Igår kväll var jag och Mimsan och såg en föreställning som gästspelade på Södra teatern, nämligen ”Räddad” av Alfhild Agrell. Förra veckan såg jag och Sociologen ”Skådespelerskan” av Anne Charlotte Leffler. Bägge pjäserna är som synes skrivna av kvinnor, ”Räddad” på 1880-talet och ”Skådespelerskan” på 1870-talet. Bägge pjäserna diskuterar kvinnans hopplöst trånga plats i sitt samtida samhälle och är djupt politiska och för att använda dagens enda rätta ord – feministiska. Bägge pjäserna har inte spelats sedan sitt årtionde, vilket är enormt förvånande. Bägge är nämligen strålande pjäser. ”Räddad” är en ganska exakt parallell till Ibsens ”Ett dockhem”, men hopplösare och mer pessimistisk till kvinnans möjligheter att lämna äktenskapet eftersom hon inte har någon juridisk rätt vare sig till sig själv eller sitt barn. Skriven av en kvinna i sin tid, om en kvinna i sin tid. Det intressanta är att i pjäserna skrivna av kvinnor är kvinnorollerna så mycket mer komplexa, djupare, mer tankfulla och medvetna, medan männen skildras på samma sätt som Ibsen och Strindberg skildrar dem. Som vanligt är det så att kvinnor har lättare att se världen ur mansperspektiv än tvärtom. Herregud, snart 150 år av öppen kvinnokamp och så lite har hänt. Fortfarande idag ser, läser och lyssnar män på mäns berättelser, medan kvinnor ser, läser och lyssnar på både mäns och kvinnors berättelser.

Denna myt om att kvinnor inte kan skapa lika intressant konst, jag är så JÄVLA trött på den! Vår gode Dramatenchef gav som svar på frågan varför det inte spelas fler kvinnliga dramatiker att han ju tyvärr inte kan ändra på historien, och att det ju inte finns några klassiker skrivna av kvinnor. I och med det gör han precis det han påstår sig inte kunna – han ändrar historien. ”Räddad” var en av sin tids största Dramatensuccéer, den spelades ovanligt många gånger och skapade debatt både i Sverige och utomlands. Man talade om den i samband med ”Ett dockhem” eftersom de skrevs ungefär samtidigt, behandlade samma problematik och den ansågs öppet som en lika stor pjäs. Agrell var sin samtids starkast lysande stjärna. Och hon är bara en. Det har pågått två underbara projekt som heter Spets och Modärna Kvinnor, där det har snokats rätt på och återfunnits över 60 verk av kvinnor från slutet av 1800-talet. Jag har inte läst många av dem, men dessa två jag precis har sett är fantastiskt välskriven dramatik och jag skulle gissa att det finns många fler intressanta dramer bland dessa 60, att just de här två knappast var en lyckträff.

Ändå återkommer vi till samma sak. Det ”finns inte” några klassiker som kvinnor har skrivit. Det ”finns inte” lika intressanta kvinnliga konstnärer. Det är mycket som blundas och tigs ihjäl. Symboliskt är givetvis att just Agrell, till exempel, med tiden fick sämre recensioner för att folk tröttnade på hennes politiska ton, men när hon skrev under manlig pseudonym gick det givetvis bättre. Och jag blir så innihellvette förbannad att till exempel jag, som är en intelligent och välutbildad konstnär, inte har hört hennes namn förrän ett Spets-projekt har bestämt sig för att gräva i de dammiga arkiven där Agrells och Lefflers och Frida Steenhoffs dramatik bland annat har fått ligga och effektivt tigas och glömmas bort. Nu finns de i alla fall igen. Gå in på Nationella Dramaturgiatet och titta.

Jag vill ha min historia! Jag vill som kvinna i mitt samhälle kunna peka bakåt på en lång rad av konstnärer som trampat upp min stig, i vilkas anda och ton jag vill fortsätta, på vars modiga axlar jag vill få stå och titta vidare framåt, uppåt. Jag vill läsa klassiker som speglar en verklig värld, en där kvinnor inte skildras som små aningens högre stående mjuka väsen som inget vill och inget förmår utom mannen och hemmet. Som berättar hur mycket det faktiskt kostar att leva upp till omöjliga ideal och inskränkt tillvaro. Då kan jag själv dra paralleller, se min tid, känna vad som måste till. Det här är självklarheter för män av idag, att få vara människa med historia. Det vill kvinnor också vara. Och det kommer vi alla att vinna på.

Spets-projektet med Riksteatern och Östgötateatern i ljuv koalition delar imorgon ut ett nyinstiftat pris till kvinnliga samtida dramatiker – Alfhild-priset. I förhoppningen om att våra bästa samtida ska få leva kvar, uppmärksammas, märkas, bli klassiker. Låt oss vara människor, allihop.