Jag fick inte den här provfilmningen heller. Med andra ord har det blivit tre nej på raken inom bara ett par veckor.

Måste säga att det känns som dags för lite ja nu.

En nattfilmning, en kort historia som utspelar sig i en enda lång tagning, tekniskt sett förbannat svårt, med inställningen förbannat ambitiös, och ett gäng människor igen, återigen hoptussade i ett sammanhang där vi ska verka varandra nära, jag handhälsar på mannen som i filmen är min, han verkar lite blyg och slår undan blicken trots att vi inte ska göra några fysiska scener med varann. Sedan kommer ”våra vänner” och dem känner jag lite från tidigare, vi tar en kaffe allihop och börjar så sakteliga bli den där gruppen vänner vi ska övertyga den seende om att vi är.

Jag vet inte om jag kan beskriva hur det fungerar för någon som aldrig arbetat med eller varit del av ett skådespelarsammanhang, men den enklaste vägen till att spela bra tillsammans är via öppnande, tillit, att försöka få syn på varandra, hitta ett ställe att mjuka sig mot, en äkthet i varann. Det låter abstrakt och på ett sätt är det väl det, men på ett annat bland det mest konkreta som finns. Jag har aldrig mött människor som så snabbt blir personliga med varandra som skådespelare på en filminspelning, plötsligt sitter man och berättar att man blir pruttig av kaffe eller att man ska operera bort leverfläckar på tisdag, och därifrån är steget alltid kort till att börja prata på riktigt.

På riktigt riktigt.

Hur ofta pratar ni på riktigt med folk? Berättar om det som pågår på det inre planet, rädslor, förhoppningar, frustrationer, undringar, er tvekan och era drömmar? Frågar andra hur de har det och faktiskt får ett uppriktigt svar som inte är tillrättalagt? Jag ser det inte så ofta. Det är inte alltid den där öppningen är äkta i skådespelarsammanhang heller, det kan vara ett kvasiöppnande där någon berättar sin historia för trettiofjärde gången, och då känner man det oftast och sluter sig också själv. Men igår var en sådan dag när det blev ärligt försiktiga, skimrande stunder och jag kände en stark ömhet för mina kollegor. Mina fina, modiga kollegor som liksom jag sliter med livet och karriären och oroar sig för hur man ska få ihop den med det trygga livet man också behöver.

Är det inte underligt att vi samlas runt en fiktiv historia och där berättar så många sanningar?

Och vid flera tillfällen tänker jag att det är en nåd att få se människor så. Vi skrattar och funderar och pratar och jag känner att jag tycker mycket om dem. Regissören kommer förbi och säger att det ser så naturligt ut, det vi gör, och jag tänker att det är naturligt. Det finns inget mer naturligt än människornas närmanden till varann, vår längtan efter kontakt, och inget mer fascinerande.

Natten är lång. När vi avslutar har det redan börjat ljusna och fåglarna sjunger. Vi kramar varandra adjö och jag vet att vissa kommer jag kanske aldrig mer att prata med. Vi sätter oss i bilar och medan solen smeker husväggarna runt oss åker vi på svala, söndagsmorgonstomma gator tillbaka till våra vardagsliga verkligheter. Jag är trött efter många timmars koncentration och många gångers upprepande av repliker. Men jag åker med andra människors skimmer i min hand som en gåva.

En lägenhet i Stockholm.

Dagen såhär långt: ett otippat jobb som behövde hastighetsförberedas och mailas vidare i morse. Jobbajobba. Sedan sju timmars oavbrutet sittande framför datorn med ett annat jobb inför morgondagens jätteviktiga möte. Nej, inte helt oavbrutet. Jag har gått på toaletten och sedan rest mig från den med sådan schwung att jag slog huvudet i handdukstorken. Stjärnor och lite tårar. Dessutom har jag faktiskt rest mig och kokat kaffe och som hastigast brett en macka vid två tillfällen. Sedan, ungefär lagom till att jag började känna mig hyfsat klar med jobbet så att det är möjligt att ens ha jätteviktigt möte, fick jag ett samtal om att vi flyttar mötet till fredag.

Med andra ord. Jag har hysterijobbat i onödan, har en jättebula framför fontanellen och är dödsens hungrig. Dessutom regnar det.

Kalasdag. Tur att jag har tvättstugan ikväll så att det händer nåt kul.

Såhär ser man ut när man spelar tuff kriminalpolisbrud. Det ser rätt trovärdigt ut på film. Och jag tycker alltid själv att det är roligt att jag blir så klyschigt polisig när jag spelar polis. Det blir en hel del app-app-app på mig bara av att jag får ett vapen i brallan.

Samtidigt får man skavsår på höftkammarna när man sitter ner eftersom den skottsäkra västen man har fått låna av riktiga polisen är lite för stor och sitter lite småkonstigt och man blir ganska orörlig och är väldigt ovan vid att vara allt det där. Dessutom inleder man med att första tagningen, när man ska trycka upp en stackare mot en vägg och vara tuff polisbrud som har stenkoll på läget, tappa polislegitimationen i backen. Halvtufft. Hrm.

Tur att ingen någonsin får se de där hoppsan-tagningarna, alltså. Och tur att ingen får se hur jag liksom satt fast i min orörliga skottsäkra väst i en soffa, när jag satte mig i en paus, så att två riktiga poliser med ett överseende leende fick lägga varsin hand på ryggen och liksom putta upp mig i stående igen. Tur, som sagt. Att det enda man ser på den färdiga filmen är en tuff polisbrud.

App-app-app.

Jag stoppar i pappersbunten, slickar igen kuvertet, hittar frimärken och en prioritaire-klisterlapp och lägger trött ner brevet på diskbänken. Check. Kontrakt i tre exemplar, en försäkran om mitt svenska medborgarskap och att jag ska betala skatt i svenska kronor. Kontraktet är flera sidor långt och jag har fått med en engelsk översättning, som jag inte har brytt mig om att läsa. Min agent har redan gått igenom allt och sagt att det går fint att bara skriva på, allt är klart och genomgånget. Check. Min namnteckning tre gånger på varje kontrakt, på sidan ett, tre och sista. Nio namnteckningar. Allt detta för ett pyttelitet jobb, skillnaden är att det inte är en svensk produktion. Det är min första utanför Norden.

Steinhöft. Låter som ett kul ställe att bo på. Ungefär lika fint som Njutånger. Check.

Mina dagar känns för korta just nu. Jag hinner nog bara hälften av det jag vill. Men det doftar vårjord och knastrar torra fjolårslöv och jag gör solhälsningar på gräset nedanför balkongen så att en tjej stirrar så mycket att hon snubblar in i sin kille. Jag undrar hur alla hinner leva, hur det egentligen går till. Sedan minns jag att jag är en av dem. Jag är en av alla, och jag hinner.

Syrénen utanför min balkong står i knopp. Fåglarna kvittrar sina hetsiga frågor till varann, har du eller ska jag? Är vi klara med den här pinnen? Hur går det med botten på redet? Kan vi klä det med något mjukt på insidan? Och bredvid står syrénen i knopp.

Jag har massor av jobb att göra. Jag prokrastinerar en aning. I stället för att sätta mig med arbetet har jag designat och beställt visitkort. Eftersom min yrkesroll har utökats på sista tiden och jag dessutom blivit egenföretagare var det dags med en uppdaterad version. Jag sitter och tittar på kortet jag beställt, där står det under mitt företagsnamn och namn: ”skådespelare, översättare, regissör”. Det är stilrent, i grått och vitt. Jag vet att alla titlarna är sanna och att jag har fått slita för att det skulle bli sant, ändå tittar jag på det och tänker hur gick det här till? Hur lyckades jag med det här? Hur mycket kan jag egentligen? Kommer jag att göra någon besviken? Är jag kompetent nog för allt det här?

Och vet ni vad, det är jag faktiskt. Syrénen står i knopp och jag har äntligen slagit ut.

I morgon har jag deadline på ett arbete jag haft en vecka på mig att göra, och i morse upptäckte jag att jag måste ha raderat alltihop som var nästan-klart när jag rensade lite i skrivbordet igår. Det var bara att vifta undan röken i rummet efter svordomarna och sätta igång med allting från början och panikjobba. Suck. Jag är mer än lovligt klantig ibland.

Så för att inte säcka ihop totalt av utsikterna till den låååååånga arbetsnatten jag kommer att ha, tänker jag nu duscha och sticka iväg till Dragspelaren och Danskan på inflyttningsfika. Lite kaffe och tårta är nog faktiskt precis rätt upptakt för att orka jobba tills allt är klart att skickas in. Man får inte vara dum.

Och man måste minnas att trots att isen ser hård ut så smälter den. Nästa vecka blir det plusgrader i Stockholm. Tro’t den som vill. Men jag såg en liten asfaltsfläck på väg till tunnelbanan igår, så det verkar som att det blir vår i år också.

(Stulen text, hittad hos Bodil Malmsten.)

”The good actors that I’ve met – I’ve met some of the best actors that we’ll ever see – and I know for sure the one thing that we all have in common when we all look in each others eyes, is that we’re all struggling to achieve 100%.
That’s all I see when I see another artist.
All of us are trying to achieve 100% in our work.
That’s all we struggle to do.
We never do, but we never stop trying until the day we die.
It’s that struggle to achieve 100%, that’s where our performance lies, that’s what the audience gets.
They get the struggle.”

Klok man det där.

Det är lite att göra nu. Återkommer.

Nu ska jag, för första gången i denna bloggs historia, skriva ett rent jobbinlägg. Det är nämligen så att jag tycker att min bransch behöver mer transparens vad det gäller arbetsbiten, hur det egentligen fungerar. Så, här kommer lite info, och den heter:

Så här går det till att dubba tecknad film!

Ni vet mycket väl hur produkten ser ut. Alla ni som har barn använder produkten som mutor, barnvakt, belöning, avledande, distraherande eller helt enkelt roande. De större barnen följer serier de gillar eller vill till och med gå och se vissa filmer på bio. Dvd-marknaden är enorm. Men hur går det alltså till att skapa ”alla talar svenska”? Jo. Så här går det till.

1. Dubbaren anländer till inspelningsplatsen. Dubbaren är gärna antingen skådespelare eller sångare, nästan oftast sångare. Detta beror på att sångare över lag är vana att arbeta i studio i mycket högre grad än skådespelare, även om skådespelare är bättre på att skapa själva karaktärsbiten. Dessutom ingår det ofta sång i tecknad film, så ibland måste man välja mellan bra spel/halvdålig sång eller bra sång/halvdåligt spel. Och då vinner ofta sångarna eftersom halvdålig sång är så uppenbart. Visst finns det sångare som är duktiga på att agera och skådespelare som är duktiga på att sjunga (hejhej), men de är inte alltför vanliga. Ibland är dubbaren dessutom något helt annat, till exempel ett barn. Men hur som helst. Dubbaren kommer till inspelningsplatsen.

2. Dubbaren och teknikern/regissören som ska samarbeta dricker kaffe och småpratar i fem minuter. Äter kanske en frukt eller en bulle. Det är trevligt. Man dubbar alltid en och en, så den här lilla stunden är till för att regissören/teknikern ska hinna ställa om och ställa in sig på vem det är dags för nu (och, för att man är människor och gillar varann). Dubbaren häller upp något att dricka (oftast vatten) att ta med in i studion för att hjälpa rösten.

3. Dubbaren kliver in i studion. Teknikern följer med och ställer in mikrofonhöjden så att den passar den aktuella dubbaren.

fixåtrix

I studion finns som synes ett belyst notställ att ha manus på, en skärm som visar filmen som ska dubbas, en mikrofon, hörlurar, ett bord där man kan ställa sitt vattenglas och där manusen ligger, samt en pall ifall man vill sitta och jobba. Vissa föredrar att stå, men just den här dubbaren sitter helst.

4. Dubbaren lägger upp manuset på bordet framför sig.

manuset

Manuset ser ut som så att det finns en försida, där det står vilken/vilka roller dubbaren ska göra i filmen, hur många repliker varje roll har och en första tidskod – det vill säga rollens första replik i filmen. Själva manuset har rollens namn längst till vänster, sedan tidskoden, sedan replik. Allt arbete görs prima vista – det vill säga utan förberedelse. Första gången dubbaren ser manuset är på plats i studion. Ibland vet knappt dubbaren vad det är som ska dubbas innan man är där.

5. Teknikern tar fram rätt film till skärmen.

skärmen

Som ni kan se har den glada tecknade killen en tidskod i pannan. Så fort filmen börjar rulla, rullar också tidskoden. Det är så man som dubbare vet när det är dags att komma in med replik. Tidskod i manus – tidskod högst upp i bild. Sedan gäller det att ha timing och vara pricksäker. Att man ser filmen gör också att man som dubbare kan följa med i vad karaktären gör fysiskt, försöka få klaffarna (mun öppnad eller stängd) att stämma, och se vad karaktären är i för känsloläge.

6. Dubbaren sätter på sig hörlurarna. I lurarna hör man – utöver sig själv och regissören/teknikern förstås – de engelska rösterna, det är för att man ska ha en replik att följa längdmässigt – det vill säga, så att man vet när repliken ska vara klar. När repliken i öronen är slut, ska även dubbaren vara klar med sin svenska variant. Sedan gäller det alltså för dubbaren att behålla sin egen, svenska språkmelodi trots att man har en engelsk röst i öronen – det här brukar vara lättare för skådespelare än sångare, som av naturliga skäl är känsliga för melodier och ibland följer med och betonar sin svenska på engelskt sätt. Också vanligt bland orutinerade dubbare över lag.

7. Och så sätter vi igång.

rutan

Teknikern/regissören (ibland är det samma person, ibland är de två) sitter på andra sidan en glasruta och sköter inspelningen och maskinerna. Tillsammans med dubbaren spelar man in en replik i taget, bekräftar in-tidskoden med varandra så att man är på samma ställe, och så kör man. En rutinerad dubbare behöver inte se repliken på filmen innan utan kan köra utan intro, en nybörjare får se repliken minst en gång, kanske flera, innan man gör ett eget försök. Jag som dubbat i drygt tio år har ett genomsnitt på någonstans mellan 75-100 inspelade repliker per timme, det vill säga, gott över en replik per minut. Och en replik kan vara allt från en flämtning eller ett skrik till en liten monolog på en halv sidas text. Man tar om tills regissören är nöjd – en rutinerad dubbare behöver sällan ta om på grund av spelmässiga eller timingmässiga skäl. Ibland tar man om av rent ljudtekniska skäl, eller för att man råkar sluddra eller få med andra ljud, eller för att man läser fel i texten, eller för att man har synpunkter på översättningen. Det är ett gemensamt arbete under hela arbetets gång. Men oavsett vilket – det är ett arbete som ska gå fort, kräver simultankapacitet och flexibilitet, samt musikalitet och timing. Dessutom ska man helst vilja och våga spejsa ut en aning, gilla att göra till rösten och gärna kunna några olika dialekter och brytningar, samt inte ha problem med att höra sin egen röst inspelad. Och man ska ha kul!

tjofaderittan

Så funkar det!

Visst har jag länge vetat att världen inte är rättvis, men i alla fall. Idag fick jag besked om att jag inte fick en stor roll i en långfilm som jag provspelat för. Det sved. Jag ville verkligen få göra den rollen, jag tyckte att den hade passat mig. Och den där pariserhjulskorgen min jobbvärld varit ett tag svajade till ännu lite mer oroligt. Med tanke på att jag redan har haft två ”säkra” jobb inför hösten som visat sig inte vara säkra utan tvärtom åkt i putten plus blev refuserad på lilla bokförlaget förra veckan efter nästan 7 månaders väntan (”vi gillar det men bla bla”) så står jag nu alltså utan ja på någon av mina eventuella planer. Av fyra möjliga blev det fyra nej. En frilansande kulturarbetares vardag, är man flera påtänkta för ett jobb kommer de flesta inte att få det, visst, men i alla fall. Det är tärande och jag blir fortfarande ledsen.

Jag mindes plötsligt den söta teaterhögskoleeleven jag sprang på på en föreställning i våras, vi blev bekanta när hon staterade i ett jobb jag gjorde, hon frågade vad jag sysslade med nu. När jag sade att jag var arbetslös och inte visste vad som sker härnäst sade hon, med stora troskyldiga ögon: ”är inte det lite skönt? Då kan ju vad som helst hända!” Jag tittade på henne utan att veta vad jag skulle svara. Ett enkelt ”nej, det är inte skönt” kändes lite för hårt, hon är ju på väg ut i den världen själv, och jag vet inte om hon kanske kan behålla den känslan, tilltron, jag ville i alla fall inte solka den. Hon kommer nog helt krasst att få ha sin egen resa i alla fall.

Jag vet inte när jag förlorade min tro på att osäkerhet betyder att vad som helst kan hända. Det kanske är så att jag faktiskt aldrig har haft den. Jag har nog alltid varit någon som tycker bättre om säkerhet, om man ska vara ärlig.

Det finns inget sätt att veta när det är dags att bli egenföretagare inom kultursektorn, va?

Det handlar bara om att hoppa.

Som med det mesta andra.

Jag promenerar genom gamla salar och välbekanta tavlors leenden.

De framtandslösa, de blyga genom glasögon, hon som bara kramar hårt om mammas hals för att slippa vara med och vars ansikte man inte får se.

Det slår mig att barn så ogrumlat ger av sig till sin omgivning. Oavsett vad de har att ge, vilken personlighet eller dagsform eller osäkerhet de bär på, så visar de den tydligt. Klart. Dessa små kroppar, redan så olika i explosivitet och expressivitet, men alla så levande och så sensibla.

Jag står framför dem och ropar kom alla mina busungar! och möts av de där leendena, de framtandslösa, de blyga genom glasögon och hon som inte släpper tryggheten vid mammas hals men ändå stämmer in när de svarar förväntansfullt hur då? och jag ropar som studsbollar! och ser dem hoppa mot mig, vissa tveklöst med de stora leendena kvar och andra mycket mer försiktiga, vi känner ju inte varann än, men de kommer. Hoppande. Till och med hon vid mammas hals kommer hoppande. Hon håller mamma i handen hela vägen, men hon visar mig sitt ansikte.

En annan mamma väntar tills de ska gå innan hon till slut kommer fram till mig och säger med hemlighetsrösten du, visst är du skådespelare? Jag kände igen dig direkt från den där tv-grejen och jag ler och nickar och hon blir nöjd och säger att jag var så bra. Det känns mindre obekvämt än jag trott, men för en stund undrar jag hur många av de vuxna som känt igen mig och kanske undrat i vilket syfte jag är där, om jag är på riktigt eller inte, och bestämmer mig för att vifta bort den tanken bara. Ja, jag är skådespelare, men jag är också här. Och jag är ju det på riktigt. Barnen ler obehindrade av det och behöver inte fundera.

När jag åker hem luktar hela jag gamla minnen, håret, armarna, och jag har nya leenden med mig hem. Kom alla mina busungar!

Det blir bra det här.

Jag har en rejäl, mustig rödvinsköttgryta på spisen. Ska låta den småputtra i många timmar så att smakerna blandas ordentligt. Är det påsk så är det.

Igår tog jag med Peji och såg en föreställning på Dramaten. Jag hade fått fribiljetter av Producenten och frotterade mig med människor jag tycker om. Kramades uppriktigt, var glad att återse folk jag har jobbat med. Det har blivit några stycken nu, jag kände mig på hemmaplan och välkommen. Ja, teaterhjärtat rycker i mig nu med sina små hoppfulla fingrar. Det vore fint, det vore det allt. Att få komma tillbaka till det teaterhuset, vara del av det igen. Trots att jag vet att får jag det, så väl på plats tar det antagligen ett år eller högst ett par innan jag längtar efter annan luft. Samma fyra väggar är inte alltid så konstnärligt rika att förhålla sig till.

Jag saknar kontinuiteten. Det förutsägbara, trygga, familjära. Att Stefan som sitter i växeln i sceningången hälsar på mig med namn när jag kommer och ringer direkt om jag är två minuter sen till sminket. Samtidigt vet jag att det är just kontinuitet jag har haft svårt med i mitt liv, jag är ovan vid det och ovan vid stabilitet. Det är alltid en lättnad när saker tar slut, lika mycket som en sorg.

Jag är en av de där som älskar det jag fruktar och fruktar det jag älskar. Som hela tiden letar efter nya platser för kreativ tillväxt, om man ska uttrycka sig abstrakt. Som undrar hur man behåller sin egen drivkraft inom ett väloljat maskineri, som måste utmana rädslan för att vinna tillbaka sin egen riktning och vilja. Jag vet att hade jag stannat på Dramaten sist jag jobbade där, så hade det aldrig blivit en bok skriven. Men jag hade förmodligen stärkt min position i just det teaterhuset, haft en större stabilitet och kanske en bredare bas att stå på. Fått ett konstnärligt hem, så att säga. Vilket inte är odelat positivt.

Fyra stabila väggar kan både skydda och begränsa.

Kanske kan man se det som att det cirkulära, att återkomma till något i stället för att stanna där, också är en typ av kontinuitet? Bara inte lika uppenbar och förutsägbar? Att det kanske handlar om att lita på att de band man knyter och relationer man skapar, vare sig det gäller arbete eller annat, är livskraftiga i sig själva. Att de viktiga människorna och platserna kanske helt enkelt återkommer när det är tid för det. Om man har tillit. Alltid denna tillit.

Det luktar väldigt gott om den där köttgrytan.

Dramaten har börjat blogga. Eller rättare sagt, olika människor som jobbar på Dramaten har börjat blogga. Om lite ditt och datt. Heders.

Jag läser Börje Ahlstedts manus-inlägg och flinar lite. Jodå. Jag har jobbat med Börje och sett hans manus live. Själv tillhör jag kategorin som sällan skriver i sitt manus, bara gör strykningar. Jag lär mig text fort, nästan för fort, så jag försöker läsa så lite som möjligt för att inte fastna i min egen uppfattning om texten, fastna i tonfall eller i vad jag vill ska uppstå mellan mig och min motspelare i stället för att orka förhålla mig så öppen som möjligt och se vad som faktiskt sker. Man är olika. Jobbar olika, men tillsammans. I bästa fall. I sämsta fall blir det kamp och tandagnisslan till och med när repetitionerna är över.

Att läsa Dramatenbloggen får mig att längta efter de där runtomkringsakerna med teater. En loge. Med namn på dörren. Att skapa sin egen stämning vid sitt eget bord och ha fullkomlig respekt för att den man delar loge med gör detsamma och har helt andra behov. Det kan vara minutiös ordning bredvid fullständigt kaos och kännas hemtrevligt och privat i alla fall. Scenkläderna, som hänger prydligt och väntar på sina galgar. Teknikerna, som gärna känns ungefär som övervintrade rockers (och i förvånande många fall är det, också.) Att sitta i sminket, småprata med maskören medan han/hon rullar upp ens hår för att gömma det under en peruk som förvandlar en till någon helt annan, någon som för en liten stund får låna ens kropp till sin historia. Och de små betryggande rutinerna. Inspicienten som ropar i högtalarna att det är tio minuter till föreställning. Någon kollega som alltid, alltid äter en banan precis innan man börjar. Att hälsa på teknikern som står i kulissen där man själv gör entré och småprata medan man småskuttar för att hålla värmen och beredskapen i kroppen. Och så föreställning, svett och alltid försöka ge sitt bästa, vare sig det riktigt vill sig eller inte. Ibland kamp, ibland lätthet. Sedan kaffet i pausen, kanske en kaka. Och småpratet i kantinen första tio minuterna av pausen. Hur känns det idag? Gick det inte lite väl långsamt i det där partiet? Tappade du en replik eller var jag inte med bara? Hur gick det med foten, jag såg att du halkade till? Och sedan de sista tio minuterna innan andra akten där man pratar om annat, om dagis och sjuka barn och influensasprutor, om USA:s president och hur det går för någon i Idol. Innan man droppar av en efter en för att förbereda nästa del av arbetet, någon behöver fem minuter i tystnad för sig själv, någon föredrar att kliva rakt in på scenen med den sista kaffeslurken nästan osvald.

Oj. Där ryckte det ordentligt i teatertarmen. Bra. Då kanske jag kan söka jobb med ett leende.

Att jag ens kan glömma att jag faktiskt oftast verkligen älskar mitt jobb.

Tre dagar in på ett nytt arbete, tre människor som arbetar med varandra för första gången och vi är redan en liten grupp vars vanor och arbetssätt börjar synas. Det är intressant, det. Hur fort det går att se varandras styrkor och brister och tendenser. I det här fallet har vi en halv repetitionsperiod mot vad som är brukligt, vilket också skyndar på processerna. Det är intressant vilken tydlig skillnad det gör. Jag kan faktiskt dra paralleller till något som min terapeut sade angående att bestämma ett slutdatum för min terapi – att beroende på när man har bestämt att det ska vara slut så förhåller man sig annorlunda till arbetet. Att arbeta med teater och att arbeta med sig själv är likartade processer även om det inte alls är samma sak, och nu märker jag det på mitt teaterarbete. Thebe ringde mig på lunchen och jag berättade, själv förvånad, hur fort arbetet går framåt. Efter tredje dagen på golvet tycker jag redan att vissa saker börjar klarna, vissa tankar och känslor tagit form på ett sätt som i vanliga fall brukar ta mycket längre tid. Och det var Thebe som formulerade det, att det förmodligen är så att hela mitt undermedvetna är så inställt på den tidiga ”deadlinen” att processerna liksom intensifieras, renodlas. Man vet att man har kort om tid på sig, alltså jobbar man annorlunda. Hon har rätt. Men man blir också trött därefter. Det är nämligen inte så att processen blir kortare eller att steg i den hoppas över. Allt finns med, bara mycket snabbare.

Jag jobbar med två snälla killar, Loppan och Starwars. Loppan är min skådespelarkollega och vi är väldigt olika. Han är långsam, jag är snabb. Han vill göra likadant som sist, jag vill prova nytt. Han pratar abstrakt, jag pratar logik. Han har svårt för text, jag är textälskare. Vi har med andra ord helt olika ingång i arbetet och väldigt olika energier. Jag tror att det ger vårt arbete på golvet en intressant dimension, men det innebär också att det finns gott om utrymme för oss att bli irriterade på varann. Än så länge har det inte hänt, men jag tror att det kommer att komma. Starwars är regissören. En varm och fin kille som både hastighetsmässigt och tankemässigt tror jag ligger mitt emellan oss och kan identifiera sig med och förstå oss båda. Vi är en liten intressant grupp om jag får säga det själv. En liten intressant och intensiv grupp.

Jag har känt mig helt knockad när jag har kommit hem på kvällarna och idag är inget undantag. Men idag har jag fått ett helt underbart brev med godis från Tante Jul! Kjære deg! Tack, tack, tack! Härligt! Och igår när jag kom hem låg där ett brev med en cd från Den Där Mannen. Man skulle kunna säga att jag får en hel del norsk uppmuntran för tillfället.

Det kommer att gå fint, det här. Three down – sixteen to go.