Teater och terapi. Idag är en sån dag när jag har varit jättebra på mitt jobb och mindre bra på mitt liv.

drömmen är att tanken och känslan ska vara tillsammans, bredvid och i varann, ett flöde av liv och enkelhet oavsett vilket, att det som är ljus och det som är mörker bägge kan få vara det de är och flyta in i varann utan att det känns farligt, bara naturligt, att acceptera att man inte kan konservera lyckan och därför sluta sträva efter att göra det, att acceptera att den enda verkliga förutsättningen är ett ständigt flytande, en ny form, en ständig förändring, och att det finns en trygghet också i det obeständiga

det är inte farligt

förändringen är inte farlig

den är bara något annat men den är lika mycket något som det man vill konservera

Jag önskar att jag var mindre rädd.

Jag har precis gjort en rätt tvivelaktig resa, fysisk och mental. Jag kommer inte att tala om vart, eller varför, bara att jag också känner att jag just nu helst inte vill berätta om den för någon, inte ens av verkliga-livet-vännerna. Jag skäms lite. Men jag tänker också att den resan visar på en hel del saker om mig som jag ska ta fasta på, ta tillvara på och minnas. Den säger en del saker om mig som jag är stolt över och en del saker som jag inte är lika stolt över. Förlåt att jag är kryptisk men det här… ja, det var lite, minst sagt, märkligt.

Besluten vi tar i livet har alltid en baksida.

Jag föreställer mig livet ibland som ett enormt pussel med pyttesmå bitar. Och jag själv är en av de där bitarna. I det stora hela tar jag extremt liten plats och när jag försvinner är det bara bitarna precis runt mig, de som faktiskt sitter ihop med mig, som märker att jag är borta. Men jag har min alldeles egen form och ingen annan bit kan fylla ut min lilla plats. Den är min, unik, bär mina konturer. Och likaså, så länge jag finns kvar, har jag via bitarna som rör vid mig faktiskt förbindelser med hela pusslet. Alla bitar sitter bara ihop med sina bitar, men eftersom alla bitar sitter ihop med andra, flera bitar, har jag via dem beröring med allt. Och jag antar att det ger mig ett slags ansvar, eller ansvar kanske är fel ord. Kanske snarare att det ger mig ett slags val. Att jag kan välja att se mig som avskuren från de andra, separat, eller som del av dem, bara med några förbindelselänkar emellan.

Besluten vi tar i livet har också alltid en sida som är omöjlig att undvika. Vare sig det är den synliga framsidan, eller den andra. Jag vet fortfarande inte vilken sida det är jag ser på nu, men det kommer nog att visa sig så småningom.

Idag har det äntligen stått fullständigt klart för mig varifrån mitt jobb-motstånd har kommit.

Svaret är mycket enkelt.

Från det här jobbet.

Jag har verkligen försökt, idag. Läst igenom det som behöver läsas igenom och tittat på föreställnings-dvd:n. Det hjälpte inte ett dugg. Jag är faktiskt exakt lika förvirrad nu som innan, om inte mer. Den här föreställningen är inte möjlig för mig att förbereda på det sättet. Jag kan inte hitta de svar jag behöver i materialet. Jag måste jobba, på golvet, med kollegorna, inte i mitt huvud, innan, det kommer inte att hjälpa. Det enda jag kan göra innan är att lära mig texten. Det kanske kommer att bli skitjobbigt på plats eftersom vi har så lite tid. När jag accepterat att detta var ett faktum och inte min lathet som vann kampen blev jag plötsligt lugn. Eller, lugnare. Lugn nog att känna efter hur jag har det.

Igår gnällde min mage tidernas längsta gnäll-ljud, som en ledsen fiolton, efter att Fideli och jag ätit. Det gör fortfarande ont idag. Jag känner mig rastlös, har köpt ett par nya röda mjukisbrallor att träna i, jag vill röra på mig. Jag tror fortfarande att jag ska börja springa regelbundet igen. (Å, denna uppriktiga naivitet.) Boken jag läser nu, ”extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran Foer får mig hela tiden att svälja ner en liten krampklump av gråt. Den är så fin, så fantasifull, så sorglig och så säregen. Jag har försökt läsa väldigt lite i taget för att den ska räcka länge men nu är det bara fem sidor kvar. Jag tänker på Lång utan att riktigt kunna tänka på Lång, tänker mer på den Lång jag kände när vi var sexton, den Lång jag som underårig smet in på krogen och drack fantasifulla drinkar med, eller som jag drack baljor av kaffe med för att orka plugga till matte- eller fysikproven hela nätterna. Det gör ont att tänka på henne så samtidigt som det får mig att le. Och jag sätter på musik för att inte vara ensam med mina tankar. Ni får också vara med och lyssna om ni vill.

Så, The New Pornographers med låten Challengers. Sångerskan, Neko Case, är en av mina absoluta favoriter.

Tji-hoo, nittonde maj! Vilken dag, vilket liv! Idag får Låtsasbrorsan besked från rätten i vårdnadstvisten, någonstans här i stan springer Den Där Mannen omkring och surar för att jag gav honom svar på mail som nog inte var vad han ville ha, eftersom han inte har svarat på det, solen skiner för första dagen på länge känns det som och jag måste ut och promenera så att jag blir av med rastlösheten i kroppen innan jag går till min terapeut. Tack käre gode gud för terapeuten idag, annars hade det nog kunnat landa i en implosion. Ett svart hål i det säregna kosmos som är min lägenhet.

En kopp kaffe på detta och det är livet på en pinne.

Jag är enormt ofokuserad. I ett enda rejält mischmasch i huvudet brottas bokfakta och den röda tråden jag inte får trassla till med repliker till nya jobbet där jag verkligen gillar regissören och dessutom någon slags tankar på Skottland och vad nu allt det ska innebära. Ovanpå det har jag lovat hjälpa Låtsasbrorsan som fyller år att laga mat till hans fest och har snokat igenom stora receptsamlingen, samt skrivit inköpslista och mailat över recepten till honom. Jag får massor gjort men jag har ingen aning om vad jag gör eller hur det går till. Autopiloten har kickat in.

Musiken i stereon går på repeat. Jag lyssnar inte trots att jag hör. I natt drömde jag att någon jag älskar var iskall i kroppen och jag försökte hjälplöst värma upp honom, han låg som en isbit i mina armar med huvudet mot mitt bröst. Han kysste mig först, innan han lade sig hos mig och hans kyla började sprida sig in i min kropp. Gud, så kall han var. Jag vaknade illa till mods, kanske lite rädd. Vaknade till en sommardag i maj där fåglarna sjunger som galna, som vore det sista chansen, och jag läser i tidningen att några killar tog årets första dopp igår. Musiken i stereon går på repeat, jag lyssnar och plötsligt hör jag. I sense a runner in the garden although my judgement’s known to fail.

Hur kan världen vara så overklig samtidigt som den är så svindlande konkret?

Igår drabbades jag av stora städmanin. Det är ju lite tacksamt när det händer, för det blir verkligen fantastiskt rent. Jag gnider lister och torkar ovanpå hyllor och städar på ett sådant där jag-skurar-med-rotborste-och-såpa-sätt som känns lite förlegat i våra tider med sprayer hit och dit, men som onekligen fungerar. Nu sitter jag i en skinande ren lägenhet och känner att jag är lite ängslig i magen. Det slår nämligen aldrig fel, städmanin drabbar ofta för att det är någonting jag inte vill tänka på. Medan jag far runt och fejar som en galning orkar jag inte fundera så mycket. Nu däremot finns inte mycket kvar att torka av och då kryper tankarna fram igen.

Jag kastar bort mitt hjärta på en dåre som inte vill ha det.

Jag är väldigt trött på det. Samtidigt har jag ingen aning om hur man gör det lättare. Som jag uttryckte det till min vän Komikern: man visste inte vad det var man drömde om som barn. Att få bli så här vettlöst förälskad som jag blev, det är ingen lek. Det finns ett skäl till att man kallar det vettlöst, det finns ingen rimlig tanke i det. Det är bara galenskap att fortsätta älska någon som inte tar emot, och ändå kan jag inte hejda det. Det är för jävligt. Och det jävligaste är ju att det fortfarande finns en plats i mig som blir alldeles varm och lycklig och lugn av att tänka på den där dåren. Det känns så förrädiskt rätt. Som att det fanns en tanke med det, en plan. Tyvärr. Hur kommer man loss från det? Från sin egen känsla, när man utåt sett har gjort allt man kan för att få slut på galenskapen?

Fideli berättade för mig om en kvinna hon känner som fortfarande, sisådär 25 år efter skilsmässan, väntar på att hennes före detta ska komma tillbaka till henne. Trots att han sedan ungefär hälften av dessa år är omgift med en kvinna han passar mycket bättre ihop med och det inte finns någon som helst indikation på att han lider av samma sentimentalitet. Hon lever så ensam, med en relation som bara existerar i henne och ingen annan stans.

Är det jag om tjugotre år?

Herregud. Det gör för ont. Jag måste putsa något. Jag har kvar fönstren.

 

I ett par dagar nu har det varit högvarv i hjärnan. Eftersom jag är en ganska praktiskt lagd naturromantiker (ifall nu någon skulle ha missat det hittills) så tycker jag att det hjälper att gå ut och gå, jag har ett ställe jag brukar sitta och tänka på där det finns gott om luft. Det brukar bli lättare att se vad som faktiskt behöver ses där. Jag kallar det tänkbänken. En mycket smart utplacerad bänk mitt i spenaten med schysst utsikt, någon har tänkt till. Jag förväntade mig alltså att mötas av det här:

Men det var något som inte stämde. När jag närmade mig insåg jag vad det var.

Min irritation var faktiskt lite förvånande. Skulle man inte ha rätt att sitta på tänkbänken bara för att man är en tonåring i grå munkjacka som äter pizza? Jag svalde irritationen och satte mig på lagom avstånd, direkt på klippan. Väntade ut honom. Han kände förmodligen hur mina onda tantblickar brände i ryggen, för efter ett ganska kort tag knycklade han ihop pizzakartongen och lämnade mig och tänkbänken åt varandras sällskap. Ordningen var återställd.

Jag fick en del tänkt. Satt och slöstirrade på vattnet och himlen, irritationen rann av och när jag gick hem igen såg jag att de sprängfärdiga knopparna har tagit steget.

Själv lyckades jag med lite större lugn i kroppen framåt kvällen avsluta balkongfixandet. Nu skulle man kunna fika där om man vill, och det vill man ju. Det fattas lite grönt och lite mjukt men grovjobbet är klart. Ingen korrugerad plåt så långt ögat kan nå, det känns finfint.

Vad det gäller tankarna är det kanske inte mer än mänskligt att då och då ställa högre krav på sig själv än det är rimligt att leva upp till, och kanske också att det är mänskligt att skämmas över ”misslyckandet” inför sig själv. Men det vore ju bättre att bara tänka att det är lite som det är, och man gör så gott man kan och det kanske helt enkelt får vara bra så.

 

som helst vill ljuga trots att jag är dålig på det och blir irriterad istället när jag talar sanning fast jag inte vill. Tröstar mig med att det finns fler när jag ser Nina Hemmingsson.

 

Jag kan inte låta bli att undra. Jag funderar mycket över olika fenomen som synkronicitet, slumpen, ”meningen” eller ödet, you name it. Jag både tror och tror inte på det. Man kan säga som såhär: jag trodde en gång i tiden att jag hade en välutvecklad intuition på gränsen till synsk. Numera tror jag inte det längre, däremot har jag välutvecklade, lååånga tentakler och känner av strömningar snabbt. Jag har ofta trott att någon är arg på mig när det visar sig att någon helt enkelt bara är arg. Eller håller på att bli sjuk. Jag känner av vibbarna, att något inte stämmer, och blir orolig, tror direkt att det har med mig att göra och försöker förbereda en egen plan för att göra det bättre. Det är skitjobbigt att lägga på sig ansvaret för hela världens välmående. Jag har dessutom rätt späd kroppsbyggnad. Det blir tungt.

De här funderingarna är givetvis inte så tagna ur luften just nu som det verkar. Igår gick jag redan med trassliga tankar och en oro som jag helst vill bli av med, sedan fick jag ett mail som jag inte vet vad jag ska göra av. Det sätter igång en väldig massa olika saker i mig och i natt har jag mest vridit och vänt mig och funderat på just vad jag ska göra av det. Det underliga var att jag liksom visste att det skulle komma, när jag öppnade mitt mailkonto och såg att det var ett nytt meddelande i inkorgen visste jag direkt från vem. Trots att jag får mängder av mail visste jag det redan innan jag öppnade sidan. Det enda jag inte vet nu är hur jag ska hantera det.

Istället överslagshandlar jag allt vad jag orkar. Jag målar balkongmöbler, bokar grovtvättstugan och glömmer ändå tvätta hallmattan, tappar bort saker. Tappar bort mig. Så nu måste jag leta rätt på en massa olika saker, mig själv i synnerhet. Vete fan var jag är just nu.

Det är alltid roligt att se vilka sökord folk har använt för att hitta min sida. Igår var det ”claes bang”, ”vad betyder tula hem och tula vall”, ”alltid yrvaken” och ”punkarbrud”. Tycker det sammanfattar det hela bra.

Jag är inne i en slags period. Eller jag hoppas åtminstone att det är en period, för det skulle innebära att det är övergående. Det är nämligen en period där jag ifrågasätter det mesta och sörjer resten. Jag ifrågasätter mina livsval hittills, både de aktiva och icke-valen. Jag sörjer de livsval jag ville göra men som föll igenom. Det är bland det jobbigaste jag har varit med om, det här, och då har jag ändå en rätt rejäl bag of tricks att jämföra med. Ändå vet jag att det inte är något underligt jag håller på med, det är snarare som Bästisen sade: ”Jaha, du har en försenad trettioårskris?” Prosaiskt. Hon är klok.

En sak som jag har gjort nu är att jag har tryckt på pausknappen. I flera år har jag rusat omkring som en galning utan att veta varför. Jag har jobbat och jobbat och jobbat och trott att det kommer att hjälpa mig hitta min plats i livet. Det enda som hände var att jag hittade en total, tung trötthet som liksom spred sig från en svidande tom plats i bröstet vidare ut i kroppen och när förra året och senaste jobbet tog slut hade jag jobbat i ett och ett halvt år utan att vara ledig mer än fyra dagar i sträck. Beslutet togs på ett hotellrum i Umeå. Jag tittade ut över den nyfrusna ån och sade till Sociologen: ”Jag tänker inte jobba i vår.” Hon sade ”Bra.” Och det var lugnt på insidan, paniken kom inte. Jag var lite förvånad själv.

Ifall det skulle vara så att ni undrar så är jag en kultursnobb. Jag tittar inte på Let’s dance, jag ser Cullbergbaletten. Jag lyssnar inte på Mix Megapol, jag gillar riktig musik. Jag försöker läsa en bok i veckan och prenumererar på tidningen Kulturen. Men jag gillar smöriga kärleksfilmer också och inte bara välskrivna dramer, även om den film jag kan se hur många gånger som helst heter Hårfrisörskans Make och är fransk. Och vad jag vill säga med det här är att jag verkligen gillar att vara skådespelare. Jag älskar kärnan i det som är teater, det där lilla generade i att ställa sig på en scen med andra tokstollar som vill stå där och tillsammans försöka beröra de andra i rummet. Det är beröringen som är det stora. När det är så, då finns det inget som kan slå det, då älskar jag mitt jobb och då är jag på rätt plats oavsett var vi är. Problemet ligger i att det oftast inte är så. Oftast är det egobehovsstyrda människor lite var och en för sig som vill andra saker än beröring. Människor som vill vara lite smarta och häftiga och kanske lite snygga också. Och det värsta jag vet är när skådespelare blir ironiska eller showar för att rädda att de inte bryr sig om något annat än att vara lite cool, att vara störst och prata högst. Då hatar jag mitt jobb och känner mig ensam, lämnad och dum som står där och vill vara tillsammans. Då går jag hellre hem och tittar på någon välgjord amerikansk tv-serie, som Heroes.

Igår recenserade Malin Ullgren Dramatens uppsättning av Hamlet i DN. Hon skrev att elegansen och självironin inte kan skyla över bristen på kontakt med Shakespeares text. Och avslutade med: ”Kom gärna och angå mig lite grann, också. Intelligens och känsla är inte motsatser.” Malin Ullgren har fattat.

Vad det gäller mig ska jag försöka ta reda på hur den här perioden slutar. Jag hoppas att våren räcker.