2014


Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag klipper smörpapper i lagom fyrkanter och virar in hemkokt saffranskola i dem. De ska med mig till Fotografens föräldrar, en del av mutan för att de ska tycka om mig, tycka om att deras son har valt att ha mig i sitt liv. Dessa små ritualer, små besvärjelser. Även om jag vet att vi är vuxna och strängt taget inte behöver någon annans välsignelse inser jag att konceptet familj fortfarande är så pass starkt i mig att jag önskar det. Emottagandet, värmen, den delade glädjen.

Först de mina. Min morbrors stolta blick och lilla nick varje gång han presenterar Fotografen som min för en ny gäst. Och min egen känsla av att höra till. Det är rörande.

Ritualerna. Det serbiska julfirandet. Jag försöker lågmält förklara vad det går ut på, direktöversätter orden samtidigt som jag själv påminns. Jag har inte alltid varit med, tvärtom inte sett det som något särskilt viktigt förrän de senaste åren. Men på något sätt känns det symboliskt just i år. Både för att jag vill att Fotografen och jag ska ha flera sammanhang som bär oss, vårt eget lilla innersta ska ha flera ringar runt om, och mina ringar ser bland annat ut så här. Men också för att det i det stora perspektivet är min sanning att jag är som Maria Ferm sa, många olika hundra procent samtidigt. Och jag är en som känner sig hundra procent hemma med ljuset som tänds under ikonen på väggen, det sinnrikt utsmyckade brödet som först snurras tre varv och sedan bryts, brännandet av timjan för att rena rum och människor innan festen, och det kokta, sötade vetet som har välsignats och som alla ska äta tre små skedar av för att hedra de döda, de som levt och brukat jorden före oss. Vetet är symbolen för det eviga livet genom att binda samman de levande och döda av samma familj, eftersom vetet måste dö för att vetet ska kunna växa igen. Jag vill att han ser det, ser mig i det, för trots att jag är hundra procent svensk är jag också hundra procent dotter.

Kusin himlar med ögonen varje gång hans föräldrar säger att de önskar sig en svärdotter. Morbror inkluderar Fotografen med en varm blick när han säger att han är glad att vi är flera runt bordet i år. Tredje gången moster säger något om att Kusin borde gifta sig säger mamma att vissa får vara barnvakt, jag får vara kattvakt och Kusin börjar skratta och säger att jag tydligen inte kommer undan, trots Fotografen vid min sida. Fotografen skålar i Šljivovica som att han aldrig gjort annat och blir inte minsta lilla full och jag älskar honom för det.

Dagen efter skiner solen över dimmiga ängar. Vi vaknar i morbroråmosters gästrum, har sovit i en hundratjugosäng utan att det känns trångt, fnittrar att det nästan känns busigt att hångla där, som att vi vore tonåringar som kan bli påkomna av föräldrarna.

De tycker väldigt mycket om dig. Du är dottern de inte fick. Och jag nickar, glad att han ser. Jag ser och ser på honom. Ser honom.

Han åker vidare mot sina föräldrar efter att ha släppt av mig och mamma vid tåget, sprintat förbi folkmassan för att tackla sig till sittplats åt oss och kysser mig snabbt adjö innan han kliver av igen och vinkar utanför fönstret. Jag tänker redan att jag kommer att sakna honom de få dagarna vi ska vara isär.

Och så kokar jag saffranskola till hans föräldrar.

Jag måste säga att det här året verkligen levererar, så här på sluttampen. Idag fick jag nämligen besked om att min andra roman är antagen och kommer ut nästa höst. Så att. Chocken! Lyckan! Jag är fortfarande lite skakig av glädje och lättnad, och Fotografen har gjort enmansvågen för mig. Men nu är det klart! Nu tror jag att jag får kalla mig författare på riktigt.

Vilket härligt slut på det här året. Förälskelse deluxe, planer om framtiden och dessutom en andrabok i hamn.

2014, minsann. Du dolde länge att det var det här som skulle bli dina rubriker. Jag trodde att du var ett mellanår, och så visade det sig att du var en av huvudakterna. Sneaky, men ganska raffinerat, det måste jag erkänna.

Jag är lycklig. Det finns så många fina nyanser och variationer på det, men i grunden: lycklig. För varje dag inser jag mer och mer vilken tur jag har haft. Och just eftersom det är så har jag så liten lust att berätta om det. Det är intressant, för med mina vänner har jag just nu enorm lust att prata om kärlek i allmänhet och om honom i synnerhet. Men det kanske är känslan av att inte vilja sprida ut sig för tunt som gör att jag inte bloggar. Jag bara känner på det, hela tiden, den där närvaron av honom i huden, och inuti. Känslan kanske tunnar ut orden eller behovet av ord. Kanske, jag vet inte. Men jag är lycklig.

Vi bor ihop. Synkar liv. Ska till först min morbrors festfirande på sankt Nikolaus och så till hans föräldrar över jul. Och sedan vidare till Paris över nyår, mamma får passa katten. I lördags hade vi middag hemma med både vänner till mig och vänner till honom, enkelt, roligt, och vi hasade runt i tjocksockor och tofflor och hånglade i köket medan vännerna pratade i vardagsrummet och trivdes ihop lika okomplicerat som vi. Vi är lika. Det gör det så lätt. Jag tycker så mycket om vår vardag, vi är redan ett team, samarbetar, backar upp varandra. Rör ständigt vid varandra, tryggar, värmer, stärker. När en hetsig diskussion med hans vän Mentalisten lugnat sig sa Mentalisten till mig att vi har diskuterat och bråkat i trettio år, vi kommer att göra det igen. Jag säger det för att, alltså, det här, ni två… och så pekade han på oss och jag visste vad han menade. Vi är här för att stanna. Jag är glad att ni har träffat varandra, konstaterade han. Patten bara skrattade när hon skulle gå hem. Alltså, hur länge har ni varit ihop egentligen? Känns som för alltid.

Det känns som för alltid. Vi skojar om det men menar allvar, och när vi pratar allvar är det hela tiden med leende ögon. Jag måste förstås kalla honom något, om jag ska fortsätta skriva här. Jag antar att det får bli Fotografen, för enkelhetens skull. Min kärlek, mannen i mitt liv, Fotografen.

Det känns som för alltid.

 

Och jag vet inte riktigt, vare sig var jag i så fall börjar eller hur mycket jag vill berätta. Det är nytt. Väldigt nytt. Men sedan vi träffades för andra gången har vi inte sovit en enda natt isär. Det komiska med det var att vi egentligen, bägge två, var inställda på en långsam ingång i en eventuell relation. Det gick minst sagt sådär. Man kan väl säga att ingen av oss har försökt att stå för den inställningen. Jag rodnar, blir svettig och får hjärtklappning när vi möts igen efter några timmar på varsitt håll, eller till och med när jag hör hans röst på telefon. Ibland bara av att han ser på mig. Jag känner mig som en tonåring som har råkat träffa snyggaste killen i stan och han märkligt nog vill vara med mig också. Det är bara att tacka och ta emot och förundras.

Vi har rört oss i utkanten av varandras världar i många år. Ändå har vi aldrig träffats. Eller så har vi det men minns det inte, för att vi var andra människor då med andra förutsättningar. Men det är en svindlande tanke. Jag har gått förbi hans jobb många gånger utan att veta att han finns. Nära mig.

En tandborste extra i mitt badrum, en flaska linsvätska i sovrummet. Det står ett större stränginstrument bredvid min gitarr i vardagsrummet. Ingen av oss försöker spela på något annat än instrumenten. Det är fantastiskt skönt. Han är sig själv på ett sätt som får mig att slappna av, att tro på honom. På oss.

Vi är oskyldiga och oförstörda. Vi är modiga.

Jag vill vara mitt finaste jag för honom, jag vill dofta gott och ha lika snälla ögon som han, och när jag stryker med handen i den där fördjupningen i hans rygg mellan musklerna så tänker jag att jag vill vara där hela tiden. Här.

10683758_716957871702924_1087645379_n

Bild från igår, från ett engångsgig med tidigt 60-talstema. Det var roligt på det där lite skräckslagna sättet, det när man egentligen inte är särskilt säker på att det kommer att fungera, men det visar sig att det gör det visst och ger en sorts adrenalininjektion man får lite huvudvärk av. På det stora hela en lyckad kväll, ett bra jobb.

Jag åkte hemifrån vid halv tre på eftermiddagen och var hemma runt halv två på natten, helt slut. Och idag är jag så trött att jag redan har gråtit två gånger. En gång åt ett danskt program på tv som handlade om barnuppfostran, en gång åt en norsk artikel om en somalisk flicka. Dessutom gör jag sjukgymnastikövningar och smörjer nacken med liniment. Jag har ont i magen, det har ju inte direkt varit en lugn och stabil tid de senaste månaderna, och som vanligt blossar min IBS upp av stress. Sjukgymnasten vill boka in en tid åt mig hos deras dietist så att jag kan sättas på FODMAP-diet, eftersom hon trodde att mycket av mina inflammatoriska besvär faktiskt härstammar från magen.

Med andra ord, allt detta sammanräknat, idag tänker jag inte ge mig ut och springa som planerat, utan ska ligga i soffan och titta på film och äta potatismos. Mm, potatismos.

När jag är klar med denna tunga syssla ska jag googla bilder av små snitsiga hallar, för där behöver jag idéer. Men om jag ska göra något idag? Nej.

I natt drömde jag om Den Där Mannen, för första gången på länge. Jag undrar vad det var som triggade det, kanske att vara tillbaka i Stockholm bara, för drömmen gick ut på att vi åkte tunnelbana över ett stort vatten för att komma till ett museum som inte finns, där vi gick runt och letade efter ett barn, jag vet inte om det var hans eller mitt. Jag tror att vi kysstes också. Jag vaknade hur som helst med en varm, snäll känsla i kroppen. Det var behagligt, ett slags ömsesidighet som vi aldrig hade i verkliga livet.

Så såg jag att Robin Williams är död. Och jag blev så ledsen. Så många stora döda det finns.

d835941baf8572e631ec79d744ecfbef

Och jag tänker att även om det ena och det andra egentligen inte hänger samman, så gör det ändå det. All den där förändringen som hela tiden sker, allt liv som inte längre lever eller levs. Som bara finns som ett minne som dyker upp ibland. Och jag vet inte om den ena sortens död egentligen är mindre oåterkallelig än den andra, jag vet inte det.

 

Nästa sida »