Att bli ledsen över sin ensamhet trots att man egentligen inte är särskilt ensam.

Mimsan tog med mig till en av sina vänner igår. Han var trevlig och hade snygga jeans och på en stol låg en sådan där massagesits från OBH Nordica med shiatsufunktion. Han hade kokat kaffe och köpt wienerbröd. I bokhyllan hade han foton av sin systerson, en liten blond parvel som förmodligen påminde om honom själv som barn. Vi fikade, pratade och skrattade och han uttalade Alexandre Dumas alldeles korrekt. Innan vi gick därifrån lånade Mimsan lite film av honom, bland annat lite Woody Allen och David Lynch. Hans dvd-hylla var imponerande.

Hemma kände jag bara att jag ville gråta. Jag antar att det fanns en del av mig som hade hoppats. Mimsan har lite för intensivt framhållit den här vännens trevlighet på ett sätt som gör att jag förstår att hon skulle tycka det vore fint om det hade funnits kemi mellan oss. Jag hade också tyckt att det hade varit fint om det funnits kemi mellan oss. Det fanns inte minsta lilla kemi mellan oss. Det fanns inte minsta lilla cell i mig som darrade till av någon slags attraherat intresse. Han är en snäll kille. En bra kille. Men inte för mig. Och hela min inre längtan vaknar till med en enorm morgonhunger, det var så länge sedan jag fick äta mig mätt på kärlek, tanka närhet och ömhet och se-varann-i-ögonen-för-det-är-vi-som-förstår-varandra-bäst. Men för fan!

Jag vill få älska nu! Jag vill få fylla det där tomma utrymmet, få någon som hör mig till, som jag ska våga vara just jag med i all min blandning av skröplighet och fantastisk rikedom, som jag ska se och bli sedd av och dela glädje och frustrationer med. Så länge jag inte känner på min saknad för mycket går det bra att leva med den, men så är det någon som pratar lite för intensivt och menande om en vän, så droppar längtan fram och så hoppas jag en stund och det gör så ont att bli besviken.

Herregud, jag blir besviken för att jag inte blir attraherad av en man jag aldrig ens träffat innan, bara hört talas om. Det tyder på att bristen i mig fått växa sig stor. Men hur gör man när man är en känslomässigt direkt människa, som är helt tveklös i sitt intresse när intresset är genuint, men upplever detta genuina intresse så sällan att det nästan borde finnas på museum med en emaljerad skylt? ”Möjlighet till något man/kvinna emellan – utrotningshotad art.” Och att försöka hitta något intresse där det inte finns känns inte vidare vettigt, det är orättvist mot alla inblandade.

Och som kronan på verket har jag i natt drömt om Den Där Mannen, han sitter i mitt kök och jag sätter mig i hans knä, hans händer på min rygg och hans skratt emot min hals och för en liten stund är jag lycklig och tveklöst på plats, hemma.

Morgonhunger.