Jag tyckte att jag var så smart. Det brukar ju börja så. Med att man hittar flygbiljetter för 250 kronor och tänker ”äsch, inte gör det något att jag måste gå upp innan jag har somnat för att hinna med flyget om det är så billigt” och redan där har man tänkt första steget fel. Först och främst, med lite skatter och avgifter blev det drygt 400. Fortfarande värt, tänkte jag och var stolt. Det var andra steget fel.

För när man ska gå upp klockan tre, det inte går tunnelbana och man måste skrapa bilrutan på insidan för att se ut i 18 minusgrader, där känner man att… hm. Det här, det var kanske inte jättesmart. Att en av alla Stockholms broar dessutom hade broöppning och vi stod och väntade (ja, jag hade sällskap av trött men snäll sambo) i en kvart och alltså fick slira fram till flygbussen i alldeles för hög fart två minuter innan den skulle gå och få ett snorkigt det är förbjudet att köra här du vet det va av den där slags tjej som inte borde ha ett serviceyrke och sedan sitta hela den långa bussresan ut till Skavsta och fundera över varför man lite ursäktande svarar ja jag vet men jag var ju jätteförsenad i stället för ja oj vad farligt att en av bilarna här inte är en taxi din jävla surkäft låt mig bara kliva på, det är bara en liten bonus det. För henne.

Framme på Skavsta. Ryanair. Jag har aldrig flugit Ryanair innan. När man flyger Ryanair måste man göra alltalltallt själv. Man måste checka in hemma och skriva ut sitt boardingkort och ha med, annars kostar det 400 kronor på plats. Det gjorde jag. Duktigt. Man måste också kolla så att ens handbagage inte är större än 50 x 40 x 20 centimeter, annars måste man checka in det och det kostar 385 kr. Det gjorde jag. Duktigt och noggrannt med måttband. Det jag inte gjorde var att väga väskan. Det skulle jag ha gjort. För när man flyger Ryanair och inte tänkt sig ha med annat än handbagage, då får inte handbagaget väga mer än tio kilo, och i den enda väskan man får ha ska allt annat ligga, som till exempel handväska, dator, kamera och whatnot. När man väl har stoppat ner allt det i sin kabinväska, då väger den tydligen elva kilo. Förstås. Och eftersom jag inte hade lust att kasta något av handväska, dator, kamera och whatnot så var det bara att promenera bort till disken och checka in väskan för nämnda 385 kronor. Här ökade plötsligt resans pris till nästan det dubbla. Och eftersom väskan förstås måste checkas in på hemvägen också så var vi strax uppe i totalsumman 989 kronor för en tur-returtripp till Berlin.

Nu kan man ju hävda att det fortfarande är billigt. Och det ÄR det. Men nu vet jag också varför det är billigt att flyga Ryanair, utöver de här små – för att använda det lokala språket – aberen jag redan har nämnt. Det är för att planen är designade för pygméer. Jag är ju visserligen en ganska nätt dam, men jag är 1,73 cm lång och det är för mycket för Ryanair. Knäna slår i sätet framför, sätena går inte att tippa ryggstöden på (och vid närmare eftertanke är det givetvis bra, annars skulle man krossa eller krossas). Enda fördelen med Ryanair – på så tidiga avgångar är det nästan omöjligt att inte somna. Jag somnade.

Framme på Schönefeld sitter jag nu framför den här skylten och väntar på Systersjälens plan från Oslo.

Piffigt!

Nej, nu ska jag inte vara en surkäft själv. Det här ska bli jättekul. En långhelg med min fina vän och två andra damer, vi ska se teater som jag inte kommer att förstå, gå på gallerier, fika massor, och jag ska träffa den tyske regissören från i somras och återkoppla lite, vilket jag ser fram emot. Jag har faktiskt aldrig varit i Berlin förr. Så ni som har – har ni några tips på vad jag borde göra utöver det ovannämnda? Något jag borde se? Någonstans jag bara måste promenera?

Och hur ska jag få användning för ett av de få tyska ord jag kan – verkäuferin?

Jag åker tillbaka ner till våren nu. Med den gamla vanliga separationsklumpen i halsen. Herregud, vad jag hatar att skiljas åt.

På flygplatsen köper jag en timme internet för att betala ett par räkningar. Det går inte, jag kommer inte in på bankens sida. Men jag kommer in på min mail där jag tack vare 24 stycken ”mail delivery failure”-besked får veta att mitt mailkonto tydligen blivit kapat av en spamfirma som säljer elektronik. Nej, mina vänner och jobbkontakter, förlåt mig, men det är inte jag som försöker kränga datorer och dvd:er från Japan, det enda jag försöker göra är att se framåt. Japan är inget för mig. Jag försöker redan planera bort ett kortare avstånd.

Nu är det dags att kliva på planet.

Världen susar förbi fönstret, på väg från det ena hemmet till det andra. Det är ett nytt år. Det är fortfarande nytt. Vi. Vi rör hela tiden vid varandra, gör varandra verkliga. Vi glider sömlöst mellan det ena och det andra. Det är förvånande. Att vara vi. Vi.

När han somnat låter jag honom sova i det varma sätet. Stryker lätt med handen över hans haka, försiktigt för att inte väcka. Får ett sms från Låtsasbrorsan som i mellandagarna både har förälskat sig i en kvinna och begravt sin mor, hon dog av samma cancerform som min Lång gjorde året innan. Låtsasbrorsan är skakad och samlad, lycklig och trött på en och samma gång. Mer tom än sörjande. Men det är ju vad döden är. Tom. Inte mycket att prata om egentligen. Det är vi som lever som är viktiga. Vi. Jag ser på honom, sovande bredvid mig. Får återigen lusten att röra vid, men låter bli. Vill inte väcka.

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?

Harriet Löwenhjelm. Jag tänker på henne. Hon dog av tuberkulos, 31 år gammal. Lungsjuk poet. Som Keats, bara lite äldre. Blir man lätt lungsjuk av att vara lyrisk? Jag känner själv av min astma, det ömmar i lungspetsarna. På radion pratar de om Sally Bauer. Hon simmade över Öresund, Ålands hav, Engelska kanalen. Många timmar i iskallt vatten utan att ens kunna höra männen i följebåten. Blev intervjuad och pratade om att det bästa med att vara färdig med ett lopp var att få tvätta av sig konsistensfettet. Hon var tydligen en tuff böna. Andades utan problem. Hon blev 93 år.

Det är ett nytt år. Nya tider. Det syns ett flackande ljus bortåt vägen, och det är ditåt jag är på väg. Vi är på väg. När han vaknar till ler han och rör vid mig igen.

Igår kväll, när jag ganska precis kommit hem, kastades någonting mot mitt vardagsrumsfönster. Jag trodde först att jag hört fel eller att det hade med blåsten att göra, så jag läste lugnt vidare i boken jag hade uppslagen i knät. Så dunsade det till igen, två gånger snabbt på varandra och jag klev ut på balkongen. Nedanför stod farbrorsgrannen och kunde inte komma in i huset eftersom portkoden inte fungerade. Jag gick ner till porten och släppte in honom och sade att det såklart hade med sommartiden att göra, att portkoden slutar fungera efter nio och då måste man använda nyckelbrickan. Nyckelbrickan? sade han förbryllat, hur då? Och så testade han sin mot den elektroniska plattan och blev grundligt generad när den öppnade dörren hur prydligt som helst. Han bad så mycket om ursäkt och jag skakade på huvudet och sade att det inte var något att be om ursäkt för. Jag var ju vaken fortfarande så det var ingen fara.

Ah, c’est pas grave, monsieur, je n’ai pas m’endormi encore. De rien.

I Paris är det vår. Det grönskar och små träd är överfulla av rosa blad. På skolgårdarna leker barnen högljutt när man går förbi. Solen och regnet turas om att slå ner över kullerstenarna. Sociologen och jag satt på en buss när det plötsligt började hagla, kraftigt, en stund av hårda vita iskulor som snart övergick i ett intensivt regn på några minuter. På trottoaren utanför gick två äldre kvinnor i högklackade skor utan att hasta. De hade redan drabbats av regnet, alltså ingen idé att springa. Man kan ju inte bli mer än blöt.

På en annan buss klev det på två svenska barn. Två blonda systrar, en runt tretton år och en kanske runt åtta. Helt självklara, sade glatt bonjour till chauffören och satte sig sedan och diskuterade vilken tid egentligen storasyster kom hem igår. Lillasyster åt godis. De behövde inte titta på några kartor. De var hemma. Ändå tillräckligt borta hemifrån för att fortsätta prata svenska med varandra. Sociologen och jag log mot varann.

Muséer. Caféer. Restauranger med äldre manliga servitörer med mycket yrkesstolthet. Första kvällen åt vi på en liten hål-i-väggen-restaurang som jag hittade sist jag var i Paris, Gaspard de la nuit på rue de Tournelle i närheten av Bastille. Maten är vällagad och stämningen familjär. Vi var tidiga, satt bredvid ett äldre par som pratade om några trappor jag aldrig hann uppfatta vart de gick, men de var uppenbarligen jobbiga att ta sig uppför. När de gått kom ett yngre par med en liten babyson, och den äldre herren som strosat runt i restaurangen iklädd en grå pullover, det vill säga ägaren, hämtade en broderad kudde åt det av trötthet gnällande barnet. Tillsammans med föräldrarna arrangerade han en sovplats på bänken mot väggen och alla log mot varandra. Servitrisen och jag också, jag nickade och sade joli, n’est-ce pas och hon svarade mjukt il est très, très beau. Den tystlåtne manlige servitören sopade med en kniv vårt bord rent från smulor mellan varmrätt och dessert.

Och promenader och samtal och skratt, många långa samtal och skratt, en flaska roséchampagne på hotellrummet och så mycket samtal och skratt att jag vaknade alldeles hes. Alla dessa människor överallt, dessa vackra och fula och vanliga och udda människor, som en ung kvinna med fantastiskt hår som hon hela tiden medan hon pratade tvinnade mellan tumme och långfinger, en tunn och vinglande transvestit med stickade handledsvärmare och tungt drogade ögonlock, en kvinna i lila lacksneakers med en katt i väskan, en döv uteliggare som ville prata utan att kunna höra våra svar, ett bord på en uteservering med så vackra män sittande där att Sociologen skrattade länge åt hur till mig jag blev, alla dessa söta bakverk, pâtisserier med namn som Religieuse och Prince Noir och merci madame och je vous en prie.

Det är någonting med Paris som gör att jag känner mig bekväm. Det är inte bara det att jag förstår och pratar språket tillräckligt för att kunna ta mig fram utan större problem, det är mer än så. Det är artigheten och värmen, det respektfulla flirtandet och stoltheten, maten och sockret och lukten av sydländsk stad. Det är utrymmet för skevhet, det mindre strömlinjeformade, det mindre ängsliga. Det får mig att slappna av. Det är inte hemma, men bekvämt och kärt. Det är smakfullt och smaklöst i en förtjusande blandning, som den här kristallkronan som hängde i skylten i en lampbutik nära hotellet.

kristall

Jodå. Den har till och med en enhörning som galjonsfigur. Det är som att nöjt rycka på axlarna och säga fous le camp! åt allt vad regler om gyllene snitt heter.

Hemma slutar portkoden att fungera klockan nio på kvällen och farbrorsgrannen har fått veta att nyckelbrickan fungerar till mer än att boka tvättstugan. Jag tittar längtansfullt på termometern och suckar åt ynka fem plusgrader. Det kommer att ta ett tag till innan de rosa bladen vecklas ut här hos oss i kalla norden. Men när de gör det vet jag ju att jag blir så distraherad att jag glömmer Paris. Det är också värt att väntas på.

Dagens filmeri är avklarat, jag har packat i alla fall nästan allt jag behöver och jag undrar vad jag ska äta eller inte äta för att bli av med magkatarrskänningen jag har gått med i någon vecka nu. Jaja. Arlanda, here I come. Fem föreställningar på festival, med första imorgon.

Hörs om några dagar, då. Ha det fint så länge.

Jag har precis gjort en rätt tvivelaktig resa, fysisk och mental. Jag kommer inte att tala om vart, eller varför, bara att jag också känner att jag just nu helst inte vill berätta om den för någon, inte ens av verkliga-livet-vännerna. Jag skäms lite. Men jag tänker också att den resan visar på en hel del saker om mig som jag ska ta fasta på, ta tillvara på och minnas. Den säger en del saker om mig som jag är stolt över och en del saker som jag inte är lika stolt över. Förlåt att jag är kryptisk men det här… ja, det var lite, minst sagt, märkligt.

Besluten vi tar i livet har alltid en baksida.

Jag föreställer mig livet ibland som ett enormt pussel med pyttesmå bitar. Och jag själv är en av de där bitarna. I det stora hela tar jag extremt liten plats och när jag försvinner är det bara bitarna precis runt mig, de som faktiskt sitter ihop med mig, som märker att jag är borta. Men jag har min alldeles egen form och ingen annan bit kan fylla ut min lilla plats. Den är min, unik, bär mina konturer. Och likaså, så länge jag finns kvar, har jag via bitarna som rör vid mig faktiskt förbindelser med hela pusslet. Alla bitar sitter bara ihop med sina bitar, men eftersom alla bitar sitter ihop med andra, flera bitar, har jag via dem beröring med allt. Och jag antar att det ger mig ett slags ansvar, eller ansvar kanske är fel ord. Kanske snarare att det ger mig ett slags val. Att jag kan välja att se mig som avskuren från de andra, separat, eller som del av dem, bara med några förbindelselänkar emellan.

Besluten vi tar i livet har också alltid en sida som är omöjlig att undvika. Vare sig det är den synliga framsidan, eller den andra. Jag vet fortfarande inte vilken sida det är jag ser på nu, men det kommer nog att visa sig så småningom.

Det känns lite overkligt att jag åker så snart. Förmodligen kommer det ta några dagar för mig att hinna ikapp min egen förflyttning, och så lagom till att jag begriper att ”men vad sjutton jag är ju i Paris!” så kommer det att vara dags att åka hem. Jag vet inte riktigt varför det fungerar så, men vissa synintryck och upplevelser som blir minnen är liksom starkast efteråt, inte under tiden. Man kan fundera på det. Eller man. Jag. Jag kan fundera på det. Hur det kommer sig att ibland är en upplevelse i stunden total, stark, allomfattande, för att sedan vara nästan omöjlig att minnas, medan en annan upplevelse kan kännas helt vardaglig, egal, liten, för att i minnet växa och glittra med ett ljus som själva situationen i sig inte hade. Man vet aldrig. Jag tror att det är det jag försöker säga.

De senaste dagarna har jag läst en massa och rest på det sättet. Klyschigt men sant. Böcker, bilderna och den där säregna musiken de skapar är minst lika mystiska för mig, intensiteten. Att jag får så tydliga bilder av hur människorna ser ut, jag tycker mig höra deras röster. Det är också intressant ur det egna skrivarperspektivet, att jag blir vän med mina karaktärer, ibland irriterad eller trött på dem, flera av dem har dessutom överraskat mig med att bli förvånande envetna i vilka de vill vara, vad de gör med varann och vad de säger. Det låter också klyschigt, men nu när jag har haft en skrivarpaus för att avsluta mitt tv-jobb i lugn och ro och inte bli för splittrad mellan flera olika påhittade världar, så saknar jag mina karaktärer. Jag undrar liksom lite hur de har det, om deras liv fortsätter utvecklas utan min inblandning och om vi ska komma i otakt. Den logiska sidan av mig fnyser bara åt de tankarna eftersom det är jag som ju är ursprunget till karaktärernas ”liv”. Utan mig hade de inte funnits. Men samtidigt finns det en sida av mig som säger att man kanske inte kan stoppa det man skapat när det väl har fått form. Det kanske börjar leva sitt eget liv och man kanske måste underkasta sig den rörelsen och fånga upp den, istället för att försöka styra. Att skapande, och skapelse, är ganska mystiska begrepp som jag egentligen inte vet vad de innebär, ungefär på samma sätt som man kan bevisa att hårda fysiska förnimmelser, som ett tungt ekbord, egentligen bara består av ilande snabb energi i rörelse. Gör det skillnad för förnimmelsen? Man vet aldrig. Jag tror att det är det jag försöker säga.

Böckerna jag har läst de senaste dagarna är sinsemellan väldigt olika, men alla tre är värda att nämnas. Först ut var Sara Mannheimers ”Reglerna”, som jag sett fram emot länge. Den har ett underbart, underfundigt och precist språk som passar huvudpersonen perfekt, men i sin precisa ton blir hon själv mycket diffus för mig, även om hennes värld är tydlig. Det är intressant. Det är en bok om skapande, om viljan och svårigheten att skapa, eller känna, eller leva. Sedan läste jag Ryszard Kapuscinskis ”På resa med Herodotos”, en bok om resor och berättande, om rädsla och mod, om känt och okänt och överskridande av gränser. Fascinerande. Och sist men absolut inte minst, Lionel Shrivers ”Vi måste prata om Kevin”, som jag läste ut igår. Som är den av dessa tre böcker som jag såg, kände, doftade, smärtade allra mest. Innehållet är plågsamt, plågat, hugger tag och håller fast. Det är en bok om förlust. Av många slag. Fantastisk.

Jag tycker ofta att jag är för mycket av väldigt mycket. För emotionell, för tankspridd, för organisatorisk, för intensiv, för drömsk, för rädd. Jag tycker ofta att jag är pretentiös. Men jag har lätt för att gå upp i. Älskar upplevelsen. Att ingå i den. Jag misstänker att min dramatiska ådra har med detta att göra. Och det är något jag inte hade velat vara utan. Så pretentiös eller inte – bring it on, världen. Upplevelser en masse åt folket. Jag tror att det var det jag försökte säga, ja.

Jag sitter och tittar på hotellen på listan datorn har hittat åt mig och undrar om jag faktiskt kommer att åka, kommer att vara alldeles ensam i Paris, och jag känner att det där klicket närmar sig som bestämmer att jag gör det, att jag åker iväg och är ensam någon annanstans i några dagar.

Sist jag gjorde det, reste själv, var jag i Barcelona en vecka, och det var både skrämmande och ganska överväldigande i alla intryck. Jag pratar varken spanska eller catalàn, hade aldrig varit där förut och det kändes som en spärr jag behövde komma över. Att inte vara trygg, alls. Inget sällskap. Inte mötas av någon eller ha någon annan att luta sig på när jag blev osäker. Att faktiskt vara bara jag någonstans där jag inte vet var jag är. Jag hade aldrig gjort det förut. Jag hade rest ensam, men bara till kända platser eller platser jag åtminstone kunde göra mig förstådd på. Att helt och hållet vara utan säkerhetslina är något som jag är väldigt rädd för, att inte ha kontroll skrämmer mig, och just därför insåg jag att jag behövde göra det. Barcelona var härligt och lite overkligt. Alla palmer, havet mitt i stan, konst, doftande mat, svettiga tjocka kvinnor i flipflops som osade av ett slags självklar sexighet som jag avundades där jag gick och försökte vara lite svenskt antiseptisk. Och till slut, den där känslan av lugn som infann sig även hos mig efter några dagar. När jag lyckats bemästra skillnaderna, fattat tunnelbanesystemet, hittat ”mina” platser och en egen rutin och insett att jag är den jag är oavsett vilka omgivningar jag sätter mig i. Då kände jag mig stor. Större än innan. Trots att jag fortfarande smärtsamt tydligt kände mina begränsningar.

Paris är gigantiskt jämfört med Barcelona. Men ändå inte lika skrämmande. Skrämmande på ett annat sätt, kanske. Andra slags utmaningar, minnen som dyker upp vid olika tillfällen, önskningar som aldrig uppfylldes och önskningar som uppfylldes men visade sig inte räcka till. Språket, det kvillrande, snabba, blaserade.

Jag har alltid undrat hur det känns att vara en sådan där människa som upplever sig friare av att vara någonstans där man är obekant. Jag gör inte det. Jag känner mig som allra mest fri när jag är där jag är hemma. Och det är väl just därför jag måste tvinga ut mig ibland, möta rädslan, vara osäker, för att hitta den där trygga platsen inuti som inte förändras oavsett vilket språk som talas i närbutiken.

Stockholms central är ett underbart ställe fem över tio en fredagkväll när man suttit på ett Intercitytåg i 6 timmar. Det är hemma, helt enkelt, hemma och välbekant i sitt hetsiga tempo. Och jag tycker om att åka tåg. Det är en rimlig hastighet att färdas i, man hinner se och förstå att man är på väg till skillnad från när man flugit någonstans och det känns som att man lyckades lämna själen på efterkälken och den just i tågtempo sakta men säkert ska försöka komma ikapp.

Hur som helst. Oslo i några dagar, alltså. Efter 6 timmars resa i andra riktningen i tisdags var jag på bubblande gott humör. Åkte in mot byen och det glittrade i tågfönstret.

Vackert väder, både Finingen och Systersjälen ringde och jag var väntad och välkommen. Förväntan pirrade i kroppen. Och lite melankoli, givetvis, annars skulle jag inte vara jag.

 Den Där Mannen. Denna trasselsudd av längtan och besvikelse och kärlek som inte släpper taget.

Så höll jag på att missa tåget hem i eftermiddags, eftersom Systersjälen är en mästare på att försöka hinna med lite för mycket inom lite för optimistiskt tänkta ramar. Jag sprang från bilen till perrongen och klev på med tre minuter till godo till start. Tusen takk for denne gang, ha det. Satt bredvid en Sissel som skrev en barnmusikal och framför en hel norsk damkör på väg till Stockholm. De drack vin, skrattade högt och sjöng i stämmor. I 6 timmars tågresa var det full fest vilket låter trevligare än det var. Det är faktiskt rätt tröttsamt med fylleglada sångtanter.

Och så. Centralen. Där jag inser att vad jag än känner, vad jag än drömmer, vad jag än tycker mig ha förlorat eller aldrig ens fått, så är jag hemma. Det här är min stad. Tunnelbanan, de kalla stenbänkarna, stationerna som sitter i min ryggmärg och där jag inte ens behöver titta ut genom rutan för att veta i hela kroppen när det är dags att kliva av. Drömmar är en sak. Verkligheten är en annan.

För att säga som Lauryn Hill: fantasy is what we want but reality is what we need.

Värmen är på väg tillbaka. Huskorset är på väg hem. Zazi med man och barn är på väg till poliskontoret på Kungsholmen för att skaffa nya pass. Utan någon resplan, bara fall-om-att. Jag är nog inte riktigt på väg, alls. Borde också skaffa mig ett nytt pass. Mitt går ut i juni, så jag fattar inte riktigt hur jag tänkte där med Spanien och allt. På passfotot är jag så ung, tio år är länge sedan, stora ögon och långt hår, ovetande om en hel massa och hoppfull om en massa annat. Ja, det var tider det. Jag log annorlunda då, jag hade liksom ett lagom fotoleende. Det har jag inte längre. Numera ler jag alltid stort, så stort att tandköttet syns, och minns inte riktigt hur det där andra leendet kändes. Det var mindre. Betyder det att jag är gladare numera? Eller bara äldre och fulare på kort?

Jag känner mig lite konstig. Förvirrad. Trött men glad. Och ledsen i bakgrunden, men det går faktiskt ganska bra ändå. Jag ser fram emot sommaren nu. Ser fram emot min hemmasommar med klippbad och pocketböcker och glass som får min laktoskänsliga mage att vända sig alldeles ut och in. Solkräm på känslig hy med soleksem. Stråhatt. Slitet trasselhår som jag inte klipper förrän till hösten.

Apropå klippa håret. Jag hade en frisör i flera år som jag älskade att gå till. Han var från Israel, han kallpratade inte i onödan och han klippte alltid så lagom mycket och så bra. Sedan flyttade han någonstans utomlands, men han ringde mig för att säga adjö. Det uppskattade jag efter flera år av hans varsamma fingrar mot min hårbotten och lödder och samvaro. Det kändes rätt. Efter det har jag inte lyckats hitta en frisör jag vill gå tillbaka till. Jag avverkar besviket en i taget. Sist jag klippte mig hos senaste försöket tyckte jag att jag var så tydlig med vad jag ville (och inte ville), ändå gjorde hon precis det jag hade sagt att hon inte fick, och när jag gick hem var jag så arg så att jag grät. Tror ni jag betalade i alla fall? Jajjemensan. Man har väl jante.

Ja, här sitter jag alltså, med barfotafötterna i soffan, fortfarande pollenhes och får inte ens ihop ett vettigt blogginlägg. Inte undra på att det känns som att alla är på väg någonstans utom jag.