Fotografen: ”Du, jag tog ett par av dina tunna ullstrumpor, de är jättesköna! Var har du köpt dem?

Jag: ”Hm, XXL tror jag… få se. Ja, de där är från XXL.”

Fotografen: ”Jag hoppas att du köpte fler, för de här är mina nu.”

hnl_150709_1010

foto: Bengt Wanselius

Ni vet den där punkten i ett förhållande, där ni efter en lååång arbetsvecka med helrenovering av hans lägenhet inför försäljning och jobb från tidig morgon till så sent att ni bara lägger er när ni kommer hem och somnar utan att borsta tänderna, men det till slut är gjort och ni har fått beröm av mäklare och fotograf (med litet f), när ni till slut är klara med allt det där och är hemma igen på kvällen och är stolta och glada över att inte ha blivit osams en enda gång under galenjobbandet utan tvärtom är kärare än någonsin, och den ena (du) ligger i sängen och läser medan den andra (han) står i köket och diskar och det plingar till i din telefon och det visar sig vara han, och ni sedan skickar några fnittriga meddelanden fram och tillbaka till varandra och till slut skrattar du högt för varje gång du hör honom fnissa för sig själv medan han rumsterar runt i köket. Den punkten. Den var igår.

Screenshot_2015-04-01-20-48-57

Screenshot_2015-04-01-20-49-04

Screenshot_2015-04-01-20-49-14

Screenshot_2015-04-01-20-49-21

Det hela slutade med att vi åt ananas i sängen, fortfarande fnittrande.

Jag älskar den här mannen helt enormt mycket, mannen som både har skrapat gammalt linoleumgolvslim med mig och fått mig att ta mitt livs första fiollektion med min pappas gamla fiol som jag har ärvt, som är lika snabb och skarp i tanken som jag själv och får mig att skratta varje dag, och som dessutom håller om mig så att jag känner mig helt trygg och hemma och älskad på ett sätt jag aldrig har känt förr. Mannen som just nu packar en ryggsäck med tjugo kilo grejer som ska med på fjälltur och nyss frågade mig om man egentligen stavar lit de parade sådär och jag svarade att det fattas ett t men egentligen är värre att han stavat ananas med två n, och han blir inte sur utan skyller på den dåligt fungerande autocorrecten med ett leende.

I sommar gifter vi oss.

Jag är lycklig. Det finns så många fina nyanser och variationer på det, men i grunden: lycklig. För varje dag inser jag mer och mer vilken tur jag har haft. Och just eftersom det är så har jag så liten lust att berätta om det. Det är intressant, för med mina vänner har jag just nu enorm lust att prata om kärlek i allmänhet och om honom i synnerhet. Men det kanske är känslan av att inte vilja sprida ut sig för tunt som gör att jag inte bloggar. Jag bara känner på det, hela tiden, den där närvaron av honom i huden, och inuti. Känslan kanske tunnar ut orden eller behovet av ord. Kanske, jag vet inte. Men jag är lycklig.

Vi bor ihop. Synkar liv. Ska till först min morbrors festfirande på sankt Nikolaus och så till hans föräldrar över jul. Och sedan vidare till Paris över nyår, mamma får passa katten. I lördags hade vi middag hemma med både vänner till mig och vänner till honom, enkelt, roligt, och vi hasade runt i tjocksockor och tofflor och hånglade i köket medan vännerna pratade i vardagsrummet och trivdes ihop lika okomplicerat som vi. Vi är lika. Det gör det så lätt. Jag tycker så mycket om vår vardag, vi är redan ett team, samarbetar, backar upp varandra. Rör ständigt vid varandra, tryggar, värmer, stärker. När en hetsig diskussion med hans vän Mentalisten lugnat sig sa Mentalisten till mig att vi har diskuterat och bråkat i trettio år, vi kommer att göra det igen. Jag säger det för att, alltså, det här, ni två… och så pekade han på oss och jag visste vad han menade. Vi är här för att stanna. Jag är glad att ni har träffat varandra, konstaterade han. Patten bara skrattade när hon skulle gå hem. Alltså, hur länge har ni varit ihop egentligen? Känns som för alltid.

Det känns som för alltid. Vi skojar om det men menar allvar, och när vi pratar allvar är det hela tiden med leende ögon. Jag måste förstås kalla honom något, om jag ska fortsätta skriva här. Jag antar att det får bli Fotografen, för enkelhetens skull. Min kärlek, mannen i mitt liv, Fotografen.

Det känns som för alltid.

 

Utöver att ha världens bästa vänner har jag haft turen att hamna på världens bästa förlag.

Och det här är inte ens skryt utan bara ett krasst konstaterande.

Så det så.

Hon berättar att hon har sparat och klurat och planerat i flera månader innan hon slog till med överraskningen. En femrätters middag på lyxkrog och sedan hotell i hemstaden, bara för att lyxa till det. Maten var strålande och utsikten fantastisk, och han blev jätteglad. Men det fick honom inte att sluta byta telefonnummer med andra eller påstå att han inte minns att han gjort det, att han måste ha varit full. Han vill fortfarande inte ha framtiden hon inte vill vara utan, och hon är lika delar arg och uppgiven när hon pratar om honom. Han är rädd för att hon ska försvinna, säger han. Så varför slarvar han bort henne? Han slarvar bort henne. Och hon vill inte lämna honom. Inte än. Hon säger bara att han är på väg att slarva bort henne, på riktigt nu. Hon är snart på väg. Inte riktigt än, men snart.

Mitt hjärta, det värker. Jag kramar hennes knä och säger att det inte handlar om henne. Hon kan inte förvandla honom till någon som slutar slarva med henne genom att vara fantastisk eller ge honom fantastiska saker. Hon har hela tiden varit fantastisk, hon är fantastisk, det handlar inte om det. Det handlar inte om henne eller att han blir någon annan om hon är tillräckligt fantastisk. Det är han som inte räcker till, som inte klarar av att ta emot eller ge det hon behöver. Det är han som slarvar, inte hon. Hon ser mig inte i ögonen när jag säger det, och jag vet ju. Jag vet hur det känns, jag har också försökt vara så fantastisk att någon inte skulle slarva med mig, och jag klarade det inte, jag heller. Inte förrän efteråt kunde jag se hur fel det var att ens försöka.

Det tar sådan tid att riktigt inse, inuti känslan och inte i huvudet, hur det ska vara, vad man ska få, vad man ska ge. Det är först när man har det som reliefen blir tydlig. Jag vet bara att jag inte behöver vara fantastisk längre, jag kan inte det, numera vet jag med säkerhet att jag inte är stor nog att påverka slarvet. Jag önskar att det inte var en sorg, men det är det fortfarande.

På flygplatsen där flyget precis åkt till Amsterdam och jag ska med nästa hem till Stockholm kommer jag plötsligt att tänka på första gången Jakob var med mig hem till Sociologen och hennes familj, och hur Dottern, denna lilla ystra varelse som jag gillar så mycket, först var väldigt blyg för honom (faktiskt okaraktäristiskt blyg) men hur det släppte och hon visade honom sitt rum och sedan när de var tillbaka hos oss andra klättrade upp i hans knä och liksom lade båda sina handflator mot hans kinder, såg på honom noga och tryckte till, och det var ett slags acceptans och ömhetsbevis i ett.

Det var fint då, och nästan ännu finare som minne.

Jag har väskan full med märkliga idéer, kroppen full av längtan och hjärtat fullt av lyckligt lugn när jag kliver av planet, går in i ankomsthallen på Nordpolens flygplats och ska vänta i några timmar innan jag blir hämtad. Vi är ett gäng som kommer med Osloflyget och det blir det sedvanliga flygplatstumultet en stund när folk väntar in sina väskor, omfamnar väntande, ser till att allt är med och rinner ut genom dörrarna. Sedan blir det tyst och tomt. Tyst sånär som på surrandet från läskautomaten vid ena väggen. Helt tomt. Sånär som på mig.

Har ni någonsin varit helt ensamma på en flygplats?

Tre väggar av ogenomträngligt material, en glasruta ut mot den folktomma avgångshallen, ännu en glasruta på andra sidan den ut mot plattan där det just nu är tomt också på flygplan. Det enda man ser är bergen lite längre bort och himlen, den karga naturen som än så länge inte har några vårlika drag. Ingen mjukgrön slöja i träden, inga sprängfärdiga knoppar, inget… pollen. Jag kan andas. Jag sparkar av mig stövlarna, drar upp fötterna i soffan.

Så kommer det ett plan, ett litet, en vagn körs fram för att packa ur bagage, dörren till planet öppnas och en kvinna kliver ut. En enda kvinna. Hon kommer in i ankomsthallen där jag sitter, ser inte på mig medan hon väntar på att hennes väska som enda bagage ska rulla in. Hon väntar i tystnad, liksom jag. Så går bandet igång med ett hack och hennes svarta koffert kommer åkande i ensamt majestät. Hon tar den, försvinner ut, bandet slutar rulla och tystnaden sänker sig igen. Jag fnittrar till, kan inte låta bli att undra varför de går igenom proceduren med kärra och bagageband när det egentligen hade varit enklast för kvinnan att bara ta sin väska direkt ur det lilla planet och rulla iväg. Det är den där slags scen jag aldrig skulle ha kommit mig för att tänka ut, där verkligheten är så ljuvligt absurd.

Jag äter godis. Jag äter smörgås. Jag äter banan. Jag tittar på en dokumentär på SVT play om Annika Östberg. Jag ligger en stund i soffan och vilar. Går på toaletten och lämnar väskan vid soffan. Skyndar mig ut när jag tycker att jag hör något där ute och blir lite fnissig när jag märker att det bara var läskautomaten. Knäpper byxorna. Lägger mig igen. Slumrar till lite.

Sedan kommer han och rummet är plötsligt allt annat än tomt.

Värme under mina fingrar, hans fingrar i mitt hår, en varm bil. Det är nästan ingen snö kvar. Landskapet är mättade jordfärger, lilaskimrande grenar och en himmel full av skratt och tonårshångel.

På Gardermoen kostar en timmes internet 60 kronor, och 24 timmars internet 120 kronor. Det är väl meningen att det ska kännas som att man gör en bra affär om man har lång väntetid. Och det gör man väl kanske. Särskilt ifall man redan har köpt någon märklig vibrerande mascara från Lancôme bara för att den var på rea och för sent upptäckt att den har fel färg. Dessutom, på sidan av kartongen kan man läsa ”read the instructions before using the Powermascara and keep the guidebook”. Guidebok? Jösses.

Det är helt värdelöst att åka ifrån någon man helst bara vill stanna hos, stanna och stanna och stanna. Stanna och stanna tills tiden slutar gå, tills allting flyter samman. Jag sitter tryckt mot hans rygg med näsan eller kinden mot hans nacke, fyller mina armar med honom, lägger mina alltid lite kalla händer mot hans värme. Kommer man någonsin tillräckligt nära eller är det alltid en känsla av att det finns mer, närmare, inuti? Känner sig alla lite otillräckliga på samma sätt som jag när det gäller sånt? Jag vet att jag inte behöver vara rädd. Jag är rädd.

Flickan i kassan pratar engelska med mig trots att jag pratar svenska och hon är norsk. Ägg-och-baconmacka, Imsdal med päronsmak. Och så den där kroken som jag upptäckte redan förra gången, där det finns en väggkontakt där datasladden kan få sitta. Det är fel gate, alla runt mig ska till Paris. Och det ska väl jag med, på sätt och vis, bara inte just idag. Flygplatsfilosofi. Nej, jag ska bara hem. Tillbaka till Stockholm, där jobbkorken har gått ur äntligen och jag ska jobba med fyra olika saker inom ett par veckor. Det är klart att jag är glad. Det är klart att jag är det. Såklart är jag glad!

Bilden jag bär bakom ögonlocken är den där han i morse smygande lägger chokladkaka i min väska, för att ha med på resan. Hans lite bekymrade panna när han säger att jag fryser. Våra händer flätade i varann, hans ögon näranäranära tills jag inte kan se mer, tills det är för nära för att se mer och man bara kan känna. Bara känna, inget annat, då är tankarna och orden alldeles tysta en stund och jag är inte längre rädd

för en liten stund är jag så nära han så nära att jag inte längre är rädd

Väntan. Det gör ont av allt sittande, alla säten är obekväma när man är på fel plats, mellanplatsen, limbo, och det där blåmärket på låret jag fick av att gå in i ett bord ömmar när jag byter sittställning. Jag äter hans chokladkaka. Dricker Imsdal med päronsmak. Alla runt mig ska till Paris. Jag tänker att jag är helt genomskinlig, att det inte finns någonting i mig som inte syns, jag har alltid varit uppenbar och jag vet inte om det är en bra eller dålig sak. Jag längtar efter honom. Jag längtar hem.

Världen susar förbi fönstret, på väg från det ena hemmet till det andra. Det är ett nytt år. Det är fortfarande nytt. Vi. Vi rör hela tiden vid varandra, gör varandra verkliga. Vi glider sömlöst mellan det ena och det andra. Det är förvånande. Att vara vi. Vi.

När han somnat låter jag honom sova i det varma sätet. Stryker lätt med handen över hans haka, försiktigt för att inte väcka. Får ett sms från Låtsasbrorsan som i mellandagarna både har förälskat sig i en kvinna och begravt sin mor, hon dog av samma cancerform som min Lång gjorde året innan. Låtsasbrorsan är skakad och samlad, lycklig och trött på en och samma gång. Mer tom än sörjande. Men det är ju vad döden är. Tom. Inte mycket att prata om egentligen. Det är vi som lever som är viktiga. Vi. Jag ser på honom, sovande bredvid mig. Får återigen lusten att röra vid, men låter bli. Vill inte väcka.

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?

Harriet Löwenhjelm. Jag tänker på henne. Hon dog av tuberkulos, 31 år gammal. Lungsjuk poet. Som Keats, bara lite äldre. Blir man lätt lungsjuk av att vara lyrisk? Jag känner själv av min astma, det ömmar i lungspetsarna. På radion pratar de om Sally Bauer. Hon simmade över Öresund, Ålands hav, Engelska kanalen. Många timmar i iskallt vatten utan att ens kunna höra männen i följebåten. Blev intervjuad och pratade om att det bästa med att vara färdig med ett lopp var att få tvätta av sig konsistensfettet. Hon var tydligen en tuff böna. Andades utan problem. Hon blev 93 år.

Det är ett nytt år. Nya tider. Det syns ett flackande ljus bortåt vägen, och det är ditåt jag är på väg. Vi är på väg. När han vaknar till ler han och rör vid mig igen.

Först. Vänner. Fika, fika och åter fika. Man hinner flera gånger en söndag. Folk överallt, folk och deras vänner, strosande, glada och lediga, fortfarande sommarvärme trots de lite kyliga vindarna. Långsam njutning i luften. All tid i världen. Glädje.

louielouieblå lotuskonsertintresseradskåningenwcvitabergsparken

Och sedan. Till Vitabergsparken, där Cullbergbaletten skulle dansa två satser ur Johan Ingers avskedsverk ”Position of elsewhere”. Jag var tidig för att få en bra plats. Hann både bli lite regnad på, dricka mer kaffe, läsa i Noréns dagbok och se dansarna värma upp. Och sedan föreställningen. Dessa dansare. Som ger mig underliga reaktioner och associationer och får mig att känna. Dessa nästan magiska människor med denna fantastiska förmåga att göra saker med kroppen. Som med humor och allvar och koncentration och kroppskontroll berättar saker om livet, om hur det är att vara människa, här och där och någon annanstans. Position of elsewhere.

cullberg4

cullberg9

cullberg8

cullberg1

Och allra sist en promenad hemåt genom en sval stad, där folk fortfarande sitter kvar på uteserveringarna, bara med mat nu i stället för kaffe. Jag köper en brownie på 7-11 som jag äter medan jag går och jag möter en höggravid kompis från förr, en nyseparerad kollega och ser en affisch om att Theodor Jensen ska ha spelning i september. Hans mamma kallar honom Teddi, jag tänker alltid på det när jag ser hans namn. Teddi. Det är söndag i augusti och jag känner att jag är så lugn och glad, trivs så självklart, är så hemma jag kan vara.

Stockholm, my love.

I brevlådan i morse: en avi om paket att hämta ut. Som avsändare står den lilla staden där jag vuxit upp, vilket får mig att inse att det måste vara min mamma som har skickat mig något.

Jag går ner till postutlämningen och får ett ganska litet, lätt och mjukt paket. Från mamma, det stämmer. Jag öppnar det inte med en gång, går till kvartersbutiken och handlar lite mat först. Lägger paketet längst ner i påsen, går hem, packar upp varorna, och till slut sätter jag mig vid köksbordet och öppnar paketet. Det är något mjukt svart, jag vecklar ut det, det är en virkad sjal i bomullsgarn. Och ett litet brev. Där står det:

Kära Suziluz. Jag funderade på vad jag skulle ge dig i födelsedagspresent och så virkade jag den här, fast jag vet ju inte om du alls kommer att tycka om den, om inte kanske du kan använda den i någon roll där du ska spela gammal tant, men bara så att du vet så är bomullen ekologisk och jag skickar med lappen så att du vet i vilken temperatur den ska tvättas. När du får den kan du väl höra av dig så att jag vet om allt är som det ska eftersom du kanske inte tycker om att den är svart men jag tycker att det passar till alla andra färger. Mycket kärlek och kramar och pussar från din mamma. Hej då.

Och så ligger det med ett kort med en födelsedagshälsning på, trots att jag inte fyller år förrän i mitten av juli. Lilla mamma.

Jag lägger sjalen över axlarna. Den är vacker. Det mjuka garnet vilar lent över gamla skrapsår och jag sväljer några gånger. Hon försöker, hon försöker faktiskt. Och det går ju framåt med tanke på att hon inte ens gratulerade mig på min trettioårsdag, varken med närvaro eller present eller ens ett telefonsamtal. Det här är stort för att vara hon, även om det är en månad för tidigt.

Jag ringer henne. Hon blir jätteglad när jag säger att jag tycker väldigt mycket om sjalen och att jag kommer att kunna använda den mycket i sommar ovanpå klänningar. När jag frågar varför hon skickar den redan nu säger hon att det är bättre att vara för tidigt än för sent ute. Vi pratar lite om vädret och hennes höga blodtryck och annat smått och gott och sedan berättar jag att jag ska sluta gå hos terapeuten nu till sommaren. Hon säger lyckligt att det måste betyda att jag är frisk och även om det är ett lite udda sätt att uttrycka sig ligger det väl kanske något i det. Det blir en liten paus.

Plötsligt säger mamma att hon har läst i Allers om en kvinna som flydde till Frankrike för att hennes man slog henne och sedan utbildade hon sig till terapeut som nu jobbade med andra våldsutsatta kvinnor. Hon säger att hon kände igen sig så mycket i den där kvinnan, utom att hon ju aldrig flydde. Jag är tyst medan hon säger att hon känner igen beskrivningen av känslan att det inte fanns någonstans att ta vägen, vad skulle man göra med barnen, och beskrivningen av att bli psykologiskt nedbruten tills man tror att man förtjänar det som händer. Jag säger att jag förstår och undrar om det här är så nära hon någonsin kommer att komma ett försök till ursäkt. Jag förstår faktiskt, mamma, jag gör det. Och jag tror att jag kan förlåta dig även om du aldrig ber om ursäkt. Du försöker, jag ser ju det. Du försöker.

För barnet i mig är det för sent. Det blev för sent för länge, länge sedan. Men det vuxna jaget lägger sjalen över axlarna och försöker se framsteget. Försöker se att denna sjuttiotvååriga dam försöker göra det hon kan för att närma sig sin vuxna dotter på något sätt. Försöker vara någon slags mamma nu, i alla fall. Sjalen är mjuk och virkad av ekologiskt garn.

 

 sjalen

Cykeln har åkt upp ur förrådet. Benen värker. Jag har cyklat flera mil, är nöjd och har lite vägdamm på stämbanden. Men hjärtat är hoppfullt på grund av ett underbart meddelande på väggen vid ett av byggena.

karlekenvinner

Det sägs att det är alla hjärtans dag idag. Om det är sant så gäller det även mitt hjärta, då är det mitt hjärtas dag idag också. Alltså vill jag skriva några rader till mitt hjärta.

Kära hjärtat.

Tack för att du har kämpat på på det sättet du gjort i 33 år. Du är stark, kanske starkare än jag ibland mår bra av, men du håller i och håller uppe och ser till att jag fortsätter när jag ibland tror att jag inte orkar mer. Du är nog den som är bäst på att varna mig när något är fel, du ser till att min kropp pulserar och bränner och även om det ibland tar ett tag för mig att lyssna på dig är du alltid snabb.

Du är envis. Kanske det envisaste i mig. När du tycker att du har hittat någonting värt att envisas för så envisas du. Verkligen. Och det spelar ingen större roll att jag pumpar dig full med fakta eller ord som förklarar att du är ute på irrvägar. Det är oftast du som vinner i alla fall, för att dina argument är raka, rena och ordlösa. Det är fruktansvärt frustrerande men ärligt talat tycker jag också om dig för det. För din tveklösa tilltro.

Idag, mitt hjärta, är det din dag. Och kanske att vi kan försöka komma överens om att det är en dag när du får krumsprånga fritt som en yster fölunge. Jag lovar att jag ska ta dig på allvar idag, lyssna på det du har att säga även om jag kanske ändå kommer att göra som hjärnan vill. Men jag lovar att lyssna. Ordentligt. I alla fall idag. Spring fritt! Låt oss bubbla och hoppas och kanske brista en smula.

Du berikar mitt liv så oerhört mycket. Ja ärligt talat – utan dig har jag ju inget liv.

hjarta

(och ett litet ps: till Mannfolkprat. Jag kommer att sakna dig. Men det låter som att ditt hjärta också envisas och ger du det rätt kan man bara gratulera. Lek och flyg.)