Jag har en sådan där förkylning som man ser på film, som en kompis så precist uttryckte det. Jag snörvlar och andas tungt och kan varken säga n eller m. Men jag är rätt glad ändå, mitt i alltihop. Igår såg jag på sammanfattningen av ”Gift vid första ögonkastet”, denna märkliga tv-såpa slash experiment med människors kärlekslängtan som finns på SVT play. Människor som pratar om det där mystiska mellan människor, kemi. Deras ”favoritexpert”, en av terapeuterna de har med, pratar om att kemi uppstår av att människor verkligen försöker, jobbar med den, tar i varandra, är fysiska. Jag rynkade pannan och frågade förkylt Fotografen om han trodde på det där.

För oss var det inte så. Kemin liksom uppstod mellan första gången vi träffades och andra. Första gången vi träffades pratade vi i fem timmar om allt möjligt, högt och lågt, skrattade, jag tänkte att han hade fina ögon, snälla, men jag tänkte liksom aldrig att jag ville känna på honom, jag tänkte bara gud vad han är trevlig, vilken himla trevlig kille! och när vi skildes åt bestämde vi att vi skulle ses igen, det var liksom mest en logisk konsekvens av att vi hade så mycket att prata om. Och så skickade han ett sms redan samma kväll, samtalet fortsatte omedelbart, och ringde redan dagen efter, och vi pratade igen, länge, och någonting liksom började glöda, röra sig, skutta, och så bestämde vi att vi skulle ses ett par dagar senare för jag hade manusinlämning på boken jag skrev då och var tvungen att jobba intensivt i några dagar, men vi ringdes varje dag och det blev liksom varmare hela tiden, sådär så att tårna krullar sig lite,

och när vi träffades, han kom hem till mig för att plocka upp mig med bil på väg till en konsert, så kramade vi varandra lite valhänt nervöst i hallen och pang, kemi. Då fanns den där för fullt, värmen. Jag började svettas kraftigt och slutade inte svettas på fyra veckor eller så. Fotografen kan fortfarande skratta åt det där, att jag var så totalt ocoolt genomskinlig i början, det var helt uppenbart att jag gillade honom. Mitt hjärta slog så hårda da-dunk-da-dunk att man kunde se min tröja hoppa och jag fick fläkta bort svetten med tröjan. Han hade det bredaste leendet jag någonsin har sett tror jag, det har han fortfarande. Han är vansinnigt snygg när han ler.

Jag ligger mot hans axel och kan inte ens snörvla för att jag är så förkyld, det är bara kompakt täppt, men vi skrattar båda två åt minnet, det pirrar fortfarande att tänka på det. Hans fingrar gnider långsamt min febriga hårbotten, han stryker med andra handen över min arm.

Den där första konsertkvällen, han följde med mig hem, och någonstans mitt i en kyss avbröt han och sa allvarligt du, är vi ihop nu? För jag tycker att det känns så och jag sa lika allvarligt ja, jag tycker också att det känns så och sedan åkte han liksom aldrig hem,

och tre år senare, gifta, tänker jag att vi på ett sätt är orättvisa mot andra relationer när det är så det var och är för oss, så fullständigt givet enkelt, som att hälla kaffe i en kaffekopp, det fanns inget att verkligen jobba på, det var bara att säga ja och ta den utsträckta handen. Det känns bara mindre orättvist när jag tänker på alla konstiga relationer jag har haft tidigare, och han med, folk vi har försökt vrida och snida oss till att fungera ihop med, som att gå med ett ständigt skoskav.

Jag snyter mig och släpper snytpappret på golvet, katten blinkar lojt till mot det men orkar inte ta utmaningen. Fotografen har köpt hem blåbärssoppa till mig, det är ungefär det enda jag klarar av att äta just nu. Han är frisk som en lärka, förstås. Jag förstår inte hur det är möjligt, men han blir aldrig smittad av mina förkylningar.