2008


Ja, då står vi här på årets sista dag. Bara timmar kvar av detta året.

Det är en vacker dag. Stockholm är ljust och kallt och kvällen kommer att bli lugn, den med. Nyårsaftonsplanen har tagit en ny vändning. Bästisen har blivit sjuk, fått en präktig förkylning med feber och rossel, så middagsplanen har ställts in. Så kan det gå. Jag har heller ingen större lust att jaga efter något alternativ, känner mig faktiskt ganska nöjd med tanken på en stillsam hemmakväll, även om det med andra ord inte blir någon mörk chokladtårta med päron, mandel och konjak, som var efterrätten jag hade bestämt mig för. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den här…

champagne

… men, tja, sånt brukar ju lösa sig.

Jag har gått en liten promenad och tyst sammanfattat året för mig själv. Det lilla och det stora. Det goda med det onda. Allt har väl sin plats, ger det andra färg och smak. På en sten i ett litet skogsparti satt en ensam man, alldeles stilla och tyst och jag föreställde mig att han gjorde detsamma som jag. Vi nickade åt varandra när jag gick förbi men ingen av oss hälsade högt och det kändes fint. Liksom lite högtidligt. Det kittlade i hakan av kylan och jag borrade ner den ordentligt i halsduken, det har frusit på ordentligt nu i några dagar, och jag gick ner till den lugna delen av vattnet. Kastade ut en rejäl sten för att kolla. Gick från ena strandsidan till den andra över ytan, testade, hoppade lite. Och även om kvällens plan fallerade har jag nu en mycket klar plan för morgondagen.

skridskois

Skridskois deluxe! Det bådar gott för starten av 2009.

Så, vänner. Vare sig ni går på lokal eller middag eller fest eller som jag bara stannar hemma och tittar på första avsnittet av ”de halvt dolda” på SVT, så hoppas jag att ni är tillfreds med det år som varit och ser fram emot vad det nya ska föra med sig.

Vi hörs på andra sidan tolvslaget! Adjöss med det gamla och gott nytt!

Förresten apropå upptäckter och avrundning. Jag vet inte om det här är årets bästa låt, men det är utan att tveka en av årets vackraste. Det finns ingen video till den men lyssna på hela i alla fall, ta er de fyra minuterna det tar att bara lyssna på henne, på denna vackra, ömma, sårbara text och den varma, öppna rösten. Det är hon värd.

Rachael Yamagata – The Only Fault.

rachaelyamagata

Huskorset ställer en god fråga inför årets avslutning. Jag tänkte efter. Länge.

Jag insåg att jag är stolt över många saker. 2008, vilket år alltså. Oj, vad jag har jobbat med saker och ting. Jag har slitit hos och med terapeuten och lyckats avlägsna mig ännu lite mer från min underliga familjehistoria, växt ännu lite längre in i ett tryggare vuxenjag. Jag har skrivit två tredjedelar av min första roman och vågat ta plats med det, med min egen lust, vågat göra research och påstå att jag gör något vettigt trots att det är ny och okänd mark. Jag har vågat mötas och vågat misslyckas. Jag har vågat lyckas, vilket nästan är ännu bättre. Jag har fått några nya fina vänner och varit glad för de gamla. Jag har vågat tro på kärleken trots att det inte lett dit jag vill och jag vågar fortfarande tro på den trots det. 2008 har varit ett om kanske inte så lätt, så åtminstone rikt år. Det har hänt en hel del saker även om många av dem kanske mest har hänt inuti, i den tysta rörelsen. Men det har varit en större sak, både yttre och inre, som faktiskt har varit det mest avgörande för allting annat under 2008, något som har krävt mod och tilltro och lugn, saker som jag själv tycker att jag inte har i alltför stort mått. Och nu ska jag försöka sammanfatta detta viktigaste.

Jag är stolt över att jag vågat backa från hamsterhjulet som mitt jobb har varit i åratal, vågat kliva ett steg bort från teatern och titta på dess villkor på allvar, ifrågasätta, stanna upp och lita på att jag är värd allt gott – att jag finns för att bena ner det till det basala – även om jag inte producerar något särskilt, något som någon annan bekräftar och uppskattar. Att jag är den jag är vare sig jag har ett jobb eller inte har äntligen sjunkit in i mig på allvar. Att jag kunnat varva ner och landa i ett lägre tempo, kunnat uppskatta tid för mig själv och tid utan uppenbart mål. Det har fått mig att hitta en djupare känsla för mig själv och vem jag är, vad jag faktiskt längtar efter och vill, dessutom vad jag inte vill, och det har varit stort. Jag har blivit större.

Eller för att citera Systersjälens julkort: Det var så fint å se deg sist du var her. Jeg trur aldri jeg har sett deg så harmonisk før.

bild005

Ute på gräsmattan några pojkar som provskjuter raketer inför nyårsafton. Jag hoppas de tycker att det är värt det.

Nyår är en av få helger som jag faktiskt alltid har tyckt om. Kanske för att jag – trots den melankoliska ådran – också är en så ohejdad optimist till min läggning. Att jag fortfarande tycker om den där gränsen som säger att något är slut och något nytt börjar, och att något nytt förhoppningsvis ska innebära något bra, det säger sig ju självt. Jag ska tillbringa nyårsafton hos Bästisen, tillsammans med några andra vänner och dessutom några små barn. God mat och sällskap. Jag har tagit på mig efterrättsansvaret och ska om en stund bläddra igenom receptsamlingarna på jakt efter årets clou. Jag tycker om förberedelser. Att leta och tänka och planera och köpa det som ska köpas, hinna göra sig en bild av det som ska bli. Förspelet till njutningen är nästan lika njutbart.

Jag ger aldrig nyårslöften. Däremot brukar jag sammanfatta året som gått för mig själv, det bra och det dåliga och allt däremellan, och ha en förhoppning om det kommande. Sedan, den första dagen på det nya året lägger jag alltid en tarotstjärna, en gammal vana kvar från scenskoletiden där en av mina klasskamrater var en fullfjädrad kosmoskatt som lärde mig hur man gör. Hon gav mig till och med en bok om konsten att tolka korten. Jag vet inte om jag egentligen tror på det, men jag tycker om det. En egen liten ritual som manar till eftertanke, associationer och att fundera över sina önskningar. Tarotleken jag använder fick jag av Kosmoskatten i födelsedagspresent, en likadan som hon själv hade då. Hennes var sliten och noppig med hundöron och små anteckningar på. Min är fortfarande ganska blank. Den åker inte fram särskilt ofta mellan dessa första januari:ar.

Nu smäller det igen här utanför. Något håller på att ta slut och något nytt börjar. Förberedelserna är i full gång.

När jag tittade efter visade husets skuggsidetermometer hela sju minusgrader, så jag packade in mig ordentligt i alla möjliga kläder innan jag promenerade iväg mot Favoritfiket. Jag lät bli att packa en bok idag, stoppade istället ner en liten påse med grönt trassel i väskan. Det bet till ordentligt i kinderna när jag kom ut. Människorna jag mötte på vägen såg också ordentligt inpackade ut, de flesta i alla fall, bara blänkande röda kinder och näsor stack ut ur huvor och mössor och halsdukar, men alla lämnade vi rejäla andedräktsmoln efter oss.

Det fryser på nere vid vattnet. Inte direkt skridskois än, men det är på gång.

710119

Framme på fiket var det mycket folk idag, så jag fick dela bord med två damer, en dotter som jag skulle gissa var runt 60 och hennes mor som jag tippar var 80 plus. De pratade om sina barnbarn/barnbarnsbarn och hur underligt det var att en ung manlig släkting till dem kunde vara så snygg och så trevlig och så framgångsrik utan att de någonsin fått träffa någon tjej eller ens hörde om några romanser. Jag hade inte hjärta att tala om att han förmodligen är homosexuell. Vi låtsades ju dessutom att jag inte hörde dem, trots att vi satt så nära, så det hade väl blivit en underlig kommentar.

När jag ätit upp min stora och vanvettigt goda, fortfarande ljummet nybakta kanelbulle plockade jag upp den gröna trasselpåsen och började sticka medan jag smuttade vidare på kaffet. Damernas pratande liksom saktade ner en stund och det uppstod en liten förvånad tystnad medan de tog in det faktum att denna främmande unga kvinna satt kvar vid deras bord trots att fikat var slut och nu obekymrat stickade något grönt. Damerna gick före mig, jag tackade för sällskapet och sade hejdå och efter dem var det tydligen ingen annan som ville dela mitt bord. Jag stickade ganska exakt 20 varv innan jag stoppade ner trasslet i påsen igen, bylsade på mig alla kläderna och promenerade hemåt.

Ibland tänker jag att vi tar så mycket för givet så fort vi är ute bland andra. Vi vet att saker och ting ska vara på ett visst sätt trots att vi aldrig ens har tänkt på det. Och det är så lätt att rubba den där vetskapen. Att bara stå lite för nära någon i en kö, eller gå och prata högt för sig själv, eller ja, varför inte sitta för sig själv i lugn och ro på ett café och sticka. Och jag tänker på alla dessa söndagar som jag har suttit vid ett av borden på det här fiket, ibland ensam, ibland med en vän, ibland med någon främmande, och ingen söndag är egentligen särskilt lik någon annan. Jag tycker så mycket om det, tycker om att det alltid är både helt välbekant och helt öppet alldeles samtidigt.

Jag är hemma igen, trött och sent nyvaken och ömmar lite i ovana muskler fortfarande, men är fortfarande också väldigt glad och alldeles genomvarm.

Så himla fint. Det är stort att bjuda in en helt främmande människa till sig över jul. Och det är nästan ännu större att få den främmande människan att känna sig helt avspänd och välkommen på ett självklart sätt. Nu ska jag inte säga mer om det, för då kommer jag att bli så rörd att jag börjar gråta och det är så knepigt att skriva och grina samtidigt.

På väg till Godiva satt jag förresten bredvid världens mest paranoida tant på tåget.

tagtant

Hon satt såhär bakåtvriden hela resan eftersom hon var övertygad om att någon skulle sno hennes bagage om hon inte hade råkoll på det. Varje gång någon klev av eller bara gick förbi talade hon om med ilsket darrande stämma att de skulle låta hennes väskor vara. Men snygg var hon i sin lilla hatt, det tycker jag. (Hennes lille skinntorre man sade däremot inte pip under hela resan. Han var väl van att inte behöva vakta, liksom.)

Väl framme träffade jag de här bekanta, lite suddiga, fejorna.

hundarna

Och blev rakt av tokcharmad. Det kan kanske ha att göra med att jag har sett dem filosofera i t-shirt tidigare, men ändå. Sötnosar! De var de första djuren jag träffade, sedan har jag hängt med en häst litegrann, fixetrixat lite med den här hästen, varit väldigt tacksam för hästens tålamod, insett att hästen är stor nog att verkligen ha ett antal kilo att sätta emot mina och själv har rätt bra koll på det samt till slut konstaterat att i solsken hade vi lite samma hårfärg, hästen och jag. Dessutom har jag vaknat till en lite snöande julaftonsmorgon, insett att jag tyvärr inte är till jättestor hjälp när det kommer till stallarbete, badat bubbelkar, ätit massa god mat, sjungit snapsvisor, knutit rosett på två olika sätt, blivit lite bakfull och till ännu mindre hjälp men rakt av, helt enkelt haft det väldigt fint. Som sagt, jag kände mig så självklart välkommen. (Det var väl bara när jag såg kadavret av en ihjälgasad purjolök som jag kände att jag tvekade lite.) Men all in all. Fina djur och fina, generösa människor.

godmorgon

Nu ska jag bli sentimental igen en liten stund såhär på slutet. När jag kom hem insåg jag att det här var första julen på länge som jag faktiskt inte ens tänkte på att Modren inte ringer för att önska mig god jul och jag själv inte kände mig tvungen att göra det. Faktum var att jag glömde bort det, och det är en av de finaste julklappar jag någonsin har fått, tror jag.

Det låter otroligt futtigt och som sagt, sentimentalt, men… det finns liksom inte så mycket annat att säga än tack. Tack! Godiva, coola, snälla, smarta människa, du är i ordets bästa bemärkelse verkligen helt lovely. Nu lägger jag ner det här sentimentalskrivandet innan jag börjar grina.

Jag packar för att åka ut på landet, dårå. Utan datorn, den får stanna hemma och vakta. Vi hörs om några dagar, folkens. Och tills dess finns det väl bara en sak att säga.

julhjarta

… och det är GOD JUL, helt enkelt!

Nästa sida »