Framåt, kamrater, framåt!

Ja, då står vi här på årets sista dag. Bara timmar kvar av detta året.

Det är en vacker dag. Stockholm är ljust och kallt och kvällen kommer att bli lugn, den med. Nyårsaftonsplanen har tagit en ny vändning. Bästisen har blivit sjuk, fått en präktig förkylning med feber och rossel, så middagsplanen har ställts in. Så kan det gå. Jag har heller ingen större lust att jaga efter något alternativ, känner mig faktiskt ganska nöjd med tanken på en stillsam hemmakväll, även om det med andra ord inte blir någon mörk chokladtårta med päron, mandel och konjak, som var efterrätten jag hade bestämt mig för. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den här…

… men, tja, sånt brukar ju lösa sig.

Jag har gått en liten promenad och tyst sammanfattat året för mig själv. Det lilla och det stora. Det goda med det onda. Allt har väl sin plats, ger det andra färg och smak. På en sten i ett litet skogsparti satt en ensam man, alldeles stilla och tyst och jag föreställde mig att han gjorde detsamma som jag. Vi nickade åt varandra när jag gick förbi men ingen av oss hälsade högt och det kändes fint. Liksom lite högtidligt. Det kittlade i hakan av kylan och jag borrade ner den ordentligt i halsduken, det har frusit på ordentligt nu i några dagar, och jag gick ner till den lugna delen av vattnet. Kastade ut en rejäl sten för att kolla. Gick från ena strandsidan till den andra över ytan, testade, hoppade lite. Och även om kvällens plan fallerade har jag nu en mycket klar plan för morgondagen.

Skridskois deluxe! Det bådar gott för starten av 2009.

Så, vänner. Vare sig ni går på lokal eller middag eller fest eller som jag bara stannar hemma och tittar på första avsnittet av ”de halvt dolda” på SVT, så hoppas jag att ni är tillfreds med det år som varit och ser fram emot vad det nya ska föra med sig.

Vi hörs på andra sidan tolvslaget! Adjöss med det gamla och gott nytt!

 

If I could have one wish

Förresten apropå upptäckter och avrundning. Jag vet inte om det här är årets bästa låt, men det är utan att tveka en av årets vackraste. Det finns ingen video till den men lyssna på hela i alla fall, ta er de fyra minuterna det tar att bara lyssna på henne, på denna vackra, ömma, sårbara text och den varma, öppna rösten. Det är hon värd.

Rachael Yamagata – The Only Fault.

 

Låt mig bära mina ärr som smycken

Huskorset ställer en god fråga inför årets avslutning. Jag tänkte efter. Länge.

Jag insåg att jag är stolt över många saker. 2008, vilket år alltså. Oj, vad jag har jobbat med saker och ting. Jag har slitit hos och med terapeuten och lyckats avlägsna mig ännu lite mer från min underliga familjehistoria, växt ännu lite längre in i ett tryggare vuxenjag. Jag har skrivit två tredjedelar av min första roman och vågat ta plats med det, med min egen lust, vågat göra research och påstå att jag gör något vettigt trots att det är ny och okänd mark. Jag har vågat mötas och vågat misslyckas. Jag har vågat lyckas, vilket nästan är ännu bättre. Jag har fått några nya fina vänner och varit glad för de gamla. Jag har vågat tro på kärleken trots att det inte lett dit jag vill och jag vågar fortfarande tro på den trots det. 2008 har varit ett om kanske inte så lätt, så åtminstone rikt år. Det har hänt en hel del saker även om många av dem kanske mest har hänt inuti, i den tysta rörelsen. Men det har varit en större sak, både yttre och inre, som faktiskt har varit det mest avgörande för allting annat under 2008, något som har krävt mod och tilltro och lugn, saker som jag själv tycker att jag inte har i alltför stort mått. Och nu ska jag försöka sammanfatta detta viktigaste.

Jag är stolt över att jag vågat backa från hamsterhjulet som mitt jobb har varit i åratal, vågat kliva ett steg bort från teatern och titta på dess villkor på allvar, ifrågasätta, stanna upp och lita på att jag är värd allt gott – att jag finns för att bena ner det till det basala – även om jag inte producerar något särskilt, något som någon annan bekräftar och uppskattar. Att jag är den jag är vare sig jag har ett jobb eller inte har äntligen sjunkit in i mig på allvar. Att jag kunnat varva ner och landa i ett lägre tempo, kunnat uppskatta tid för mig själv och tid utan uppenbart mål. Det har fått mig att hitta en djupare känsla för mig själv och vem jag är, vad jag faktiskt längtar efter och vill, dessutom vad jag inte vill, och det har varit stort. Jag har blivit större.

Eller för att citera Systersjälens julkort: Det var så fint å se deg sist du var her. Jeg trur aldri jeg har sett deg så harmonisk før.

 

Snart är alla dikter slut och jag börjar om från början

Ute på gräsmattan några pojkar som provskjuter raketer inför nyårsafton. Jag hoppas de tycker att det är värt det.

Nyår är en av få helger som jag faktiskt alltid har tyckt om. Kanske för att jag – trots den melankoliska ådran – också är en så ohejdad optimist till min läggning. Att jag fortfarande tycker om den där gränsen som säger att något är slut och något nytt börjar, och att något nytt förhoppningsvis ska innebära något bra, det säger sig ju självt. Jag ska tillbringa nyårsafton hos Bästisen, tillsammans med några andra vänner och dessutom några små barn. God mat och sällskap. Jag har tagit på mig efterrättsansvaret och ska om en stund bläddra igenom receptsamlingarna på jakt efter årets clou. Jag tycker om förberedelser. Att leta och tänka och planera och köpa det som ska köpas, hinna göra sig en bild av det som ska bli. Förspelet till njutningen är nästan lika njutbart.

Jag ger aldrig nyårslöften. Däremot brukar jag sammanfatta året som gått för mig själv, det bra och det dåliga och allt däremellan, och ha en förhoppning om det kommande. Sedan, den första dagen på det nya året lägger jag alltid en tarotstjärna, en gammal vana kvar från scenskoletiden där en av mina klasskamrater var en fullfjädrad kosmoskatt som lärde mig hur man gör. Hon gav mig till och med en bok om konsten att tolka korten. Jag vet inte om jag egentligen tror på det, men jag tycker om det. En egen liten ritual som manar till eftertanke, associationer och att fundera över sina önskningar. Tarotleken jag använder fick jag av Kosmoskatten i födelsedagspresent, en likadan som hon själv hade då. Hennes var sliten och noppig med hundöron och små anteckningar på. Min är fortfarande ganska blank. Den åker inte fram särskilt ofta mellan dessa första januari:ar.

Nu smäller det igen här utanför. Något håller på att ta slut och något nytt börjar. Förberedelserna är i full gång.

 

Till allmän glädje för de långsinta

När jag tittade efter visade husets skuggsidetermometer hela sju minusgrader, så jag packade in mig ordentligt i alla möjliga kläder innan jag promenerade iväg mot Favoritfiket. Jag lät bli att packa en bok idag, stoppade istället ner en liten påse med grönt trassel i väskan. Det bet till ordentligt i kinderna när jag kom ut. Människorna jag mötte på vägen såg också ordentligt inpackade ut, de flesta i alla fall, bara blänkande röda kinder och näsor stack ut ur huvor och mössor och halsdukar, men alla lämnade vi rejäla andedräktsmoln efter oss.

Det fryser på nere vid vattnet. Inte direkt skridskois än, men det är på gång.

Framme på fiket var det mycket folk idag, så jag fick dela bord med två damer, en dotter som jag skulle gissa var runt 60 och hennes mor som jag tippar var 80 plus. De pratade om sina barnbarn/barnbarnsbarn och hur underligt det var att en ung manlig släkting till dem kunde vara så snygg och så trevlig och så framgångsrik utan att de någonsin fått träffa någon tjej eller ens hörde om några romanser. Jag hade inte hjärta att tala om att han förmodligen är homosexuell. Vi låtsades ju dessutom att jag inte hörde dem, trots att vi satt så nära, så det hade väl blivit en underlig kommentar.

När jag ätit upp min stora och vanvettigt goda, fortfarande ljummet nybakta kanelbulle plockade jag upp den gröna trasselpåsen och började sticka medan jag smuttade vidare på kaffet. Damernas pratande liksom saktade ner en stund och det uppstod en liten förvånad tystnad medan de tog in det faktum att denna främmande unga kvinna satt kvar vid deras bord trots att fikat var slut och nu obekymrat stickade något grönt. Damerna gick före mig, jag tackade för sällskapet och sade hejdå och efter dem var det tydligen ingen annan som ville dela mitt bord. Jag stickade ganska exakt 20 varv innan jag stoppade ner trasslet i påsen igen, bylsade på mig alla kläderna och promenerade hemåt.

Ibland tänker jag att vi tar så mycket för givet så fort vi är ute bland andra. Vi vet att saker och ting ska vara på ett visst sätt trots att vi aldrig ens har tänkt på det. Och det är så lätt att rubba den där vetskapen. Att bara stå lite för nära någon i en kö, eller gå och prata högt för sig själv, eller ja, varför inte sitta för sig själv i lugn och ro på ett café och sticka. Och jag tänker på alla dessa söndagar som jag har suttit vid ett av borden på det här fiket, ibland ensam, ibland med en vän, ibland med någon främmande, och ingen söndag är egentligen särskilt lik någon annan. Jag tycker så mycket om det, tycker om att det alltid är både helt välbekant och helt öppet alldeles samtidigt.

 

Synintryck, stillbilder

Jag är hemma igen, trött och sent nyvaken och ömmar lite i ovana muskler fortfarande, men är fortfarande också väldigt glad och alldeles genomvarm.

Så himla fint. Det är stort att bjuda in en helt främmande människa till sig över jul. Och det är nästan ännu större att få den främmande människan att känna sig helt avspänd och välkommen på ett självklart sätt. Nu ska jag inte säga mer om det, för då kommer jag att bli så rörd att jag börjar gråta och det är så knepigt att skriva och grina samtidigt.

På väg till Godiva satt jag förresten bredvid världens mest paranoida tant på tåget.

Hon satt såhär bakåtvriden hela resan eftersom hon var övertygad om att någon skulle sno hennes bagage om hon inte hade råkoll på det. Varje gång någon klev av eller bara gick förbi talade hon om med ilsket darrande stämma att de skulle låta hennes väskor vara. Men snygg var hon i sin lilla hatt, det tycker jag. (Hennes lille skinntorre man sade däremot inte pip under hela resan. Han var väl van att inte behöva vakta, liksom.)

Väl framme träffade jag de här bekanta, lite suddiga, fejorna.

Och blev rakt av tokcharmad. Det kan kanske ha att göra med att jag har sett dem filosofera i t-shirt tidigare, men ändå. Sötnosar! De var de första djuren jag träffade, sedan har jag hängt med en häst litegrann, fixetrixat lite med den här hästen, varit väldigt tacksam för hästens tålamod, insett att hästen är stor nog att verkligen ha ett antal kilo att sätta emot mina och själv har rätt bra koll på det samt till slut konstaterat att i solsken hade vi lite samma hårfärg, hästen och jag. Dessutom har jag vaknat till en lite snöande julaftonsmorgon, insett att jag tyvärr inte är till jättestor hjälp när det kommer till stallarbete, badat bubbelkar, ätit massa god mat, sjungit snapsvisor, knutit rosett på två olika sätt, blivit lite bakfull och till ännu mindre hjälp men rakt av, helt enkelt haft det väldigt fint. Som sagt, jag kände mig så självklart välkommen. (Det var väl bara när jag såg kadavret av en ihjälgasad purjolök som jag kände att jag tvekade lite.) Men all in all. Fina djur och fina, generösa människor.

Nu ska jag bli sentimental igen en liten stund såhär på slutet. När jag kom hem insåg jag att det här var första julen på länge som jag faktiskt inte ens tänkte på att Modren inte ringer för att önska mig god jul och jag själv inte kände mig tvungen att göra det. Faktum var att jag glömde bort det, och det är en av de finaste julklappar jag någonsin har fått, tror jag.

Det låter otroligt futtigt och som sagt, sentimentalt, men… det finns liksom inte så mycket annat att säga än tack. Tack! Godiva, coola, snälla, smarta människa, du är i ordets bästa bemärkelse verkligen helt lovely. Nu lägger jag ner det här sentimentalskrivandet innan jag börjar grina.

 

Och hon sjunger i stämmor med sig själv

Jag packar för att åka ut på landet, dårå. Utan datorn, den får stanna hemma och vakta. Vi hörs om några dagar, folkens. Och tills dess finns det väl bara en sak att säga.

… och det är GOD JUL, helt enkelt!

 

Working class hero

Vet ni att man kan ha jättekul på kulturarbetsförmedlingen? Jo, verkligen!

Om man är barn som leker på snurrstolar medan pappa skriver in sig som arbetslös, alltså.

Annars, som vuxen, är det väl ett halvmuntert ställe, för att vara snäll i sitt omdöme. Kvinnan som tog emot mig skrev ointresserat av datumen från mina kontrakt och jag fick rätta henne inte mindre än tre gånger eftersom hon inte tittade så noga. Tre gånger på fyra kontrakt. Dessutom frågade hon för varje kontrakt VAD jag hade varit anställd som, trots att det klart och tydligt står ”skådespelare” på vart och ett. Ja, så kan det vara.

Sedan frågade hon om jag vet vad jag går till nu, och när jag sade nej tittade hon upp och sammanfattade min situation som: ”Då har du inget på gång?”

Well, tanten, det beror väl lite på hur man ser det. Mer än du, gissar jag.

 

Aj då.

Så kan det gå. Ibland tas beslut av sig själva. Jag satt och kikade lite på guldbaggeinbjudan, ni minns. Jag hade inte osa:t än eftersom jag fortfarande var lite osäker.

När jag plötsligt lade märke till sista raden.

15:e? Vänta lite, Lucia var… i helgen och nu är det… näeejj, oj… åhmeh!!

Så Julia. Förlåt att jag bryter vårt avtal, men jag behöver inte låna kläder längre. Och Snokis, du kan lugnt släppa det där med avundsjuka. Verkar som om jag också ser guldbaggegalan på tv i år, iklädd mysbralla och en popcornskål på magen. Jag är helt enkelt en klutz. Tur att jag var lite tveksam från början, annars hade jag nog grämt mig.

Fast ärligt talat, 18-årsgräns? Vad ska de hitta på?

Jag ser löpsedlarna framför mig: Sveriges FILMELIT goes bananas på Cirkus i total NAKENCHOCK. Lena Endre: ”jag visste inte var jag skulle göra av händerna”.

Nu grämer jag mig.

 

You win some, you lose some

Jag är självlockig. Alltså tycker jag att jag är festfin om jag har rakfönat eller platt-tångat håret. Det har jag gjort nu eftersom jag ska på fest ikväll. Det regnar ute. Regn gör att jag får Kulla-Gulla-lockar runt hela pannan, tinningarna och som en liten frissig lockmössa ovanpå det raka, festfina håret. Alltså vill jag inte gå ut nu för då måste hela plattandet börja om när jag kommer hem. Jag skulle behöva handla lite och hämta ut ett postpaket. Jag är fåfäng och grinig.

Jag försöker koncentrera mig på det jag har istället för det jag inte har. Det går bra, tycker jag. Sedan händer något oväntat, något litet, som att jag lyssnar på min Jangostation och det plötsligt spelas en av låtarna från en av cd:arna Den Där Mannen gett mig och jag känner hur det knyter sig i hela mitt inre. Taggtråd lindas runt mina lungor och det gör ont att andas en stund, jag torkar argt bort några förvillade tårar och skärper mig. Det är bara musik. Det är inte han och det är inte jag. Håret, för fan, håret.

Festen är för en av de två filmerna jag har varit med och spelat in i höst. Jag ser fram emot det. Det brukar vara roligt att gå på de festerna, man har hunnit ha en hel del konstigheter för sig ihop, många tidiga morgnar och sena kvällar, mycket kaffe och många samtal, triviala och livsviktiga. Jag ser fram emot att träffa kollegan som kunde ha varit min bror, regissören, hon som jag vill fika med privat och mannen jag känner mig lite dragen till. Jag tror att det har alla förutsättningar att bli en bra fest. Håret är i alla fall jättesnyggt.

Jag måste verkligen gå och handla.

 

En modest liten en

Önskelista inför julen 2008:

1. En stuga i Hälsingland. Gärna nära Dellen.
2. En tro på min egen självklara rätt till det goda.
3. En man som inte bara säger att han älskar utan visar det, varje dag.
4. Att aldrig mer behöva känna julangsten krypa närmare.
5. En kappsäck full med pengar är ju också bra att ha.

 Tomten, om det här känns lite tufft att skaka fram ur rockärmen såhär bara ett par veckor innan jul så går det bra med en riktigt bra bok eller skiva också, det vet du.

 

I’m floating away

Jag vaknar med ömt, salt och svullet ansikte. Kan inte minnas vad jag drömt, varför jag tydligen gråtit intensivt, men kroppen värker av spänningar. Lägger mig igen efter att ha dragit upp persiennerna, den hela och den hoptejpade spruckna, känner efter ordentligt. Misstänker. Går in i köket och hämtar febertermometern, stoppar den i munnen. Ja. Jag är varmare än jag ska. Skickar ett sms till Sociologen, som jag skulle ha träffat idag, om att jag är sjuk. Känner huvudvärken knipa runt ögonen och inser att idag är en sådan där dag när jag bara ska ligga på soffan invirad i täcket, ha på mig gamla mjuktvättade kläder och äta snäll mat.

Bästisen har skaffat en liten röd katt. Eller skaffat och skaffat, han flyttade helt enkelt in för lite sedan. En liten, övergiven och räddilsk kattunge som någon har tänkt ska klara sig själv. Han var glupande hungrig. Efter att ha fått lite mat försvann både rädslan och ilskan och han vände glatt upp magen för att bli klappad. Och hon klappade och gav honom ett namn. Igår fick jag en bild på honom, där han låg och blundade, kramade en leksaksmus med tomteluva hon köpt åt honom.

Jag öppnar dagens DN, som jag fortfarande inte har kommit mig för att säga upp. Ett tag undrar jag om det är febern som får mig att se fel.

Men nej, det står ju två gånger. ”Rymnden”. En astronaut har tappat en väska i ”rymnden”. Och astronautens namn, Heidemarie Stefanyshyn-Piper. Ibland är verkligheten det konstigaste som finns.

 

Dagens post

Guldkornen fortsätter att trilla in.

Min första tanke: WTF? Min nästa: kul! Jag fnittrade när jag plockade upp det från hallmattan. Trodde att det var ett ganska raffinerat skämt från en av mina vänner. Det var det inte. På baksidan står det att jag är välkommen på visning eftersom det säljs nyproducerade lägenheter i Nacka C och Finnboda hamn. Jag har en stor och tydlig ”ingen reklam TACK” på brevlådan, men det här var adresserat till mig. Direktreklam. Det är tydligen så man ska försöka råda bot på att finanskrisen leder till att bostadsmarknaden sjunker. Man lägger en massa pengar på att skicka desperata vykort till någon som kommer att bli en fattig pensionär och definitivt inte tänker sig en bostadsrätt i Nacka.

Ja, jag vet inte.

 

Att leva på drömmar och l’amour fraîche

Posten kom nyss. Idag fick jag två brev. Det ena var avlångt och tjockt och märkt Svenska Filminstitutet i guld, och minsann.

Jag var där förra året, med Låtsasbrorsan som sällskap och en extremt arbetad gala-look à la 20-tal, buteljgrönt siden och lackskor och svarta gnistrande smycken till sotiga ögon. Jag antog att jag skulle stöta ihop med några spöken till män från mitt förgångna, och det gjorde jag också, framför allt Relationsfobiske Fotografen, som varje gång vi träffats sedan jag förklarat att jag inte ville fortsätta träffa honom om han inte ens var ute efter ett ”riktigt” förhållande på sikt har tyckt att jag är mycket mer attraktiv när jag INTE vill ha honom. Herregud. Men det var en ganska lyckad kväll, i alla fall. Alltså funderade jag på att kanske gå i år igen. Tills jag öppnade brev nummer två, som var mer ordinärt till sin form och tjocklek och innehöll…

… och insåg att jag absolut inte ska gå på guldbaggegalan, jag ska inte göra någonting alls som inbegriper kostnader, för vad jag behöver göra är att vända på varenda krona i sisådär trettio år framöver för att ha råd att ens andas som pensionär. Jag har jobbat i drygt 15 år och har alltså lyckats spara ihop 12 137 kr att strö omkring mig? Det räcker väl att leva på i ungefär en hel månad, va? För att använda ett passande ord:

Ridå.

 

Nybakat bröd, nya förslag

 

Jag äter kvällsmacka, läser igenom papper inför morgondagens kulturpolitiska manifestation och fnissar åt att någon på radion kallade den populära numera ex-bloggaren för ”Blondie-Bella”. Så snabbt går det att bli glömd. Jaja, Bella klarar sig nog, hon garvar förmodligen hela vägen till banken oavsett om någon minns henne eller ej. Till skillnad från oss kulturarbetare, då.

Imorgon ska jag delta i Skuggutredningens maratonläsning tillsammans med ett antal kollegor. Det är mycket klokt mina fellow kulturarbetare har som förslag på hur vi ska bli ett ledande kulturland. Och det ska bli mycket intressant att se hur rapporteringen kring detta mycket seriösa initiativ att komma med en alternativ kulturpolitik kommer att se ut. Vi kulturarbetare möts ju ofta med en viss skepsis. På med narrhatten och sluta tjata om pensioner och livsvillkor, ert dumma teaterpatrask. Ungefär. Men imorgon kommer stora delar av teaterpatrasket att tala om vad vi tycker och tänker om vårt samhälle och vår plats i det. Narrhatten är av, folkens.