Jag minns att jag sade det till terapeuten. När hon frågade mig vad kärlek var för mig, så sade jag Det är både förlamande och den största rörelse som finns. Det var då. Rörelse och förlamning, förlamande rörelse. Tänker jag på det idag känns det kanske mer som en definition av passion och inte av kärlek.

Och nu då? Min definition av kärlek. Ja. Det är de små stora sakerna. Att känna inuti mig hur det bubblar lyckligt när du skrattar. En mjukhet i hur vi ser på varann, en innerlighet i luften. Att undra hur du har det när du rynkar pannan. Att kunna bli så förbannad att man bara vill vråla. Att kunna säga förlåt och mena det. Att kunna låta sig förändras. Att bli så uppriktigt glad för din skull varje gång det händer något bra, och att känna att det gör ont i magen när det händer något dåligt. Att kunna känna aj hur du värker i mig. Att det är dig jag tänker på varje gång jag vill berätta något, vare sig det är det glada eller mindre glada, det genomtänkta eller bara det helt och hållet idiotiska. Att vilja. Vilja varandra. Och inte minst, den stora närheten, huden, välkomnandet.

Och sedan är det förstås de stora små sakerna, som att du säger att du älskar mig när jag skämsskrattar för att jag råkade prutta högt i soffan, eller att du alltid, alltid tar disken så att jag slipper. Att du ringer när jag är sen hem för då blir du orolig.

Det är inte förlamande, inte alls. Tvärtom är det en ständig rörelse, men en långsammare, varmare, en tillsammansrörelse, samarbete, som en slow foxtrot en sommarkväll någonstans i en folkpark, där hardcoredansarna har med sig fällbord och kaffetermos och byter skjorta och strumpor när de blir för svettiga. Min definition av kärlek är som en trygg hand mot korsryggen som trycker kroppar nära nära, varma kinder och slutna ögonlock och fötter som tränar sig fram till turer som är komplicerade, men ser så enkelt flytande ut.