Loba ber oss spåna på ämnet familj, och jag hakar på.

På kylskåpet har jag bilder av dem. Människorna som älskar mig, och som jag älskar. Det är människorna jag vet finns där för mig när det behövs. Som sitter i publiken och stöttar på mina premiärer, som kommer i farande fläng med nyköpta bullar och kokar kaffe medan jag sitter och gråter vid köksbordet, som skjutsar mig till och från sjukhuset när jag ska opereras och ser till att kylskåpet är fullt under konvalescensen, som retas när jag köper skidor, som skickar vykort från alla sina resor, som litar på mig nog att berätta om sina glädjeämnen likaväl som svårigheter oavsett storleken på dem, som jag har skrattat mig till hicka med, som tycker att jag är en bra vuxenförebild för deras barn, som alltid har en dörr öppen och en varm famn att välkomna mig in i när jag behöver. Ja, det är helt enkelt människorna som är min familj, som jag hör till. Och ingen av dem delar jag blod med. Vi har valt varann, medvetet och lyckligt över att ha träffat en människa att dela en skärva själ med. Vi har valt av kärlek.

Människorna som ”borde” ha funnits med där i fotomyllret, människorna jag faktiskt delar blod med, är människor som aldrig har stått för de där sakerna jag räknar upp ovan. De har helt enkelt varit en helt annan slags familj, där gemensamheten har handlat om andra slags band. Tunga band, knutna med annat än omsorg, svåra både att knyta upp och att klippa helt. Det har funnits en slags kärlek där också, men en annan sort, en mer tilltrasslad, osäker, instabil variant. Den finns fortfarande, men som sagt instabil, den ger lika mycket sorg som glädje, ibland går den bra att hitta och ibland är den för svår och man vet aldrig riktigt vilken dag det är med den kärleken.

Familj är ett laddat ord för mig. Har varit länge. Att vara familj har blivit ett begrepp att söka, en okänd karta att rita, en känsla som behöver fler nyanser och samtidigt färre. Det låter kanske odefinierat, och det är det väl också. Men jag har kommit fram till en sak, som jag är säker på är sann i alla fall för mig – familj ska vara någonstans dit man kommer hem. Om det är på Kuba eller i Säffle spelar ingen roll, familj ska vara den där platsen inuti en annan som bär ens alldeles egna konturer, som är lindad med något mjukt och förberedd att vila tryggt i. Och att själv vara familj är att ha de utrymmena inuti, specifika platser för specifika människor som man är rädd om.

Familj är att höra till.