I helgen upptäckte jag en för mig ny nutida bildkonstnär. Han heter Christer Karlstad. Jag vet ingenting om honom mer än att han är norsk och att han just nu inte ställer ut i Oslo. Det är väldigt lite fakta jag har att komma med.

Men jag kan säga så här: hans tavlor ser ut som mina drömmar känns. Det är något med stämningen som klingar så oerhört bekant i mig.

the earth below

christerkarlstad-01

309378_wookmark

Jag har en rejäl, mustig rödvinsköttgryta på spisen. Ska låta den småputtra i många timmar så att smakerna blandas ordentligt. Är det påsk så är det.

Igår tog jag med Peji och såg en föreställning på Dramaten. Jag hade fått fribiljetter av Producenten och frotterade mig med människor jag tycker om. Kramades uppriktigt, var glad att återse folk jag har jobbat med. Det har blivit några stycken nu, jag kände mig på hemmaplan och välkommen. Ja, teaterhjärtat rycker i mig nu med sina små hoppfulla fingrar. Det vore fint, det vore det allt. Att få komma tillbaka till det teaterhuset, vara del av det igen. Trots att jag vet att får jag det, så väl på plats tar det antagligen ett år eller högst ett par innan jag längtar efter annan luft. Samma fyra väggar är inte alltid så konstnärligt rika att förhålla sig till.

Jag saknar kontinuiteten. Det förutsägbara, trygga, familjära. Att Stefan som sitter i växeln i sceningången hälsar på mig med namn när jag kommer och ringer direkt om jag är två minuter sen till sminket. Samtidigt vet jag att det är just kontinuitet jag har haft svårt med i mitt liv, jag är ovan vid det och ovan vid stabilitet. Det är alltid en lättnad när saker tar slut, lika mycket som en sorg.

Jag är en av de där som älskar det jag fruktar och fruktar det jag älskar. Som hela tiden letar efter nya platser för kreativ tillväxt, om man ska uttrycka sig abstrakt. Som undrar hur man behåller sin egen drivkraft inom ett väloljat maskineri, som måste utmana rädslan för att vinna tillbaka sin egen riktning och vilja. Jag vet att hade jag stannat på Dramaten sist jag jobbade där, så hade det aldrig blivit en bok skriven. Men jag hade förmodligen stärkt min position i just det teaterhuset, haft en större stabilitet och kanske en bredare bas att stå på. Fått ett konstnärligt hem, så att säga. Vilket inte är odelat positivt.

Fyra stabila väggar kan både skydda och begränsa.

Kanske kan man se det som att det cirkulära, att återkomma till något i stället för att stanna där, också är en typ av kontinuitet? Bara inte lika uppenbar och förutsägbar? Att det kanske handlar om att lita på att de band man knyter och relationer man skapar, vare sig det gäller arbete eller annat, är livskraftiga i sig själva. Att de viktiga människorna och platserna kanske helt enkelt återkommer när det är tid för det. Om man har tillit. Alltid denna tillit.

Det luktar väldigt gott om den där köttgrytan.