Hon är 39 år, han är 40. De gifte sig nyårsdagen 1975 och sommaren 1976 fick de en liten dotter. Han var inte med under förlossningen. De lever i en liten lägenhet om ett rum och kök i en liten stad i Östergötland, han är fortfarande svarvare och vet inte om att han om ett tag kommer att skada sig så att han måste sluta jobba på golvet och i stället börja arbeta som kontrollant på samma företag, innan han en dag får sin första hjärnblödning som leder till hans andra som leder till hans tredje som leder till hans död. Hon jobbar fortfarande som servitris i restaurangen ovanpå Tempo och vet inte om att hon kommer att bli förtidspensionerad med tinnitus och kronisk värk efter sina många år på verkstadsgolvet i en annan industri.
Dottern är hans första barn, hennes andra. Han har inte trott att han någonsin ska få egna barn eftersom han bara har en testikel och trott att det betyder något för fruktsamheten. Det gör det inte. Hon har en tonårsson, har längtat efter flera barn i ganska många år och blir lycklig av att få en dotter.
Han dricker alldeles för mycket men de första åren de är gifta slår han inte. I stället vaknar hon ibland på nätterna av att han gråter och slår nävarna i väggen. Då brukar hon bara låtsas att hon sover. När dottern är några månader äldre flyttar de till en större lägenhet och hans mor flyttar in hos dem för att ta hand om flickan medan de bägge jobbar.
Han klär sig alltid som en gentleman. Han har alltid pressvecksbyxor, skjorta och kavaj, på jobbet har han slips. Hemma tar han av sig slipsen och kavlar upp ärmarna, sätter på sig glasögonen och försöker tippa tretton rätt på stryktipset. Hon klär sig lite mer i det hon får tag i, jeans eller kjol är detsamma, och hon använder aldrig någonsin bh. Hon tycker om att sjunga, han spelar fiol, men de spelar och sjunger väldigt sällan samtidigt.
november 10, 2010 at 5:18 e m
Jag säger bara en sak: u n d e r b a r läsning.
Som att titta in i …., ja, som ett ögonblicks titt in i ett helt liv.
Tack.
november 10, 2010 at 5:29 e m
Hej och tack för att jag fick läsa dina texter. Jag kom hit av en slump och kunde inte sluta läsa. Du skriver så fint och fängslande. Jag återkommer.
november 10, 2010 at 8:18 e m
Oj, jisses, vad det här var bra!
november 10, 2010 at 9:04 e m
Nämen åh. Igen.
november 10, 2010 at 11:35 e m
Ja. Å.
november 11, 2010 at 7:45 e m
Å.. (jag snodde lite lista från dig) 🙂
november 11, 2010 at 8:09 e m
Tack, allihop.
Och Ruta Ett och Jenny: Kul att ha er här!
november 12, 2010 at 3:17 e m
Ytlig fundering:
Jag vill ha allt hon har på sig.
Allt. Nu.
november 12, 2010 at 4:06 e m
Hamnade här via en annan blogg och stannar kvar. Dina texter rör vid någon inom mig, jag kan inte förklara vad. Men vackert, sorgligt och gripande allt på en gång. Tack
november 12, 2010 at 7:49 e m
Amanda: Javisst var hon ruggigt stylish, min mor! En riktig pingla.
Marie-Louise: Tack själv för de orden. Och stort välkommen till min blogg.
november 13, 2010 at 4:25 e m
Vackert, vackert och sorgligt.
november 13, 2010 at 6:51 e m
Ja. Det är ju det. Tack.
november 14, 2010 at 6:41 f m
De ”sjunger väldigt sällan samtidigt” …
Tack fina Suziluz … jag fick något att tänka på. Verkligheten … som kan vara så olika för oss … så orättvist olika. Verkligen.
Kram!
november 14, 2010 at 4:30 e m
Verkligheten är bara vad den är, har jag börjat tänka på sistone. Och ja, den är orättvis, men det finns både gott och ont i det mesta, tänker jag. Kram tillbaka!