Elvatimmars arbetsdag. Det är en lång arbetsdag det. Jag gick upp 05.30 i morse, orkade inte tvätta håret trots att det hade behövts utan tänkte med sovtjock hjärna att det nog skulle gå bra ändå om jag bara bad maskören om ursäkt för flottig hårbotten, och för en gångs skull hade ju sömnhjärnan rätt. Tidig morgon, kall, riktigt kall, rykande andedräkt och ordentlig dimma över skorstenarna.

Lång arbetsdag och många statister. En av dem var en punschig kvinna som inte verkade kunna sluta prata. Hon babblade oavbrutet i sminket, i fikarummet, i bilen på väg ut till inspelningsplatsen. Nu vet jag och alla andra som arbetade idag att hon har jobbat inom vården i många år, att hon hellre vill jobba med inredning och homestyling för att hon är såå begåvad på det, att hon egentligen hade tänkt bli läkare fast så träffade hon sin man och fick en dotter så då ändrades planen, vad hennes dotter heter, att hennes dotter jobbat på bar i Thailand, hur billigt det är att sy upp och skicka hem grejer från Thailand, att man till och med kan sy upp skor i Thailand, att hennes dotter har ett par skitsnygga skor som sytts upp i Thailand, att hennes dotter skickade hem en hel LÅDA med uppsydda kläder från Thailand, men att hennes dotter var så smal då att hon inte kan ha kläderna från Thailand längre, fast dottern har börjat banta nu. (Här fick jag lust att säga mycket svalt jaha, det var alltså du och din dotter som uppfann Thailand, skitfint men jag insåg själv att det inte skulle göra saken bättre att jag också blev en jobbig typ, så i stället nöp jag ihop om syrligheten och tänkte tyst min mun så får du socker.) Sedan började kvinnan förklara att hon och hennes dotter hade varit så rädda när de flög till Thailand eftersom det hade suttit två invandrare bakom dem och det var ju så otäckt, för tänk om de var terrorister. Och dessutom hade någon av oss möjligen sett Fares Fares som doktor på tv? Det var ju helt otrovärdigt att han skulle vara doktor, med det där stora svarta håret! (Jag knep och knep och tänkte socker, socker, SOCKER!!!) För att slippa dumrasisten slash Thailandexperten började jag småprata med de andra statisterna. Ett litet gäng killar i 20-årsåldern. Som pratade fredag och fest och brudar. Jag kände mig mycket gammal. Och klok. Och väldigt von oben.

Några frågor jag har svarat på idag:

”Jaha, varför känner man igen dig då?”

”Varför känner man igen honom killen där?”

”Jobbar du typ bara med det här hela tiden?”

”Känner du Micke Persbrandt?” (Det här är en klassiker. Och svaret är ja.)

”Drömmer du om en Hollywoodkarriär eller?”

”Är det alltid så här mycket vänta?”

”Jaha, har du nån kille då eller, höhöhö?”

Jag gillar mitt jobb. Men jag avskyr att behöva vara professionell med knäppgökar. Alternativet är ju att vara snäsig, kort och otrevlig på ren impuls, och det mår ingen bra av. Inte de, som själva inte fattar hur jobbiga de är, inte jag, som får dåligt samvete när jag är just snäsig, kort och otrevlig mot folk som inte fattar hur jobbiga de är. Det är bara att svälja ner syran.

Ändå. Såhär i efterhand fanns det en ändå stund som gjorde mig lycklig idag. Det var i bilen, tidigt, på väg till inspelningsplatsen, när det plötsligt bröt igenom lite sol genom diset. En liten stund var jag bara i mig i en bil och märkte ingenting annat. En stilla sekund av ro innan jag hörde något om Thailand igen.

Apropå planering.

Jag har råkat gå upp en timme för tidigt idag.

Det känns onödigt.

Problemet är bara att jag ställde klockan när jag redan var för trött för att tänka klart, och är så förvirrad när jag är nyvaken att jag ändå inte förstår förrän jag är ordentligt vaken (någonstans runt frukost) varför jag var tvungen att gå upp. Det här är inte någon överdrift. Jag vaknar inte förrän efter ett tag även om kroppen är uppe och gör saker. Det har inneburit några ganska jobbiga tillfällen. Oftast i samband med någon liten nervositet.

Det värsta var nog en gång när jag vaknade med ett ryck inför en resa jag skulle göra på morgonen och tänkte förskräckt att jag måste ha försovit mig, inte hade hört klockan och att det var väldigt bråttom. Slängde mig skakigt in i duschen, tvättade hetsigt håret, vaknade till såpass under duschandet att jag insåg att det var misstänkt mörkt ute (ja, jag har fönster i badrummet.) När jag kom ut ur badrummet var klockan tio över två. Väckarklockan skulle inte ringa förrän fyra timmar senare. Där stod jag och droppade. Snopet var bara förnamnet.

Jämfört med det är en timme för tidigt ingen större fara, men det retar mig lite i alla fall. Jag gillar illusionen av kontroll. Jag vill gärna tro att jag har den. Alltså retar det här mig. Men oj, vad mycket frukost jag har hunnit äta.

Idag kollationerar jag på nya jobbet. Hej så länge.

Igår kväll grät jag för att min stavmixer gick sönder.

Jag har en känsla av att jag kanske inte blir så mycket gladare av att köpa en ny, men jag ska väl göra det i alla fall. Det är lite för mycket nu som inte är så bra som det skulle kunna vara.

Men det är första september så nu måste vi väl erkänna att det är höst på riktigt och igår kväll när jag var ute och sprang i mina nya mjukisbrallor var det vackert ute, ljust, svalt, luften var hög och spritsig och jag sprang oväntat lätt och andades lika oväntat lätt. Sedan kom jag hem och tänkte mixa litegrann och så gick allt sönder och jag grät.

Idag är det en mening jag inte minns var jag läst som upprepas i mitt huvud, om och om igen.

en gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan

Jag antar att det bara är att tröska sig igenom. Tills orden och skrattet och lugnet kommer tillbaka är det bara att andas ett andetag i taget, sova mycket och äta sånt som inte tar lång tid att laga. Som glass. Det går jättefort.

Pust. Man blir rätt seg i roten av att jobba tio timmars arbetsdagar. Tur att vi är ett skönt gäng som håller stämningen hög och jobbar snabbt, annars hade det blivit helt outhärdligt. Det intressanta med det är att för det 25-tal statister som är med under de här dagarna är detta en overkligt kul upplevelse, just för att vi skådespelare – som de proffs vi är – ser till att vi, och därmed de, har kul och alltså orkar hålla energinivån uppe under dessa låååånga dagar. Jag misstänker att de kommer hem på kvällarna till sina respektive och säger saker som ”det måste vara jättekul att vara skådespelare och bara lattja och skämta på jobbet hela dagarna”. Jojo, mina vänner. Det ÄR kul. Men det kostar ändå på.

Biggs som sminkar mig på tv ojar sig lite över mina eksem på hud à la english rose, dvs ljushyllt och flammig. Jag tänker på Paris och hoppas att jag kom ihåg att be om ett rökfritt hotellrum. Nu är jag hemma och ska försöka baka marängbottnar till en helt galet god tårta som jag tänkte servera på lördag när jag bjudit in vännerna på en försenad födelsedagsfika. Marängtårtan ska fyllas med rabarberkräm, vitchoklad-grädde och skivade jordgubbar. Nigella skulle gråta av lycka och kladda runt med händer och fötter i bunkarna.

Huvva, vad jag är trött. Bäst att kasta sig på marängen med en gång så att jag hinner förbereda morgondagens scener medan den bakas.

Värmen är på väg tillbaka. Huskorset är på väg hem. Zazi med man och barn är på väg till poliskontoret på Kungsholmen för att skaffa nya pass. Utan någon resplan, bara fall-om-att. Jag är nog inte riktigt på väg, alls. Borde också skaffa mig ett nytt pass. Mitt går ut i juni, så jag fattar inte riktigt hur jag tänkte där med Spanien och allt. På passfotot är jag så ung, tio år är länge sedan, stora ögon och långt hår, ovetande om en hel massa och hoppfull om en massa annat. Ja, det var tider det. Jag log annorlunda då, jag hade liksom ett lagom fotoleende. Det har jag inte längre. Numera ler jag alltid stort, så stort att tandköttet syns, och minns inte riktigt hur det där andra leendet kändes. Det var mindre. Betyder det att jag är gladare numera? Eller bara äldre och fulare på kort?

Jag känner mig lite konstig. Förvirrad. Trött men glad. Och ledsen i bakgrunden, men det går faktiskt ganska bra ändå. Jag ser fram emot sommaren nu. Ser fram emot min hemmasommar med klippbad och pocketböcker och glass som får min laktoskänsliga mage att vända sig alldeles ut och in. Solkräm på känslig hy med soleksem. Stråhatt. Slitet trasselhår som jag inte klipper förrän till hösten.

Apropå klippa håret. Jag hade en frisör i flera år som jag älskade att gå till. Han var från Israel, han kallpratade inte i onödan och han klippte alltid så lagom mycket och så bra. Sedan flyttade han någonstans utomlands, men han ringde mig för att säga adjö. Det uppskattade jag efter flera år av hans varsamma fingrar mot min hårbotten och lödder och samvaro. Det kändes rätt. Efter det har jag inte lyckats hitta en frisör jag vill gå tillbaka till. Jag avverkar besviket en i taget. Sist jag klippte mig hos senaste försöket tyckte jag att jag var så tydlig med vad jag ville (och inte ville), ändå gjorde hon precis det jag hade sagt att hon inte fick, och när jag gick hem var jag så arg så att jag grät. Tror ni jag betalade i alla fall? Jajjemensan. Man har väl jante.

Ja, här sitter jag alltså, med barfotafötterna i soffan, fortfarande pollenhes och får inte ens ihop ett vettigt blogginlägg. Inte undra på att det känns som att alla är på väg någonstans utom jag.

På torsdag är det dags för mig att filma en av mina dagar på tv-serien. Det är fyra spelscener under dagen och en kul roll. Ändå vill jag inte sätta mig ner och läsa på. Varför vete gudarna, jag har ju sett fram emot det här. Men jag liksom vill inte i alla fall. Jag har manuset liggande bredvid mig och vet på ett ungefär vad varje scen handlar om men att jag behöver läsa på mer. Och ändå. Som ett barn som inte vill lägga sig trots att man är så trött att ögonen vobblar. Helt enkelt, jobbar mot sitt eget bästa. Mycket intressant.

Jag var hos fantastiske professorn i förra veckan och har sedan dess inte fått ett ord skrivet på romanen. Visst, kanske att hjärnan behöver processa all ny information och inte bara lägga ut den i en kaka – men i alla fall. Jag borde vilja skriva medan intrycken är färska. Jag försökte lite, trodde att jag ville det, men så visade det sig att jag likväl inte ville – alls. Mycket intressant.

Ansträngning verkar inte ligga för mig just nu. Det enda jag faktiskt vill är att fika. Så idag tog jag långpromenad med pappalediga Producenten och hans åttamånaders son som ser ut exakt som han. Vi mötte en kvinna med bebis i exakt likadan, lyxig vagn och kvinnan envisades med att titta på mig medan hon pratade barn trots att Producenten var den som svarade på hennes frågor. Mycket intressant.

Jag känner mig rätt motvalls. PMS, you are my excuse.

 

Alltså, att vara allergisk. Man blir toktrött. I natt sov jag 13 timmar. Det ni. Och vaknade med betongkeps och något skumt i näsborrarna som det känns som att jag borde namnge eftersom det lever ett eget liv. Jag kisar som en gammal halvblind starrtant eftersom ögonen har halvt om halvt lagt av och magen funkar heller inte riktigt eftersom allergimedicinerna gör tarmarna känsligare så att jag svullnar upp lite och värker.

Jag får ju mycket läst. Ögonen funkar på nära håll, tv:n är lite blurrig.

Jag känner mig verkligen ruskans attraktiv.

Kanske för att det regnade hela natten och jag inte sov så bra.

Kanske för att jag saknar vännerna redan innan de har flyttat till Sydafrika.

Kanske för att jag är trött på att vara stark och duktig och cykla i motvind.

Vet inte varför, men vissa dagar har man sorgfåglar i håret.

Idag har jag haft två fika på varann med två goda kollegor som fått mig att associera till exakt samma sak. Givetvis funderade jag på om jag borde dela med mig av det här. Mitt beslut var fortfarande inte helt taget när jag kom hem, men efter att ha sett att sinnesstämningen går igen hos Huskorset så märker jag att den trista sanningen överväger och jag kommer nog inte att kunna komma undan.

Sanningen lyder på detta vis: man har fan inte mycket för att man är schysst, snäll och bra. I teater/filmvärlden premieras sällan dessa goda kvalitéer. Tänk, så naiv jag var när jag kom in på scenskolan, jag trodde att om man bara var en begåvad skådespelare och dessutom en trevlig kollega som kommer i tid och då och då tar med sig bullar till kaffet så borde saken vara avgjord. Man borde bli poppis att anställa. Detta enkla antagande som grundar sig på vad man borde tycka är klockren logik visade sig sedan ha mycket, mycket lite med verkligheten att göra. Båda de vänner jag har fikat med idag är kompetenta, snygga, trevliga och schyssta att ha att göra med. Vad de levererar i arbetsväg är riktigt, riktigt bra. Och ändå har de problem att få jobb. Man måste väl säga att det inte direkt skriks efter mina tjänster heller. Att vara arbetslös är inte problemet i sig, det är vi alla då och då, det är ju själva jobbets natur om man är frilans – problemet är att vi alla tre upplever att det inte finns någon större efterfrågan på de här goda kvalitéerna som vi själva är så måna om att odla. Och det vägrar vi acceptera, så vi ser till att hela tiden bli bättre på det vi gör, och schysstare och snällare. Och sedan går vi in i väggar så att det tjongar om det.

För att göra saken ännu mer komplicerad undrar jag ganska ofta vad det egentligen är vi eftersträvar. En av dagens fikavänner, Mr Beauty, och jag jobbade tillsammans i det senaste jobbet jag gjorde. Det var en storproduktion som fick mycket uppmärksamhet och som regisserades av Den Store. Med andra ord, det var den där slags jobb ungefär 97% av Sveriges skådespelare skulle kunna tänka sig att äta småsten för att få. Vi fick det. Och det var skitjobbigt. Vi vantrivdes ganska svårt bägge två och gick bägge in i en totaldipp när det var slut. Självförtroendet på botten, ingen energi kvar, ledsen ledsen ledsen och så vansinnigt trött. Under spelperioden nöttes Mr Beauty och jag sakta ner till något som bäst kan liknas med föräldrar till en kolikbebis. Ni vet, de där som trots att de själva är så slitna att de egentligen bara vill lägga sig ner och självdö helt enkelt sväljer tröttheten och gör det som måste göras. Man bara gör det. Lojalt. Och man gör det så jävla bra. Utan tack, utan att någon tycker att det är en bragd. Men de där som skriker, de där egoistiska jävlarna, de får mycket bekräftelse och beröm och seglar vidare in i nästa produktion ganska oberört. Och folk tycker att de är toppen, karismatiska och spännande människor, så egna och viljestarka! Lite farliga! Det är dem vi vill ha! Det är ju dem man ser! De måste ju vara bäst!

Jag säger bara kiss my ass. Tänk två gånger. Det är inte den som skriker högst som har mest att säga, tyvärr.

Jag är snäll, schysst och bra och stolt över det. Jag är faktiskt jävligt bra. Det finns nog en och annan som kan tänkas tycka att jag är snygg, till och med. Och jag bjuder gärna på bullar till kaffet ovanpå det. Fatta nångång, det är fina grejer.