Men för en gångs skull ska det inte handla om alla mina jäkla sjukdomar, utan om det faktum att jag har kommit igång med träningen igen. På riktigt. Och jo, lite ska det handla om mina sjukdomar, för jag är friskförklarad från anemin (yay!) vilket också verkligen KÄNNS i kroppen. Jag är otränad, jajjemen, men det gör inte ont att anstränga sig längre utan jag blir bara trött. Och det är ju precis så det ska kännas.

Så nu har jag sedan några veckor tillbaka kommit igång med ett träningsschema som ser ut som följer: jag springer var tredje dag, gör yoga var tredje dag och vilar var tredje dag. Med andra ord, om veckan börjar med ett löppass på måndagen, blir det yoga på tisdag och vila på onsdag, löppass på torsdag och så vidare. Jag har börjat extremt försiktigt, eftersom jag inte har kunnat träna regelbundet på länge (på grund av de jäkla sjukdomarna vi inte pratar om) och jag tänker hellre långsiktigt än hetsigt just nu. Samt är supernoga med att känna efter hur kroppen svarar. Jag varierar fortfarande springandet med att gå även om jag inte springer längre än 25-30 minuter, och jag gör bara yoga i 40-minuterspass för att spara axlar och handleder från för tung belastning. Hittills har det funkat finfint, peppar peppar.

Vad det har lett till hittills är att jag sover bättre, känner mig pigg när jag vaknar på morgonen, redan känner mig starkare fysiskt och har mindre ont i lungorna, samt, håll i er nu, att jag har gått upp i vikt. Och det här sista, det har fått mig att fundera lite.

Jag är glad över att jag är någotsånär vettigt funtad vad det gäller sådant här, annars skulle jag antagligen i det här läget ha haft kostpanik. Men saken är den att jag för det mesta lever relativt sunt. Jag äter mycket vegetariskt och fisk, lagar det mesta av min mat själv så det är inte mycket knasiga ingredienser, men tycker också att man inte får bli helt anal utan ska med glädje ta en kaka till kaffet ibland och använda sitt sunda förnuft. Jag är inte mycket för dieter generellt, de växlar med årstider och trender, utan tror på att var och en behöver lära sig att lyssna på sin egen kropp. Jag personligen skulle till exempel inte kunna äta LCHF hur bra det än funkar för någon annan, eftersom jag inte tål så mycket animaliskt protein (och speciellt inte kött). Det höjer inflammationerna i kroppen så att min reumatism blir sämre. Dessutom har jag lite för lite magsyra, så för mycket fett ger mina tarmar panik. Jag mår med andra ord jättemycket bättre av en tallrik gröt med banan än av ägg och skinka till frulle. Hur som helst. Att jag då går upp i vikt den första månaden med träning handlar varken om att jag äter fel eller för mycket eller om den underbara myten att ”muskler väger mer än fett”, för ingen som inte är ett biologiskt mirakel bygger flera kilo muskler på en månad, utan det handlar helt enkelt om vätska.

Såhär. När man börjar träna, om man inte har gjort det förr eller det som i mitt fall var länge sedan (eller om man som redan tränande ökar träningsmängd drastiskt), så är det som händer att belastningen faktiskt trasar sönder muskelfibrerna en aning på mikronivå. Då är muskeln så smart att den lägger till nya enheter där, så att den förbereder sig på en belastning av samma sort. Alla kemiska reparationer i kroppen behöver vatten, inte bara muskelfixet utan också glykogeninlagring (vilket är de nödvändiga kolhydrater som muskeln lagrar för att kunna använda vid till exempel träning). Med andra ord: så fort man har ansträngt en muskel utöver vad den är van vid, så fylls den med mer vatten än vanligt (för ja, det är klart att den innehåller vatten redan innan, alla människor består ju av drygt 65% vatten). Med andra ord. Om man känner sig svullen efter att ha tränat, så är det faktiskt precis det man är.

Nu kan ju det här kännas taskigt. Att man, som jag, drar igång en duktig träningsregim och som tack för det svullnar upp så pass att man inte får upp sina jeans över låren. Och då kan man ju kanske tänka att det där med träning, det var ju bara bluff och inget att satsa på. Men som tur är har jag ju en del tränande år i ryggen och vet att det här mest är ett startskede. Det kan hålla i sig i några månader, upp till ett halvår om man har otur, det till och med finns ett uttryck för det; sälkänsla. Trösten är att det släpper. Förr eller senare släpper det, hur många månader det nu än kommer att ta. Och när det släpper och man känner sig lätt och smidig igen, så finns ju alla de där positiva effekterna av träningen också kvar. Styrka, snabbhet, förbättrad sömn. De blir bara bättre ju längre man håller på.

Ibland är jag väldigt glad över mitt förnuft och min kunskap. Det hade i det samhälle vi har idag varit så lätt att tappa huvudet annars. Jag skriver det här inlägget mest på grund av det, så att någon stackare (antagligen tjej) som precis har börjat träna och gått upp i vikt och inte fattar varför när hon gör allt rätt, kanske googlar och hittar hit. För det skrivs inget om det här i tidningar som handlar om träning, inget om att det är jättevanligt. Så bara fortsätt, allt är som det ska vara. Stå ut ett tag och fortsätt, så kommer belöningarna att fortsätta staplas på varann. Fokusera på det som du märker känns bra, och vad det gäller svullnaden och viktuppgången har jag ett fantastiskt tips som jag själv har anammat och kommer att leva efter denna vår 2014:

Det är både snyggt och bekvämt med kjol.