Följ med, om du vill.

Så här är det: den här bloggen har nog spelat ut sin roll för mig. Det märks ju om inte annat på hur länge sedan det var jag skrev något här. Men samtidigt har det vuxit fram en lust att skriva igen, även om det är lite på ett annat sätt. Så jag och Fotografen har bestämt oss för att skaffa gemensam plats. Den finns här: nya bloggen.

Välkommen, den som vill. Och kram och tack till er andra.

 

Lösenordsskyddad: Sjukdomsdetalj deluxe

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

 

Jag städar. Eller gör jag det?

Det vill säga, jag har rensat i pappershögarna och plockat upp floordroben, låter robotdammsugaren gå ett varv, jag har diskat upp lunchdisken, jag ska strax gå ner i tvättstugan och hänga en tvätt/lägga in nästa, jag tömmer kattlådan och har sönder något litet medan jag stökar omkring (porslin, vaser, ljusstakar och sånt är alla ”charmigt” nötta i detta hem). När jag har sådana här effektiva dagar är jag oftast asnöjd med mig själv, för de händer inte jätteofta.

Men så stötte jag på den här:

Och jag säger bara HA! HA! HA!

Räck upp en hand, alla som städar ur mikron/skrubbar av hela badrummet/dammar en gång i veckan eller putsar fönster/tvättar mattor varje månad? Vad är det för en jäkla obsessive städmaniker som har skrivit den här listan?

Min nivå på vettigt städ: se till att det går an att äta vid köksbordet. Bädda sängen. Låt robot-James dammsuga ca varannan dag pga katt (och tyck att det är JÄTTERENT när han är klar!). Diska åtminstone en gång om dagen. Tvätta när det börjar ta slut på underkläder. Och generellt, vila mer, lev i stället för att putsa. När du får för dig att putsa, gör det ordentligt och var ASNÖJD med dig själv efteråt.

Oroa dig inte för om du är en snuskis. Det är du inte. Det är goodhousekeeping som inte har något bättre för sig. Hen har säkert fått eksem ska du se av att ha städat i sömnen.

 

28. Snart är det vår!

Då och då idag har jag sett solen. En stund. Sedan blev det precis lika grårått som det har varit så länge att vår nästan är ett glömt begrepp.

Jag har jobbat litegrann, försiktigt. Igår. En kortis i ljudstudion, det gick fint, en upptakt till ett jobb i mars. Och idag har jag provfilmat för en reklamfilm. Får jag den är det bara tre dagars arbete och begränsat med inlärning, det klarar jag. Sakta, försiktigt, tar inte ut mig mer än jag kan återhämta mig ifrån. Det måste få ta tid, det här.

På väg hem upptäckte jag att de sålde vegansemlor i ett bageri jag gick förbi. Så jag köpte en bara för att de fanns och jag var sötsugen, jag gillar egentligen inte semlor särskilt mycket. Men hur som helst. På väg ut från bageriet stod en väldigt sliten, tandlös kvinna i alldeles för stor täckjacka och mössa och frågade om hon kunde få en kaffe, så då sa jag att hon absolut kunde det, och att hon gärna fick en bulle också. Så hon gick rätt in i bageriet där en av de anställda stoppade henne innan hon såg att jag gick med, och efter att ha fått bekräftat att jag skulle betala fick kvinnan hälla upp bryggkaffe åt sig själv. Så vände hon sig om mot mig och frågade sa du att jag får en bulle också? och jag svarade klart att du ska ha en bulle. Peka ut vilken du vill ha bara. Och då såg hon mig i ögonen för första gången och log, ett brett, lyckligt leende. Hon stod länge och funderade innan hon valde en wienerbulle till sitt kaffe, vi nickade åt varandra, hon gick åt sitt håll, jag betalade för hennes fika och gick åt mitt. Jag har varit på gott humör sedan dess. Det är alltid fint att göra någon glad, och en dag när alla andra äter semlor tycker jag tammefan att alla ska få kaffe och bulle.

Hemma. Fotografen kommer att långsitta på kontoret ikväll och redigera bilder, och jag ska klappa katten och dricka te. Sticka lite kanske.

Imorgon är det mars. Sköna mars, välkommen.

 

27. Nåt flott

Att man kan gå på folkuniversitetets föreläsningar, vem man än är. Och att det ofta kostar noll och intet att göra det. Det tycker jag är flott.

Bara den senaste månaden har jag lyssnat på två: ett om klädkonsumtion i ett hållbart samhälle och ett om mat för en hållbar framtid. Den skarpe märker här ett tema i vad jag är intresserad av.

Jag har också varit och lyssnat på två föreläsningar om kvantfysik och svarta hål och rymden och livet, en med Christophe Galfard och en med Ulf Danielsson. Båda gångerna var jag såpass mindboggled efteråt att jag var tvungen att prata länge och väl om det.

Kunskap och folk som delar med sig av den. Det är flott, det är ju det.

 

26. Nåt blått

Regnskydd till vandringsryggsäck.

 

25. Kvar från igår

Huvudvärk.

Jag var med på en workshop som jag själv har varit en av initiativtagarna till och som har planerats sedan förra året. Det var roligt och stimulerande. Stimulerande är tyvärr inget jag skulle rekommendera till någon som återhämtar sig från utbrändhet och har en ganska vacklande form. Dagen dessförinnan hade jag dessutom varit med på ett fackligt seminarium om kompetensintegration, som också var stimulerande.

Fan, jag måste akta mig för stimuli. Igår var jag helt manglad och bara låg i sängen resten av kvällen, orkade inte ens se på någon film eller så, kaputt helt enkelt.

Och imorse vaknade jag med huvudvärk. Så idag åkte maken och jag mycket mindre skridskor än vi hade planerat, och fikade och satt i solen mer. Huvudvärken är kvar, men den går att leva med. Imorgon är en ny dag.

 

24. En sak som är svår

På måndag ska vi se på den här lägenheten. På tal om floordrobe och hur jag bor etcetera – vi vill gärna ha en större lägenhet. Men vi bor i Stockholm och har den mycket lyxiga förmånen att bo i en fin hyresrätt. Att hitta en större lägenhet att byta med inom ungefär samma område är nästan dödfött, för alla i Stockholm tror att de bor i världens bästa lägenhet och att det på sikt är rimligt att någon kommer att vilja byta sin sekelskifteslya på Djurgården med kakelugnar i varje rum med just dem, även om de har en etta i Högdalen.

Med andra ord försöker vi inte byta vår lägenhet privat, men eftersom jag har bott här sedan 99 och lägenheten tillhör allmännyttan har vi en bra kötid inom interna bostadskön. Lägenheten vi ska se på måndag är alltså via internkön, vi har god chans att få den om vi säger ja och den har på pappret många bra saker. Den är 72 kvadrat, vilket är hela 16 fler än nuvarande. Den ligger högst upp i ett åttavåningshus som ligger på en kulle och har stor balkong i söderläge, vilket bör vara ett fantastiskt ljusinsläpp och fin utsikt. Huset är byggt 1950, och jag gillar funkis. Det är en stil som passar mig. Och hyran är klart överkomlig.

Men: det är en hyresrätt. Och eftersom jag glömmer att min egen också är det eftersom jag själv är byggare Bibbi på fritiden, så glömmer jag också hur otroligt låg standard det är på hyresrätter. Aldrig trägolv annat än i vardagsrummet, vet inte om det är stambytt eller ej, vet inte standarden på köket, men det lär inte finnas plats för diskmaskin. De materialval som ingår i allmännyttans sortiment för tapeter och färg är rätt hiskliga till och med om den har renoverats relativt nyligen (vilket jag är skeptisk till), så om jag ska trivas, kommer jag att få göra likadant som när jag flyttade in här 99 – inleda med stor renovering, framför allt lägga in golv, för det blir jobbigare efter att man redan är inflyttad. Och jag kommer att få göra det på egen bekostnad förstås, trots att det är pengar jag inte får tillbaka vid flytt. Min lägenhet råkar bara vara mycket finare än de andra i huset eftersom jag har kostat på den med både pengar och arbete.

Dessutom, och det här är en annan sorts svårt: jag känner att jag är lite snobb vad det gäller området. Det är ok, men det är inte mitt sköna kvarter med fik överallt, och det är längre ut från stan. Det är grönt och fint och nära tunnelbanan, men… det är inte mitt sköna, eftertraktade kvarter. (Och jag skäms lite över att det här ens är en faktor i mitt tänk.)

Jag springer ifrån mig själv i tanken, och vet inte vad jag tycker ens innan jag har sett lägenheten. Det är förstås bra att tänka igenom varför jag känner det jag känner, men:

Det är svårt.

 

 

23. Att vårda noga, ömt och försiktigt

I sensomras när min mamma låg på sjukhus i en och en halv månad klippte jag hennes hår, och sedan hjälpte jag henne att duscha av sig de små stråna som hamnat överallt.

Hennes balans var urusel och huden nästan vit, och hennes kropp nästan helt hårlös i sin vithet. Hon kunde inte riktigt hålla i sig heller, jag fick hålla i henne. Vara klippa. Sätta henne ner på duschstolen och känna efter att vattnet var lagom, tvåla in, skölja.

Medan jag klippte henne somnade hon nästan, eller, hon somnade men märkte det inte själv, jag märkte det på att huvudet började hänga. Så jag avbröt innan vi egentligen var riktigt klara, håret var fortfarande längre på ena sidan, men det spelade ingen roll. Vi duschade långsamt bort de hår som klippts med tvål som luktade apelsinblomma. Det andra håret fick vänta till en annan dag.

Hon kunde inte riktigt blunda, hjärnblödningen gjorde att hon genast föll bakåt, inget balanssinne kvar. Så jag gjorde som hon gjort med mig när jag var barn, jag höll ena handen som skärm över hennes ögon medan jag duschade hennes huvud. Såg noga till att inget vatten hamnade fel. Strök kinder, ömt. Torkade försiktigt, med snälla händer och tvättsliten frotté.

 

22. På riktigt

För en liten stund sedan började jag nästan storböla i panik. Skälet var att jag för en kort stund trodde att jag hade lagt av mig ringarna i badrummet när jag duschade och inte kunde hitta dem, så jag misstänkte att jag hade råkat spola ner dem i toan (hade någon vag bild av att jag lade dem på toalocket). Så jag hetsade runt och letade och just när jag både hade rystat täcket och darrigt grävt runt i floordroben (tack Amanda) så såg jag dem på nattygsbordet och andades ut. På med dem igen, sådär, nu är allt som det ska. Kaffe!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en person som brydde sig så mycket om ringar. Men nu älskar jag de där ringarna. Inte för att de är särskilt värdefulla i pengar, utan för att de är värdefulla på grund av det de står för. Fotografen skrattar ibland åt att vi båda är så oromantiska, alltså det där klyschromantiska à la Valentinesday har ingen av oss mycket av, men vi tar vår relation på både stort allvar och med mycket glädje. Vi ägnar oss så mycket mer åt hur vi vill ha det än att fundera på hur vi ”borde” vilja ha det. Jag köpte min förlovningsring själv, det är en enmillimeters silverring som var så pass svår att gravera att det knappt syns vad det står på den. Och det var jag som köpte våra vigselringar också, vi har enkla titanringar, min med en pyttebriljant och hans med ett rektangulärt silverinlägg. De är graverade med Team HS och vårt bröllopsdatum inuti.

Team HS. Vi är ett team. Alltid. Att vara med honom, det är att vara ihop på riktigt. Det är den första relation jag har haft i livet som inte koketterar eller förminskar på något sätt, där hela jag är välkommen, och hela han med. Jag behöver inte hålla inne mina pruttar, vare sig fysiskt eller mentalt. Varje gång vi har en konflikt så är vi båda inställda på att lösa den, inte att ”få rätt”. Det är skönt. Det kräver medvetenhet och självinsikt och tolerans, och då och då kräver det att man säger förlåt, jag ska dra ut huvudet ur mitt eget arsel.

På riktigt, om relationer är på riktigt är de inte romantiska som på film. På riktigt är relationer så himla, himla mycket mer. Det är en arena för ett samspel som jag inte tror finns någon annan stans, en möjlighet att låta en annan få komma intill och gå bredvid ens allra minsta lilla och största stora. Det är en möjlighet att låta någon annans ensamhet få flyta in i ens egen, flyta samman som tvåkomponentslim. Att vara del av en annan. Att ge en del till en annan. Det är inte alltid kul och mysigt, inte. Men det är ett otroligt privilegium. Jag ser på honom minst en gång om dagen och tänker åh, vad fin han är! Vilken tur jag har!

På riktigt har jag haft sådan sjuk jävla tur så ni anar inte.

 

21. På låtsas

Skruttig mobilbild på ett tjejgäng som ligger mig varmt om hjärtat.

Det här är från vänster Freja, Leila, Lydia och Sigge. De är ca 12 år gamla och de har det lite kärvt på kompisfronten. Freja och Leila är BFFs och har varit det jämt. Sigge är också alltid med dem. Men så börjar Lydia i deras klass. Simon, som Freja är kär i, börjar hänga med Lydia, och Lydia är dessutom mopsig, så Freja bestämmer att Lydia ska straffas. Men Lydia låter sig inte köras med så lätt utan spelar i stället ut de tre kompisarna mot varandra i jakt på sin egen plats i gruppen.

I verkligheten är det här Rebecca Hayman, Ellen Siöö, jag och Jenny Nilsson. Vi är rätt många år över 12 allihop. Pjäsen vi spelar heter just BFF och är skriven av Mia Törnqvist.

Apropå på låtsas slutar det aldrig fascinera mig att det funkar. Att det går att bygga illusion som gör att en publik som själva är 12 år accepterar att tanterna på scenen också är det, i så hög grad att just den här tanten fick ett par ”du är snygg”-meddelanden från mellanstadiekillar. För om det sägs på scenen att Lydia är den söta tjejen, då är det så. Vi accepterar det som en sanning. Som alternativa fakta, för att använda ett modeuttryck.

Det är likadant med att skriva böcker. Det är egentligen inte så mycket på låtsas. Allt jag hittar på är bara en sorts alternativ sanning.

 

20. Kolla, vad fint!

Det här är vitsippor vid Vättern, förra våren. Det är solnedgång som brinner och jag är ute på uppgift av fotokursen jag går för att ta naturbilder. Den här är inte en av dem jag senare visade upp, men en av dem jag tycker om ändå. Den får mig att känna det där halvkalla halvvarma som lovar sommar snart, och den får mig att minnas hur otroligt kul jag hade på den där kursen. Den här våren ska jag gå fortsättningskursen.

 

19. Nån stark eller svag

Det är ingen skillnad mellan de två. För någon av oss. Vi är alla bägge delar, bara på olika områden, så den här rubriken kan du sätta i pannan på vem som helst och alla du möter, inklusive dig själv i spegeln. Vi är alla stark eller svag, eller lite av båda samtidigt. Sånt är livet.

 

18. Nåt lönt

Coreträning. Stabilitet. Ja, så tråkig tänker jag vara, för det är helt essentiellt.

Nu är jag ju visserligen rätt försvagad i största allmänhet och har mest legat i sängen senaste månaden (en-och-en-halv-månad om man ska vara precis) och det första jag tappar, det är stabiliteten i kroppen. Allt annat är lättare att behålla. Kondis och muskelstyrka får jag oftast tillbaka snabbare när jag väl börjar träna igen efter uppehåll av ymse slag, för både vad det gäller kondis och styrka har jag 1) bättre förutsättningar och 2) redan varit extremt mycket mer tränad på, så kroppen minns och hittar tillbaka.

Men corestabiliteten. Jaa. Jag är vinglig. Har alltid varit överrörlig, jag är sorten som första gången jag gick på yoga satte hela handflatorna i golvet med raka ben och tänkte nu då? Stretching har inte alltid varit av godo för mig, för jag har ibland inte lyckats sträcka ut muskeln på ett bra sätt utan mer förlängt redan långa muskelfästen och i och med det blivit än vingligare. Och då gör kroppen ont. Det blir lätt inflammationer i slemsäckar och annat skit.

Alltså, när jag blir något starkare igen så ser min träningsplan ut som följer: Sjukgymnastik varje dag. Stabilitetsträning, antagligen pilates, ett litet kort pass två dagar i veckan. Promenader. Upprepa tills tanken på större belastning inte får mig att vilja gråta, då ska jag börja springa igen och öka på pilates/funktionella träningsbiten.

Målbild: efter 5 km vardagslöpning 2015. Det är inte min bästa form eller så, men en rimlig målbild att komma tillbaka till inom en rimlig tid. Då kände jag mig stark och det var kul att jogga. När jag var klar och hemma kände jag mig lugn och varm och genomluftad. Den känslan vill jag ha tillbaka.

Gratis internetpilatestips: 7-dagars-10-minutersklasser.

 

17. Nåt grönt

Ett tips från Fiona som jag hittade i någon damtidning hos tandläkaren och tog en bild av.