Loba ber oss spåna på ämnet familj, och jag hakar på.
På kylskåpet har jag bilder av dem. Människorna som älskar mig, och som jag älskar. Det är människorna jag vet finns där för mig när det behövs. Som sitter i publiken och stöttar på mina premiärer, som kommer i farande fläng med nyköpta bullar och kokar kaffe medan jag sitter och gråter vid köksbordet, som skjutsar mig till och från sjukhuset när jag ska opereras och ser till att kylskåpet är fullt under konvalescensen, som retas när jag köper skidor, som skickar vykort från alla sina resor, som litar på mig nog att berätta om sina glädjeämnen likaväl som svårigheter oavsett storleken på dem, som jag har skrattat mig till hicka med, som tycker att jag är en bra vuxenförebild för deras barn, som alltid har en dörr öppen och en varm famn att välkomna mig in i när jag behöver. Ja, det är helt enkelt människorna som är min familj, som jag hör till. Och ingen av dem delar jag blod med. Vi har valt varann, medvetet och lyckligt över att ha träffat en människa att dela en skärva själ med. Vi har valt av kärlek.
Människorna som ”borde” ha funnits med där i fotomyllret, människorna jag faktiskt delar blod med, är människor som aldrig har stått för de där sakerna jag räknar upp ovan. De har helt enkelt varit en helt annan slags familj, där gemensamheten har handlat om andra slags band. Tunga band, knutna med annat än omsorg, svåra både att knyta upp och att klippa helt. Det har funnits en slags kärlek där också, men en annan sort, en mer tilltrasslad, osäker, instabil variant. Den finns fortfarande, men som sagt instabil, den ger lika mycket sorg som glädje, ibland går den bra att hitta och ibland är den för svår och man vet aldrig riktigt vilken dag det är med den kärleken.
Familj är ett laddat ord för mig. Har varit länge. Att vara familj har blivit ett begrepp att söka, en okänd karta att rita, en känsla som behöver fler nyanser och samtidigt färre. Det låter kanske odefinierat, och det är det väl också. Men jag har kommit fram till en sak, som jag är säker på är sann i alla fall för mig – familj ska vara någonstans dit man kommer hem. Om det är på Kuba eller i Säffle spelar ingen roll, familj ska vara den där platsen inuti en annan som bär ens alldeles egna konturer, som är lindad med något mjukt och förberedd att vila tryggt i. Och att själv vara familj är att ha de utrymmena inuti, specifika platser för specifika människor som man är rädd om.
Familj är att höra till.
januari 26, 2010 at 7:42 e m
Word på den, som man säger. Själv orkar jag inte skriva så fina ord som du just nu. Begreppet ”familj” låter mer som knivhugg än kärlek för mig. Men en annan dag kan jag också få ner några rader om att hitta sin egen, komma hem. För jag vill ju tro att det är så – alldeles på riktigt…
januari 26, 2010 at 7:46 e m
Suziluz…
Dette var flott å lese! Så fint at jeg ble varm om hjertet og så sant at jeg sperret øynene opp.
Jeg har sagt det mange ganger; sin egen blodsfamilie kan man ikke velge. Fordi man ikke har valgt dem selv, så kan det da ikke være slik at en hverken må elske dem eller like dem?
Veldig mange bærer på dårlig samvittighet og følelser av å ikke være et godt menneske fordi de ikke finner plass i sin egen blodsfamilie. Da kan det være en trøst og oppklarende å skulle tenke slik som det du gjør her: Familie er å høre til!
januari 26, 2010 at 7:54 e m
Jeg har såvidt kommet meg etter å ha lest denne aldeles fantastiske reportasjen: http://www.dagbladet.no/2010/01/26/magasinet/ensomhet/familie/dod/10105099/
Og så kommer du med ditt nydelige innlegg, som gir meg en ny dimensjon og påminnelse om at jeg har mye å være takknemlig for – jeg har mange å være glad i. Selv om vi ikke nødvendigvis er blodsfamilie, så er vi familie.
Maria over her, er en slik god venn forresten 😉
januari 26, 2010 at 10:32 e m
Så sant. Så SANT.
Du är alltid lika klok. Och du lyckas alltid sätta ord på de där tankarna.
Tack.
januari 27, 2010 at 8:40 f m
Det var väldigt fin skrivet Suzilus!
Förmånen och glädjen att få tillhöra en flock sitter djupt rotad i mig. Att få höra till.
Fint!
januari 27, 2010 at 4:46 e m
Lilla Blå: Det ÄR så. Puss och kram.
mariasmetode: Tack! Och nej, jag tror inte att man måste varken älska eller tycka om sin blodsfamilj. Och det fina med att låta sig känna så, är att man kan upptäcka att det finns stråk av både kärlek och tycke kvar där man minst anade det. Men man kan också bara känna ro över att inte ge sig skuld för sådant man inte är orsak till.
Curly: Åh, hjälp. Vilken artikel. Herregud. Tack för länken, det gör ont att läsa… men också, det finns något hoppfullt ändå i att till och med den ensammaste man man kan tänka sig, hittade en vän att åka bil med. Och då är jag tillbaka där jag började – det finns möjlighet att välja mäniskor som gör en gott. De finns!
Wettex: Gulle dig.
Mrs Li: Tack, och detsamma! Jag är också djupt och innerligt tacksam för min flock och vad vi är och ger varann. Det är ett privilegium!
januari 27, 2010 at 7:43 e m
Åh!
Så glad jag blir att du hänger på temat!
Jag känner igen mig själv väldigt mycket i det du skriver. Min flock, min Klan, består av kära vänner och har med tiden utökats – barn, partners, mormödrar och annat skönt folk. Under årens lopp har vi stött, blött och växt in och kring varann.
Blodsbanden däremot, är inte alls av det positiva slaget och först nu har jag kunnat sluta sörja det för att istället luta mig in i det jag har – en brokig, kärleksfull, stor Klan.
Jag länkar till din inspirerande text, om jag får, så snart Familjeveckan börjar hos mig.
Må gott!
januari 28, 2010 at 1:25 e m
Loba: Länka på du bara! Och detsamma, må väl!
februari 3, 2010 at 6:14 e m
Tack, och idag gjorde jag det.