Mellan berg och himmel och med utsikt över till Ryssland ligger det en liten kyrka, eller snarare kapell. Nedanför ligger en liten kyrkogård, inhägnad med trästaket. Det finns inte många boningshus i närheten, det är inte lätt att ta sig hit längre. På vintrarna är det ingen som plogar. Åt andra hållet från bergen är det havet. Bara hav, oändligt, ut och vidare ut i himlen. Men här nere hos oss är det det jordiska.

   

Korsen av trä är gamla och texten knapphändigt inskuren. Bredvid finns det några mer moderna gravstenar, svart granit med vita duvor sittande på och texten i guld. På flera av dem står det Du glemmes ei. Och jag förstår inte varför vi ska påstå det, det är ju inte sant. Du kommer att glömmas, jag kommer att glömmas, livets villkor är att vi alla kommer att vara glömda en dag. Det är så det är och det är så det ska vara. Och det är inte ens sorgligt. Det är faktiskt inte det som är sorgligt. Att vi blir glömda betyder inte att vi aldrig fanns. Alla som har funnits fanns, vare sig någon minns dem eller ej.

Det är som med vågorna. Det finns inte två likadana, även om de befinner sig på samma plats, i samma hav, slår mot samma strand. Ändå är de olika långa, olika breda, slår olika långt och vilt eller mjukt. Deras liv är lika unikt som vårt. Vi glömmer dem givetvis ändå, men det tar inte ifrån dem vare sig liv eller skönhet eller berättigande. De är. Det går inte att bestrida. Sedan är de inte längre. Och det är väl just ändligheten som gör att skönheten är så glittrande påtaglig, samtidigt som det är något lugnande i att det alltid kommer någon efter. Alltid.

Vi sitter bredvid varann på en sten, ser vågorna slå och äter varsin Kvikklunsj. Jag är kall om händerna och han värmer dem i sina. Runt oss i sanden är det fullt av spår. Efter skor, efter nakna barnfötter, efter fåglar, efter någon som släpat något efter sig. Ljuset är otroligt vackert, stunden är nästan smärtsamt skön. Och jag tänker nästan ingenting, jag bara ser på vattnet, på sanden, stenarna och himlen, känner smaken av kexchoklad och jag känner att jag lever. Just nu lever jag, och han, och du, och alla runt oss. Det är nu vi kan älska, skratta, bråka, leva, se till att göra både oss och andra gott eller ont, vilket vi nu föredrar. Minns det, för en dag är vi alla glömda. Vi lämnar plats för andra. Och vid vattenkanten är alla spår av oss borta.

Fönstret står på glänt och utanför tränar de fotboll. Rod Stewart sjunger lågmält från en bandspelare någonstans, the first cut is the deepest, de dova smällarna av läderklädda fötter mot läderboll. Det är lite kyligt i luften, men träden har kommit en god bit på väg mot sin fulla illgrönska. Jag löser lojt förra veckans söndagskryss medan lite eftermiddagsmat står i ugnen.

Söndag, en lättare liten gårdagsvinstyngd över ögonbrynen, en halv chokladtryffelkaka med mint kvar i kylskåpet, och värmen kvar efter mina två fina vänner på middag igår. Och jag tänker på samtalen, de där riktiga, verkliga samtalen vi har. Om det som gjort ont, om det som gjort gott, om det däremellan. Om gammalt självförakt och byggande av nya liv, om erkännanden av att man gjort det man gjort på eget bevåg, inte separat från andra eller opåverkat av andra, men ändå på eget bevåg. Och vi pratar om kärlekslängtan och trygghetsbehov, om möjligheten att vila i en annan, om att bli vuxen i ett liv som är så krasst och så kargt och så rikt. Om hur man lever med det. Där någonstans blir jag rörd, av att de liksom jag har levt så stora delar av sitt liv i tron att andra människor inte vill veta av ens sårbarhet, att den är till för att gömmas och förnekas ifall kärlek ska vara möjlig. Och jag tänker att det ju faktiskt är helt tvärtom, att kärlek och sårbarhet i mångt och mycket är samma sak. Att sårbarhet och styrka i mångt och mycket är samma sak. Och att den insikten borde vara så enkel, men alls inte är det, även om den är sann. 

Ibland kan jag inte låta bli att skratta när människor säger att det är sådan skillnad på hur kvinnor och män resonerar. På hur kvinnor och män tänker och känner. För nej, det är ju inte det. Tror man att det är det är det för att man inte känner dem så väl, för att man hållit dem på avstånd. Jag tror att det är sanningen. För sitter man med sina två vänner som bara råkar vara män och pratar om det verkliga och allvarliga och komiska i att leva, så ser man så tydligt att själarna har samma villkor. Och vi får alla lite tyngd över ögonbrynen av sent rödvin.

I DN söndag från förra veckan står ledtråden Det hela kan gapande mista i dubbelkrysset. Jag fyller i stycket och lutar mig tillbaka. Utanför fönstret är hejaklacken på plats.

Åh, nu är det dags igen. Jag såg den för första gången för några år sedan, men med hjälp av SVT play går det nu igen att se den helt fantastiska dokumentären ”Hästmannen”, om småländske Stig-Anders som envetet fortsätter att leva hårt smålantbrukarliv på samma sätt som man gjorde för hundra år sedan, trots att han är gammal och själv. Se den, klicka här, och bered er på en och en halv timme av slit, samklang, kärlek till djur och natur, äkta ren glädje och… godhet. Jag kan inte kalla det något annat än godhet. Och glöm inte näsdukarna, om ni alls är lagda åt samma håll som jag. Jag gråter en lång stund efter, till och med.

septemberkväll

Jag promenerar sakta nerför vägen och det är som att hela världen bara består av tre färger, svart, lavendelblå och orange, men eftersom de flyter in i varandra så skapas allt möjligt nytt, färger som bara kan beskrivas med nypåhittade ord, som mörk sammetslavendel, jag kommer på mig själv med att tycka synd om alla som sitter inne ikväll och inte ser himlen sakta skifta nyanser. Nere vid bryggan står en ensam man, stilla och länge, jag ser honom på långt avstånd och han rör sig inte ur fläcken medan jag sakta går förbi och vidare. Han tittar ut över vattnet där solen går ner, ute på den andra bryggan står några pojkar och leker med fjärrstyrda båtar, i vattnet ligger det tre små skepp som pilar in och ut mellan de stora, verkliga, som stillsamt ligger och guppar från sida till sida och knarrar sitt saktmodiga språk till varann. Det är kyligt om händerna och jag sätter på mig mina stickade halvvantar.

Idag läser jag att Patrick Swayze har dött. Jag kanske gick i sammetslavendel när mannen som var det hetaste i ett par skor när jag var tolv-tretton och såg ”Dirty Dancing” dog av cancer i bukspottkörteln. Nobody puts baby in a corner, I carried a watermelon, odödlighet i ett par trånga jeans. Han dansade på en fallen trädstam och krossade en bilruta, trotsade en pappa och mimade med i musiken, allt för kärleks skull, och nu är han död och livet går vidare.

De blir bara fler och fler, de vi minns som vi kommer att få förklara en dag vilka de var. Allt går vidare och nya färger föds. Sammetslavendel och dimapelsin, skugglila och kvicksilvervatten.

Det finns inget sätt att veta när det är dags att bli egenföretagare inom kultursektorn, va?

Det handlar bara om att hoppa.

Som med det mesta andra.

Hälsa på hos http://jeskommunikation.blogspot.com/. Läs hennes blogg. Jag har inte lämnat någon kommentar än, men det kommer jag att göra. Och det tycker jag att ni också ska.

banksy5

En vacker, hjärtskärande, rolig och sorglig och mänsklig bildserie:

http://www.dayswithmyfather.com/

Ibland är nätet faktiskt helt fantastiskt.

Anders har skrivit ett inlägg som snuddar vid en av mina gamla rädslor. Jag ska försöka förklara, men först måste jag gå runt lite, ungefär som ett husdjur som försöker lägga sig på en filt. Egentligen är jag inte rädd, jag är bara… rädd. Det är något annat.

Döden och dess obevekliga närmande, det finns ju där hela tiden. Eftersom jag var så ung när min far dog har jag länge varit medveten om att jag står på tur en vacker dag. Hittills har jag egentligen kanske varit för ung för att känna det, verkligen känna det, men de senaste åren har någonting börjat hända. Det har med kroppen att göra, inte utseendemässigt så mycket än, men inifrånkänslan. Plötsligt är jag lite vekare,  lite snabbare trött, har lite ont i lederna. Men jag har alltid påstått att jag inte är rädd för att dö. Jag vet väl inte om det är sant, jag är bara inte… rädd för att dö. Och jag har alltid tyckt att livet är så pass komplicerat att det kanske inte är så tokigt att det kommer att ta slut en dag. Vilsamt att veta, liksom. Men jag har ändrat mig, märker jag. I takt med att livet har blivit mer mitt eget skepp att styra och mindre en vassbåt som jag krampaktigt håller mig fast i medan den kränger hit och dit, har också rädslan för att det just kommer att ta slut ökat.

Jag tycker mycket om att leva.

För några år sedan var jag med om något som skrämde mig ordentligt. Jag var hemma, ensam, och åt middag. Jag tror att jag satt och läste medan jag åt. Jag minns inte vad jag åt. Men jag satte i halsen. Ordentligt. Sådär så att det tog tvärstopp och inte fanns utrymme vare sig för harkel eller host eller någonting. Jag slog mig själv med knytnäven över bröstet ett par gånger. Ingenting. Bara stopp. Tvärstopp. Och så paniken som en örfil. Paniken. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men jag reste mig från bordet, började känna mig yr och på någon instinktiv impuls kastade jag mig ner dubbelvikt med full kraft över stolens ryggstöd så att den tryckte till precis under lungorna, tryckte ihop dem till en hård knöl av luft och sköt upp vad det nu var som fastnat i strupen. Och jag drog efter andan så att det gjorde ont. Hostade, hostade, andades, andades, började gråta av lättnad och rädsla och sjönk ner, inte på stolen utan utmed väggen, och där satt jag ett tag och darrade och grät.

Jag är rädd för att dö ensam. Det är jag rädd för. Att jag ska bli över.

Ett bra tag efter köksincidenten hade jag lite ont i bröstkorgen. Det kanske blev en spricka på något revben, jag vet inte. Men en militär jag berättade vad som hade hänt för sade med ett glatt flin att jag hade lyckats med att utföra Heimlichmanövern på mig själv på ett sätt som han brukade lära ut. Jag visste inte vad jag skulle tänka om det, bara att det var en kunskap jag gott hade kunnat vara utan. Själva döden finns där någonstans i framtiden. Det är ok. Men jag vill inte att den ska hoppa på mig på det sättet, i min ensamhet. Det är inte rätt. Inte rättvist.

Det är nu vi lever. Jag gick förbi en text för ett tag sedan.

img_0921

Och jag blev alldeles upphetsad av det, av påminnelsen. Ja, det är ju nu! Det är nu som är tiden, det är nu som är livet, varför ska det vara så svårt att komma ihåg? Det är nu det händer, nu nu nu, alldeles precis i den här stunden. Nu. Nu.

Igår gick jag förbi det här broräcket och halva budskapet var överklistrat med en reklamaffisch för WorldClass gym. Det stod ”the time – börja träna”.

Jaja.

Idag skiner solen. Jag ska åka skridskor. Nu med en gång. Nu.

Nu.

På spisen sjuder ett citron-och-ingefärsavkok, förkylningen ska ur kroppen innan de där 19 arbetsdagarna i sträck inleds på måndag.

Jag borde försöka städa men jag låter bli. I stället går jag ut och går lite. Går närmare och närmare, in i.

Som en liten vilande hand i en större. En själ i en kropp. Ett hjärta med innehåll?

Jag känner som en dikt av Ingrid Sjöstrand.

Livet
är så underbart i dag
jag vet inte hur jag ska
klara det
idag

Jag har både alldeles för många ord och inga ord alls. Jag är både full av ledsen och lycklig, som växlar med varandra helt utan startsträcka och det gör mig så trött att det värker i bröstet. Jag gråter och skrattar så att axlarna hoppar på exakt samma sätt. Det är underligt.

Det är underligt hur svindlande konkret världen blir när man rubbas ur sina cirklar.

Jag gör saker precis som vanligt. Jag äter, sover, springer, träffar mina vänner, förbereder mitt jobb, läser och lyssnar på musik. Jag har köpt en ny skiva mest för titelns skull, Martha Wainwrights ”I know you’re married but I’ve got feelings too”, klyschigt men sant, och när jag lyssnar på musik hoppar axlarna ibland och jag vet inte riktigt om jag skrattar eller gråter när det känns så likartat. Imorgon ska jag träffa en nära vän till Systersjälen, ännu en norska, jag är nyfiken på henne och jag gläder mig som ett barn åt det mötet.

Hos terapeuten imorse efter att jag gråtit en del och berättat om allt sade jag som svar på frågan hur jag mår att det gör ont i bröstet. Och sedan sade jag att rubriken för det hela är att jag är så ledsen för att det är som det är. På flera nivåer. Ibland blir jag ännu mer ledsen av att min terapeut får tårar i ögonen när jag är ledsen. Allt är bara som det är.

Igår fick jag veta att Lång och hennes man inte vill att vi kommer på besök. Det är för jobbigt. Hon mår för dåligt och det blir för ansträngande för dem att ha folk där. Hennes mans röst. Luftig och skör och trött. Militärens röst, våra suckar som blandar sig i varandra, hennes bebis som skriker av liv och framtid. Och att vi nu vet att vi inte kommer att resa någonstans alls utom till en begravning om några veckor. Läkarna har gett Lång ungefär fyra till att leva. Fyra veckor. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns att veta, samtidigt som jag inte någonsin vill veta hur det känns.

Den Där Mannen ringde. Jag grät och han lyssnade, höll i mig via telefonlinjen. När vi lagt på var jag både lättare till sinnes och tyngre. Jag älskar att han kliver in på det här viset, att han visar omsorg i min sorg. Samtidigt påminner han mig om en annan förlust, om den slängda drömmen om oss och det liv vi hade kunnat leva. Att han visar sig vara en klippa i kris gör inte den förlusten mindre, tvärtom.

Jag rasslar rastlöst omkring på stan. Har ett bra jobbmöte med Teaterkvinnan som lugnar lite. Hon vet vad hon vill med både föreställningen och mig, och det gör att jag andas lättare, andas ut. Jag möter upp Bästisen, vi går ner till Södertappen för att ge blod och jag får veta att det kanske inte är tillrådligt så länge jag går hos kinesiologen, kinesiologer verkar inte omfattas av socialstyrelsens legitimation och ses då som en risk för blodförgiftning, men de tar några provrör. Jag sitter med besvikelse medan Bästisen ger blod och sedan dricker vi kaffe på ett folktomt fik som känns som att vi har en privat lounge med silvertapeter. Jag får en burk hemkokt lingonsylt och en påse te med blåbär-vanilj-och-myntasmak av henne. Hon tar kort på mig och jag tar kort på henne, med mobilkameran. Hon har en egen mapp i datorn som heter Suziluz på fik. Jag lyckas knäppa en bild av henne där det verkligen syns hur vacker hon är. Det kommer ett sms från Den Där Mannen som undrar hur jag mår. Jag fotar mitt nålstungna armveck och skickar honom ett mms där jag skriver att jag kommer att överleva.

Jag kommer att överleva.

Jag avslutar kvällen med att ta en öl med Peji, vi både pratar allvar och skrattar så att jag får ont i magen. En man sitter på en högljutt gnisslande pall vid bardisken och varje gång han rör sig lite skrattar vi igen, bygger upp en plan om hur vi ska misshandla gubben med den gnisslande barstolen för att sedan vråla ”skyll dig själv gubbjävel!!” innan vi åker fast och försvarar oss i rätten med att vi är frilansande skådisar, som att det skulle förklara allt. Det är en fin kväll. Vi promenerar genom kvällen mot tunnelbanan och pratar om känslan av att vara behövd, göra skillnad, sätta spår.

I natt drömde jag att jag köpte en mycket liten bok. Pappret var skört och grådaskigt, som ett sådant där ritblock av dålig kvalitet jag hade som barn, som inte kunde suddas på utan att gå sönder. På varje sida stod det bara en mening med pyttesmå bokstäver. Som vaken minns jag inte ett ord, bara att jag tyckte att det var vackert, och på något sätt hanterbart att det var så lite i taget att förhålla sig till.

Igår kväll grät jag för att min stavmixer gick sönder.

Jag har en känsla av att jag kanske inte blir så mycket gladare av att köpa en ny, men jag ska väl göra det i alla fall. Det är lite för mycket nu som inte är så bra som det skulle kunna vara.

Men det är första september så nu måste vi väl erkänna att det är höst på riktigt och igår kväll när jag var ute och sprang i mina nya mjukisbrallor var det vackert ute, ljust, svalt, luften var hög och spritsig och jag sprang oväntat lätt och andades lika oväntat lätt. Sedan kom jag hem och tänkte mixa litegrann och så gick allt sönder och jag grät.

Idag är det en mening jag inte minns var jag läst som upprepas i mitt huvud, om och om igen.

en gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan

Har tvättstugan och försöker både laga mat och städa samtidigt för att inte ha några ursäkter att inte jobba imorgon. Hela morgondagen MÅSTE ägnas åt arbete, eftersom det i början av veckan ska has möte med Teaterkvinnan om jobbet som börjar i slutet av veckan, och jag måste gå igenom allt materialet ordentligt så att jag har något vettigt att komma med, åtminstone en fråga eller två. Jag har planerat dagen för att inte komma undan med min egen lathet.

Fram tills för lite sedan verkade det viktigt. Och det är det fortfarande, på sitt sätt. Men för lite sedan fick jag ett mail igen, fick veta att Lång har skickats hem från sjukhuset. Specialisterna kan inte göra mer för henne, planerna på operation är nerlagda. Nu kommer det sjuksköterskor hem till henne varje dag och ser till att hon har vad hon behöver. Jag antar att det betyder att hon får smärtstillande. Och jag antar att det betyder att hon kommer att dö. Kanske ganska snart. Hon ber om ursäkt i mailet för att hon inte hört av sig tidigare, men hon är så trött.

När jag fick veta det här gjorde jag exakt samma sak som sist – jag pratade med Militären och vi sade samma sak som sist – vi måste hälsa på henne. På fredag. Eller fredag veckan efter. Vi hade båda orden ”innan det är för sent” hängande framför läpparna. Sedan mailade jag Lång och frågade om hon orkar och vill ha oss på besök, för hon måste säga ifrån om inte. Vi är redan på väg. Vi vill åka. Samtidigt måste jag fråga, för jag vet inte hur hon ställer sig till att träffa oss nu, som det är. Och jag vet inte själv vad jag tänker och känner om allt det här. Det är helt omöjligt att greppa.

När jag pratat med Militären och mailat Lång förvånade jag mig själv med att skicka ett meddelande till Den Där Mannen. Jag berättade vad som hänt. Och underligt nog kunde jag plötsligt formulera det till honom, det där jag inte visste innan jag skrev det, nämligen: ”jag är så ledsen. Och lite rädd för vad det är jag kommer att få se.” Jag är rädd. Herregud. Jag är rädd. Och han tog emot den rädslan och ringde mig, vilket också förvånade mig. Han tog faktiskt emot. Lyssnade, svarade, fanns där. En oväntad tröst.

Jag kommer inte att vara ensam ikväll, vilket jag är glad över. Om ett par timmar kommer jag att ha städat klart och tvätten vara torr och då kommer Fideli hit. Jag lagar massor av mat till oss. Alldeles för mycket för två men jag behöver det på något vis. Det doftar gott i hela min lägenhet av rostade paprikor, vitlök, chili, oregano och aubergine. Jag känner mycket intensivt att jag lever och hur glad jag är över att jag gör det, känner hur jag njuter av att min kropp är stark och fungerar. Det kanske är orättvist att tänka så när någon jag har varit barn med ska dö, men det kanske också bara är verkligheten. Det är bara så det är.

Jag kan sammanfatta mitt besök på Militärens gård som en amatör-Godiva.

                                      Hunden.                                                                         Katten.

Och minst av dem alla:

                         Bebisen.

Om ni sedan ovanpå detta lägger oavbrutet prat i några timmar, spöken på gården, en treåring som såg filmen ”Bilar” ungefär fyra varv medan jag var där, en sambo med nya arbetsbrallor som ger hans rumpa poängen 9,75 enligt honom själv, massor av kaffe och en makaber liten växande hög av ihjälsmällda flugor, en nybyggd badtunna och en ovanligt stilig ridbana där det tränades för fullt, så har ni det i ett nötskal.

Jag sade ju det. Amatör-Godiva.

Egentligen hade jag tänkt att det var dags för ännu en dr Suz, jag har haft en hel del avancerade sökningar att svara på på sistone, men jag inser att humöret inte riktigt finns där. Eller humöret? Humorn, kanske det heter. Ärligt talat är jag lite slagen av allt allvar i tillvaron de senaste dagarna och är kanske inte mitt mest raljerande jag för tillfället. Nåväl, jag är inte direkt känd för att vara långsint, så det kan ju ändras snabbare än någon av oss ens hinner säga google. Men för nu tror jag ändå att det kan vara dags att promenera bort till fantastiska favoritfiket, hämta luft och tankekraft. Jag försökte nyss ringa Låtsasbrorsan men det tutade upptaget. Ska försöka igen om en stund, det är nog läge för en räkmacka och ett rejält snack om livet.

Ja. Folk gifter sig, folk blir sjuka, folk föder barn, folk får missfall, folk köper hus, folk gör slut, folk flyttar utomlands. Det har varit några turbulenta veckor där allt detta har funnits inom min vänkrets. Folk är aktiva, helt klart. Jag blir alldeles matt av att ens tänka på det. Mitt bidrag till vad folk gör är ”börjar på nya jobb”. Det känns lite futtigt i jämförelse, kanske för att mina vänner i mångt och mycket gör saker som inbegriper åtminstone en annan, ibland fler människor. Jag känner mig trött på att bara ha mig själv.

En av Finingens vänner som höll tal på bröllopet sade något mycket sant som slog an en igenkännande sträng i mig. Det var flera som hade pratat om hur otrolig Finingen är på så mycket, hur bra han är på att laga mat och renovera hus och lyssna på problem och muntra upp och finnas till för andra. Och den här vännen sade till fru Fining: ”med andra ord, vi har fått höra hur bra han är på att vara självständig och klara sig själv. Men han är ju inte det. Han gör ju inte det. Han behöver mycket kärlek och stöd. Och att du såg det är det stora.” Sedan lade han till: ”Men hur han fick tag i en så snygg och fantastisk kvinna som dig, det vete fan.” Och vi skrattade. Men det bet tag i mig, det där.

Finingen och jag är lika på många sätt. Det är nog därför vi är vänner. Vi är mångbegåvade och snälla och genuint pålitliga människor som har en tendens att nedvärdera oss själva trots en för andra väldigt uppenbar kompetens. Och jag märker att jag ofta, precis som Finingen gjorde förr, verkar klara mig så väldigt bra själv. Men jag gör ju inte det. Jag behöver verkligen, jag behöver kärlek och stöd. Massor av det. Och om någon såg det på det sättet som fru Fining gör så skulle det faktiskt förändra allt. Verkligen. Allt.

För att citera poeten Ingrid Kallenbäck:

”Alla härmar sitt eko. Alla härmar sitt ursprung. Alla längtar efter någon att tala med.”