Äntligen. Det är som den där reklamen på tv: plötsligt händer det.

Idag har jag träffat Teaterkvinnan. There can be only one. Hoppet återkom till den ledsna skådespelarsjälen. Alltså, äntligen. Jag måste säga det igen. Äntligen ett samtal jag förstår och är med på. En kvinna med visioner, med intellekt, med känsla och engagemang. Herregud, förstår ni hur ovanligt det är och hur det kändes?

Till hösten ska jag plockas in i en uppsättning som Teaterkvinnan är stolt och glad över. Det känns lite skrämmande, väldigt roligt och… lite skrämmande. Jag hoppas att jag hittar tillräckligt med kraft för att matcha den här lågan av lust som jag inte har känt på så länge. Jag hoppas att jag lyckas genomföra det på ett bra sätt. Oj, vad jag vill att det här ska gå bra.