Att bli ledsen över sin ensamhet trots att man egentligen inte är särskilt ensam.
Mimsan tog med mig till en av sina vänner igår. Han var trevlig och hade snygga jeans och på en stol låg en sådan där massagesits från OBH Nordica med shiatsufunktion. Han hade kokat kaffe och köpt wienerbröd. I bokhyllan hade han foton av sin systerson, en liten blond parvel som förmodligen påminde om honom själv som barn. Vi fikade, pratade och skrattade och han uttalade Alexandre Dumas alldeles korrekt. Innan vi gick därifrån lånade Mimsan lite film av honom, bland annat lite Woody Allen och David Lynch. Hans dvd-hylla var imponerande.
Hemma kände jag bara att jag ville gråta. Jag antar att det fanns en del av mig som hade hoppats. Mimsan har lite för intensivt framhållit den här vännens trevlighet på ett sätt som gör att jag förstår att hon skulle tycka det vore fint om det hade funnits kemi mellan oss. Jag hade också tyckt att det hade varit fint om det funnits kemi mellan oss. Det fanns inte minsta lilla kemi mellan oss. Det fanns inte minsta lilla cell i mig som darrade till av någon slags attraherat intresse. Han är en snäll kille. En bra kille. Men inte för mig. Och hela min inre längtan vaknar till med en enorm morgonhunger, det var så länge sedan jag fick äta mig mätt på kärlek, tanka närhet och ömhet och se-varann-i-ögonen-för-det-är-vi-som-förstår-varandra-bäst. Men för fan!
Jag vill få älska nu! Jag vill få fylla det där tomma utrymmet, få någon som hör mig till, som jag ska våga vara just jag med i all min blandning av skröplighet och fantastisk rikedom, som jag ska se och bli sedd av och dela glädje och frustrationer med. Så länge jag inte känner på min saknad för mycket går det bra att leva med den, men så är det någon som pratar lite för intensivt och menande om en vän, så droppar längtan fram och så hoppas jag en stund och det gör så ont att bli besviken.
Herregud, jag blir besviken för att jag inte blir attraherad av en man jag aldrig ens träffat innan, bara hört talas om. Det tyder på att bristen i mig fått växa sig stor. Men hur gör man när man är en känslomässigt direkt människa, som är helt tveklös i sitt intresse när intresset är genuint, men upplever detta genuina intresse så sällan att det nästan borde finnas på museum med en emaljerad skylt? ”Möjlighet till något man/kvinna emellan – utrotningshotad art.” Och att försöka hitta något intresse där det inte finns känns inte vidare vettigt, det är orättvist mot alla inblandade.
Och som kronan på verket har jag i natt drömt om Den Där Mannen, han sitter i mitt kök och jag sätter mig i hans knä, hans händer på min rygg och hans skratt emot min hals och för en liten stund är jag lycklig och tveklöst på plats, hemma.
Morgonhunger.
april 6, 2009 at 3:51 e m
1. Mias och Klaras sommarprat var fantastiskt. Kom att tänka på det igen nu.
2. Idag satt jag på en uteservering med en bok. Vid ett annat bord satt en man som var vacker. När en vän till honom dök upp med sitt lilla barn fick jag se att han var vacker i rörelse också. Leendet och skrattrynkorna kring ögonen, och tilltalet och händerna som for över ungens huvud och vännens rygg. Jag blev besviken när han gick.
Det låter som ingenting, men jag har inte ens registrerat en man på det sättet på … jättelänge. Många månader. Så det är veckans händelse för mig, att jag såg en man som jag hade lust att följa efter när han gick.
april 6, 2009 at 5:19 e m
Härligt, m! Bra där. Jag sitter och ler lite. Härligt.
april 6, 2009 at 8:42 e m
Och jag är så tacksam för att Mannen hände mig. Allt jag önskat. Allt jag inte trodde fanns.
Det finns där. Du ska få se.
Kram!
april 6, 2009 at 10:17 e m
Ibland känns det så himla beeee att jag bara sitter och gaggar om mitt här i dina kommentarer. Men jag tar mig den friheten. Det är ju därför jag kommer tillbaka hit, för att dina inlägg får mig att tänka på mitt! Rättare: triggar mig att formulera mig om mitt.
Jag har druckit ett stort glas vin nu, men fan Suziluz jag tycker så himla mycket om din blogg.
april 6, 2009 at 11:19 e m
Wettex: Jag tycker nog att han är seg, killen som ska hända mig. Han tar verkligen tid på sig, alltså. Men tack för hoppet och kramen.
m: Alltså, du får skriva hur långt eller kort du vill. Jag tycker ju om att du tar dig friheten! Och vad underbart det är när vin ger den effekten att det blir synligt tycka-om på bloggen. Hihi. Puss på dig!
april 7, 2009 at 1:39 e m
Åh , du skriver så bra och jag känner igen mej och känner med dej!
Därför ska jag låta det hurtfriska kommentarerna vila idag. Säger bara att jag förstår och fan va det kan suga ibland. Men du skriver förbaskat bra.
Var rädd om dej.
Kramar
april 7, 2009 at 6:11 e m
Jag är nyfiken på om nåt hände/kan hända med mannen du träffade på jobb, som skulle vidare (och filma/jobba?) — utomlands har jag för mig. Han som alla tjejer inblandade i projektet svansade efter utom du. Ni hade ju kemi.
april 7, 2009 at 7:55 e m
Emma: Tack! Och kram tillbaka.
Amanda: Äsch, jag försökte. Föreslog fikapromenad, gav honom mitt nummer. Har inte hört ett ljud. Så det verkar inte bättre än att han inte tyckte att det var spännande nog, after all.
april 8, 2009 at 2:36 e m
Bah. Hans förlust.