Till: Medlemmarna i yrkesavdelning 110 (skådespelaravdelningen) inom TF

Hej!

Det har knappast undgått någon vilket enormt genomslag Ekots enkät om sexuella trakasserier inom scenkonst- och filmbranschen har fått.

Med detta brev vill vi rikta ett stort och varmt tack till alla er 1600 Teaterförbundsmedlemmar som svarat på enkäten, och bidragit med era upplevelser. Stort tack även till er som svarade på enkäten om skådespelares hälsa. Tack vare er har våra kunskaper på området ökat, och vi fortsätter arbetet!

Era enkätsvar har satt många bollar i rullning. Teaterförbundet har i många år arbetat mot trakasserier, bland annat genom att hålla utbildningar på arbetsplatser, granska jämställdhetsplaner och utarbeta checklistor. Äntligen har nu också andra aktörer fått upp ögonen för problematiken, och förutsättningarna för att vi ska kunna åstadkomma ett kraftfullt resultat har därmed ökat.

Vi samarbetar redan med arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst på det här området, och vi kommer nu intensifiera detta samarbete. Kulturministern och riksdagens kulturutskott har också reagerat, och kallat till möten.

Enligt diskrimineringslagen är det arbetsgivarens ansvar att sätta stopp för trakasserier och arbeta förebyggande. Också vi på Teaterförbundet har ett ansvar att driva på utvecklingen och att hjälpa och stötta enskilda medlemmar.

Tillsammans kan vi alla på olika sätt driva utvecklingen framåt när det gäller en god arbetsmiljö; fackförbund, förtroendevalda, arbetsgivare, anslagsgivare, politiker, yrkesverksamma med flera.

Ingen medlem ska behöva bli utsatt för trakasserier på sin arbetsplats, varken idag eller i framtiden!

Återigen, stort tack!

Anna Carlson, ordförande, Teaterförbundet
Lars G Svensson, ordförande, yrkesavdelningen för skådespelare (avd 110) inom Teaterförbundet

Kontakt, jämställdhets- och diskrimineringsfrågor
Förtroendevald: Ulla Svedin, ledamot av Teaterförbundets styrelse, även ordförande i förbundets grupp för jämställdhet och andra diskrimineringsfrågor, ulla.svedin@trappan.net
Kansli: Nina Stone, nina.stone@teaterforbundet.se
.

Läs mer
Resultatet av Ekot-undersökningen kan du läsa mer om på www.sr.se. I slutet av februari kommer du också kunna läsa om resultaten av skådespelarundersökningen på www.storaskådespelarundersökningen.nu.

P.S: Vet du någon TF medlem som ej fått enkäten? Det beror på att vi inte har rätt e-postadress på den personen! Nu är det lätt att själv ändra uppgifter som e-post, adress etc. Gå in under Mina sidor på TF-webben eller kontakta medlemsregistret, medlem.tf@teaterforbundet.se.

Dramaten har börjat blogga. Eller rättare sagt, olika människor som jobbar på Dramaten har börjat blogga. Om lite ditt och datt. Heders.

Jag läser Börje Ahlstedts manus-inlägg och flinar lite. Jodå. Jag har jobbat med Börje och sett hans manus live. Själv tillhör jag kategorin som sällan skriver i sitt manus, bara gör strykningar. Jag lär mig text fort, nästan för fort, så jag försöker läsa så lite som möjligt för att inte fastna i min egen uppfattning om texten, fastna i tonfall eller i vad jag vill ska uppstå mellan mig och min motspelare i stället för att orka förhålla mig så öppen som möjligt och se vad som faktiskt sker. Man är olika. Jobbar olika, men tillsammans. I bästa fall. I sämsta fall blir det kamp och tandagnisslan till och med när repetitionerna är över.

Att läsa Dramatenbloggen får mig att längta efter de där runtomkringsakerna med teater. En loge. Med namn på dörren. Att skapa sin egen stämning vid sitt eget bord och ha fullkomlig respekt för att den man delar loge med gör detsamma och har helt andra behov. Det kan vara minutiös ordning bredvid fullständigt kaos och kännas hemtrevligt och privat i alla fall. Scenkläderna, som hänger prydligt och väntar på sina galgar. Teknikerna, som gärna känns ungefär som övervintrade rockers (och i förvånande många fall är det, också.) Att sitta i sminket, småprata med maskören medan han/hon rullar upp ens hår för att gömma det under en peruk som förvandlar en till någon helt annan, någon som för en liten stund får låna ens kropp till sin historia. Och de små betryggande rutinerna. Inspicienten som ropar i högtalarna att det är tio minuter till föreställning. Någon kollega som alltid, alltid äter en banan precis innan man börjar. Att hälsa på teknikern som står i kulissen där man själv gör entré och småprata medan man småskuttar för att hålla värmen och beredskapen i kroppen. Och så föreställning, svett och alltid försöka ge sitt bästa, vare sig det riktigt vill sig eller inte. Ibland kamp, ibland lätthet. Sedan kaffet i pausen, kanske en kaka. Och småpratet i kantinen första tio minuterna av pausen. Hur känns det idag? Gick det inte lite väl långsamt i det där partiet? Tappade du en replik eller var jag inte med bara? Hur gick det med foten, jag såg att du halkade till? Och sedan de sista tio minuterna innan andra akten där man pratar om annat, om dagis och sjuka barn och influensasprutor, om USA:s president och hur det går för någon i Idol. Innan man droppar av en efter en för att förbereda nästa del av arbetet, någon behöver fem minuter i tystnad för sig själv, någon föredrar att kliva rakt in på scenen med den sista kaffeslurken nästan osvald.

Oj. Där ryckte det ordentligt i teatertarmen. Bra. Då kanske jag kan söka jobb med ett leende.

Att jag ens kan glömma att jag faktiskt oftast verkligen älskar mitt jobb.

Tre dagar in på ett nytt arbete, tre människor som arbetar med varandra för första gången och vi är redan en liten grupp vars vanor och arbetssätt börjar synas. Det är intressant, det. Hur fort det går att se varandras styrkor och brister och tendenser. I det här fallet har vi en halv repetitionsperiod mot vad som är brukligt, vilket också skyndar på processerna. Det är intressant vilken tydlig skillnad det gör. Jag kan faktiskt dra paralleller till något som min terapeut sade angående att bestämma ett slutdatum för min terapi – att beroende på när man har bestämt att det ska vara slut så förhåller man sig annorlunda till arbetet. Att arbeta med teater och att arbeta med sig själv är likartade processer även om det inte alls är samma sak, och nu märker jag det på mitt teaterarbete. Thebe ringde mig på lunchen och jag berättade, själv förvånad, hur fort arbetet går framåt. Efter tredje dagen på golvet tycker jag redan att vissa saker börjar klarna, vissa tankar och känslor tagit form på ett sätt som i vanliga fall brukar ta mycket längre tid. Och det var Thebe som formulerade det, att det förmodligen är så att hela mitt undermedvetna är så inställt på den tidiga ”deadlinen” att processerna liksom intensifieras, renodlas. Man vet att man har kort om tid på sig, alltså jobbar man annorlunda. Hon har rätt. Men man blir också trött därefter. Det är nämligen inte så att processen blir kortare eller att steg i den hoppas över. Allt finns med, bara mycket snabbare.

Jag jobbar med två snälla killar, Loppan och Starwars. Loppan är min skådespelarkollega och vi är väldigt olika. Han är långsam, jag är snabb. Han vill göra likadant som sist, jag vill prova nytt. Han pratar abstrakt, jag pratar logik. Han har svårt för text, jag är textälskare. Vi har med andra ord helt olika ingång i arbetet och väldigt olika energier. Jag tror att det ger vårt arbete på golvet en intressant dimension, men det innebär också att det finns gott om utrymme för oss att bli irriterade på varann. Än så länge har det inte hänt, men jag tror att det kommer att komma. Starwars är regissören. En varm och fin kille som både hastighetsmässigt och tankemässigt tror jag ligger mitt emellan oss och kan identifiera sig med och förstå oss båda. Vi är en liten intressant grupp om jag får säga det själv. En liten intressant och intensiv grupp.

Jag har känt mig helt knockad när jag har kommit hem på kvällarna och idag är inget undantag. Men idag har jag fått ett helt underbart brev med godis från Tante Jul! Kjære deg! Tack, tack, tack! Härligt! Och igår när jag kom hem låg där ett brev med en cd från Den Där Mannen. Man skulle kunna säga att jag får en hel del norsk uppmuntran för tillfället.

Det kommer att gå fint, det här. Three down – sixteen to go.

Dagens filmeri är avklarat, jag har packat i alla fall nästan allt jag behöver och jag undrar vad jag ska äta eller inte äta för att bli av med magkatarrskänningen jag har gått med i någon vecka nu. Jaja. Arlanda, here I come. Fem föreställningar på festival, med första imorgon.

Hörs om några dagar, då. Ha det fint så länge.

Igår fick jag veta att Lång och hennes man inte vill att vi kommer på besök. Det är för jobbigt. Hon mår för dåligt och det blir för ansträngande för dem att ha folk där. Hennes mans röst. Luftig och skör och trött. Militärens röst, våra suckar som blandar sig i varandra, hennes bebis som skriker av liv och framtid. Och att vi nu vet att vi inte kommer att resa någonstans alls utom till en begravning om några veckor. Läkarna har gett Lång ungefär fyra till att leva. Fyra veckor. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns att veta, samtidigt som jag inte någonsin vill veta hur det känns.

Den Där Mannen ringde. Jag grät och han lyssnade, höll i mig via telefonlinjen. När vi lagt på var jag både lättare till sinnes och tyngre. Jag älskar att han kliver in på det här viset, att han visar omsorg i min sorg. Samtidigt påminner han mig om en annan förlust, om den slängda drömmen om oss och det liv vi hade kunnat leva. Att han visar sig vara en klippa i kris gör inte den förlusten mindre, tvärtom.

Jag rasslar rastlöst omkring på stan. Har ett bra jobbmöte med Teaterkvinnan som lugnar lite. Hon vet vad hon vill med både föreställningen och mig, och det gör att jag andas lättare, andas ut. Jag möter upp Bästisen, vi går ner till Södertappen för att ge blod och jag får veta att det kanske inte är tillrådligt så länge jag går hos kinesiologen, kinesiologer verkar inte omfattas av socialstyrelsens legitimation och ses då som en risk för blodförgiftning, men de tar några provrör. Jag sitter med besvikelse medan Bästisen ger blod och sedan dricker vi kaffe på ett folktomt fik som känns som att vi har en privat lounge med silvertapeter. Jag får en burk hemkokt lingonsylt och en påse te med blåbär-vanilj-och-myntasmak av henne. Hon tar kort på mig och jag tar kort på henne, med mobilkameran. Hon har en egen mapp i datorn som heter Suziluz på fik. Jag lyckas knäppa en bild av henne där det verkligen syns hur vacker hon är. Det kommer ett sms från Den Där Mannen som undrar hur jag mår. Jag fotar mitt nålstungna armveck och skickar honom ett mms där jag skriver att jag kommer att överleva.

Jag kommer att överleva.

Jag avslutar kvällen med att ta en öl med Peji, vi både pratar allvar och skrattar så att jag får ont i magen. En man sitter på en högljutt gnisslande pall vid bardisken och varje gång han rör sig lite skrattar vi igen, bygger upp en plan om hur vi ska misshandla gubben med den gnisslande barstolen för att sedan vråla ”skyll dig själv gubbjävel!!” innan vi åker fast och försvarar oss i rätten med att vi är frilansande skådisar, som att det skulle förklara allt. Det är en fin kväll. Vi promenerar genom kvällen mot tunnelbanan och pratar om känslan av att vara behövd, göra skillnad, sätta spår.

I natt drömde jag att jag köpte en mycket liten bok. Pappret var skört och grådaskigt, som ett sådant där ritblock av dålig kvalitet jag hade som barn, som inte kunde suddas på utan att gå sönder. På varje sida stod det bara en mening med pyttesmå bokstäver. Som vaken minns jag inte ett ord, bara att jag tyckte att det var vackert, och på något sätt hanterbart att det var så lite i taget att förhålla sig till.

I natt fick jag ett mycket entusiastiskt mail från Komikern, som jag skickat en cd i födelsedagspresent. Man kan nog milt sagt säga att den uppskattades. Det fick mig att le, och det var på sätt och vis den perfekta avslutningen på en redan dittills trevlig dag. Ännu en föreställning, Teaterkvinnans senaste den här gången, som jag blev upplivad av att se. Dynamisk. Mitt teaterhjärta har nog faktiskt börjat andas igen, utan att känna sig kvävt och krampa. Jag hade sällskap av en annan Regissörska, en vän som jag alltid blir gladare av att träffa. I foajén till teatern kramades jag med flera kollegor och fick en puss på kinden av Papphammar. Jag kände mig glad och delaktig. Måste nog erkänna för mig själv att teaterhjärtat bultar hårdare än jag velat låtsas om på sista tiden. Det är ju trots allt min värld, min utvalda och erövrade och älskade, och som vilket förhållande som helst har det väl sina svackor. Och kanske att man tvivlar på den man älskar för att den ibland verkar så förfärligt upptagen med annat att man inte har plats för varann, men kärleken finns där ändå, någonstans i grund och botten. Och återkommer med förnyad styrka, om den är äkta och djup.

Det där behöver jag kanske erkänna oftare. Det cirkulära i tillvaron.

Hur som helst. Det känns som att de små hindren blir mer och mer överkomliga. Komikern radade upp några punkter på vilka vi skiljer oss åt i sitt mail, men konklusionen var att jag är toppen i alla fall. Det var fint. Man kan ju konstatera att det finns många sätt att mötas, och det blir inte svårare av att det är lättheten av sommar i luften.

Igår kväll var jag och Mimsan och såg en föreställning som gästspelade på Södra teatern, nämligen ”Räddad” av Alfhild Agrell. Förra veckan såg jag och Sociologen ”Skådespelerskan” av Anne Charlotte Leffler. Bägge pjäserna är som synes skrivna av kvinnor, ”Räddad” på 1880-talet och ”Skådespelerskan” på 1870-talet. Bägge pjäserna diskuterar kvinnans hopplöst trånga plats i sitt samtida samhälle och är djupt politiska och för att använda dagens enda rätta ord – feministiska. Bägge pjäserna har inte spelats sedan sitt årtionde, vilket är enormt förvånande. Bägge är nämligen strålande pjäser. ”Räddad” är en ganska exakt parallell till Ibsens ”Ett dockhem”, men hopplösare och mer pessimistisk till kvinnans möjligheter att lämna äktenskapet eftersom hon inte har någon juridisk rätt vare sig till sig själv eller sitt barn. Skriven av en kvinna i sin tid, om en kvinna i sin tid. Det intressanta är att i pjäserna skrivna av kvinnor är kvinnorollerna så mycket mer komplexa, djupare, mer tankfulla och medvetna, medan männen skildras på samma sätt som Ibsen och Strindberg skildrar dem. Som vanligt är det så att kvinnor har lättare att se världen ur mansperspektiv än tvärtom. Herregud, snart 150 år av öppen kvinnokamp och så lite har hänt. Fortfarande idag ser, läser och lyssnar män på mäns berättelser, medan kvinnor ser, läser och lyssnar på både mäns och kvinnors berättelser.

Denna myt om att kvinnor inte kan skapa lika intressant konst, jag är så JÄVLA trött på den! Vår gode Dramatenchef gav som svar på frågan varför det inte spelas fler kvinnliga dramatiker att han ju tyvärr inte kan ändra på historien, och att det ju inte finns några klassiker skrivna av kvinnor. I och med det gör han precis det han påstår sig inte kunna – han ändrar historien. ”Räddad” var en av sin tids största Dramatensuccéer, den spelades ovanligt många gånger och skapade debatt både i Sverige och utomlands. Man talade om den i samband med ”Ett dockhem” eftersom de skrevs ungefär samtidigt, behandlade samma problematik och den ansågs öppet som en lika stor pjäs. Agrell var sin samtids starkast lysande stjärna. Och hon är bara en. Det har pågått två underbara projekt som heter Spets och Modärna Kvinnor, där det har snokats rätt på och återfunnits över 60 verk av kvinnor från slutet av 1800-talet. Jag har inte läst många av dem, men dessa två jag precis har sett är fantastiskt välskriven dramatik och jag skulle gissa att det finns många fler intressanta dramer bland dessa 60, att just de här två knappast var en lyckträff.

Ändå återkommer vi till samma sak. Det ”finns inte” några klassiker som kvinnor har skrivit. Det ”finns inte” lika intressanta kvinnliga konstnärer. Det är mycket som blundas och tigs ihjäl. Symboliskt är givetvis att just Agrell, till exempel, med tiden fick sämre recensioner för att folk tröttnade på hennes politiska ton, men när hon skrev under manlig pseudonym gick det givetvis bättre. Och jag blir så innihellvette förbannad att till exempel jag, som är en intelligent och välutbildad konstnär, inte har hört hennes namn förrän ett Spets-projekt har bestämt sig för att gräva i de dammiga arkiven där Agrells och Lefflers och Frida Steenhoffs dramatik bland annat har fått ligga och effektivt tigas och glömmas bort. Nu finns de i alla fall igen. Gå in på Nationella Dramaturgiatet och titta.

Jag vill ha min historia! Jag vill som kvinna i mitt samhälle kunna peka bakåt på en lång rad av konstnärer som trampat upp min stig, i vilkas anda och ton jag vill fortsätta, på vars modiga axlar jag vill få stå och titta vidare framåt, uppåt. Jag vill läsa klassiker som speglar en verklig värld, en där kvinnor inte skildras som små aningens högre stående mjuka väsen som inget vill och inget förmår utom mannen och hemmet. Som berättar hur mycket det faktiskt kostar att leva upp till omöjliga ideal och inskränkt tillvaro. Då kan jag själv dra paralleller, se min tid, känna vad som måste till. Det här är självklarheter för män av idag, att få vara människa med historia. Det vill kvinnor också vara. Och det kommer vi alla att vinna på.

Spets-projektet med Riksteatern och Östgötateatern i ljuv koalition delar imorgon ut ett nyinstiftat pris till kvinnliga samtida dramatiker – Alfhild-priset. I förhoppningen om att våra bästa samtida ska få leva kvar, uppmärksammas, märkas, bli klassiker. Låt oss vara människor, allihop.

Äntligen. Det är som den där reklamen på tv: plötsligt händer det.

Idag har jag träffat Teaterkvinnan. There can be only one. Hoppet återkom till den ledsna skådespelarsjälen. Alltså, äntligen. Jag måste säga det igen. Äntligen ett samtal jag förstår och är med på. En kvinna med visioner, med intellekt, med känsla och engagemang. Herregud, förstår ni hur ovanligt det är och hur det kändes?

Till hösten ska jag plockas in i en uppsättning som Teaterkvinnan är stolt och glad över. Det känns lite skrämmande, väldigt roligt och… lite skrämmande. Jag hoppas att jag hittar tillräckligt med kraft för att matcha den här lågan av lust som jag inte har känt på så länge. Jag hoppas att jag lyckas genomföra det på ett bra sätt. Oj, vad jag vill att det här ska gå bra.

Idag har jag haft två fika på varann med två goda kollegor som fått mig att associera till exakt samma sak. Givetvis funderade jag på om jag borde dela med mig av det här. Mitt beslut var fortfarande inte helt taget när jag kom hem, men efter att ha sett att sinnesstämningen går igen hos Huskorset så märker jag att den trista sanningen överväger och jag kommer nog inte att kunna komma undan.

Sanningen lyder på detta vis: man har fan inte mycket för att man är schysst, snäll och bra. I teater/filmvärlden premieras sällan dessa goda kvalitéer. Tänk, så naiv jag var när jag kom in på scenskolan, jag trodde att om man bara var en begåvad skådespelare och dessutom en trevlig kollega som kommer i tid och då och då tar med sig bullar till kaffet så borde saken vara avgjord. Man borde bli poppis att anställa. Detta enkla antagande som grundar sig på vad man borde tycka är klockren logik visade sig sedan ha mycket, mycket lite med verkligheten att göra. Båda de vänner jag har fikat med idag är kompetenta, snygga, trevliga och schyssta att ha att göra med. Vad de levererar i arbetsväg är riktigt, riktigt bra. Och ändå har de problem att få jobb. Man måste väl säga att det inte direkt skriks efter mina tjänster heller. Att vara arbetslös är inte problemet i sig, det är vi alla då och då, det är ju själva jobbets natur om man är frilans – problemet är att vi alla tre upplever att det inte finns någon större efterfrågan på de här goda kvalitéerna som vi själva är så måna om att odla. Och det vägrar vi acceptera, så vi ser till att hela tiden bli bättre på det vi gör, och schysstare och snällare. Och sedan går vi in i väggar så att det tjongar om det.

För att göra saken ännu mer komplicerad undrar jag ganska ofta vad det egentligen är vi eftersträvar. En av dagens fikavänner, Mr Beauty, och jag jobbade tillsammans i det senaste jobbet jag gjorde. Det var en storproduktion som fick mycket uppmärksamhet och som regisserades av Den Store. Med andra ord, det var den där slags jobb ungefär 97% av Sveriges skådespelare skulle kunna tänka sig att äta småsten för att få. Vi fick det. Och det var skitjobbigt. Vi vantrivdes ganska svårt bägge två och gick bägge in i en totaldipp när det var slut. Självförtroendet på botten, ingen energi kvar, ledsen ledsen ledsen och så vansinnigt trött. Under spelperioden nöttes Mr Beauty och jag sakta ner till något som bäst kan liknas med föräldrar till en kolikbebis. Ni vet, de där som trots att de själva är så slitna att de egentligen bara vill lägga sig ner och självdö helt enkelt sväljer tröttheten och gör det som måste göras. Man bara gör det. Lojalt. Och man gör det så jävla bra. Utan tack, utan att någon tycker att det är en bragd. Men de där som skriker, de där egoistiska jävlarna, de får mycket bekräftelse och beröm och seglar vidare in i nästa produktion ganska oberört. Och folk tycker att de är toppen, karismatiska och spännande människor, så egna och viljestarka! Lite farliga! Det är dem vi vill ha! Det är ju dem man ser! De måste ju vara bäst!

Jag säger bara kiss my ass. Tänk två gånger. Det är inte den som skriker högst som har mest att säga, tyvärr.

Jag är snäll, schysst och bra och stolt över det. Jag är faktiskt jävligt bra. Det finns nog en och annan som kan tänkas tycka att jag är snygg, till och med. Och jag bjuder gärna på bullar till kaffet ovanpå det. Fatta nångång, det är fina grejer.

Nu, som motvikt till all melankoli jag strör ohämmat omkring mig, ska jag berätta om det absolut roligaste practical joke jag någonsin varit med om. Det finns givetvis en bakgrundshistoria till den. Ok! Då kör vi!

För mången, mången år sedan, när jag var alldeles nyutexaminerad från Teaterhögskolan så var mitt första jobb efter skolan på Riksteatern – det vill säga jag var ute på turné. När man är ute på turné med Riks blir man ofta väldigt väl mött och välkomnad av de lokala teaterföreningarna, de brer goda mackor och har en massa sötefika framme och är glada över att man kommer. Det är fint. Sedan efter föreställningen kan man få ganska tveksamma tecken på deras uppskattning i form av lokal stolthet. Som, ett bokhäfte om teaterlivet i Mariestad (helt ok), en skämtburk med surströmmingsetikett som innehåller karameller (helt ok) eller en liten svarvad träsoffa som ser ut som en dockleksak (tveksam). Det allra, allra konstigaste kom i alla fall när vi spelade i Gullspång. För efter föreställningen kom det fram en nöjd tant och delade storsint ut en varsin trälax till oss. Ja. En bit planka, utskuren i form av en lax, där de hade med brännpenna skrivit ”Gullspångs teaterförening”. Jag vågade inte titta på mina kollegor eftersom jag trodde att jag skulle explodera. Det var bara att le och tacka så mycket.

Till historien hör att det var under denna turné som Bästisen och jag träffades, jag agerade och hon var scentekniker. Vi kuskade land och rike runt i ett halvår och har varit bästisar sedan dess. Eftersom alla inblandade i denna produktion fick varsin trälax, hade vi som grupp plötsligt sju laxar att förhålla oss till. Vi gjorde det på ganska olika sätt. Någon ”glömde” kvar laxen i Gullspång. Någon ”glömde” den på något hotellrum. Vår scenmästare (teknikchefen alltså) lade den bak i sin bil som avskräckande för tjuvar. Jag och Bästisen tog hem våra och skrattade våldsamt. Våra laxar mötte sitt öde i Bästisens öppna spis. Det var bra trä. Torrt och fint.

Nu till den riktiga historien. Åren har gått och jag är på ännu en Riksturné. Inte lika entusiastisk som då eftersom jag inte har någon Bästis med mig och dessutom börjar bli sliten av all teater. Jag tycker att det är tungt att vara hemifrån så mycket och längtar efter mina vänner och min egen säng. Mot slutet av turnén får jag komma hem på en efterlängtad tvådagarsledighet och Bästisen och jag sms:ar intensivt under hemresan. Jag är trött och nere. Hon skriver något kryptiskt om att jag inte behöver vara rädd för fisken och jag skrattar eftersom jag tror att det är ett sms-ordliste-fel och att hon pratar om disken, eftersom jag har beklagat mig över att min lägenhet ser ut som crap eftersom jag aldrig är hemma. Så öppnar jag min ytterdörr och vad ligger där på golvet i min hall om inte – – –

Gullspångslaxen.

Med en pratbubbla i mungipan där det står ”I’m baaack!”

Jag skrattade så att jag grät i säkert en kvart. Sedan ringde jag Bästisen och så skrattade vi ihop i säkert en kvart till. Hon hade alltså hittat ett ex av lax i en gammal låda och sparat till rätt tillfälle. Sedan åkt hem till mig medan hon visste att jag var borta och preparerat skämtet. Inte avslöjat med ett ljud att hon hade något på gång utan bara refererat till saker som ”sleeping with the fish” under den långa sms-konversationen på ingång hemåt. Det är så sjukt välplanerat och djupt imponerande. Jag bockar och bugar och skrattar.

 

Att vakna denna morgon kändes lite annorlunda. Inte bara för att jag istället för slitsamma onödiga längtansdrömmar drömt något ganska förvirrande om bryggor och en båt formad som en gammal Daimler och att jag var spekulant på en skitstor villa med linoleumgolv, full av blonda pojkar. Nej, också för att jag igår kväll tillsammans med Fideli var och såg en riktigt, riktigt bra föreställning. Riksteaterns ”24 timmar Berlin” spelades på Hörsalen och folkens. Jag fick tillbaka känslan för teater för första gången på mycket länge. Oj, vad det kan vara.

”24 timmar Berlin” är, på papper, en ganska konstig pjäs. Den har 40 roller (här spelade av 7 skådespelare) och korta scener som är mer som ögonblicksbilder av tillvaron som varken innehåller konflikter i några större utsträckningar eller leder vidare till något speciellt. Det är helt enkelt en massa människor som rör vid varandras liv på olika sätt. Och just för att ingenting verkar spela så stor roll mer än för den som säger det just då, så hänger alltihop ihop. Regissören Melanie Mederlind är en riktigt, riktigt bra regissör, också för att hon väljer att ge pjäsen autenticitet genom att förhöja spelstilen. Känslan är hela tiden äkta och närvarande men formen för känslan är abstrakt. Inget pjunk, ingen självbespegling, bara rent berättande. Ett rent berättande av en historia som handlar om storheten i det lilla, ibland konstiga, det vi kallar vardag eller öde eller kanske bara livet.

När pjäsen var slut var både Fideli och jag gripna och rörda och hade båda med oss musiken ut därifrån. ”It’s such a perfect day, I’m glad I spent it with you.” Plötsligt kändes det som att vi var lite speciella bara för att vi gick nedför Hamngatan för att köpa en hamburgare. Och kan en föreställning ge den känslan, då är det riktigt, riktigt bra.

Hemma igen insåg jag vad det var som var så rörande för mig med pjäsen. Varje scen, varje människa, var så liten i stunden, tog ett litet beslut som inte verkade vara särskilt viktigt. Men varje stund och varje beslut ledde till någon form av konsekvens för inte bara en person utan åtminstone en till. Ingenting är separat. Ingenting betyder ingenting, allting betyder någonting. Det finns ingen handling och ingen människa utan konsekvens. Allting leder till någonting på något vis. Och det tyckte jag var rörande och tröstande och fick mig plötsligt att känna att livet är vad det är. En kedja av små människor och små handlingar och små dagar som går på. Och märkligt nog blev det så stort av det.

”It’s such a perfect day, I’m glad I spent it with you.”

Jag är inne i en slags period. Eller jag hoppas åtminstone att det är en period, för det skulle innebära att det är övergående. Det är nämligen en period där jag ifrågasätter det mesta och sörjer resten. Jag ifrågasätter mina livsval hittills, både de aktiva och icke-valen. Jag sörjer de livsval jag ville göra men som föll igenom. Det är bland det jobbigaste jag har varit med om, det här, och då har jag ändå en rätt rejäl bag of tricks att jämföra med. Ändå vet jag att det inte är något underligt jag håller på med, det är snarare som Bästisen sade: ”Jaha, du har en försenad trettioårskris?” Prosaiskt. Hon är klok.

En sak som jag har gjort nu är att jag har tryckt på pausknappen. I flera år har jag rusat omkring som en galning utan att veta varför. Jag har jobbat och jobbat och jobbat och trott att det kommer att hjälpa mig hitta min plats i livet. Det enda som hände var att jag hittade en total, tung trötthet som liksom spred sig från en svidande tom plats i bröstet vidare ut i kroppen och när förra året och senaste jobbet tog slut hade jag jobbat i ett och ett halvt år utan att vara ledig mer än fyra dagar i sträck. Beslutet togs på ett hotellrum i Umeå. Jag tittade ut över den nyfrusna ån och sade till Sociologen: ”Jag tänker inte jobba i vår.” Hon sade ”Bra.” Och det var lugnt på insidan, paniken kom inte. Jag var lite förvånad själv.

Ifall det skulle vara så att ni undrar så är jag en kultursnobb. Jag tittar inte på Let’s dance, jag ser Cullbergbaletten. Jag lyssnar inte på Mix Megapol, jag gillar riktig musik. Jag försöker läsa en bok i veckan och prenumererar på tidningen Kulturen. Men jag gillar smöriga kärleksfilmer också och inte bara välskrivna dramer, även om den film jag kan se hur många gånger som helst heter Hårfrisörskans Make och är fransk. Och vad jag vill säga med det här är att jag verkligen gillar att vara skådespelare. Jag älskar kärnan i det som är teater, det där lilla generade i att ställa sig på en scen med andra tokstollar som vill stå där och tillsammans försöka beröra de andra i rummet. Det är beröringen som är det stora. När det är så, då finns det inget som kan slå det, då älskar jag mitt jobb och då är jag på rätt plats oavsett var vi är. Problemet ligger i att det oftast inte är så. Oftast är det egobehovsstyrda människor lite var och en för sig som vill andra saker än beröring. Människor som vill vara lite smarta och häftiga och kanske lite snygga också. Och det värsta jag vet är när skådespelare blir ironiska eller showar för att rädda att de inte bryr sig om något annat än att vara lite cool, att vara störst och prata högst. Då hatar jag mitt jobb och känner mig ensam, lämnad och dum som står där och vill vara tillsammans. Då går jag hellre hem och tittar på någon välgjord amerikansk tv-serie, som Heroes.

Igår recenserade Malin Ullgren Dramatens uppsättning av Hamlet i DN. Hon skrev att elegansen och självironin inte kan skyla över bristen på kontakt med Shakespeares text. Och avslutade med: ”Kom gärna och angå mig lite grann, också. Intelligens och känsla är inte motsatser.” Malin Ullgren har fattat.

Vad det gäller mig ska jag försöka ta reda på hur den här perioden slutar. Jag hoppas att våren räcker.