Kapstaden, Le Cap, Kaapstad

Jag har inga ord för den här staden. I alla fall inte än. Det är många starka intryck, bara.

 

Inspiration: Ellen Key

Jo, gardinknoppar och Gorm i all ära, men det var ingen av dem som egentligen var skälet till att jag var på IKEA häromdagen. Nej, jag var där på grund av Ellen Key. Det kan förstås låta långsökt, men det är det inte alls.

I påskas hade jag besök av kära norska vänner, och en av sakerna vi gjorde var att köra runt till ett par olika östgötska sevärdheter. En av dem (och en av mina favoriter) var att vi besökte Ellen Keys Strand. Och det visade sig att de skulle ha visning där alldeles snart så vi gick med. Jag har varit vid Strand många gånger, själva huset är ju så fantastiskt vackert, men jag hade aldrig varit inomhus förr. Det är ett helt fantastiskt hus. Rum efter rum som är inrett med känsla och tanke, med estetisk fingertoppskänsla och värme. Som det står på hemsidan:

Ellen Keys Strand byggdes 1910 – 1911 och är en blandning av Ellen Keys många inspirationskällor: jugendstilen, Italien och den svenska herrgården, inte minst hennes eget barndomshem Sundsholms herrgård utanför Västervik. Efter många år utan ett permanent hem gjorde hon som så många andra vid denna tid: byggde sig ett eget drömhus där hon kunde slå sig till ro.

Åh. Ett drömhus där hon kunde slå sig till ro. Det är en underbar tanke, och det blev ett underbart hus. Så vem var då Ellen Key?

Ellen Key var dotter till en politiker och en grevinna (grevinna som råkade vara brorsdotter till statsministern) och växte alltså upp i ett samhälleligt och kulturellt högtstående hem. Ändå gick gården i konkurs när hon var 30 år gammal, och då flyttade hon till Stockholm och började arbeta som lärarinna. Hon var välutbildad och inte rädd för att ha åsikter, och började tidigt skriva artiklar och pamfletter och så småningom böcker. Hon blev snart en opinionsbildare, t ex i frågor om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter, undervisningsfrågor och sociala frågor. Under 1890-talet var hon mitt i den nationella debattens hetluft och blev både hyllad och kritiserad för sina åsikter. Påverkad av Rousseau förkastade hon den auktoritära pedagogiken och den segregerade undervisningen, och hennes mest kända verk är boken ”Barnets århundrade” som översattes till 26 språk och gjorde henne berömd även internationellt. Strindberg avskydde henne, så just han tillhörde inte det kotteri av kulturmänniskor som hon var nära vän med och som ofta har porträtterats tillsammans med henne, men hon var helt enkelt en central figur under sin tid.

Ellen Key gifte sig aldrig. Det sägs vara två skäl till det. Det ena är kvinnosaksskälet, att kvinnor medan hon fortfarande var ung blev omyndiga när de gifte sig, och alltså räknades som makens egendom och jämställdes juridiskt med barnen. Det andra skälet var att hon hela sitt liv älskade en man som redan var gift. Ah, hjärtesmärta och genialitet i samma paket.

Tillbaka till påsken 2014 och besöket på Strand.

I den fantastiskt vackra salongen står en möbel som jag blir rent lycklig av. Det är en pall. En i grunden enkel stegpall, men med den lilla detaljen att den har ett handtag. Som guiden säger, Ellen Key var ju ingen ungdom längre när Strand byggdes, och hon levde sina sista år och dog där. Med andra ord var en av möblerna som återkommer den här pallen, hennes egen design, som går att ta stöd på medan man klättrar upp för att nå något i ett skåp. Egentligen så enkelt och självklart, jag ville direkt ha en likadan till min mamma, men jag kunde inte hitta någon. Alltså har jag gjort en väldigt enkel version av den själv.

Det här är IKEA-pallen Bekväm (79 kr), med en 90-centimeters rundstav (25 mm i diameter) fastskruvad på, och ett grovt tillyxat ”handtag”. Rundstaven är en spillbit som jag fick för en tjuga på brädgården, handtaget har jag snidat till av en spillbit jag hade hemma. Jag har borrat ett hål i handtaget med samma diameter som staven och limmat samt nitat fast det. Staven är fastskruvad i pallen med två långa skruvar, så att den sitter stadigt. Jag kommer kanske att måla den, men det får vänta tills jag har renoverat köket, för jag funderar på att sätta en bit av samma tapet som ska upp på väggen på de plana ytorna, och då tar jag hela skönhetsbiten på en och samma gång. Men funktionen är på plats, och även om den här pallen såklart inte är i närheten av lika strömlinjeformat vacker som Ellen Keys, så är det ändå en tanke jag tackar för. Och hoppas att fler än jag vill läsa mer om Ellen Key.

Dagens arbete: 99 kr. Totalsumma hittills: 288 kr

 

Bra!

Jag har inte riktigt orken att skriva så mycket här parallellt med att jag skriver på boken, men jag ska ge er några tips tänkte jag.

En tv-serie: Andra säsongen av Orange is the new black finns nu ute på Netflix! Jag har binge-sett alla tretton avsnitten på två dagar och kan konstatera att serien är lika genial fortfarande, men till och med har ökat politiken ett snäpp. Den är rörande, hemsk, rolig och vacker. Se den! Helt enkelt.

En blogg: A beautiful mess är en inspirerande och (för mig) glädjespridande blogg. Skrivs av Elsie och Emma som tar vackra bilder, gör fina saker och bakar helt dregelframkallande grejer. Det är som att äta lite godis att läsa den.

En bok: Ifall någon har missat Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen”, läs den. Det är en finurlig och sorglig och rolig historia om två kvinnor som är – inte alltid så lyckligt – starkt bundna till varandra.

En syssla: Sätt er, eller lägg er, någonstans där det är en fläck med sol, och gör absolut inget mer än att kanske lägga en hatt ovanpå ansiktet en stund. Lyssna kanske på radio samtidigt. Eller inte. Det är helt upp till er.

 

Hur det går med skrivandet? Jotack, framåt. Jag bakar varannan dag, så nu rör det på sig.

 

Det stoff som drömmar vävas av

I helgen upptäckte jag en för mig ny nutida bildkonstnär. Han heter Christer Karlstad. Jag vet ingenting om honom mer än att han är norsk och att han just nu inte ställer ut i Oslo. Det är väldigt lite fakta jag har att komma med.

Men jag kan säga så här: hans tavlor ser ut som mina drömmar känns. Det är något med stämningen som klingar så oerhört bekant i mig.

 

I-lands-problemlista

1. Smärtsamma sprickor runt tre nagelband av fem på höger hand och knastertorr hud på båda händer. Jättejobbigt att diska. Önskar mig en bänkdiskmaskin men den får inte plats på köksbänken eftersom jag har bänkbelysning i form av ett otympligt lysrör/extra stickkontakt där som är en fast installation och alltså kräver elektriker för att ändra på. Jag har inte råd med en elektriker nu. Eller bänkdiskmaskin. Jag måste diska für handen. Smärtsamma sprickor. Upprepa loop.
2. Cravings på ny handkräm. Ja, detta är relaterat till punkt ett.
3. Dåligt med pengar den här månaden. För jag har betalat för kaminen till huset.
4. För tjock för favoritkläderna och ska på 40-årsfest ikväll. Känner melodramatiskt att jag är svettful och hör små gråtfioler i fjärran.
5. Mens. Ja, melodramat i punkt 4 kan vara relaterat till detta.

Och, vilket egentligen inte ska räknas in bland i-lands-problemen, utan faktiskt räknas som ett verkligt problem:

• Dubbningsbranschen har kallats ut i strejk/anställningsblockad av teaterförbundet. Det här stressar mig på allvar, eftersom jag är så djupt insyltad i den biznizen från alla möjliga håll (röstregissör, dubbskådespelare, översättare) och jobbar mest för just de här två bolagen det gäller. Om någon är nyfiken på bakgrunden till konflikten, läs här.

Hej lördag. Nu kör vi.

 

Sätt igång och boka, stockholmare!

För ett tag sedan skrev jag om den här föreställningen, som min vän Stephen Rappaport gör. Jag utgöt mig om hur fantastisk den är och att jag tycker att alla som har möjlighet borde pallra sig iväg till Odenplan och se den. Han spelar en exklusiv föreställning nu den 19:e april kl 19.

Och nu ni, nu har Stephen fixat så att om någon av er lyssnar på mitt goda råd, då ska ni få gå billigare! Med andra ord – om ni mailar på  stephenrap@gmail.com och bokar två biljetter och hälsar från mig, då får ni gå ack så billigt som 160 kr för båda biljetterna! Som ni ser kostar det 240 kr för andra ety 120 kr styck. Det är ju supergeneröst, folkens. Med andra ord, det ni gör är mailar nu jättefort innan biljetterna tar slut, för så gör smarta människor som gillar riktigt bra teater och musik!

 

Siempre bella

Dokumentären om Birgitta Stenberg, ”Alla vilda”, är både rörande och sorglig och stärkande, på en och samma gång. Jag sitter fascinerat och ser på medan denna märkliga urkraft till kvinna möter sina gamla älskare och älskarinnor runtom i världen. Det är otroligt häftigt när hon och hennes gamla passion Peggy diskuterar fylla och knark, två damer på 80 plus i ett prunkande växthus. Eller när hon säger till mannen hon en gång varit förlovad med att de aldrig förstörde sin relation med att gifta sig. Varpå han svarar att han inte ser på äktenskapet som något som förstör, men att hon väl har rätt på sitt sätt. De förstörde det aldrig.

Birgitta återkommer hela tiden till sitt behov av frihet och flykt. Hon har ljugit sig ur relationerna, knarkat sig ur relationerna, rest ur relationerna. Det enda hon aldrig har gjort är stannat kvar, på ena sättet eller andra. Ändå är hon en kvinna som ger intryck av att känna sig själv väl och veta vad hon vill. Hon är klar över vad det är hon inte har fått, vad hon har försakat eller blivit utan genom att ge efter för det där obändiga frihetsbehovet. Jag får ingen tydlig känsla av om hon har älskat eller inte, sådär på riktigt helhjärtat älskat, men det som står oerhört klart är hur älskad hon själv har blivit.

Isabella, den föredetta operasångerskan i Rom, en åldrad skönhet som numera lever i ett samlarbo av ostädade minnen, har aldrig gått vidare från deras relation. Har älskat bara henne, Birgitta, och bland det första hon frågar när de möts igen är vem ligger du med nu? Senare möter Birgitta Jerry, vars man Chuck också var en av Birgittas älskare. Han är död, och Jerry saknar honom intensivt. Har kanske återfallit i alkoholism efter den älskade mannens död. Börjar gråta flera gånger under Birgittas besök, av saknad och längtan.

Och jag tänker att det kanske är så att det finns två sorters människor. De som inte binder sig till kärlek, och de som gör det. Kanske är ett av skälen till att jag blir så rörd att jag identifierar mig med Isabella och Jerry, med de envetet älskande, vare sig föremålet för deras kärlek inte vill ta emot eller ens är i livet längre fortsätter de att älska, för de har inget annat val. Eller har de? Väljer man själv om man binder sig till sin kärlek eller inte? Jag tror att ens kärlek kan bli en andra natur. Något man både står kvar med och vinkar efter i slowmotion.

Hur som helst. Om ni inte har sett dokumentären, gör det.

Och apropå något helt annat kanske jag snart har en katt.

 

Hett tips

Jag håller uppriktigt talat på att jobba ihjäl mig. Jag måste återgå till att säga nej, så enkelt är det bara. Det kan hända att jag kommer att ha mera ork när det blir varmare (enligt yr.no som jag tittar på varje dag, varenda dag nu, I tell you) ska det bli plusgrader flera dagar i rad nästa vecka. Vet bara inte hur pålitligt det är när det ska vara -10 mellan klockan 7-12 och sedan bli +1 mellan klockan 12-18. Vi får väl se, yr. Vi får väl se.

Hur som helst.

Efter världens längsta arbetsvecka var jag på föreställning igår. Min gode vän Stephen Rappaport spelade sin enmansshow ”The Museum of Contemporary Art” på Pygméteatern (ligger vid Odenplan) och det var helt enkelt en riktig pärla. Eftersom jag tyckte att den var helt strålande och anser att alla som vill se en fin föreställning ska veta vad som bjuds, så tipsar jag: Gå och se Stephen spela den här! Den är bara en timme, och han spelar inte ofta, så det är en riktig lyx. Står ”one show only” på affischen, ja, men han spelar en till den 19:e april. Ja, det är länge dit. Och ja, ni ska köpa biljetter redan nu, för det är en liten teater och det var smockfullt igår.

Efter föreställningen igår bjöd Stephen och hans cellist Amanda Hofman-Bang på några låtar i teaterns café, så det kan löna sig att stanna kvar en stund efteråt. Stephens musik är minst lika fascinerande som hans skådespeleri, han är i sanning en helt unik multiartist. Kan knappt säga det nog: gå och se honom! Ni kommer att fatta vad jag menar.

Stephen och Amanda spelar dessutom den 8/3 på samma ställe, en helkväll med bara musik och Stefan Marling gästar på sax. Kan också vara klart värt ett besök!

 

Japp, det här var nog mitt första helt ohämmade reklaminlägg? Men samtidigt – det kommer helt från hjärtat. Stephen är en av de mest begåvade och säregna människorna jag vet, och det han gör går mig rätt i hjärtat, så jag hoppas att fler av er ska få en chans att uppleva hans artisteri. Slå till!

 

Betydelsebärande

Igår, helt utan att det var planerat, jag spontanföljde med, var jag på teater och såg den här föreställningen. De har också bara två dagar kvar, idag och imorgon, precis som vi, så jag är väldigt glad att jag gick dit. Det var nämligen en väldigt levande, sorglig och rolig föreställning. Superfina skådespelare. Ett filurigt scenspråk. Jag njöt, trots att jag med jämna mellanrum fick försöka astmahosta diskret ner i min krage (vilket jag nog gjorde ganska bra, eftersom fina fina kollegan inte hade hört mig göra det.)

Det är mycket länge sedan jag var på moment:teater. Faktiskt gick jag nog fortfarande på scenskolan då. Efter den här föreställningen inser jag att det är helt enkelt skamligt att jag inte har haft mer och bättre koll på vad de sysslar med. Antagligen har minnet av den där tidiga föreställningen när teatern var ny och spretade hårt åt alla håll legat och skymt mitt omdöme. Det här är antagligen Stockholms intressantaste scen. Lägg det på minnet, folkens, det är på sådana här ställen det händer. Teatern man spelar på moment är mycket långt ifrån dialogen jag hörde utspela sig på t-banan mellan två damer som varit på ett genrep på Dramaten:

– Åh, det var väl fint.
– Jaa. Det var så ordentligt.
– Och fina kläder!
– Verkligen. Man vet alltid vad man får.

Jag satt mitt emot dem och tänkte att den föreställningen ska jag inte se. Om det ni minns är kläderna och att det var ”ordentligt”. Jag gillar teater som sprätter och fräser och ställer frågor och påstår saker, som inte är tillrättalagd och förutsägbar utan tvärtom överraskar och rör om och får mig att se nya saker. Det är höga krav jag har, jag vet det. Men det är just därför jag säger att jag skall skämmes för att jag inte har varit en regelmässig besökare på moment. Jag har en känsla av att det jag letar efter faktiskt ofta finns där.

Teatern, ja.

Ikväll, näst sista av vår egen föreställning på Playhouse. Det ska bli spännande att se hur långt kroppen håller och om jag kan hosta lika diskret när ett hundratal människor tittar på mig. Det kan bli svårare.

 

Premiärdag!

Och jag har inlett dagen med att bli erbjuden ett annat teaterjobb i vår. Som låter hur kul som helst.

The bitch is back!

 

Liten teaser

 

Ledsen att det är lite tyst här. Rep pågår.

 

Såhär va.

Nu när jag inte längre är anonym kan jag ju skriva: den som gillar teater och råkar befinna sig i Stockholm kan se mig spela i höst. Jag har börjat repetera den här pjäsen, som har premiär den 19:e oktober på Playhouse (som ligger precis vid t-baneuppgången Östermalmstorg, på Sibyllegatan.) Om det inte blir så mycket skrivet här på en stund är det för att jag ska sitta och mula i mig all text, jag spelar huvudrollen som inte är titelrollen utan heter Suzanna, precis som jag, även om hon heter Slater i efternamn.

Vi har precis börjat, men tammefan, jag skriver det ändå: jag tror att det här kommer att bli riktigt bra. Bra pjäs, finfina kollegor och allmänt skön stämning. Akta er, nu rycker det i teatertarmen ser ni! Nu åker vi! Weeee!

 

Recensioner och alltihop runtomkring (samt skrytbild)

I några dagar nu har det diskuterats hejvilt på nätet om Thomas Salmes självbiografi och Malin Johanssons recension av den, som ledde fram till att nämnde Salme drog det unkna gamla gubbkortet och helt enkelt förklarade att hon var en bitterfitta som behövde få ligga (även om jag måste säga att hans kränkning var ännu töntigare än min omskrivning för den). Det har lett stackars Norstedts till att gå ut i DN med att förlaget inte backar hans åsikter, vilket i sig är ohyggligt intressant och lite märkligt, för det är väl självklart att de inte gör det. Men det är väl så enkelt att all publicitet inte är god publicitet och att vissa saker, som just en unken kvinnosyn och förhärligande av sitt eget könsorgan, inte är så väl sett någonstans. För att uttrycka sig milt.

Just Salme och hans idiotiska bemötande av en icke-imponerad recensent är givetvis varken så intressant i sig eller särskilt typiskt, och jag tycker att Malin Johansson både har skrivit en rimlig recension och bemött hans påhopp på ett vettigt sätt, men själva grejen fick mig att fundera på det här med att vi författare (höhö! Jag sa ”vi”!) så gott som aldrig bemöter kritik. Och det gäller förstås inte bara författare. Under mina femton år som skådespelare har jag aldrig varit med om att en regissör eller någon av oss konstnärliga utövare bemöter kritik, ens om den är dåligt genomförd, har missförstått grundpremissen, eller till och med är elakt skriven och kommer med personliga påhopp. Det är kutym att man tar emot, säger aj och sväljer harmen.

Den här våren i samband med släppet av min romandebut har jag, som den nervösa debutant jag är, läst det mesta av recensioner. Och det har varit mestadels välvilliga texter, så jag har haft tur, men en och annan riktig suris har jag givetvis också stött på och blivit ledsen av, det ska inte förnekas. Jag tror att den som jag blev mest upprörd av var den som föraktfullt skrev att min redaktör hade gjort ett uselt jobb, eftersom älskarinnan mitt i boken byter namn, alltså ursäkta kass, typ. Och där jag som den lejoninna med beskyddarinstinkter mot både bok och min fina fina redaktör fick en sådan våldsam lust att vråla Nähä, det är ju du som är ett pucko som har lyckats missa genom en hel bok att det inte är samma kvinna!! vilket jag givetvis inte gjorde. För jag skulle aldrig gå till personangrepp på det viset, eller anse mig ha rätt till det, även om personen som skrev inte har fattat. Jag har skrivit en bok, som mestadels tagits emot bra, som vissa inte tycker om och som de givetvis har all rätt att inte tycka om. Om det sedan är så att jag har varit för subtil i historien, eller om det är så att själva tematiken med bedragen kvinna/älskarinna gör att vissa genast tar för givet att de delar samma historia/man och vägrar släppa den tanken trots att historien inte hänger samman då, det kan jag inte veta. Jag kan bara gå tillbaka till mig själv och tänka: tycker jag om historien som den är? Och eftersom svaret är ja, så får jag leva med att alla helt enkelt inte fattar vad jag har velat få fram, eller fattar men tycker att det är klyschigt/ointressant/gammeldags/insert valfritt adjektiv.

Samtidigt känner jag såhär: VARFÖR har vi inte en större dialog kring kritik?

Skulle det inte vara intressant att få läsa en saklig diskussion kring ett verk, oavsett om det nu är litterärt eller annat? Är det intressantaste egentligen vad en liten utvald klunga människor tycker, eller är det intressanta VARFÖR de tycker som de tycker? Och skulle det inte vara spännande att läsa ett samtal mellan en upphovsperson och en recensent, där frågor ställs i stället för att omdömen avges? Varför är kutymen att vi som skapar verken ska hålla käften oavsett? Jag är rätt övertygad om att det är ganska många som klarar av att föra en dialog utan att hänvisa till sina överdimensionerade könsorgan. Faktiskt.

För övrigt: ”Vi författare” hade en liten exklusiv middag hos mig igår. Där ”vi” för att vara specifik var Anna Fredriksson, Åsa Hellberg och jag. Tre supertrevliga, kloka damer som absolut både tänker och känner och vill en väldig massa saker med sitt skrivande, inte minst diskutera det, underhålla läsare och berätta bra, helgjutna historier. Som ett litet tips bara.

 

Stockholm Music & Arts

Jag har just kommit hem, eftersom jag har en galen deadline på måndag måste jag både jobba lite ikväll och mycket imorgon, men jag har tagit långpaus idag och förlustat mig med massor av musik ute på Skeppsholmen. I tur och ordning har jag sett:

Ed Harcourt, foto: Christian Gustavsson

Ane Brun, foto: Annika Berglund

och Emmylou Harris, foto: Annika Berglund.

Medan jag stod och lyssnade tänkte jag att jag någon gång ska skriva ner alla artister jag har sett live, för en dag när jag blir gammal kommer jag kanske inte att minnas det, och det är väl antagligen just då jag kommer att vilja minnas det som mest. Emmylou Harris, 65 years and counting som hon själv sade, har varit i Sverige med jämna mellanrum i trettiofem år, det var första gången jag hörde henne live. Medan Ane Brun som är en av mina stora favoriter nog är den jag har hört live flest gånger, och även om den nya inriktningen på senaste skivan är bombastisk och medryckande tycker jag allra mest om henne när hon är enkel, skör, och kvällens bästa för mig var inte oväntat ”Du gråter så store tåra”. Och Ed Harcourt! Jag måste lyssna upp mig lite mer på Ed Harcourt.

Plus med Sthlm Music & Arts: Härligt med en festival mitt i stan, lättillgänglig och kompakt med bara en musikscen. Dessutom en härlig mix av artister, och publik på gott humör.

Minus med Sthlm Music & Arts: Maten som serveras inne på området är ett skämt, särskilt om man inte vill äta vare sig kött eller flott. Och det är förbjudet att ta med sig egen mat in. Samt, förbjudet att ta med sig en tom matlåda, vilket undertecknad fick erfara och surt gå och lägga väskan i Bästisens bil. Det tycker jag faktiskt bara var snålt.

Nu ska jag jobba mig mot den där deadlinen. Wish me luck.