Annannan. Jag började svara på din kommentar i inlägget nedan, och insåg att jag lika bra kunde skriva ett nytt inlägg, för det här behöver en del ord.
Du undrar om jag klarar av att leva livet lika intensivt och medvetet när jag har fullt upp av jobb. Och svaret på det är nej. Det gör jag inte. Därför ser jag till att inte jobba på samma sätt som jag gjorde förr, att inte ha fullt upp särskilt ofta utan försöka sprida det. Det låter kanske som ett simpelt svar, men det är det inte, det här kanske kommer att bli ett av de mest personliga inlägg jag skrivit, bara på ett annat sätt än i vanliga fall.
Jag har, så ung jag är, varit på väg att ta slut helt. Det var så illa att jag fick mängder av rent fysiska symptom. Jag kunde inte filtrera ljud från varann, så jag var tvungen att alltid gå med hörlurar ute på stan för att inte få hjärtklappning av överstimulansen. Jag kunde inte åka buss eftersom jag fick ångest och andnöd av ptschh-ljudet när dörrarna öppnades och stängdes. Jag kunde inte resa mig från sittande utan att hålla mig fast i något, eftersom jag hade fått en bestående yrsel som gjorde att jag inte riktigt klarade av att hitta, eller hålla, balansen. Jag hade näsblod nästan varje morgon och en hjärtfrekvens högt över det normala. Jag gick först ner kraftigt i vikt och drog sedan på mig vatten så att kroppen svullnade och värkte. När jag till slut kom till en läkare skrev han ut cortison mot inflammationen i kroppen, skälet till att jag ens gått dit var den dubbelsidiga bihåleinflammationen som bara var en minimal del av det dåliga skick min kropp var i. Jag hade jobbat helt hysteriskt mycket alldeles för länge och han ville sjukskriva mig minst tre veckor så att jag skulle få vila och hämta mig. Och det enda jag svarade på det var det går inte. Jag jobbar trippelt och har premiär om tre dagar. Så i stället åt jag cortison för att bli av med tecknen på att jag höll på att gå sönder, att jag inte orkade.
Jag hade antagligen spruckit helt och blivit långtidssjukskriven så småningom ifall jag inte hade gått i terapi. Min terapeut röt i åt mig på skarpen. Suziluz, du har ett ansvar mot dig själv. Du är inte så stark som du tror, tvärtom, du är högsensibel. Fortsätter du så här kommer du att gå sönder och inte kunna läka. Vad är det du försöker uppnå genom att bränna ljuset i bägge ändar? Och jag kunde inte svara på det. Jag visste inte varför jag levde så. Och när jag rotade lite i det blev det väldigt obehagligt, tankarna på att jag kanske inte var någon om jag inte hela tiden gjorde mig oumbärlig på så många ställen som möjligt. För det var det jag ville vara, oumbärlig, outbytbar, nödvändig och
älskad
och faktum var att jag hela tiden brottades med känslan av brist på existensberättigande. Det är klart att det var en flykt, i grunden. En flykt från allt annat svårt, bakgrunden och framtiden, till en plats där det var lätt att veta vad man skulle göra för att göra och vara ”rätt”. Jag behövde fylla en brist på värde, men jag letade på helt fel ställe. Jag vet inte varför jag trodde att jobbet skulle servera mig det existensberättigandet jag sökte. Jobbet gör ingen älskad eller tillhörig. Det är ju bara ett jobb, det är människor som älskar och tillhör varann, det är i sig själv och sina relationer man hittar hem, hittar livet. Att sitta där, knappa 27 år gammal och helt utmattad och inte veta vad livet bestod av mer än jobb, var man kunde hitta kärlek och tillhörighet, det var skrämmande och avslöjande. Att inse att det jag lagt så mycket tid och kraft på faktiskt inte fungerade. Att det var dags att tänka om. Att det var dags att skaffa sig långsamma vardagsrutiner, dra ner kraftigt på tempot, möta världen och mig själv i den, bli… vuxen. Och då menar jag det i ordets mest ärliga bemärkelse. Att bli min egen. Vuxen på det sättet att leta efter svaren inåt, i stället för utåt. Jag satte upp en mening på kylskåpet som jag fick syn på varje gång jag skulle äta, som jag läste flera gånger om dagen under den perioden. För en människa som uppriktigt söker inåt, blir varje yttre bekräftelse ett misslyckande. Och efter ett tag förstod jag den och började hålla med.
Det här jobbet har tagit några år och kostat på. Jag har lagt om hela mitt liv. Sorterat ut pyntet. Valt och valt bort. Jag har dragit ner på sånt jag trodde var nödvändigt förr, för att kunna klara mig på mindre pengar och därmed mindre jobb. Prioriterat om kraftigt. Det har blivit viktigt att vara närvarande här, nu, att hinna skratta och möta vänner, hinna lära känna och hinna älska, hinna gå på djupet, hinna… se. Hinna tänka och våga känna, hinna uppleva och värdera, våga vara motsträvig och säga nej, lita på att livet tar hand om mig om jag tar hand om livet. Jag påstår inte att det är lätt på något vis och jag känner mig ofta orolig för hur saker ska gå. Men jag mår så mycket, mycket bättre numera, inte bara fysiskt. Jag är med i mitt eget liv och jag har ju tid att välja. Jag bestämmer själv vad som är viktigt och inte.
Och framför allt. Jag får så otroligt mycket mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag känner mig priviligierad. Jag har ett rikt liv. Och jag hinner läsa Rilke.
Suziluz - med ögon känsliga för grönt 
september 13, 2009 at 4:41 e m
Jag är glad att du växlat tempo och mår bra, men denna din mening tror jag inte jag kan köpa:
”För en människa som uppriktigt söker inåt, blir varje yttre bekräftelse ett misslyckande.”
Jag reagerade lite på min blogg.
Men jag är ju bara en pojkspoling på 28, vad vet jag om livet? Dessutom kan jag ha förstått dig fel. Nu ska jag läsa om 🙂
september 13, 2009 at 5:36 e m
I sånt fall är ju den här bloggen ett rejält misslyckande, med all bekräftelse du får på att du skriver klokt. Och det tycker inte jag att den är.
Missar jag något?
september 13, 2009 at 5:41 e m
Heja dig!
Om ett par år kommer jag för första gången på drygt 20 år att inte ha försörjningsbörda för någon annan än mig själv. Då skall jag se om mitt hus, och definitivt gå ned i tid på jobbet. Jag har inte varit utbränd, jag har möjligtvis ett par gånger snuddat vid trötthetens och utmattningens yttre gräns. Och det räcker för mig. Vi har bara ett liv.
september 13, 2009 at 5:43 e m
Knyttet: Haha! Nej, det är inte riktigt så jag menar. Det är inte så att bekräftelse i sig är dåligt, det är ju alltid skönt med bekräftelse. Men om man söker sina egna, personliga svar i andras bekräftelse, då blir det ett misslyckande. Eftersom man i så fall blir en människa utan egen sanning, tom på egna svar, man blir utlämnad till andras sanningar, och det gör det svårt att veta vem man är när bekräftelsen är borta. DÅ är bekräftelsen ett misslyckande.
Jag har ju ett yrke som helt bygger på att folk ska tycka om det jag gör. Men om jag skulle låta det bestämma om jag är en bra människa eller inte, gör det mig otroligt sårbar. Det handlar om det, det jag skriver om. Att det uppriktiga sökandet efter vem jag är och varför jag finns måste vara ett sökande inåt, inte efter svar utifrån. Och att det jag ÄR måste vara något annat än det jag GÖR. Tydligare nu?
Kaffepulver: Ja! Jag måste faktiskt säga att det är bland de bästa beslut jag har tagit. Jag kanske inte GÖR lika mycket längre, reser definitivt mindre till exempel, men jag upplever faktiskt mer – jag är mer i det som sker. Jag tycker det är toppen, och jag saknar inte det ”gamla livet” alls. För ja, det är nu vi lever, det blir ju inget andra försök.
september 13, 2009 at 7:51 e m
Tack. Jag tänker.
september 13, 2009 at 7:52 e m
[…] Jag har fortfarande svårt att omformulera drömmar till framtidsplaner. Fast jag måste göra det omedvetet, för mitt liv och yrkesliv går ju i en viss riktning. Och förra veckan fick jag veta att jag efter tre år på stipendium och fem på tidsbegränsade kontrakt nu faktiskt har en tills-vidare-anställning. Att ha nått dit innan fyrtio är ett privilegium i mitt yrke. Och jag är mycket glad. Fast jag också tänker. […]
september 13, 2009 at 10:37 e m
Jo, jag är med nu, men det blev så kategoriskt med ”varje yttre bekräftelse”.
Men det att det är farligt om man inte vet vem man är när bekräftelsen är borta kan jag förstå.
september 14, 2009 at 9:25 f m
Oi. Det der låter som ”flink pike”-syndromet tatt til det ekstreme. En slektning av en venn ble innlagt, i rullestol og med øreklokker på, fordi hun hadde presset seg selv for hardt med alltid å være flinkest. Det er skummelt.
Fantastisk at det kan komme noe positivt ut av en slik situasjon, det er da en ser at mennesker virkelig KAN styre sitt eget liv, selv om det koster mye.
Selv har jeg en tendens til alltid å befinne meg et diffust sted i fremtiden i tankene. Jeg vil gjerne et eller annet; skal bare oppnå noe annet, helt utopisk først… Jeg øver meg på å være mere til stede, men det er ikke lett, selv uten en forutgående krise. Du er tapper som klarer deg, og modig som forteller om det.
september 14, 2009 at 12:51 e m
Knyttet: Ja, allting handlar ju om kontexten. Och kanske att om man, som jag, länge levt i en värld där det mesta handlat om yttre bekräftelse att jag behövde vara kategorisk ett tag, för att sedan hitta till en lagom balans? Dessutom – den meningen har jag alltså inte hittat på själv, utan fått. Av någon jag såg upp till, som hade hunnit längre med sig själv än jag.
Tante Jul: Javisst, jag tror att under den perioden hade man kunnat slå upp ”duktig flicka” i uppslagsverk och hittat en bild av mig. Det tog lång tid att våga erkänna att det inte gjorde mig tillfreds. Och ja, det fina med det är att jag numera känner så tydligt att jag bestämmer själv vad jag vill eller inte vill vara med på. Samtidigt som det handlar om en acceptans av att jag inte kan veta vad som kommer att leda till vad – jag kan bara avgöra vad som får mig att vara tillfreds och nöjd här och nu.
Jag vill också alltid ett eller annat som ligger framöver, längtar efter olika saker och ting. Men jag tycker numera att det viktigaste måste vara det som är nu, för det är det enda som är säkert. Kram på dig!
september 14, 2009 at 1:02 e m
Men hur gick det till egentligen? Från att säga ”Jag jobbar trippelt och har premiär om tre dagar.” till att faktiskt och verkligen ändra grundinställning och skapa ett helt annat schema? Jag är intresserad av glappet där emellan.
Jag ska försöka klistra upp -för en människa som uppriktigt söker inåt, blir varje yttre bekräftelse ett misslyckande- på insidan av skallbenet. Jag går en lång utbildning där jag har många år kvar av att dagligen få känna på djupet att jag är yngst, nyast, kan minst, har minst erfarenhet å så vidare. Rent instinktivt så påverkas jag även av avsaknaden av bekräftelse. Kanske känns det mindre tungt om man har ett annat fokus.
Tack Suziluz för ett viktigt inlägg!
september 14, 2009 at 1:44 e m
Skruttet: Det tog tid. Från den sittningen hos terapeuten tog det nästan tre år innan jag på riktigt tog beslutet att säga nej till jobb helt och hållet under en vår. Och jag gick i terapi två gånger i veckan under hela den perioden, pratade om alla de rädslor jag hade. Rädslan för att bli bortglömd (inte finnas alls), rädslan för att ”ramla ur” branschen, rädslan för att inte komma med ett tåg som åker och att man bara har en enda chans. Och det var gott om konstruerade ”måsten” som behövde slås hål på. Som att säga ja till alla jobb som erbjöds, eftersom man som frilans inte vet när nästa jobb kommer, och jag ”har ju räkningar att betala”. Det är ju inte något statiskt fakta, varken det ena eller det andra, men jag hade gjort dem till det. Det krävdes en hel del samtal för att förstå både att ok, om jag inte får skådisjobb betyder det inte automatiskt att jag hamnar på gatan – det kanske bara betyder att jag får jobba med något annat ett tag, och hur mycket räkningar jag har kan jag ju faktiskt i ganska hög grad påverka själv. Att faktiskt lyckas ta reda på var basbehovet ligger var till stor hjälp. Vad som är ett äkta behov respektive ett konstruerat. Men det tog tid, som sagt. Och hösten 2007 bestämde jag mig för att inte jobba våren 2008. Att säga nej. Det var ett jättebeslut, då. Att utsätta sig för precis det jag var rädd för, fullt ut. Att säga nej och stanna upp. Men det fina och det som jag inte hade räknat med var att det var enormt befriande. Redan från första början, faktiskt. Och det tror jag att jag har terapin och terapeuten att tacka för – det var ett genomarbetat, genomtänkt beslut.
Bekräftelse är svårt. Alla människor vill känna sig sedda, kompetenta och omtyckta, det är ju helt rimligt och normalt. Men det som är viktigt är ju att inte blanda ihop. Att själv vara både sin ärligaste kritiker och ärligaste klapp på axeln, att veta djupt inne om man själv är nöjd – vare sig det gäller en arbetsinsats eller hur man förhåller sig till en relation eller whatever. Det är givetvis alltid härligt att få beröm och bekräftelse från andra, och det ska man unna sig att få! Att ta emot en komplimang och sola sig i den. Men man måste också kunna vara den som uppriktigt känner att man är bra även utan den solglansen, som väger och mäter sig med sina egna instrument, liksom. Och som vet att man ÄR även utan den bekräftelsen. Ett träd som faller i skogen när ingen hör… det spelar ingen roll om det låter eller inte. Det är ju i alla fall ett träd. Det kan man inte diskutera.
september 14, 2009 at 3:50 e m
Intressant diskussion. Många spännande trådar. Viktigt tycker jag att ”hitta sin egen sanning” som någon skrev. Efter drygt 58 år kan jag inte påstå att jag hittat hela sanningen, men jag hittar mer och mer av min egen sanning. Jag kan ju inte leva på andras sanningar. Däremot behöver även jag bekräftelse av andra. På nåt sätt kan den bekräftelsen stärka mig och hjälpa mig vidare i att söka min inre sanning.
september 14, 2009 at 8:23 e m
Pelleh: Ja, jag tycker du sammanfattar det hela bra. Och välkommen hit till bloggen!
september 14, 2009 at 11:45 e m
Kjære suziluz… jeg leser bloggen din, og tårene triller. Så mange piler treffer meg rett i hjertet og hodet, og jeg kjenner meg smertelig igjen! Du er en utrolig sterk og modig jente som jeg ser veldig opp til. Jeg har holdt på i fire år nå (denne måneden faktisk!) med løsrivelsen fra mitt ”perfekte” tilværelse, få fotfeste, få oksygen ned i lungene, vifte vekk den giftige skyen i hodet som har tvunget meg utenfor alt… til og med en tilstedeværelse i mitt eget liv. En følelse av at jeg faktisk LEVER. GLeder meg til å lese deg fremover! Klem
september 15, 2009 at 10:56 f m
Litteraturtøsa: Du är stark, du med! Att alls våga erkänna för sig själv att livet måste förändras och att det innebär vissa uppoffringar – det är inte alla som klarar av att göra dem, det är svårt! Jag är glad att du hittat hit, välkommen tillbaka när som helst, och kram till dig också!
september 17, 2009 at 10:50 e m
Fint Suz.
Fina kloka kommentarer.
Hopp om livet!