Lösenordsskyddad: Thermal imaging to study stress non-invasively in birds

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

 

Look for me (I’ll be around)

Jag klipper smörpapper i lagom fyrkanter och virar in hemkokt saffranskola i dem. De ska med mig till Fotografens föräldrar, en del av mutan för att de ska tycka om mig, tycka om att deras son har valt att ha mig i sitt liv. Dessa små ritualer, små besvärjelser. Även om jag vet att vi är vuxna och strängt taget inte behöver någon annans välsignelse inser jag att konceptet familj fortfarande är så pass starkt i mig att jag önskar det. Emottagandet, värmen, den delade glädjen.

Först de mina. Min morbrors stolta blick och lilla nick varje gång han presenterar Fotografen som min för en ny gäst. Och min egen känsla av att höra till. Det är rörande.

Ritualerna. Det serbiska julfirandet. Jag försöker lågmält förklara vad det går ut på, direktöversätter orden samtidigt som jag själv påminns. Jag har inte alltid varit med, tvärtom inte sett det som något särskilt viktigt förrän de senaste åren. Men på något sätt känns det symboliskt just i år. Både för att jag vill att Fotografen och jag ska ha flera sammanhang som bär oss, vårt eget lilla innersta ska ha flera ringar runt om, och mina ringar ser bland annat ut så här. Men också för att det i det stora perspektivet är min sanning att jag är som Maria Ferm sa, många olika hundra procent samtidigt. Och jag är en som känner sig hundra procent hemma med ljuset som tänds under ikonen på väggen, det sinnrikt utsmyckade brödet som först snurras tre varv och sedan bryts, brännandet av timjan för att rena rum och människor innan festen, och det kokta, sötade vetet som har välsignats och som alla ska äta tre små skedar av för att hedra de döda, de som levt och brukat jorden före oss. Vetet är symbolen för det eviga livet genom att binda samman de levande och döda av samma familj, eftersom vetet måste dö för att vetet ska kunna växa igen. Jag vill att han ser det, ser mig i det, för trots att jag är hundra procent svensk är jag också hundra procent dotter.

Kusin himlar med ögonen varje gång hans föräldrar säger att de önskar sig en svärdotter. Morbror inkluderar Fotografen med en varm blick när han säger att han är glad att vi är flera runt bordet i år. Tredje gången moster säger något om att Kusin borde gifta sig säger mamma att vissa får vara barnvakt, jag får vara kattvakt och Kusin börjar skratta och säger att jag tydligen inte kommer undan, trots Fotografen vid min sida. Fotografen skålar i Šljivovica som att han aldrig gjort annat och blir inte minsta lilla full och jag älskar honom för det.

Dagen efter skiner solen över dimmiga ängar. Vi vaknar i morbroråmosters gästrum, har sovit i en hundratjugosäng utan att det känns trångt, fnittrar att det nästan känns busigt att hångla där, som att vi vore tonåringar som kan bli påkomna av föräldrarna.

De tycker väldigt mycket om dig. Du är dottern de inte fick. Och jag nickar, glad att han ser. Jag ser och ser på honom. Ser honom.

Han åker vidare mot sina föräldrar efter att ha släppt av mig och mamma vid tåget, sprintat förbi folkmassan för att tackla sig till sittplats åt oss och kysser mig snabbt adjö innan han kliver av igen och vinkar utanför fönstret. Jag tänker redan att jag kommer att sakna honom de få dagarna vi ska vara isär.

Och så kokar jag saffranskola till hans föräldrar.

 

Glad galendans på vardagsrumsgolvet

Jag måste säga att det här året verkligen levererar, så här på sluttampen. Idag fick jag nämligen besked om att min andra roman är antagen och kommer ut nästa höst. Så att. Chocken! Lyckan! Jag är fortfarande lite skakig av glädje och lättnad, och Fotografen har gjort enmansvågen för mig. Men nu är det klart! Nu tror jag att jag får kalla mig författare på riktigt.

Vilket härligt slut på det här året. Förälskelse deluxe, planer om framtiden och dessutom en andrabok i hamn.

2014, minsann. Du dolde länge att det var det här som skulle bli dina rubriker. Jag trodde att du var ett mellanår, och så visade det sig att du var en av huvudakterna. Sneaky, men ganska raffinerat, det måste jag erkänna.

 

I want to make a ray of sunshine and never leave home

Jag är lycklig. Det finns så många fina nyanser och variationer på det, men i grunden: lycklig. För varje dag inser jag mer och mer vilken tur jag har haft. Och just eftersom det är så har jag så liten lust att berätta om det. Det är intressant, för med mina vänner har jag just nu enorm lust att prata om kärlek i allmänhet och om honom i synnerhet. Men det kanske är känslan av att inte vilja sprida ut sig för tunt som gör att jag inte bloggar. Jag bara känner på det, hela tiden, den där närvaron av honom i huden, och inuti. Känslan kanske tunnar ut orden eller behovet av ord. Kanske, jag vet inte. Men jag är lycklig.

Vi bor ihop. Synkar liv. Ska till först min morbrors festfirande på sankt Nikolaus och så till hans föräldrar över jul. Och sedan vidare till Paris över nyår, mamma får passa katten. I lördags hade vi middag hemma med både vänner till mig och vänner till honom, enkelt, roligt, och vi hasade runt i tjocksockor och tofflor och hånglade i köket medan vännerna pratade i vardagsrummet och trivdes ihop lika okomplicerat som vi. Vi är lika. Det gör det så lätt. Jag tycker så mycket om vår vardag, vi är redan ett team, samarbetar, backar upp varandra. Rör ständigt vid varandra, tryggar, värmer, stärker. När en hetsig diskussion med hans vän Mentalisten lugnat sig sa Mentalisten till mig att vi har diskuterat och bråkat i trettio år, vi kommer att göra det igen. Jag säger det för att, alltså, det här, ni två… och så pekade han på oss och jag visste vad han menade. Vi är här för att stanna. Jag är glad att ni har träffat varandra, konstaterade han. Patten bara skrattade när hon skulle gå hem. Alltså, hur länge har ni varit ihop egentligen? Känns som för alltid.

Det känns som för alltid. Vi skojar om det men menar allvar, och när vi pratar allvar är det hela tiden med leende ögon. Jag måste förstås kalla honom något, om jag ska fortsätta skriva här. Jag antar att det får bli Fotografen, för enkelhetens skull. Min kärlek, mannen i mitt liv, Fotografen.

Det känns som för alltid.

 

 

Berätta mer, sa Helga.

Och jag vet inte riktigt, vare sig var jag i så fall börjar eller hur mycket jag vill berätta. Det är nytt. Väldigt nytt. Men sedan vi träffades för andra gången har vi inte sovit en enda natt isär. Det komiska med det var att vi egentligen, bägge två, var inställda på en långsam ingång i en eventuell relation. Det gick minst sagt sådär. Man kan väl säga att ingen av oss har försökt att stå för den inställningen. Jag rodnar, blir svettig och får hjärtklappning när vi möts igen efter några timmar på varsitt håll, eller till och med när jag hör hans röst på telefon. Ibland bara av att han ser på mig. Jag känner mig som en tonåring som har råkat träffa snyggaste killen i stan och han märkligt nog vill vara med mig också. Det är bara att tacka och ta emot och förundras.

Vi har rört oss i utkanten av varandras världar i många år. Ändå har vi aldrig träffats. Eller så har vi det men minns det inte, för att vi var andra människor då med andra förutsättningar. Men det är en svindlande tanke. Jag har gått förbi hans jobb många gånger utan att veta att han finns. Nära mig.

En tandborste extra i mitt badrum, en flaska linsvätska i sovrummet. Det står ett större stränginstrument bredvid min gitarr i vardagsrummet. Ingen av oss försöker spela på något annat än instrumenten. Det är fantastiskt skönt. Han är sig själv på ett sätt som får mig att slappna av, att tro på honom. På oss.

Vi är oskyldiga och oförstörda. Vi är modiga.

Jag vill vara mitt finaste jag för honom, jag vill dofta gott och ha lika snälla ögon som han, och när jag stryker med handen i den där fördjupningen i hans rygg mellan musklerna så tänker jag att jag vill vara där hela tiden. Här.

 

Sotsvarta ögon, hatt och hysteri

Bild från igår, från ett engångsgig med tidigt 60-talstema. Det var roligt på det där lite skräckslagna sättet, det när man egentligen inte är särskilt säker på att det kommer att fungera, men det visar sig att det gör det visst och ger en sorts adrenalininjektion man får lite huvudvärk av. På det stora hela en lyckad kväll, ett bra jobb.

Jag åkte hemifrån vid halv tre på eftermiddagen och var hemma runt halv två på natten, helt slut. Och idag är jag så trött att jag redan har gråtit två gånger. En gång åt ett danskt program på tv som handlade om barnuppfostran, en gång åt en norsk artikel om en somalisk flicka. Dessutom gör jag sjukgymnastikövningar och smörjer nacken med liniment. Jag har ont i magen, det har ju inte direkt varit en lugn och stabil tid de senaste månaderna, och som vanligt blossar min IBS upp av stress. Sjukgymnasten vill boka in en tid åt mig hos deras dietist så att jag kan sättas på FODMAP-diet, eftersom hon trodde att mycket av mina inflammatoriska besvär faktiskt härstammar från magen.

Med andra ord, allt detta sammanräknat, idag tänker jag inte ge mig ut och springa som planerat, utan ska ligga i soffan och titta på film och äta potatismos. Mm, potatismos.

När jag är klar med denna tunga syssla ska jag googla bilder av små snitsiga hallar, för där behöver jag idéer. Men om jag ska göra något idag? Nej.

 

Övergångar

I natt drömde jag om Den Där Mannen, för första gången på länge. Jag undrar vad det var som triggade det, kanske att vara tillbaka i Stockholm bara, för drömmen gick ut på att vi åkte tunnelbana över ett stort vatten för att komma till ett museum som inte finns, där vi gick runt och letade efter ett barn, jag vet inte om det var hans eller mitt. Jag tror att vi kysstes också. Jag vaknade hur som helst med en varm, snäll känsla i kroppen. Det var behagligt, ett slags ömsesidighet som vi aldrig hade i verkliga livet.

Så såg jag att Robin Williams är död. Och jag blev så ledsen. Så många stora döda det finns.

Och jag tänker att även om det ena och det andra egentligen inte hänger samman, så gör det ändå det. All den där förändringen som hela tiden sker, allt liv som inte längre lever eller levs. Som bara finns som ett minne som dyker upp ibland. Och jag vet inte om den ena sortens död egentligen är mindre oåterkallelig än den andra, jag vet inte det.

 

 

Mental oljning

Jamen, jomen. Dagarna går och jag har inte ens öppnat den här sidan på en stund. Kanske att jag behövde vila från bloggen, eftersom jag också vilade från bokskrivandet. Om man nu kan kalla det vila när man i själva verket har sysslat med miljoner andra saker. Jo, det kan man. Det är att vila, för mig, att inte ha på tankekranen utan bara låta kroppen styra livet, vare sig det handlar om att klippa gräsmattan eller snickra ihop något användbart eller renovera.

Alltså ska jag nu skriva ett helt osammanhängande blogginlägg för att försöka väcka hjärnan till liv igen. Det kommer nog att ta en stund efter att ha varit avstängd.

Apropå gräsmattan. Mina tomater. Jag har massor av tomater, och några av dem är till och med röda. Jag har skördat egen vitlök som nu ligger på tork på farstukvisten. Däremot blev det varken spenat, sallad eller mangold att prata om. Det har sett ut som att det fattas näring i jorden, de har vuxit dåligt, och igår upptäckte jag varför. Myror. En masse. Så imorgon ska jag ta fram kanelen igen, även om det är för sent att rädda mangolden. Men vitlöken är god.

Apropå snickra ihop något. När morbror och jag slängde mammas gamla kök lyckades vi slänga något hon ville ha kvar – det integrerade bakbordet. Alltså ska jag snickra ihop ett bakbord till min mor. Det ska ha en plywoodbotten och lagom höga kantlister så att mjölet håller sig på rätt sida. Och på loppis har jag hittat en liten tallrikshylla som hon ska få som bonus. Den är väldigt nätt och fin i sig själv, men lite utsågad (jag gissar att den har hängt över en ledning eller list), så den behöver lite fix och lite kärlek. Och givetvis lite färg. Jag förnekar mig inte.

Apropå renovera. Snart har mammas Fritzl-badrum torkat ut helt och får börja jobbas med, så jag ska köpa kakel idag. Det är dags att förbereda för sista stoppet på den här renoveringsresan. Jag har hittat en sorts kakel som jag vill se live innan jag visar det för er och enda stället som säljer det ligger i Stockholm, alltså ska jag till Stockholm. Men köket är så gott som klart. Lite golvlister ligger på tork här på mitt golv, jag förmålar kvartsstavar. Men det är inte långt kvar.

Apropå Stockholm.

Idag flyttar min inneboende ut. Mitt sabbatsår från stan är över, liksom största delen av sommaren. Augusti är kommen och med den planerna för höst och jobb och att flytta hem. Så idag ska jag till Stockholm inte bara för kaklets skull, utan också för att få tillbaka nycklar och ställa tillbaka en del saker. Katten har jamat ledset hela morgonen för att jag inte släpper ut henne, hon går mellan ytterdörren och mig och ger oss båda menande, själfulla blickar. Men idag är det innedag för henne eftersom jag ska sova i mitt andra hemma för första gången på ett år. Jag ska jobba igen, ja. Jag har mjukstartat med en liten översättning, och väntar på svar från inte mindre än tre provfilmningar. Alla har gått bra och känns möjliga.  Och boken SKA bli klar.

Den här sommaren. Jag har haft besök av många fina människor och solen har lyst som bara solen kan när den är på sitt mest pillemariska humör. Jag har ont i magen av mjölkprodukterna som jag inte brukar äta, men som jag äter just nu. Jag har börjat jogga igen, det går inte så fort men det går, och när jag kommer tillbaka till Stockholm på heltid ska jag ta kontakt med sjukgymnast och börja specifikt träna min förkalkade axel. Jag har inte hunnit renovera så mycket hos mig själv, däremot har jag varit ett jehu av fix hos min mor, och det kanske var ännu mer värt just här och nu.

Och livet, livet, livet, det rullar på minut för minut och jag sjunger med i alla sångerna på radion, till och med dem jag inte kan.

 

Byggpaus, sommarlov

Jag har fyllt år. Det gjorde jag medan jag iklädd morbrors gamla badshorts och mammas plastsandaler målade och tapetserade hennes hall. Utöver det har jag lagt golv, satt kakelmosaik och grundligt tvättat av kyl/frys, spis, diskmaskin och fläkt för insättning i köket som morbror till sist monterade. Vi ska återkomma till allt det här, men först:

Jag har byggpaus och har åkt tillbaka till landet. Bästisen har varit på besök i några dagar, vi har fnissat och åkt bil och badat och ätit glass. Imorgon kommer Sioe, på fredag träffar jag Tysken och på lördag får jag förhoppningsvis också besök. Så i några dagar nu är det bara sommarlov. Det är bara så varmt att huden nästan svider, så varmt att jag badar varje dag och så varmt att jag smäller i mig laktastabletter en masse för att kunna äta all glass jag vill.

Det här är det bästa livet. Det finns inget jag kan föreställa mig som är skönare än det här.

 

 

Okej. Kavla upp ärmarna.

Renovering av kök och badrum. Det är väl de två grejer som folk flest oftast fasar för att behöva göra. De är stora, dyra och innehåller många moment (läs: kräver fackfolk). Att göra det som kan göras själv är inte alltid en tröst i det läget, eftersom det krävs mer än att bara måla litegrann.

Hur som helst.

Mammas toa är riven av saneringsfirman, där inne står en byggfläkt och torkar ut vattenskadan dygnet runt. Jag tog en bild av den som jag la ut på instagram och skämtade om. Det vill säga, jag skrev Inbjudande! Ungefär som man föreställer sig toan hos Fritzl.

Köket fick vi riva själva, det gjorde vi i fredags kväll, morbror och jag. Varsitt bräckjärn, en skruvdragare och lite handkraft så var det gjort på fyra timmar. Det som tog tid var att tömma skåpen först. Hjälp, vad mycket bös min mamma har samlat på sig! Det är nästan så att den här rensningen är mer värd än själva renoverandet. Nej, såklart inte. Men nästan. Köket hamnade i en relativt prydlig hög på gården, idag åkte det på soptippen.

Så vad har då hänt de här tre dagarna? Ja, dagen efter rivningen rev jag ner tre lager tapet. Den översta var strukturtapet, de två andra vanlig papperstapet. Hur jag gjorde kommer i ett helt eget inlägg när jag kommer åt min kortläsare till kameran, just nu har jag bara mobilbilder. Det tog i alla fall nästan en hel dag. Morbror lagade trasigt i väggen på andra sidan med murbruk och husfix, samt spacklade igen hål i väggar och tak. Jag slipade också av listerna och målade dem, när tapeterna var borta.

Det är kul att se, det här vilka tapeter folk har haft. Mammas översta är en typisk åttiotalstapet, under den fanns en fin sjuttiotalare, och underst en 50-60-talsversion med blå blommor. Allra underst är väggen gul.

Igår började vi måla väggar och tak. Jag blandade till en egen nyans färg av en hink blå reafärg som hette aqua nåt från lokala butiken på landet (64,50 kr) och en hink vit våtrum-och-kök-färg från biltema (149 kr). Det fina med det var att eftersom jag hällde ur hälften av den vita färgen för att fylla på med blått, fanns det vit färg till taket. Hett tips: använd alltid en fetare färg till kök och bad som tål att tvättas av. Det kommer du att vara glad över sedan.

Vi har kul medan vi grejar, morbror och jag. Jag sjunger med i radions hitlåtar och han visslar med i allt. Trevligt.

Idag har morbror börjat bygga ut väggen en aning, för det nya köket har andra dimensioner än det gamla och i det gamla fanns en slags liten sju centimeter djup alkov som inte funkar nu, där den är ska fyrtio centimeter på bredden byggas ihop med befintlig vägg för att de nya köksskåpen och bänkarma ska få plats. Jag har tapetserat och pysselmålat lite här och där (sånt som element och fixat till spill) så nu är all målning klar. Tapeten blev jättefin, tycker jag. Den kostar 169 kr rullen på Rusta, eftersom mamma har 2,70 högt i tak behövdes tre rullar för en vägg.

Japp, där står vi nu. Imorgon blir det en liten byggpaus, för morbror ska iväg på en grej med Kusin, så jag blir ensam kvar på bygget i alla fall halva dagen. Jag kommer nog att börja slipa och måla det begagnade köket inför uppsättning, och kanske städa lite. Men det är i alla fall såhär långt vi är nu.

Kampen fortsätter. Och på tal om kamp! Grattis Tyskland till VM-guld i fotboll!

De här dagarnas arbete: 720,50 kr. Totalsumma hittills: 1008,50. Med den disclaimern att spackel, murbruk och virke kommer från morbrors förråd, så det betalade jag inte för. Han hade kvar en halv burk elementfärg också, så den blev också gratis.

 

Inspiration: Ellen Key

Jo, gardinknoppar och Gorm i all ära, men det var ingen av dem som egentligen var skälet till att jag var på IKEA häromdagen. Nej, jag var där på grund av Ellen Key. Det kan förstås låta långsökt, men det är det inte alls.

I påskas hade jag besök av kära norska vänner, och en av sakerna vi gjorde var att köra runt till ett par olika östgötska sevärdheter. En av dem (och en av mina favoriter) var att vi besökte Ellen Keys Strand. Och det visade sig att de skulle ha visning där alldeles snart så vi gick med. Jag har varit vid Strand många gånger, själva huset är ju så fantastiskt vackert, men jag hade aldrig varit inomhus förr. Det är ett helt fantastiskt hus. Rum efter rum som är inrett med känsla och tanke, med estetisk fingertoppskänsla och värme. Som det står på hemsidan:

Ellen Keys Strand byggdes 1910 – 1911 och är en blandning av Ellen Keys många inspirationskällor: jugendstilen, Italien och den svenska herrgården, inte minst hennes eget barndomshem Sundsholms herrgård utanför Västervik. Efter många år utan ett permanent hem gjorde hon som så många andra vid denna tid: byggde sig ett eget drömhus där hon kunde slå sig till ro.

Åh. Ett drömhus där hon kunde slå sig till ro. Det är en underbar tanke, och det blev ett underbart hus. Så vem var då Ellen Key?

Ellen Key var dotter till en politiker och en grevinna (grevinna som råkade vara brorsdotter till statsministern) och växte alltså upp i ett samhälleligt och kulturellt högtstående hem. Ändå gick gården i konkurs när hon var 30 år gammal, och då flyttade hon till Stockholm och började arbeta som lärarinna. Hon var välutbildad och inte rädd för att ha åsikter, och började tidigt skriva artiklar och pamfletter och så småningom böcker. Hon blev snart en opinionsbildare, t ex i frågor om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter, undervisningsfrågor och sociala frågor. Under 1890-talet var hon mitt i den nationella debattens hetluft och blev både hyllad och kritiserad för sina åsikter. Påverkad av Rousseau förkastade hon den auktoritära pedagogiken och den segregerade undervisningen, och hennes mest kända verk är boken ”Barnets århundrade” som översattes till 26 språk och gjorde henne berömd även internationellt. Strindberg avskydde henne, så just han tillhörde inte det kotteri av kulturmänniskor som hon var nära vän med och som ofta har porträtterats tillsammans med henne, men hon var helt enkelt en central figur under sin tid.

Ellen Key gifte sig aldrig. Det sägs vara två skäl till det. Det ena är kvinnosaksskälet, att kvinnor medan hon fortfarande var ung blev omyndiga när de gifte sig, och alltså räknades som makens egendom och jämställdes juridiskt med barnen. Det andra skälet var att hon hela sitt liv älskade en man som redan var gift. Ah, hjärtesmärta och genialitet i samma paket.

Tillbaka till påsken 2014 och besöket på Strand.

I den fantastiskt vackra salongen står en möbel som jag blir rent lycklig av. Det är en pall. En i grunden enkel stegpall, men med den lilla detaljen att den har ett handtag. Som guiden säger, Ellen Key var ju ingen ungdom längre när Strand byggdes, och hon levde sina sista år och dog där. Med andra ord var en av möblerna som återkommer den här pallen, hennes egen design, som går att ta stöd på medan man klättrar upp för att nå något i ett skåp. Egentligen så enkelt och självklart, jag ville direkt ha en likadan till min mamma, men jag kunde inte hitta någon. Alltså har jag gjort en väldigt enkel version av den själv.

Det här är IKEA-pallen Bekväm (79 kr), med en 90-centimeters rundstav (25 mm i diameter) fastskruvad på, och ett grovt tillyxat ”handtag”. Rundstaven är en spillbit som jag fick för en tjuga på brädgården, handtaget har jag snidat till av en spillbit jag hade hemma. Jag har borrat ett hål i handtaget med samma diameter som staven och limmat samt nitat fast det. Staven är fastskruvad i pallen med två långa skruvar, så att den sitter stadigt. Jag kommer kanske att måla den, men det får vänta tills jag har renoverat köket, för jag funderar på att sätta en bit av samma tapet som ska upp på väggen på de plana ytorna, och då tar jag hela skönhetsbiten på en och samma gång. Men funktionen är på plats, och även om den här pallen såklart inte är i närheten av lika strömlinjeformat vacker som Ellen Keys, så är det ändå en tanke jag tackar för. Och hoppas att fler än jag vill läsa mer om Ellen Key.

Dagens arbete: 99 kr. Totalsumma hittills: 288 kr

 

Fuskbygge

Eftersom ingen protesterade av dem som hunnit kika in, kommer den här bloggen alltså att vara renoverings-och-DIY-blogg en liten stund. Antagligen inte enbart, men det blir nog lite övervikt åt det hållet, så vet ni det. Okidoki! Då kör vi!

Efter gårdagens lyckade hallmöbel-fixande bestämde jag mig för att göra en kompletterande del, så att hallmöbeln blir ett litet set. Det bestämde jag mig för enkom och enbart för att jag var på IKEAs fyndavdelning igår (gardinstångsknopparna ni vet), och där reade de ut hyllplan till hyllan Gorm. Alltså inte hela hyllan, utan bara hyllplanen. De kostade 29 kr för två stycken, och när gediget trä är så billigt, då kan inte jag låta bli att köpa. Det kan alltid komma till nytta. Att Gorm dessutom liksom hyllan jag redan har byggt är 80 cm bred, ja, det är väl det som kallas en skön slump.

Alltså. Att utgå ifrån något som är tänkt för något annat, det är det jag kallar fuskbygge. Vill man bygga en skohylla/pall är det ju superskönt att redan ha två färdiga hyllplan, det gör hela bygget kortare och lättare. Alltså. Från början hade jag två Gormplan, lite av samma list som igår (den som är 12×27 mm) och en bit hylla som blivit över från köket. Kasta aldrig spillbitar från andra byggen, det är mycket som kan komma till pass senare. Javisst, förnumstigt, men det är ändå sant.

Först snickrade jag ihop det som ser ut som en klassisk skohylla genom att såga till fyra lika långa listbitar och skruva fast dem i Gorm. När det var gjort sågade jag till två kortare bitar som tvärslag. Stabilt och bra! Men nu kom då den lilla extrafiffen. Jag satte ihop en liten ”ram” som jag skruvade fast i översta hyllan, för att träbiten som ska bli pallsits ska ha något stabilt att ligga på.  Skälet till att en bit är tjockare än resten är helt enkelt att min list inte räckte till sista biten, så jag fick ta en annan träbit som låg och skräpade här hemma. Till sist plockade jag fram en kvarbliven bit liggunderlag sedan jag sydde dynor till kökssoffan och klippte till en bit lika stor som träbiten.

Nu var det dags att måla möbeln första varvet (inklusive ena sidan av sittbiten, som jag målade i tre omgångar innan jag gick vidare med den). Och när det var gjort, satte jag igång att sy. Tyget är också en kvarbliven bit stuv sedan jag sydde kuddar till nämnda kökssoffa. Det är såklart bra att välja ett kraftigare tyg som inte stretchar till en sådan här sak. Först fållade jag tyget, sedan häftade jag fast det på trät med liggunderlaget emellan. Häfta fast en sida i taget och var noga med att mönstret hamnar rakt, om du har mönstrat tyg.

När jag var klar med sittdynan hade möbeln torkat nog att testas på, så det gjorde jag. Fortfarande stabilt och bra! Och då var det ju bara kvar att måla två omgångar till och sedan skruva fast själva sitsen ordentligt. Så var det klart! En skohylla/pall i ett! Bra möbel för äldre dam som inte har superbalans längre.

Ja, så kan det gå när Gorm reas ut. Nu har jag alltså ett litet hallmöbelset till mamma som är både praktiskt, fräscht, rätt så nätt och knappt kostade någonting. Hurra för det! Nästa gång ni ser de här grejerna står de förhoppningsvis på plats i mammas hall. Om inte hon tvärvägrar och jag får köra tillbaka dem hit och använda själv. Haha, vem vet. Jag gillar dem, i alla fall.

Dagens jobb: 29 kr. Totalsumma hittills: 189 kr.

 

 

Hörnini som läser!

Jag skulle vilja fråga er: är ni alls intresserade av detta med budgetrenovering, DIY och allmänt fixetrix?

Skälet till frågan är att jag från och med helgen kommer att sätta igång med renovering av mammas lägenhet, som ju har fått sig en rejäl törn av vattenskada. Det som har hänt för att vara konkret är att ett avloppsrör har spruckit på fjärde våningen i mammas hus och äckligt, äckligt bakterievatten har runnit ända ner till första våningen där mamma bor. Eftersom röret på rörs vis har gått inne i väggen har det fått rivas ut diverse ytskikt för att sanera och torka efter bakterievattnet, så nu ska allt det återställas.

Med andra ord: eftersom mammas försäkring inte bekostar renoveringen kommer jag att göra det, eftersom min mamma är en fattig pensionär. Och eftersom jag själv heller inte är någon Daddy Warbucks direkt har jag bestämt att hela renoveringen får kosta cirka 20 000. I den summan ingår nytt kök, nytt badrum och lite nya ytskikt i hall och klädkammare. Själva arbetet kommer jag att göra själv tillsammans med min klippa till morbror.

Skulle ni tycka att det var intressant att hänga med på att se om jag klarar det här på den svintajta budgeten, och hur resultatet blir? Ha en liten omröstning i kommentarsfältet, tack. För tycker alla att det är dödens tråkigt med ambitiös fattigmansrenovering så skriver jag inte om det utan återgår till ordinarie program, så att säga.

Innan jag har fått svar på den här frågan ska jag i alla fall visa en småsak som jag har gjort hittills, nämligen att jag har snickrat en ny hallmöbel till mamma. Jag hade lite spillbrädor kvar efter att jag satte panel i köket, plus lite allmänna brädrester efter diverse annat jox. Det som gick åt var i alla fall:

• 0,6 m² panel
• en hylla, 80×20 cm
• 130 cm krönlist
• en halvmeter bräda till konsolerna
• 150 cm planhyvlad list, 12×27 mm

Det här är alltså det jag redan hade hemma, så det kostade mig ingenting. Jag började med att rita upp på fri hand hur jag ville att konsolerna skulle se ut, såga till dem och borra hål i dem (eftersom jag ville ha en klädstång under hyllan). När jag hade gjort det filade jag och sandpapprade konsolerna jämna. Sedan sågade jag till krönlisten med geringssåg, det vill säga i 45° vinkel utåt, för att ”rama in” hyllan med den. Jag spikade fast listen med tunn spik.

När det var gjort sågade jag till panelen i lagom längder, det vill säga 80 cm, eftersom jag ville att möbeln ska vara lika bred som lång. Så limmade jag ihop panelen och lade ut hyllan och konsolerna ovanpå för att se var jag ville ha dem. När jag hade hittat en bra plats sågade jag till en bit av den släta listen för att sätta högst upp på möbeln mellan konsolerna och en att sätta längst ner. Så skruvade jag fast först listerna, så att panelen skulle hålla ihop, så konsolerna och sist hyllan, som skruvades fast både i konsolerna och i listen högst upp. Jag testade den gamla gardinstången med bara en befintlig knopp som jag hittade i ett förråd här för att se om allt satt rakt. Sedan var det bara att börja måla.

Idag har jag gjort klart det sista, det vill säga, köpt klädkrokar och skruvat dit dem. Min vana trogen har jag handlat krokarna på Biltema, de stora kostar 20 kr styck och de mindre 12,50 kr styck (båda sorterna säljs i tvåpack). Ändknopparna till gardinstången reades ut på IKEA och kostade bara en femma för båda. Flax! (Det var nämligen de enda ändknopparna jag hittade i rätt storlek till stången…)

Så. Hallmöbel klar. Det jag betalade för var alltså krokarna och knopparna, som tillsammans gick på 160 kr. Resten var spill jag hade hemma, men materialet skulle gå på högst 200 spänn om man köpte det. Jag tycker själv att det blev en riktigt fin möbel, faktiskt. Hoppas bara att mamma också tycker det. Hon är inte så lätt att pleasa, tanten.

Summa hittills: 160 kr. Vi får väl se om det blir det enda ni får veta om allt det här då. Kommentera, tyck och påverka!

 

Snabb uppdatering:

Igår:

Mycket lyckad present. Förtjusta miner, och tre så pass olika smaker och konsistenser att alla gillade någon av dem.

Idag: vaknade fyra i morse med jordens halsont, rinnande näsa och huvudvärk och kunde inte somna om. Vad skrev jag i inlägget innan?

Jag har en känsla av att jag kommer att däcka totalt när det här är över och jag slappnar av.

Jovars. Så himla onödigt, men ganska typiskt efter veckan jag har haft. Kroppen bara: lägg ner nu människa.

Så då får man väl lyssna på kroppen och ligga och sega sig frisk i några dagar.

 

 

Just nu pågår detta:

Mammas nya kök och badrum som är någon annans gamla kök och felköp står och väntar.

Jag har dessutom pimpat en riktigt sunkig gammal awab-pall till oigenkännlighet, efter hård kamp och svarta nagelband. Kan vi inte bestämma att hård konstmaterial-heltäckningsmatta aldrig mer ska få finnas någonstans i världen?

Och just nu bakar jag lakritsbrownies, för i morgon har Mellan sitt stora kalas. Jag har en känsla av att jag kommer att däcka totalt när det här är över och jag slappnar av.

Förresten, provfilmningen? Gick jättebra. Jag hade för en gångs skull så himla kul när jag provfilmade! Så hur det än går nu är jag glad och nöjd, för jag hade inte velat göra någonting på något annat sätt, och det är så skönt att känna. Med andra ord, inshallah. Håll tummarna för mig, vänner, för det här jobbet vore så väääääldigt kul att få.