Tre dagar in på ett nytt arbete, tre människor som arbetar med varandra för första gången och vi är redan en liten grupp vars vanor och arbetssätt börjar synas. Det är intressant, det. Hur fort det går att se varandras styrkor och brister och tendenser. I det här fallet har vi en halv repetitionsperiod mot vad som är brukligt, vilket också skyndar på processerna. Det är intressant vilken tydlig skillnad det gör. Jag kan faktiskt dra paralleller till något som min terapeut sade angående att bestämma ett slutdatum för min terapi – att beroende på när man har bestämt att det ska vara slut så förhåller man sig annorlunda till arbetet. Att arbeta med teater och att arbeta med sig själv är likartade processer även om det inte alls är samma sak, och nu märker jag det på mitt teaterarbete. Thebe ringde mig på lunchen och jag berättade, själv förvånad, hur fort arbetet går framåt. Efter tredje dagen på golvet tycker jag redan att vissa saker börjar klarna, vissa tankar och känslor tagit form på ett sätt som i vanliga fall brukar ta mycket längre tid. Och det var Thebe som formulerade det, att det förmodligen är så att hela mitt undermedvetna är så inställt på den tidiga ”deadlinen” att processerna liksom intensifieras, renodlas. Man vet att man har kort om tid på sig, alltså jobbar man annorlunda. Hon har rätt. Men man blir också trött därefter. Det är nämligen inte så att processen blir kortare eller att steg i den hoppas över. Allt finns med, bara mycket snabbare.

Jag jobbar med två snälla killar, Loppan och Starwars. Loppan är min skådespelarkollega och vi är väldigt olika. Han är långsam, jag är snabb. Han vill göra likadant som sist, jag vill prova nytt. Han pratar abstrakt, jag pratar logik. Han har svårt för text, jag är textälskare. Vi har med andra ord helt olika ingång i arbetet och väldigt olika energier. Jag tror att det ger vårt arbete på golvet en intressant dimension, men det innebär också att det finns gott om utrymme för oss att bli irriterade på varann. Än så länge har det inte hänt, men jag tror att det kommer att komma. Starwars är regissören. En varm och fin kille som både hastighetsmässigt och tankemässigt tror jag ligger mitt emellan oss och kan identifiera sig med och förstå oss båda. Vi är en liten intressant grupp om jag får säga det själv. En liten intressant och intensiv grupp.

Jag har känt mig helt knockad när jag har kommit hem på kvällarna och idag är inget undantag. Men idag har jag fått ett helt underbart brev med godis från Tante Jul! Kjære deg! Tack, tack, tack! Härligt! Och igår när jag kom hem låg där ett brev med en cd från Den Där Mannen. Man skulle kunna säga att jag får en hel del norsk uppmuntran för tillfället.

Det kommer att gå fint, det här. Three down – sixteen to go.

Jag var inne och läste på 30-nåntings blogg och hon hade glömt använda deo en dag. Direkt flashade det ett minne för mig, inte av deodoranter eller deoincidenter som sådana, utan av min ex, Revisorn. Vi hade nämligen ett ganska långtgående internskämt, han och jag, som handlade om uttal. Till exempel tyckte vi att alla ord som innehöll bokstavskombinationen ”eo” eller ”eu” skulle uttalas ”åjj”. Alltså, som ”terapåjjt”. Eller, som i det här fallet då, ”dåjjdorant”. Eller kort och gott, ”dåjjdo”. Det gick så långt, det här internskämtet, att det inte var ett skämt till slut utan vi på fullaste allvar kunde fråga varann ”har du sett min dåjjdo nånstans? Jag tyckte ju att jag ställde den…”

Vad konstigt det är när man tänker på det. Vi var ihop i sju år, Revisorn och jag, och nu är det lika många år sedan vi gjorde slut. Under sju år av mitt allra tidigaste vuxenliv var han en självklar del, min första riktiga kärlek, den förste mannen jag på allvar trodde att jag skulle dela resten av livet med. Den förste mannen jag bodde ihop med, flyttade med, reste med, försökte leva med. När det tog slut hade det egentligen varit slut länge. Vi hade inte fungerat ihop på i alla fall ett par år utan börjat leva varsitt liv i samma lägenhet, varsitt ensamliv där den andre bara fanns som en plågsam, störande skugga i bakgrunden. Vi var överens om att det inte gick längre. Men det var ändå smärtsamt att bryta upp, kanske för att vi var varandras första som man gjorde verkliga planer för en framtid med, kanske bara för att det alltid är smärtsamt att den där fantasin om framtiden plötsligt inte finns kvar som en reell möjlighet. Att alla de där bilderna av oss som gamla tillsammans revs sönder, att de där ofödda barnen som såg ut som en blandning av oss bägge brutalt dog innan de fått leva. Att vi aldrig skulle gräla om vems efternamn vi skulle heta i vår familj. Tomheten som uppstår där man har varit säker är skrämmande i början, känns inte som den möjlighet den faktiskt är.

Och inte visste jag väl då, när vi under lugna men ledsna former separerade, att det ganska snart inte bara skulle sluta göra ont utan till och med kännas overkligt att vi någonsin varit ett par. Att jag inte ens kan minnas riktigt numera hur det kändes att ta i honom, hur han såg ut. Jag minns det glimtvis, hans lite översträckta knän eller aningen skeva överläpp. Men bara glimtvis och det känns som att minnas en film man sett, inte som att det var jag, att det var vi. Jag har inte ens träffat honom på flera år nu och jag vill det inte heller. Han har blivit en främling, mannen som jag på allvar trodde skulle vara min bäste vän i resten av mitt liv, vare sig vi var ihop eller inte. Och den ännu sorgligare tanken är att vi kanske var främlingar för varann redan då, när vi trodde att vi kände varann så väl… för han blev främmande så otroligt snabbt att jag inte tror att han egentligen förändrades, eller att jag gjorde det. Jag tror bara att jag när vi väl släppte taget om relationen plötsligt förmådde se. Se främlingskapet, se hur vi levde med vad vi ville att den andre skulle vara istället för det den andre verkligen var.

Jag tänker sällan på honom numera. Men jag säger fortfarande ”dåjjdo”. Numera är det inget internskämt utan bara en underlig grej jag säger. Samtidigt, medan jag skriver det här ler jag lite, för det finns ändå något ganska sött i att ingenting händer eller passerar utan att lämna något slags spår. Och det är en tröstande tanke. Sju års förhållande. Dåjjdo.

Igår fick jag hjälp att äta upp marängtårtan. Mulholland tittade förbi och vi pratade oavbrutet i några timmar. Sedan vi sist träffades har hennes man haft bältros, de har fått ett till barn, flyttat till större lägenhet, hon ska börja jobba igen om ett par veckor. Jag har haft hela historien med Den Där Mannen, en galen arbetstakt och en total yrkeskris som resulterat i ett större lugn. Vi hade en del att avhandla. Det händer ju lite på några år hit eller dit.

Jag funderade en del efter att hon gått igen på det här med tid. Favoritfarbrorn som jag jobbade med på tv härom dagen firar 30-årig bröllopsdag med sin fru i år, men när han berättar om hur han lyckades övertala henne till att vilja ha honom låter det som om det var igår. Vi jobbade ju på min födelsedag, och jag har existerat kortare tid än hans relation. Vi pratade lite om det, han undrade om jag som är så ung (ung? Kvinna i yngre medelåldern…) också kunde uppleva det som att tiden rusar på ett overkligt sätt. Och det kan jag ju. Det förvånar mig fortfarande att jag lever som vuxen i världen och att mina vänner har barn och hus och allt det där. Herregud, vi jobbar och betalar räkningar och har titlar av diverse slag. Och det verkar som att vi alla är så förvånade över att vi gör det, att det fungerar och är på riktigt. Jag minns hur det kändes att inte kunna prata för att hela underkäken skakade av kyla men man inte ville gå upp ur vattnet på stranden. När Sociologen virade in sin dotter i ett handdukspaket efter att hon badat mindes jag med hela kroppen hur det kändes att bli invirad i något stort och mjukt. Det känns på ett sätt verkligare, bilden av mig själv som liten, samtidigt som det är helt verkligt att jag är någon som om bara en vecka kommer att sitta någonstans på ett café i Paris och läsa en bok, möjligen iklädd en hatt. (Komikern påstår att det är väldigt ”jag” att göra det, att jag är elegant, och jag misstänker att det kan vara sant.) Tiden. Mystiska grejer, alltså, hur allting existerar samtidigt.

Men, Mulholland. Oj, vad hon är bra. Jag gillar henne så mycket. Och i höst fyller hon 40. Helt galet. Kvinnan ser ju ut som en busig liten tjej. Och jag antar att hon väl är det, också.

Det här plötsliga snöfallet känns onödigt. Jag hoppas musöronen inte fryser.

När jag inte har något särskilt som väntar på mig får jag heller inte mycket gjort. I det här med att leva långsamt, vilket jag till min egen förvåning är oväntat bra på, blir allt jag tar mig för ett stort projekt. Jag gör kanske en sak om dagen. För en som i åratal har varit inte bara en doer utan det egenpåhittade ordet göra-junkie är det lite konstigt hur mycket tid det tar att komma igång när det inte finns tidspress.

Dagens projekt: jag har träffat Fru Fröken och pratat över laxmacka. Hon däremot är mitt i lite för många projekt, det ska renoveras innan det ska flyttas och det ska jobbas och mannen pluggar och ska de behålla barnet på samma dagis eller byta och de vill ha en bebis till men det går dåligt så nu ska det provrörsbefruktas. Hon är ändå ganska lugn utåt trots att jag vet och förstår hur slitsamt det är med all den där pressen. Press press press. Att hinna och orka och vilja och kunna. Och inte riktigt veta var det är tänkt att man ska hämta och få och ladda och landa. Och, förlåt mig män av Låtsasbrorsans kaliber, men som jag upplever det finns det tusen gånger färre ursäkter för kvinnor än män. Det gör mig så inihelvete förbannad att när en man är omogen och klantig och inte vill ta ansvar, så är det lite charmigt och rimligt (”han har det ju så jobbigt”) medan om en kvinna uppför sig likadant så är det förkastligt. Punkt. Marginalerna är så mycket mindre, som kvinna tvingas man vara vuxen och ansvarstagande vare sig man vill eller ej. Skräckslaget, kvävt vuxen. Och nu menar jag inte att Fru Frökens man är en fåntratt, för det är han inte. Det var mest en reflektion.

Jag gick hemåt och tänkte att vi har alla vårt. Jag önskar bara att det hade varit mer okej att inte orka. Att säga ”nämen vad fan då för?” lite oftare. Eller kanske bara en gång, en enda gång få vråla ”PUNK!” och springa till skogs. För att när man rusat av sig få återkomma utan ursäkter, utan skam, utan att behöva plocka ihop efter sig. Det vore skönt.

När jag kom hem kom jag ihåg att jag inte köpte grönsåpa idag heller.