Det känns lite overkligt att jag åker så snart. Förmodligen kommer det ta några dagar för mig att hinna ikapp min egen förflyttning, och så lagom till att jag begriper att ”men vad sjutton jag är ju i Paris!” så kommer det att vara dags att åka hem. Jag vet inte riktigt varför det fungerar så, men vissa synintryck och upplevelser som blir minnen är liksom starkast efteråt, inte under tiden. Man kan fundera på det. Eller man. Jag. Jag kan fundera på det. Hur det kommer sig att ibland är en upplevelse i stunden total, stark, allomfattande, för att sedan vara nästan omöjlig att minnas, medan en annan upplevelse kan kännas helt vardaglig, egal, liten, för att i minnet växa och glittra med ett ljus som själva situationen i sig inte hade. Man vet aldrig. Jag tror att det är det jag försöker säga.

De senaste dagarna har jag läst en massa och rest på det sättet. Klyschigt men sant. Böcker, bilderna och den där säregna musiken de skapar är minst lika mystiska för mig, intensiteten. Att jag får så tydliga bilder av hur människorna ser ut, jag tycker mig höra deras röster. Det är också intressant ur det egna skrivarperspektivet, att jag blir vän med mina karaktärer, ibland irriterad eller trött på dem, flera av dem har dessutom överraskat mig med att bli förvånande envetna i vilka de vill vara, vad de gör med varann och vad de säger. Det låter också klyschigt, men nu när jag har haft en skrivarpaus för att avsluta mitt tv-jobb i lugn och ro och inte bli för splittrad mellan flera olika påhittade världar, så saknar jag mina karaktärer. Jag undrar liksom lite hur de har det, om deras liv fortsätter utvecklas utan min inblandning och om vi ska komma i otakt. Den logiska sidan av mig fnyser bara åt de tankarna eftersom det är jag som ju är ursprunget till karaktärernas ”liv”. Utan mig hade de inte funnits. Men samtidigt finns det en sida av mig som säger att man kanske inte kan stoppa det man skapat när det väl har fått form. Det kanske börjar leva sitt eget liv och man kanske måste underkasta sig den rörelsen och fånga upp den, istället för att försöka styra. Att skapande, och skapelse, är ganska mystiska begrepp som jag egentligen inte vet vad de innebär, ungefär på samma sätt som man kan bevisa att hårda fysiska förnimmelser, som ett tungt ekbord, egentligen bara består av ilande snabb energi i rörelse. Gör det skillnad för förnimmelsen? Man vet aldrig. Jag tror att det är det jag försöker säga.

Böckerna jag har läst de senaste dagarna är sinsemellan väldigt olika, men alla tre är värda att nämnas. Först ut var Sara Mannheimers ”Reglerna”, som jag sett fram emot länge. Den har ett underbart, underfundigt och precist språk som passar huvudpersonen perfekt, men i sin precisa ton blir hon själv mycket diffus för mig, även om hennes värld är tydlig. Det är intressant. Det är en bok om skapande, om viljan och svårigheten att skapa, eller känna, eller leva. Sedan läste jag Ryszard Kapuscinskis ”På resa med Herodotos”, en bok om resor och berättande, om rädsla och mod, om känt och okänt och överskridande av gränser. Fascinerande. Och sist men absolut inte minst, Lionel Shrivers ”Vi måste prata om Kevin”, som jag läste ut igår. Som är den av dessa tre böcker som jag såg, kände, doftade, smärtade allra mest. Innehållet är plågsamt, plågat, hugger tag och håller fast. Det är en bok om förlust. Av många slag. Fantastisk.

Jag tycker ofta att jag är för mycket av väldigt mycket. För emotionell, för tankspridd, för organisatorisk, för intensiv, för drömsk, för rädd. Jag tycker ofta att jag är pretentiös. Men jag har lätt för att gå upp i. Älskar upplevelsen. Att ingå i den. Jag misstänker att min dramatiska ådra har med detta att göra. Och det är något jag inte hade velat vara utan. Så pretentiös eller inte – bring it on, världen. Upplevelser en masse åt folket. Jag tror att det var det jag försökte säga, ja.