När var jag på begravning sist? Jag minns inte. Jo, kanske, kanske att det var när Mimsans gammelväninna dog i cancer och Mimsan sjöng på begravningen, och jag följde med för att kompa henne på gitarren, kanske. Jag minns inte. Men idag var jag det i alla fall, på begravning. Och den här kommer jag att minnas.

Vad ska man säga när en människa valt att dö? Hur ska man skilja sorgen från ilskan, låta dem existera sida vid sida? Hur står man ut med tystnaden i kyrkan, bara avbruten av vuxnas tårsnörvel bredvid det livaktiga jollret från en femmånaders bebis som aldrig kommer att få lära känna sin pappa? Man kan säga som prästen gjorde, kanske. Säga att det går att förstå att en sjuk människa inte är sig själv, att sjukdomen tar över. Det går att förstå och på sikt går det att förlåta. För det som alla som kände honom har pratat om, utöver kampen med mörkret, är hjärta. Hans stora brinnande hjärta, intensitet och ambition och inte minst lojalitet. Den stora, varma lojaliteten. Utan sjukdomen skulle vi inte ha suttit där idag, svartklädda och gråtande, stirrande på en liten bebis utan pappa och hans sammanbitet sörjande mor. Utan sjukdomen skulle lojaliteten vi alla tillskrev honom aldrig ha lämnat dem. Eller oss.

Det är sista gången han är bland oss levande, tänker jag. Det är en märklig tanke, men jag tänker den flera gånger. Sista gången han är bland oss levande.

Jag tror inte på gud, men jag tror på gemenskap. Jag tror på behovet av varann när vi sörjer, behovet av ett rum där vi delar. Mumlet av röster i Fader Vår, även om jag inte läser med är det något lugnande över det. Psalmer som ingen av oss riktigt kan men försöker sjunga med i i alla fall. Jag grät hickande bredvid Småländskan, vi höll hårt i varandras hand. Efter en stund tog jag även H:s hand på min andra sida, H som grät så tröstlöst att han inte kunde sluta skaka. Och en elgitarr i kyrkan, en vacker mansröst, och texten som fick mig att krama de båda händerna i mina hårdare.

Through these fields of destruction
Baptism of fire
I’ve watched all your suffering
As the battles raged higher
And though they did hurt me so bad
In the fear and alarm
You did not desert me
My brothers in arms

Det är så svårt att förstå att någon kan vilja sluta leva. Detta liv. Detta märkliga, underliga, fantastiskt enda liv. Man är älskad. Det kanske är svårt att se ibland, eller lita på, den kärleken, men… åh, man är älskad. Ett berg av rosor på en vit kista, ett inramat foto av ett leende mot en klarblå himmel.

Jag går hem huttrande genom Stockholmsgator som börjat klä på sig vår. I köket möter han mig. En strävlen kind att luta min egen mot, en famn som tar emot, en färdigkokad kopp te. Mina tårar mot hans axel, hans händer mot min rygg. Och jag känner så starkt att tryggheten och friden finns hos oss levande, hos oss människor, ingen annan diffus stans. Den finns här, hos oss, i kök, händer, kinder och te. I kärlek.

på väggen står det sprayat

YOU ARE NOT ALONE

YOU GOT YOURSELF

fåglarna sjunger så att jag tror att hjärtat ska brista, eller lyfta, vilket som helst av dem. äntligen droppar det lite från grannens balkong ner på min.

Det är torr trötthet i hennes röst och ömheten spränger i mig, jag vill säga något medkännande utan att veta vad det finns att säga annat än åh nej, nej, det finns inget annat så jag säger det, och hon lägger till ja, faan. Vi är tysta en stund, min kära lilla tuffa Mimsa, det spränger av ömhet i mitt bröst för henne, och snabbt är hon modig igen och pratar om annat och skrattar lite, vi skrattar tillsammans även om vi har en fond av hisnande tyngd bakom.

När vi har lagt på tänder jag ett ljus för barnet som inte fick bli.

Regn mot grått. Mörkret runt hörnet. Jag känner att det är på väg nu, jag minns ju att det är så här det känns. Jag vet att det kommer, att det tröttar, att det kyler oss djupt in i märgen och att vi kommer att behöva skratta det rätt upp i ansiktet många gånger innan det lättar igen. Var och en av oss har sina egna trick, utanför går människor med paraplyer som håller dem hjälpligt torra, katter kurar under parkerade bilars framdäck och jag lyssnar på Rachael Yamagata och tänker att bergen på något sätt alltid klarar sig, att de står grå och tunga kvar tills de återigen omsluts av ljusgröna slöjor. Jag tänker att det alltid kommer att finnas saker som tynger, att det är del av det hela, av helheten, periodiciteten. Jag önskar att den inte behövdes, tyngden, men den gör kanske det. Jag vet inte, jag har ju inte överblick, men det brinner ett ljus hos mig. En liten låga för barnet som inte fick bli, och för förhoppningen om dess syskon i min väninnas famn.

I brevlådan i morse: en avi om paket att hämta ut. Som avsändare står den lilla staden där jag vuxit upp, vilket får mig att inse att det måste vara min mamma som har skickat mig något.

Jag går ner till postutlämningen och får ett ganska litet, lätt och mjukt paket. Från mamma, det stämmer. Jag öppnar det inte med en gång, går till kvartersbutiken och handlar lite mat först. Lägger paketet längst ner i påsen, går hem, packar upp varorna, och till slut sätter jag mig vid köksbordet och öppnar paketet. Det är något mjukt svart, jag vecklar ut det, det är en virkad sjal i bomullsgarn. Och ett litet brev. Där står det:

Kära Suziluz. Jag funderade på vad jag skulle ge dig i födelsedagspresent och så virkade jag den här, fast jag vet ju inte om du alls kommer att tycka om den, om inte kanske du kan använda den i någon roll där du ska spela gammal tant, men bara så att du vet så är bomullen ekologisk och jag skickar med lappen så att du vet i vilken temperatur den ska tvättas. När du får den kan du väl höra av dig så att jag vet om allt är som det ska eftersom du kanske inte tycker om att den är svart men jag tycker att det passar till alla andra färger. Mycket kärlek och kramar och pussar från din mamma. Hej då.

Och så ligger det med ett kort med en födelsedagshälsning på, trots att jag inte fyller år förrän i mitten av juli. Lilla mamma.

Jag lägger sjalen över axlarna. Den är vacker. Det mjuka garnet vilar lent över gamla skrapsår och jag sväljer några gånger. Hon försöker, hon försöker faktiskt. Och det går ju framåt med tanke på att hon inte ens gratulerade mig på min trettioårsdag, varken med närvaro eller present eller ens ett telefonsamtal. Det här är stort för att vara hon, även om det är en månad för tidigt.

Jag ringer henne. Hon blir jätteglad när jag säger att jag tycker väldigt mycket om sjalen och att jag kommer att kunna använda den mycket i sommar ovanpå klänningar. När jag frågar varför hon skickar den redan nu säger hon att det är bättre att vara för tidigt än för sent ute. Vi pratar lite om vädret och hennes höga blodtryck och annat smått och gott och sedan berättar jag att jag ska sluta gå hos terapeuten nu till sommaren. Hon säger lyckligt att det måste betyda att jag är frisk och även om det är ett lite udda sätt att uttrycka sig ligger det väl kanske något i det. Det blir en liten paus.

Plötsligt säger mamma att hon har läst i Allers om en kvinna som flydde till Frankrike för att hennes man slog henne och sedan utbildade hon sig till terapeut som nu jobbade med andra våldsutsatta kvinnor. Hon säger att hon kände igen sig så mycket i den där kvinnan, utom att hon ju aldrig flydde. Jag är tyst medan hon säger att hon känner igen beskrivningen av känslan att det inte fanns någonstans att ta vägen, vad skulle man göra med barnen, och beskrivningen av att bli psykologiskt nedbruten tills man tror att man förtjänar det som händer. Jag säger att jag förstår och undrar om det här är så nära hon någonsin kommer att komma ett försök till ursäkt. Jag förstår faktiskt, mamma, jag gör det. Och jag tror att jag kan förlåta dig även om du aldrig ber om ursäkt. Du försöker, jag ser ju det. Du försöker.

För barnet i mig är det för sent. Det blev för sent för länge, länge sedan. Men det vuxna jaget lägger sjalen över axlarna och försöker se framsteget. Försöker se att denna sjuttiotvååriga dam försöker göra det hon kan för att närma sig sin vuxna dotter på något sätt. Försöker vara någon slags mamma nu, i alla fall. Sjalen är mjuk och virkad av ekologiskt garn.

 

 sjalen

Så kom den då. Dagen jag har varit lite rädd för eftersom jag inte visste hur det skulle bli. Militären ringde på hitvägen och det var skönt. Vi erkände bägge att vi haft en del ångest inför dagens träff. Jag var glad över att hon var den som kom fram först av de gamla vännerna.

Idag har vi tagit vårt slags farväl av Lång.

Militären med bebis, BB och Juice har varit här hos mig sedan lunch och vi har ätit och skrattat och pratat och berättat om allt möjligt. Pratat om våra liv, nu och då. Minnen. BB hade med sig två gamla fotoalbum, från 94 och 95. Vi är så unga. Lång har tandställning. Studentbal. Grillfest. Någons sommarstuga. Vi ser ut som hej-kom-och-hjälp. Vi skrattar så tårarna sprutar åt våra frisyrer, glasögon och moderiktiga outfits. Jag tar fram min fotobunt från samma tid och vi bläddrar igenom bilderna. På en av dem är vi på någon klubb och Lång skålar mot kameran. Vi ställer gemensamt upp bilden så att den står som den femte udden i stjärnan. Hon skålar mot oss. Lång må vara hur död hon vill, idag har hon varit väldigt närvarande.

BB har med sig dödsannonserna från tidningarna i Långs stad där i norr och vi läser dem under tystnad. Vi pratar om besvikelsen och ilskan över att ha blivit fråntagna rätten att säga adjö, att vara med på begravningen. Kommer överens om att ingen kan ta ifrån oss sorgen. Eller att Lång varit viktig för oss alla på varsitt sätt. Sedan berättar vi om sista gången vi träffade henne, var och en i taget. Berättar annat vi minns, också om varann. Är ärliga. Frågar. Pratar om det som är viktigt, om att Långs död fått oss att fundera på precis det, vad vi faktiskt vill i stället för vad vi tycker att vi borde, att vi kanske skulle låta viljan styra mer. Följa själen dit den vill.

Vi är så olika, vi fyra, men ett har vi gemensamt och det är att vi har förlorat någon som betytt mycket en gång i tiden. Vi har tagit de första vuxenkliven tillsammans med en som inte längre finns. Och det gör oss medvetna om att vi har tagit de där första vuxenkliven med varann. Vi ler åt de där rundkindade tonåringarna vi var en gång, samtidigt som vi ser på varann där vi står idag och tycker att vi är oss lika. En och annan rynka finns där nu men jag tycker att det klär oss att bli äldre. Vi pratar om männen i våra liv, Militären och BB har barn, vi pratar om våra jobb. På ett sätt känns det lite skrattretande, som att någon när som helst skulle kunna spräcka vuxenbubblan och avslöja de där tonåringarna i formlösa t-shirtar.

Vi kommer överens om att försöka ses snart igen.

Nu har de gått. Militären skickar ett sms om att hon och bebisen är säkert hemma. BB och Juice passar på att gå ut när de för en gångs skull är i Stockholm. Jag sitter kvar hemma i soffan med en bit mjölkchoklad och en kopp te. Bredvid skålar Lång mot mig med ett brett tandställningsleende.

Den Där Mannens far dog i natt. Och Den Där Mannen hörde av sig till mig. Liksom jag spontant ringde honom när jag fick veta att Lång var sjuk, och att Lång hade dött. Jag vet inte hur jag ska kategorisera den här relationen, jag älskar honom men kan inte vara tillsammans med honom av uppenbara skäl, jag vet inte vad vi skulle kalla varann om någon frågar, jag vet bara att när det kniper till finns vi med i varandras sinnesvärld som en man söker. Det är komplicerat att leva med det. Förmodligen för oss båda.

Jag önskar att ADBVOA-institutet var verklighet, att det kunde ges ut en bok som hette just Allt Du Behöver Veta Om Allting, och att den var på allvar. Att det faktiskt fanns svar på allt man behövde veta om allt någonstans, gärna indexerat i register så att det var lätt att hitta också, och att man inte skulle behöva gå runt och fundera och undra så mycket vad saker och ting ska tjäna till. Vad man ska göra av sin känsla eller sin rädsla eller glädje. Att det fanns ett svar.

Så märkligt det är. På några dagar har jag både förlorat en gammal vän och fått en ny.

Systersjälens vän, Camus, som är på besök i stan, är numera min vän också. Vi är lika på ett ganska grundläggande plan, fann varandra nästan löjligt snabbt och jag tycker väldigt mycket om henne redan. Jag tror att man kan sammanfatta det med den berömda meningen ”this is the beginning of a beautiful friendship”. Det är fint. Och kanske att det blir ännu finare av den smärtsamma påminnelsen att människor kommer och försvinner ur ens liv. Att man får vara tacksam för äkta kontakt, för samvaro och känsla. Den finns här och nu, vad som händer i morgon vet vi inte. Jag är glad för henne. Camus.

Lång begravs nästa vecka och jag har svidit hela helgen över gamla minnesbilder. Oss sittande vid hennes föräldrars runda köksbord, drickande te. Oss på det där caféet i Norrköping dit vi gick på de skoltimmar vi skolkade från, överlägsna som satan eftersom vi visste att vi ändå skulle skriva toppbetyg på proven, så varför vara i skolan? Oss drickande rödvin ur karaff. Det var Lång som lärde mig hälla upp rödvin på karaff för att luftas. Hon var ganska sofistikerad redan som artonåring, till skillnad från mig. Och så bilden som till slut fick mig att gråta ordentligt – oss sittande på mitt hotellrum i höstas när jag var på turné i hennes stad. Det var första gången på flera år som vi pratade mer på riktigt om våra liv, och en hel del saker var förändrade. Vår vänskap hade runnit ut i sanden några år efter gymnasiet, det fanns en slags syrlighet oss emellan som jag nu i efterhand tror berodde på sårade känslor och som genomsyrade den sporadiska kontakten vi höll. Det var på hennes initiativ vi träffades i höstas och det blev ett bra möte. Jag tyckte att det var början på något nytt, upplevde att vi för första gången möttes som vuxna, efter att våra liv spretat isär ordentligt. Som att vi såg varann med vuxenblick och respekterade våra olikheter, svårigheter och glädjeämnen. Jag kunde känna att vi inte kände varandra så bra längre men att det inte gjorde så mycket. Att det fanns en ny acceptans av de människor vi blivit. Ett lugn. Och jag är glad för det mötet nu när det inte blev början på något nytt, som jag trodde, utan slutet på något gammalt.

Igår kväll bjöd jag Camus på middag hos mig. Jag lagade en god risotto med svamp och sparris och hällde upp en flaska rödvin. På karaff. Och vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Livet går vidare, som det ju förvånande nog alltid verkar göra.

Igår fick jag veta att Lång och hennes man inte vill att vi kommer på besök. Det är för jobbigt. Hon mår för dåligt och det blir för ansträngande för dem att ha folk där. Hennes mans röst. Luftig och skör och trött. Militärens röst, våra suckar som blandar sig i varandra, hennes bebis som skriker av liv och framtid. Och att vi nu vet att vi inte kommer att resa någonstans alls utom till en begravning om några veckor. Läkarna har gett Lång ungefär fyra till att leva. Fyra veckor. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns att veta, samtidigt som jag inte någonsin vill veta hur det känns.

Den Där Mannen ringde. Jag grät och han lyssnade, höll i mig via telefonlinjen. När vi lagt på var jag både lättare till sinnes och tyngre. Jag älskar att han kliver in på det här viset, att han visar omsorg i min sorg. Samtidigt påminner han mig om en annan förlust, om den slängda drömmen om oss och det liv vi hade kunnat leva. Att han visar sig vara en klippa i kris gör inte den förlusten mindre, tvärtom.

Jag rasslar rastlöst omkring på stan. Har ett bra jobbmöte med Teaterkvinnan som lugnar lite. Hon vet vad hon vill med både föreställningen och mig, och det gör att jag andas lättare, andas ut. Jag möter upp Bästisen, vi går ner till Södertappen för att ge blod och jag får veta att det kanske inte är tillrådligt så länge jag går hos kinesiologen, kinesiologer verkar inte omfattas av socialstyrelsens legitimation och ses då som en risk för blodförgiftning, men de tar några provrör. Jag sitter med besvikelse medan Bästisen ger blod och sedan dricker vi kaffe på ett folktomt fik som känns som att vi har en privat lounge med silvertapeter. Jag får en burk hemkokt lingonsylt och en påse te med blåbär-vanilj-och-myntasmak av henne. Hon tar kort på mig och jag tar kort på henne, med mobilkameran. Hon har en egen mapp i datorn som heter Suziluz på fik. Jag lyckas knäppa en bild av henne där det verkligen syns hur vacker hon är. Det kommer ett sms från Den Där Mannen som undrar hur jag mår. Jag fotar mitt nålstungna armveck och skickar honom ett mms där jag skriver att jag kommer att överleva.

Jag kommer att överleva.

Jag avslutar kvällen med att ta en öl med Peji, vi både pratar allvar och skrattar så att jag får ont i magen. En man sitter på en högljutt gnisslande pall vid bardisken och varje gång han rör sig lite skrattar vi igen, bygger upp en plan om hur vi ska misshandla gubben med den gnisslande barstolen för att sedan vråla ”skyll dig själv gubbjävel!!” innan vi åker fast och försvarar oss i rätten med att vi är frilansande skådisar, som att det skulle förklara allt. Det är en fin kväll. Vi promenerar genom kvällen mot tunnelbanan och pratar om känslan av att vara behövd, göra skillnad, sätta spår.

I natt drömde jag att jag köpte en mycket liten bok. Pappret var skört och grådaskigt, som ett sådant där ritblock av dålig kvalitet jag hade som barn, som inte kunde suddas på utan att gå sönder. På varje sida stod det bara en mening med pyttesmå bokstäver. Som vaken minns jag inte ett ord, bara att jag tyckte att det var vackert, och på något sätt hanterbart att det var så lite i taget att förhålla sig till.

Igår kväll grät jag för att min stavmixer gick sönder.

Jag har en känsla av att jag kanske inte blir så mycket gladare av att köpa en ny, men jag ska väl göra det i alla fall. Det är lite för mycket nu som inte är så bra som det skulle kunna vara.

Men det är första september så nu måste vi väl erkänna att det är höst på riktigt och igår kväll när jag var ute och sprang i mina nya mjukisbrallor var det vackert ute, ljust, svalt, luften var hög och spritsig och jag sprang oväntat lätt och andades lika oväntat lätt. Sedan kom jag hem och tänkte mixa litegrann och så gick allt sönder och jag grät.

Idag är det en mening jag inte minns var jag läst som upprepas i mitt huvud, om och om igen.

en gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan

Har tvättstugan och försöker både laga mat och städa samtidigt för att inte ha några ursäkter att inte jobba imorgon. Hela morgondagen MÅSTE ägnas åt arbete, eftersom det i början av veckan ska has möte med Teaterkvinnan om jobbet som börjar i slutet av veckan, och jag måste gå igenom allt materialet ordentligt så att jag har något vettigt att komma med, åtminstone en fråga eller två. Jag har planerat dagen för att inte komma undan med min egen lathet.

Fram tills för lite sedan verkade det viktigt. Och det är det fortfarande, på sitt sätt. Men för lite sedan fick jag ett mail igen, fick veta att Lång har skickats hem från sjukhuset. Specialisterna kan inte göra mer för henne, planerna på operation är nerlagda. Nu kommer det sjuksköterskor hem till henne varje dag och ser till att hon har vad hon behöver. Jag antar att det betyder att hon får smärtstillande. Och jag antar att det betyder att hon kommer att dö. Kanske ganska snart. Hon ber om ursäkt i mailet för att hon inte hört av sig tidigare, men hon är så trött.

När jag fick veta det här gjorde jag exakt samma sak som sist – jag pratade med Militären och vi sade samma sak som sist – vi måste hälsa på henne. På fredag. Eller fredag veckan efter. Vi hade båda orden ”innan det är för sent” hängande framför läpparna. Sedan mailade jag Lång och frågade om hon orkar och vill ha oss på besök, för hon måste säga ifrån om inte. Vi är redan på väg. Vi vill åka. Samtidigt måste jag fråga, för jag vet inte hur hon ställer sig till att träffa oss nu, som det är. Och jag vet inte själv vad jag tänker och känner om allt det här. Det är helt omöjligt att greppa.

När jag pratat med Militären och mailat Lång förvånade jag mig själv med att skicka ett meddelande till Den Där Mannen. Jag berättade vad som hänt. Och underligt nog kunde jag plötsligt formulera det till honom, det där jag inte visste innan jag skrev det, nämligen: ”jag är så ledsen. Och lite rädd för vad det är jag kommer att få se.” Jag är rädd. Herregud. Jag är rädd. Och han tog emot den rädslan och ringde mig, vilket också förvånade mig. Han tog faktiskt emot. Lyssnade, svarade, fanns där. En oväntad tröst.

Jag kommer inte att vara ensam ikväll, vilket jag är glad över. Om ett par timmar kommer jag att ha städat klart och tvätten vara torr och då kommer Fideli hit. Jag lagar massor av mat till oss. Alldeles för mycket för två men jag behöver det på något vis. Det doftar gott i hela min lägenhet av rostade paprikor, vitlök, chili, oregano och aubergine. Jag känner mycket intensivt att jag lever och hur glad jag är över att jag gör det, känner hur jag njuter av att min kropp är stark och fungerar. Det kanske är orättvist att tänka så när någon jag har varit barn med ska dö, men det kanske också bara är verkligheten. Det är bara så det är.

Ärligt talat tycker jag att verkligheten är ganska tråkig. Att vardagen är lite för grå. Att det är lättare att se framtiden an med fantasifulla färger än med realistiska, för jag blir lätt ledsen annars. Det är så mycket som är så prosaiskt. Och då har jag ju ändå ett liv jag inte hade velat byta bort. Jag jobbar med det jag vill, omger mig med människor jag tycker om, kan unna mig ett hotellrum på Rue Reuilly. Men jag har en liten underlig längtansbubbla till själ som helst vill strö glitter över det faktum att livet faktiskt bara är som det är.

Just nu är jag ganska hård mot mig själv på ett sätt som jag inte vet om det är motiverat. Jag håller på och talar om för mig själv med sträng röst att jag måste sluta leva i fantasierna och börja acceptera verkligheten för vad den är. Jag vet inte riktigt varför den där rösten är så sträng. Jag vet inte riktigt vem den tillhör ens. Jag vet bara att jag gör så gott jag kan för att stänga den ute, få fortsätta skratta, fortsätta hoppas, fortsätta tro på att det goda kommer om man förväntar sig det. Fortsätta tro att det väntar något runt hörnet som jag vill möta. Att det snart är dags.

jag vill inte acceptera att drömmar är drömmar och verkligheten något annat, jag vill inte att sanningen ska vara att fåglarna är grå på ryggen också, jag vill att man ska se dem högt där uppe mot det overkliga, svävande, och känna att sanningen är att fjädrarna darrar av guld och lapis lazuli, att vindarna är varma och bär, att det alltid bryter igenom en stråle sol som får regndropparna att förvandlas till prismor som glittrande fastnar i ditt hår och kanske i mitt också

Jag orkar inte med den grå sanningen att jag väntar på någonting som aldrig kommer att hända, att det redan är vad det blir och att det är det här som är allt. Jag måste få tro att det händer, att livet kommer att drabba mig en vacker dag.

jag är ett barn i alldeles för stora kläder och läppstift utanför konturerna

Esbjörn Svensson är död.

Det enda jag kan säga om det är att det var alldeles för tidigt. Det fanns så mycket mer musik kvar att skrivas och spelas. Men stort tack för den som hanns med, och dessutom tack för berömmet för mitt a-capella-arr för två röster på det där bröllopet. Att just du tyckte att det var snyggt och dessutom sade det betydde världen.

Esbjörn Svensson är död. Let the mourners come.

Igår drabbades jag av stora städmanin. Det är ju lite tacksamt när det händer, för det blir verkligen fantastiskt rent. Jag gnider lister och torkar ovanpå hyllor och städar på ett sådant där jag-skurar-med-rotborste-och-såpa-sätt som känns lite förlegat i våra tider med sprayer hit och dit, men som onekligen fungerar. Nu sitter jag i en skinande ren lägenhet och känner att jag är lite ängslig i magen. Det slår nämligen aldrig fel, städmanin drabbar ofta för att det är någonting jag inte vill tänka på. Medan jag far runt och fejar som en galning orkar jag inte fundera så mycket. Nu däremot finns inte mycket kvar att torka av och då kryper tankarna fram igen.

Jag kastar bort mitt hjärta på en dåre som inte vill ha det.

Jag är väldigt trött på det. Samtidigt har jag ingen aning om hur man gör det lättare. Som jag uttryckte det till min vän Komikern: man visste inte vad det var man drömde om som barn. Att få bli så här vettlöst förälskad som jag blev, det är ingen lek. Det finns ett skäl till att man kallar det vettlöst, det finns ingen rimlig tanke i det. Det är bara galenskap att fortsätta älska någon som inte tar emot, och ändå kan jag inte hejda det. Det är för jävligt. Och det jävligaste är ju att det fortfarande finns en plats i mig som blir alldeles varm och lycklig och lugn av att tänka på den där dåren. Det känns så förrädiskt rätt. Som att det fanns en tanke med det, en plan. Tyvärr. Hur kommer man loss från det? Från sin egen känsla, när man utåt sett har gjort allt man kan för att få slut på galenskapen?

Fideli berättade för mig om en kvinna hon känner som fortfarande, sisådär 25 år efter skilsmässan, väntar på att hennes före detta ska komma tillbaka till henne. Trots att han sedan ungefär hälften av dessa år är omgift med en kvinna han passar mycket bättre ihop med och det inte finns någon som helst indikation på att han lider av samma sentimentalitet. Hon lever så ensam, med en relation som bara existerar i henne och ingen annan stans.

Är det jag om tjugotre år?

Herregud. Det gör för ont. Jag måste putsa något. Jag har kvar fönstren.

 

Nu har de hittat ”en kropp”, men de har ännu ”ingen identifiering”.

Och i morgontidningen ser man Englas mammas rygg efter beskedet att hennes dotter inte längre är i livet. Jag undrar om det är så grymt att det är hon som ska stå för den där identifieringen, jag hoppas att det finns andra sätt, jag hoppas att det är som på tv och att de kan använda tandläkarbilder eller något. För den där ryggen, den orkar inte, den måste få fatta först att den är tvungen att ge upp, tvungen att förstå och begrava och tvungen att sörja och leva vidare utan. Det är inte klokt.

I artikeln läser jag att 42-åringen har dömts för en rad vålds- och sexbrott och att han brutit ihop vid förhöret. Hans advokat sade ”han orkade helt enkelt inte längre, han har ju gått och burit på detta i åtta år”. Och jag tänker orkade? Åtta år? Han har för bara lite sedan fått syn på en tioårig flicka på cykel på väg hem från fotbollsträningen och orkat ta med henne någonstans, göra gud vet vad med henne, döda henne och sedan orkat åka hem till sitt och fortsätta leva, han orkade hävda att han var oskyldig när en glad typ med ny kamera visade på att han funnits i närheten, och det som får honom att bryta ihop är inte ens att han alldeles nyligen har tagit livet av ett barn utan att han har ”burit på detta i åtta år”? Innan dessa åtta år fanns det andra som han har försökt våldta, för att han var ”sugen på något sexuellt”. Han har nämnts i samband med två andra mördade kvinnor, ett mord är från 1994. Så det är ju tur att hans samvete åtminstone hann ifatt honom när han ställdes inför bevisning i form av DNA. Skönt att det finns något han ”inte orkar”.

Jag sitter och tittar ut genom fönstret, där ute leker dagisbarnen för fullt i sina smutsiga overaller. Solen skiner och syrénbuskarna har ljusgrön slöjdräkt. Det är inte rättvist att världen kan vara så vacker och så vidrig alldeles samtidigt. Och jag vill inte ens tänka på hur världen ter sig idag utanför Carina Höglunds fönster, hur en värld ser ut när ens tioåriga dotter aldrig mer kommer att komma hem från fotbollsträningen.

Morgonen efter, fylld av Ane Brun och den lilla extra lyckan av att just Martin Hederos spelade med henne igår kväll, Martin Hederos som jag viskade till Sociologen mellan två låtar att jag lätt skulle kunna tänka mig att vara ihop med enbart baserat på att han är så helt otroligt bra, jag kallade honom jazzhands och bakom mina ögon glimtade det till en snabb fantasibild som direkt ur en fransk film hur jag skulle sitta uppkrupen i fönstersmygen och dricka kaffe medan Martin kutryggigt spelade något melankoliskt och skirt på flygeln vi har hemma i vår förövrigt ljusa och öppna lägenhet som består av kärlek och kaffe och musik och konst, sedan började nästa låt och Ane sjöng och jag grät lite och sjöng med fast mest inuti för jag ville inte missa en ton. Musiken, musiken, det finns inget som går så direkt i hjärtat på mig, jag gråter och skrattar och är alldeles mjuk och ömtålig inuti och lite porös och mycket tacksam för plötsligt är vi fler som är konstiga och ensamma och inte vet hur det där med kärlek ska gå till, och jag förbryllas av hur Ane lyckas formulera saker som ”cause I know you now I know when you’ll start running, it’s when your dark brown eyes turn black and I won’t let them suck you in” när jag själv har sådana svårigheter med att få ur mig dem så att folk förstår, så att jag själv förstår, men när hon sjunger det förstår jag och alla andra utan problem och allt är så tydligt även om det är svårt. Och efteråt dricker jag och Sociologen som också har gråtit lite varsin kopp te på en krog där andra dricker öl och pratar om att det är helt otroligt hur musik kan få en att komma ihåg vad som är det viktiga, vilka känslor det är man behöver få känna och vad det är man glömmer bort att man behöver när livet bara rusar på och jag säger det till mig själv, igen, att så var det ja, det är ju det som är det stora med musiken, med konsten, den påminner oss om det som är viktigt och svårt.

Och så morgonen efter och jag går till terapeuten och försöker förklara mitt eget svåra och det går väl ganska bra och när timmen är över går jag därifrån och går stilla gråtande nerför tunnelbanetrappan och jag ser ju att folk tittar men låt dem titta då, jag gråter bara lite och det är väl inte så farligt, ni gråter väl också ibland även om ni inte gör det i tunnelbanetrappan, och jag ska bara hem och jag orkar inte försöka sätta på mig det duktiga integråtaransiktet när det faktiskt är skönt att få det ur sig. Jag sitter på tunnelbanan och det droppar tårar ner i halsduken och när jag kliver upp ur tunnlarna hemma slår en strimma sol igenom den gråtjocka molnmassan och det är bilden av varmt en liten stund. Och jag marinerar cocktailtomater i olivolja och honung och salt och örter och ställer in dem att bakas långsamt i ugnen och det är ännu en alldeles vanlig dag bara, en alldeles vanlig dag med musik i öronen och hjärtat och en gammal sorg som inte vill värka ut, men näsan är ovanför ytan och solen slår igenom ibland och det går. Det går.

Det är det här som är livet. Det är det här. Det är det här som är liv.