I natt fick jag ett mycket entusiastiskt mail från Komikern, som jag skickat en cd i födelsedagspresent. Man kan nog milt sagt säga att den uppskattades. Det fick mig att le, och det var på sätt och vis den perfekta avslutningen på en redan dittills trevlig dag. Ännu en föreställning, Teaterkvinnans senaste den här gången, som jag blev upplivad av att se. Dynamisk. Mitt teaterhjärta har nog faktiskt börjat andas igen, utan att känna sig kvävt och krampa. Jag hade sällskap av en annan Regissörska, en vän som jag alltid blir gladare av att träffa. I foajén till teatern kramades jag med flera kollegor och fick en puss på kinden av Papphammar. Jag kände mig glad och delaktig. Måste nog erkänna för mig själv att teaterhjärtat bultar hårdare än jag velat låtsas om på sista tiden. Det är ju trots allt min värld, min utvalda och erövrade och älskade, och som vilket förhållande som helst har det väl sina svackor. Och kanske att man tvivlar på den man älskar för att den ibland verkar så förfärligt upptagen med annat att man inte har plats för varann, men kärleken finns där ändå, någonstans i grund och botten. Och återkommer med förnyad styrka, om den är äkta och djup.

Det där behöver jag kanske erkänna oftare. Det cirkulära i tillvaron.

Hur som helst. Det känns som att de små hindren blir mer och mer överkomliga. Komikern radade upp några punkter på vilka vi skiljer oss åt i sitt mail, men konklusionen var att jag är toppen i alla fall. Det var fint. Man kan ju konstatera att det finns många sätt att mötas, och det blir inte svårare av att det är lättheten av sommar i luften.