, genomträngande yl genom den lugna helgmorgonen, och så hans röst, klämd, förbannad, jamen öka då för faaaannnnn och så tjutet från biltutan igen.

Någon granne som ropade något jag inte uppfattade genom tutandet, skrikandet, genom töcknet av ilska som fick honom att helt ignorera att det inte bara var han och hon utan alla vi andra runt omkring, så äntligen tystnad och jag reste mig ur sängen och drog upp persiennen. Han satt kvar i bilen med flämtande luft runt sig, trummande fingrar, och när han till slut skrek och tutade igen skrek jag tillbaka, nästan gutturalt, ahmeh aaaaååå och visste inte vad jag ville få sagt, bara att jag ville få tyst på det, skrikandet och tjutandet och den där dallrande luften som kröp ända in genom mitt fönster.

Så kom hon ner, utan ett ord. Satte sig i passagerarsätet och slog igen bildörren hårt. Och så rivstart och borta.

Jag famlade mig tillbaka ner i sängen, tystnaden, under täcket var det fortfarande varmt, min egen värme. Och av något skäl som jag inte kan förstå tänkte jag på mahjong, på första gången jag spelade mahjong, jag var tonåring och svettig och för första gången i mitt liv sedd som attraktiv, och nyfikenheten de visade mig, killarna jag spelade med, fick mig att inte bara svettas utan också börja prata med någon märklig, oidentifierbar dialekt, de andra tjejerna trodde att jag gjorde mig till men det gjorde jag inte, jag bara hade inte längre kontroll över talorganet och heller inte över verkligheten.

Jag undrar om det gör ont att flyga, om det rycker i de ihåliga benen, eller om susandet genom fjäderskrud uppväger det.

Minns ni stenskivemangeln? Detta stycke husmorshistoria som står nere i källaren i mitt hus.

Idag har jag tvättat, och min vana trogen använt den modernare varianten för att mangla mina lakan. Eftersom jag stod med dörren in till mangelrummet öppen hälsade jag glatt på en av mina grannar när hon kom förbi. Det var en av de äldre grannarna, en stilig, lite rund dam med gråvitt hår i en tjock pagefrisyr och ett sådant där ansikte som fått en del spår av leenden, ni vet. Hon stannade till, tittade på mig och frågade om jag någonsin använt den gamla mangeln, och jag svarade att jag aldrig vågat, jag vet inte hur man gör.

Då ska jag visa dig! sade hon glatt, klev in och började hantera spakar och skivor och rullar med van hand. Under tiden berättade hon att hon som ung och nyinflyttad i en lägenhet i Högdalen fått lära sig hantera mangeln av en äldre husmor, som påpekat att man skulle vara noga med dukarna framför allt eftersom rynkor inte bara pressas ut utan lika gärna kan pressas in. Hon skrattade lite medan hon berättade, jag undrar om hon mindes andra saker från förr, från att vara ung och sköta hushåll i en annan tid. Jag stod bredvid och tittade på hennes självklara handlag lyckligt leende och tänkte att nu är det min tur, här och idag, att få ta del av den här gamla kunskapen, och hon pratade inte om dukar med mig utan om trasmattor och hur fina de blir i stenskivemangeln, och så log vi mot varann och jag tackade så mycket innan vi skildes åt.

Mangeln är inte dammig längre, rummet har målats om och någon har städat och oljat den gamla maskinen. Den gnisslar ganska härligt med alla sina detaljer fortfarande. Nästa gång jag tvättar ska jag prova alldeles på egen hand.

Och hela, hela tiden pågår livet.

Jag får datumet jag frågar efter, pappret stämplat, säger tack och hej och lämnar det stora bygget. Tre alldeles för lättklädda studentskor springer förbi mig mot en öppen dörr, vita volanger överallt, de första två springer ganska lätt i ballerinor och den tredje klumpigt i höga kilklackskor. De är gjorda av svarta läderremmar och hennes lår ser ut som en mammas, hon är den där slags tonåring som liksom redan innehåller en medelålders kvinna. Klumpigt skumpar hennes mammalår förbi och när hon når dörren sträcker hon upp armarna i vädret och där står en man med grått skägg som fotograferar henne. Jag ser bara hennes baksida, med den där platta tantrumpan, men jag gissar att hennes ansikte är både lyckligt, lättat och ungt. Armar i luften, antagligen ett segervisst leende. På min mammas bokhylla står en bild av mig som student på en björklövad balkong, jag är alldeles för lättklädd med mössan käckt på svaj och en ros i händerna. Jag skrattar så stort att hela gomseglet syns. Jag minns att jag aldrig mer använde de högklackade vita pumpsen med ett silverband tvärs över tåhättan.

Jag postar kuvertet och kliver ner i tunnelbanan. Framför mig går en osannolik duo, en otroligt smal och lång flicka som kanske är högst tjugo år men säkert nästan 1.90 lång, hon ser ut att väga ungefär 34 kilo, och hon har randiga strumpbyxor som får henne att se ut som en slickepinne. Bredvid henne går en uråldrig man i likfärgade byxor och jacka, med fjunigt bakhuvud och darrande långsamma steg.

När jag köpt min födelsedagspresent till Bästisen och går utmed min egen gata hör jag ett par gräla genom ett öppet fönster.
”Vart ska du?”
”Jag går nu!”
”Nu? Vart då?”
”Vart som helst, jag avskyr det här!”
Och jag blundar, känner doften av regnvåt jord. Bredvid min port har någon trampat ner tulpanerna. I porten bredvid står en vilstol i vit plast lutad mot cykelstället. Det ser ut som att man kan välja mellan att cykla eller bara sitta, att åka eller stanna.

Jag tänker framåt, planerar och hoppas och skriver anteckningar. Det värker i min högerhand. På köksbordet slokar den lilla sommarbuketten jag plockade i helgen. På balkongen har sockerärtorna börjat gro.

Dagiset utanför leker cirkus. De har en fröken som med stark utroparröst annonserar nummer efter nummer. Nyss var det världens starkaste man, ackompanjerat av ”Världens starkaste man” på cd, jag tyckte det lät som Electric Banana Band men jag vet inte. Nu är det hästar och de spelar något som låter som en dansbandslåt som verkar heta ”en cirkushäst”. De spelar mycket högt. Fröken ropar ”alla följer Therese!”

Och alla följer Therese.

X2000-tåget från Köpenhamn/Malmö via Linköping passerar Södertälje, rakt över bron, på ena sidan ser man Scanias parkering och på andra en kaj full med last. Suziluz råkar höra två kvinnor i sätena bakom:

– Åh, det är så vackert här.
– Jaa, helt otroooligt vackert.

På tunnelbanan idag satt jag mitt emot två äldre damer. Bägge hade kritvitt hår, den ena var lockig, den andra rakhårig. Bägge hade ljus, pergamentliknande hy med åldersfläckar, men bara den ena hade hudpåsar under ögonen. Det hade den andra sluppit. De var uppenbarligen på utflykt trots att bägge talade en utmärkt ren och välartikulerad rikssvenska à la bättre bemedlad Stockholmsdam. Piffigt klädda, den ena hade sammetskavaj, den andra skinnjacka. Och de pratade hela resan, utan att höra varann speciellt bra, så det blev mycket upprepande. Och hon i skinnjackan berättade glatt om resan för den andra. Glatt, och helt fel. Hon berättade att Gamla Stan byggts på 1500-talet, att man inte måste visa biljett på bussar och att sjön vid Liljeholmen heter Trehörningen. Och den andra damen hummade och nickade glatt. Jag korrigerade dem inte. De verkade ha så trevligt. Och egentligen är ju en trehörning samma sak som en trekant.

Förra sommaren satt jag bredvid två damer på en parkteaterföreställning i Vitabergsparken. Den ena åt korv. Den andra reste sig när det började regna, nickade mot försäljningsbåset och sade till sin lomhörda väninna jag ska gå och se om jag kan få mig en sådan där poncho och knatade iväg. Väninnan satt kvar och åt, sparkade av sig skorna och dinglade med fötterna. Så när den andra kom tillbaka frågade hon köpte du ingen korv? Och den andra sade förvånat Nej, jag skulle ju köpa en poncho? och höll upp påsen i sin hand varpå väninnan sade Jasså! Jag trodde det var korven som hette Poncho! och så fnittrade de länge och väl, som småflickor.

För några år sedan när Thebe och jag var och åt lunch såg vi två äldre damer sitta vid ett bord i närheten, fnissande och drickande varsitt glas vin en vanlig tisdag. Den ena hade stålgrått längre hår och den andra knallfärgat hennarött, bägge var nog i åttioårsåldern. Då och då skrattade de så att de var tvungna att torka lite tårar. Och Thebe och jag log mot varann och sade det där är ju vi om fyrtio år, ser du det? Kolla vad kul vi har!

Damerna på tunnelbanan är på utflykt och har roligt, och det spelar ingen som helst roll ifall de vet vad de pratar om eller inte. De har roligt bara. Jag plockar upp min mobiltelefon och sms:ar Thebe att jag saknar henne.

Trycket har blivit gradvis sämre och dessutom har det varit omöjligt att få ordentligt varmt. Att ta ett bad har inte varit att tänka på, vattnet har inte hållit stort mer än den mellanmjölksvenska temperaturen ljummet. Igår mailade jag äntligen till felanmälan. Ett trevligt mail, till och med en liten smiley kostade jag på mig. Tänkte att det är onödigt att vara otrevlig, det är ju inte deras fel att jag tar sån tid på mig att ordna upp sånt här. Igår mailade jag alltså. Och redan i morse ringde han. Sune.

Du har dåligt med varmvatten har jag hört? sade Sune och jag kunde inte annat än hålla med. Ja, fast bara i duschen. Blandaren till handfatet funkar, där blir det varmt. Sune sade att i så fall är det antagligen bara ett smutsigt filter som behöver bytas. Vad säger du om att jag kommer om tre veckor? och jag hann inte mer än börja bejaka, jag har ju haft ljummet vatten i flera månader så ett par veckor hit eller dit, innan Sune skrattade till och sade nä, jag bara skojar med dig. Jag är i Årsta nu, så jag kan vara hos dig om en tio minuter. Är du hemma?

Så dök han upp, Sune. En glad, stor och tjock man i sina bästa år. Och jag fick lära mig hur lätt det är att stänga av vattnet i badrummet, bara att vrida på en liten tapp och – ta-daa. Jag stod bredvid i mysbrallor och stickekofta medan Sune bytte filtret, kallade mig flicka lilla och bad mig sätta på vattnet igen. Och vattnet flödade varmt och rikligt och Sune tvättade händerna med min tvål som doftar skogsviol. Sedan frågade han har du bott här länge? Har jag jobbat hos dig förr? Och jag sade att jag visserligen bott här ett bra tag, det är elva år i år, men att jag inte har haft några särskilda problem vad jag minns. Och så pratade vi om det där bostadsrättprojektet som gick i stå (tack och lov för det), han berättade att han alltid varit sosse och jag berättade att det var mina fabriksarbetande föräldrar också, så jag har fått med mig en hel del vänstervärdegrunder som fortfarande är applicerbara på min skådespelartillvaro, och han lyste upp och började prata kultur.

Sune älskar musik. Sune och hans fru (eller som han själv sade, jag och min hustru) ser nästan alla giganter som spelar i Stockholm. John Fogerty. Cher. Anastacia. Hans favorit är Tina Turner, henne har de sett många gånger. Och så berättade Sune att han gillar blues. Att när han har haft en dålig dag på jobbet, när han träffat människor som inte är så trevliga, så går han hem och lyssnar på något av BB King och kan inte låta bli att bli glad igen. Och jag såg framför mig hur Sune tar sin hustru om midjan, hur de dansar långsamt på parketten kind mot kind och skrattar ihop där i lägenheten där de bor.

Sune säger att allt blir lättare med åren. Att det blir mindre jäkt och krav. Att man blir rikare och har mer av allt. Att det kommer en tid när man har överflöd och kan ge. Att han som varit fastanställd mr fix-it i tretti år och hans hustru som är undersköterska har det så gott ställt numera att de skänkte sonen en bil som de fick till bra pris för någon månad sedan. Och vi pratade om lite allt möjligt ditt och datt, Sunes telefon ringde två gånger och han svarade inte, för vi pratade ju. Och så sade vi hejdå och Sune gick vidare till nästa lägenhet, till vem det nu var som behövde hjälp.

Sune, my man. Jag är glad att det var just du som dök upp. Den här är till dig. Tack för varmvattnet.

Kjolen jag provar får mig att se ut lite som en kåt sekreterare från 40-talet, och faktum är att det är en look jag verkligen gillar, utöver det uppenbara gillandet i att den är så nedsatt så nedsatt i pris att butiken nästan kastar den efter mig med något desperat i blicken. Ta den, ta den bara! vrålar butiken som en neurotiskt viftande fransyska, och vad ska man göra, det är dumt att reta upp såna, så den får följa med mig hem och det märks nästan ingen skillnad alls i plånboken.

Sergels torg är tömt på julmarknadsstånd, inga mer nyfriterade munkar eller glaserade äpplen, och nu är de tillbaka, de där stackars påträngande ungdomarna med pärmar i händerna som vill att man ska byta telefonabonnemang eller bli medlem någonstans. Jag minns inte hur många år sedan det är Maria dog, den gamla damen som varje dag satt mitt på torget och spelade och sjöng kristna sånger. Hennes man brukade komma ner till henne med mackor och kaffe och hon brukade ge mackorna till missbrukarna. Det fanns de som tyckte att hon var skrattretande, den gamla damen som sjöng ljust och darrigt om pärleportar och guds härlighet. Själv tänker jag att hon måste ha varit en av de envisaste människor jag kommer att ha sett i mitt liv. Jag tänker det med beundran och en lätt sveda i bröstkorgen.

En kvinna framför mig på tunnelbanan hem är helt klädd i svart från topp till tå. Hon har nya, blänkade svarta näbbstövlar och pratar högljutt i sin mobil om den första julen med hans familj, där allting var helt annorlunda än hos hennes. Färdigköpt gröt till exempel, men hans mamma var liksom inte stressad heller. Jag kan inte riktigt höra om hon tycker att det är en bra eller dålig sak. Det låter som att hon själv inte vet det riktigt.

Igår var det en dam på Blå Porten som klagade på att kakorna var för stora.

När jag är hemma igen och sätter på mig kåt-sekreterarkjolen för att visa upp mig i den tycker jag mycket om hans blick.

När jag vaknade till det snövita landskapet och flera minusgrader vaknar det i mig, som alltid, ett hopp om den vita julen, Bing Crosby och Frank Sinatra, blänkande glasyräpplen och knasterbrasor, stämsång och julgröt och frid. Jag vet inte varifrån det kommer, kanske tv, ja kanske det, för i min familj har det ju aldrig funnits något av dem. Glaserade äpplen har jag bara sett på julmarknader, jag har aldrig haft öppen spis och mina föräldrar kunde inte engelska så någon white christmas var det aldrig tal om. Men allt finns där som en möjlighet, nu kommer det igen, hoppet, och närmare än någonsin. Jag minns inte ens när vi hade en vit jul i Stockholm sist. När var det den där tonårskillen fick en istapp i huvudet och dog? Nej, vänta. Stopp. Rewind. Jag minns inte ens när vi hade en vit jul i Stockholm sist. 2002, kanske?

Hela dagen har det snöat, utan uppehåll, samtidigt mjukt och vasst, precis som snö ska vara. Jag går som ett barn med munnen öppen och fångar snöflingor på tungan, fångar snöflingor med hela mitt ansikte faktiskt, stryker bort vätan med vanten. På väg hem med ett hjärta av mossa i en påse går jag förbi ett par som sopar snön av en bil. Precis när jag går förbi dem säger hon jag börjar bli less på det här, faktiskt och han svarar fan, och det har precis börjat. I backen ner mot mitt hus sitter en liten tjej på en kälke och gallskriker en sång. Hennes mamma skrattar så att hon gråter. Jag kan inte låta bli att skratta med lite för mig själv, där jag halkar omkring på nysnön med ett hjärta i en påse och tänker på Frank Sinatra.

Leendet han fyrar av mot mig är strålande stort, han ler med hela ansiktet, det blonda håret är lite rufsigt och han har satt sig på bänken mot väggen. Så fort han får syn på mig kommer det här leendet, han flirtar med mig helt ohämmat. Det är omöjligt att inte le tillbaka, och när jag gör det lägger han ansiktet mot händerna som ligger på bordet, ligger så en stund och fnissar innan han sakta låter blicken glida tillbaka från händerna upp mot mig, och skrattar högt och nöjt när han ser att jag fortfarande har blicken mot honom, jag skrattar tillbaka, han begraver ansiktet i händerna igen och så fortsätter vi ett tag. På baksidan av hans byxor sticker blöjan upp, han är ungefär två år, och hans pappa säger lätt ursäktande han brukar inte göra såhär med vem som helst! Och jag tänker att det väl inte är något att ursäkta, jag önskar att folk gjorde så oftare, också vi vuxna, log öppet och lyckligt mot varann bara för att vi tycker om någon okänd vid första ögonkastet.

Eller inte. Vem vet. När mamman kommer tillbaka med fikat hon köpt ler hon lite trött mot mig som fortfarande har en blick-skratt-dialog med hennes son, och jag säger glatt vilken flirtis! och hon svarar syrligt ja. Sådan far sådan son och pappan ger ifrån sig en suck innan de bägge skrattar lite ansträngt. Tvååringen har glidit ner under bordet, han kikar glatt på mig där nerifrån nu, hans föräldrar får väl hålla på med vad de vill. Efter en liten stund sticker hans glada ansikte upp vid min bordsskiva och han säger menande heeej. Leendet är lika öppet och strålande som nyss.