kultur


IMG_7921

IMG_7974

IMG_8019

IMG_8031

IMG_8064

IMG_7898

Jag har inga ord för den här staden. I alla fall inte än. Det är många starka intryck, bara.

Jo, gardinknoppar och Gorm i all ära, men det var ingen av dem som egentligen var skälet till att jag var på IKEA häromdagen. Nej, jag var där på grund av Ellen Key. Det kan förstås låta långsökt, men det är det inte alls.

I påskas hade jag besök av kära norska vänner, och en av sakerna vi gjorde var att köra runt till ett par olika östgötska sevärdheter. En av dem (och en av mina favoriter) var att vi besökte Ellen Keys Strand. Och det visade sig att de skulle ha visning där alldeles snart så vi gick med. Jag har varit vid Strand många gånger, själva huset är ju så fantastiskt vackert, men jag hade aldrig varit inomhus förr. Det är ett helt fantastiskt hus. Rum efter rum som är inrett med känsla och tanke, med estetisk fingertoppskänsla och värme. Som det står på hemsidan:

Ellen Keys Strand byggdes 1910 – 1911 och är en blandning av Ellen Keys många inspirationskällor: jugendstilen, Italien och den svenska herrgården, inte minst hennes eget barndomshem Sundsholms herrgård utanför Västervik. Efter många år utan ett permanent hem gjorde hon som så många andra vid denna tid: byggde sig ett eget drömhus där hon kunde slå sig till ro.

Åh. Ett drömhus där hon kunde slå sig till ro. Det är en underbar tanke, och det blev ett underbart hus. Så vem var då Ellen Key?

ellen_key_i_brunt_694245v530x800

Ellen Key var dotter till en politiker och en grevinna (grevinna som råkade vara brorsdotter till statsministern) och växte alltså upp i ett samhälleligt och kulturellt högtstående hem. Ändå gick gården i konkurs när hon var 30 år gammal, och då flyttade hon till Stockholm och började arbeta som lärarinna. Hon var välutbildad och inte rädd för att ha åsikter, och började tidigt skriva artiklar och pamfletter och så småningom böcker. Hon blev snart en opinionsbildare, t ex i frågor om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter, undervisningsfrågor och sociala frågor. Under 1890-talet var hon mitt i den nationella debattens hetluft och blev både hyllad och kritiserad för sina åsikter. Påverkad av Rousseau förkastade hon den auktoritära pedagogiken och den segregerade undervisningen, och hennes mest kända verk är boken ”Barnets århundrade” som översattes till 26 språk och gjorde henne berömd även internationellt. Strindberg avskydde henne, så just han tillhörde inte det kotteri av kulturmänniskor som hon var nära vän med och som ofta har porträtterats tillsammans med henne, men hon var helt enkelt en central figur under sin tid.

Ellen Key gifte sig aldrig. Det sägs vara två skäl till det. Det ena är kvinnosaksskälet, att kvinnor medan hon fortfarande var ung blev omyndiga när de gifte sig, och alltså räknades som makens egendom och jämställdes juridiskt med barnen. Det andra skälet var att hon hela sitt liv älskade en man som redan var gift. Ah, hjärtesmärta och genialitet i samma paket.

Tillbaka till påsken 2014 och besöket på Strand.

I den fantastiskt vackra salongen står en möbel som jag blir rent lycklig av. Det är en pall. En i grunden enkel stegpall, men med den lilla detaljen att den har ett handtag. Som guiden säger, Ellen Key var ju ingen ungdom längre när Strand byggdes, och hon levde sina sista år och dog där. Med andra ord var en av möblerna som återkommer den här pallen, hennes egen design, som går att ta stöd på medan man klättrar upp för att nå något i ett skåp. Egentligen så enkelt och självklart, jag ville direkt ha en likadan till min mamma, men jag kunde inte hitta någon. Alltså har jag gjort en väldigt enkel version av den själv.

2014-07-10

Det här är IKEA-pallen Bekväm (79 kr), med en 90-centimeters rundstav (25 mm i diameter) fastskruvad på, och ett grovt tillyxat ”handtag”. Rundstaven är en spillbit som jag fick för en tjuga på brädgården, handtaget har jag snidat till av en spillbit jag hade hemma. Jag har borrat ett hål i handtaget med samma diameter som staven och limmat samt nitat fast det. Staven är fastskruvad i pallen med två långa skruvar, så att den sitter stadigt. Jag kommer kanske att måla den, men det får vänta tills jag har renoverat köket, för jag funderar på att sätta en bit av samma tapet som ska upp på väggen på de plana ytorna, och då tar jag hela skönhetsbiten på en och samma gång. Men funktionen är på plats, och även om den här pallen såklart inte är i närheten av lika strömlinjeformat vacker som Ellen Keys, så är det ändå en tanke jag tackar för. Och hoppas att fler än jag vill läsa mer om Ellen Key.

Dagens arbete: 99 kr. Totalsumma hittills: 288 kr

Jag har inte riktigt orken att skriva så mycket här parallellt med att jag skriver på boken, men jag ska ge er några tips tänkte jag.

En tv-serie: Andra säsongen av Orange is the new black finns nu ute på Netflix! Jag har binge-sett alla tretton avsnitten på två dagar och kan konstatera att serien är lika genial fortfarande, men till och med har ökat politiken ett snäpp. Den är rörande, hemsk, rolig och vacker. Se den! Helt enkelt.

En blogg: A beautiful mess är en inspirerande och (för mig) glädjespridande blogg. Skrivs av Elsie och Emma som tar vackra bilder, gör fina saker och bakar helt dregelframkallande grejer. Det är som att äta lite godis att läsa den.

En bok: Ifall någon har missat Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen”, läs den. Det är en finurlig och sorglig och rolig historia om två kvinnor som är – inte alltid så lyckligt – starkt bundna till varandra.

En syssla: Sätt er, eller lägg er, någonstans där det är en fläck med sol, och gör absolut inget mer än att kanske lägga en hatt ovanpå ansiktet en stund. Lyssna kanske på radio samtidigt. Eller inte. Det är helt upp till er.

 

Hur det går med skrivandet? Jotack, framåt. Jag bakar varannan dag, så nu rör det på sig.

I helgen upptäckte jag en för mig ny nutida bildkonstnär. Han heter Christer Karlstad. Jag vet ingenting om honom mer än att han är norsk och att han just nu inte ställer ut i Oslo. Det är väldigt lite fakta jag har att komma med.

Men jag kan säga så här: hans tavlor ser ut som mina drömmar känns. Det är något med stämningen som klingar så oerhört bekant i mig.

the earth below

christerkarlstad-01

309378_wookmark

  1. Smärtsamma sprickor runt tre nagelband av fem på höger hand och knastertorr hud på båda händer. Jättejobbigt att diska. Önskar mig en bänkdiskmaskin men den får inte plats på köksbänken eftersom jag har bänkbelysning i form av ett otympligt lysrör/extra stickkontakt där som är en fast installation och alltså kräver elektriker för att ändra på. Jag har inte råd med en elektriker nu. Eller bänkdiskmaskin. Jag måste diska für handen. Smärtsamma sprickor. Upprepa loop.
  2. Cravings på ny handkräm. Ja, detta är relaterat till punkt ett.
  3. Dåligt med pengar den här månaden. För jag har betalat för kaminen till huset.
  4. För tjock för favoritkläderna och ska på 40-årsfest ikväll. Känner melodramatiskt att jag är svettful och hör små gråtfioler i fjärran.
  5. Mens. Ja, melodramat i punkt 4 kan vara relaterat till detta.

Och, vilket egentligen inte ska räknas in bland i-lands-problemen, utan faktiskt räknas som ett verkligt problem:

  • Dubbningsbranschen har kallats ut i strejk/anställningsblockad av teaterförbundet. Det här stressar mig på allvar, eftersom jag är så djupt insyltad i den biznizen från alla möjliga håll (röstregissör, dubbskådespelare, översättare) och jobbar mest för just de här två bolagen det gäller. Om någon är nyfiken på bakgrunden till konflikten, läs här.

Hej lördag. Nu kör vi.

För ett tag sedan skrev jag om den här föreställningen, som min vän Stephen Rappaport gör. Jag utgöt mig om hur fantastisk den är och att jag tycker att alla som har möjlighet borde pallra sig iväg till Odenplan och se den. Han spelar en exklusiv föreställning nu den 19:e april kl 19.

Och nu ni, nu har Stephen fixat så att om någon av er lyssnar på mitt goda råd, då ska ni få gå billigare! Med andra ord – om ni mailar på  stephenrap@gmail.com och bokar två biljetter och hälsar från mig, då får ni gå ack så billigt som 160 kr för båda biljetterna! Som ni ser kostar det 240 kr för andra ety 120 kr styck. Det är ju supergeneröst, folkens. Med andra ord, det ni gör är mailar nu jättefort innan biljetterna tar slut, för så gör smarta människor som gillar riktigt bra teater och musik!

image

Dokumentären om Birgitta Stenberg, ”Alla vilda”, är både rörande och sorglig och stärkande, på en och samma gång. Jag sitter fascinerat och ser på medan denna märkliga urkraft till kvinna möter sina gamla älskare och älskarinnor runtom i världen. Det är otroligt häftigt när hon och hennes gamla passion Peggy diskuterar fylla och knark, två damer på 80 plus i ett prunkande växthus. Eller när hon säger till mannen hon en gång varit förlovad med att de aldrig förstörde sin relation med att gifta sig. Varpå han svarar att han inte ser på äktenskapet som något som förstör, men att hon väl har rätt på sitt sätt. De förstörde det aldrig.

alla_vilda_press_006-730x484

Birgitta återkommer hela tiden till sitt behov av frihet och flykt. Hon har ljugit sig ur relationerna, knarkat sig ur relationerna, rest ur relationerna. Det enda hon aldrig har gjort är stannat kvar, på ena sättet eller andra. Ändå är hon en kvinna som ger intryck av att känna sig själv väl och veta vad hon vill. Hon är klar över vad det är hon inte har fått, vad hon har försakat eller blivit utan genom att ge efter för det där obändiga frihetsbehovet. Jag får ingen tydlig känsla av om hon har älskat eller inte, sådär på riktigt helhjärtat älskat, men det som står oerhört klart är hur älskad hon själv har blivit.

Isabella, den föredetta operasångerskan i Rom, en åldrad skönhet som numera lever i ett samlarbo av ostädade minnen, har aldrig gått vidare från deras relation. Har älskat bara henne, Birgitta, och bland det första hon frågar när de möts igen är vem ligger du med nu? Senare möter Birgitta Jerry, vars man Chuck också var en av Birgittas älskare. Han är död, och Jerry saknar honom intensivt. Har kanske återfallit i alkoholism efter den älskade mannens död. Börjar gråta flera gånger under Birgittas besök, av saknad och längtan.

Och jag tänker att det kanske är så att det finns två sorters människor. De som inte binder sig till kärlek, och de som gör det. Kanske är ett av skälen till att jag blir så rörd att jag identifierar mig med Isabella och Jerry, med de envetet älskande, vare sig föremålet för deras kärlek inte vill ta emot eller ens är i livet längre fortsätter de att älska, för de har inget annat val. Eller har de? Väljer man själv om man binder sig till sin kärlek eller inte? Jag tror att ens kärlek kan bli en andra natur. Något man både står kvar med och vinkar efter i slowmotion.

Hur som helst. Om ni inte har sett dokumentären, gör det.

Och apropå något helt annat kanske jag snart har en katt.

Nästa sida »