Populistiskt fluff

Två reflektioner efter kvällens rafflande val i Nederländerna:

Hur kommer det sig att så många crazy populister har så crazy hårpreferenser?

 

Och tänker ni också varje gång någon uttalar namnet Geert Wilders att Geert låter precis som stjärt?

 

Kvinnodagen och så vidare

Åttonde mars igår och dagen innan loggade jag ut från facebook efter en diskussion om feminism. Efter att ha Skypat med Fotografen som är på jobbresa och han sade jag vet, jag vet hur irriterande det är att debattera med inskränkta människor och jag gör det ju också, men du kanske inte behöver det just nu, utbränd och allt? Så jag loggade ut, loggade av, och under dagen igår har jag ingen aning om hur meningarna gick, och även om det kändes som lite förlust kändes det mest som en lättnad. Och det i sig gör mig ledsen.

Jag blir så trött. På ”inte alla män”, på ”du använder ordet patriarkat och det betyder att du hatar män!”, på snubbar som tror att de är feminister för att de växt upp med en ensamstående mamma. Newsflash: Hitlers pappa dog när han var tretton, han blev inte feminist för det. Vitrysslands diktator Lukasjenko hade en ensamstående mamma. Alla snubbar har fötts av en mamma. Det är inte där det ligger.

Och sanningen för mig, den kvarstår: att vara uttalad feminist och kämpa för feminismen betyder inte att allt man gör automatiskt är feministiskt, inte om det inbegriper att visa tuttar på bild på ett sätt som är applåderat av patriarkatet. Det är mest dumt att försvara att det inte gör en till mindre feminist, för jo, det gör det faktiskt. Det är som att säga att det att ibland äta lite kött inte gör en till mindre vegan. I så fall är det kanske ärligare att säga ”Jag vill vara vegan, det är mitt ideal, men jag lyckas inte riktigt, för ibland trillar jag dit på andra saker jag också vill men som går emot mitt ideal.” Vilket förstås är okej. Vi är alla människor, ibland orkar eller vill vi inte leva upp till våra ideal. Men var ärlig med det, då! Att gå med på en sexig tuttbild när man är en snygg, ung och smal tjej är inte feministiskt, det är tvärtom något som går emot det övriga budskapet man står för och säger att man gärna också vill bli sedd som åtråvärd, sexig, fuckable för att använda ett bra utländskt ord. Och kom inte dragande med konst som argument. Newsflash igen: det går att ta vackra, konstfärdiga bilder på ung, snygg, smal tjej som inte är sexualiserade, om man vill. Det är faktiskt inte ens särskilt svårt.

Och: jag stör mig på att det att säga den här rätt enkla sanningen högt klassas som att ”kvinnor slår på varandra”. Rättmätig kritik är rättmätig, oavsett kön på den som utdelar eller får den. Men faktum kvarstår: att göra det som patriarkatet gillar och gärna ser att man gör, det är ytterst sällan feminism. Att göra det och sedan säga att det inte gör en till mindre feminist, det är att inte förstå effekten av sina handlingar, eller inte vilja erkänna dem. Det som inte gör en till mindre feminist, det är att erkänna sina svagheter eller sin vilja att vara det som samhället/patriarkatet har bestämt är det bästa. Men att låtsas att det man gör ÄR en feministisk handling, det är bara hyckleri. Allt en kvinna gör är inte automatiskt feministiskt, även om hon säger sig vara feminist.

För att tala klarspråk: jag personligen har inget emot att Emma Watson vill bli fotad med tuttarna ute. Hon får givetvis göra vad hon vill med sina tuttar. Det jag motsätter mig är att kalla en sexig modebild en feministisk handling, eller att säga att det inte gör henne till mindre feminist, för det är det inte och det gör det. Tänk så mycket mer respekt hon hade kunnat få av att i stället för att försvara det simpelt nog säga: ”Jag vet att det inte är en feministisk handling, men jag tyckte att det var kul och jag gillar att bli sedd på det sättet. Jag är också en produkt av samhället jag lever i, trots att jag är feminist. Det här är en del av problemet.”

Idag är det nionde mars. Jag har i kraft av att vara skådespelaravdelningens ordförande varit på möte med Teaterförbundets förbundsdirektör och en av administratörerna på kansliet och diskuterat lönevillkor. Alla tre i rummet var kvinnor. Ingen visade tuttarna.

Och jag kommer att låta facebook vila ett tag.

 

Macchiarini, Machiavelli

Herregud.

Om någon har missat detta med skandalen kring KI och deras forskande ”stjärnkirurg” Paolo Macchiarini, sätt er in i det. Dokumentären i tre delar av journalisten Bosse Lindquist för SVT är skräckinjagande tv som alla, ALLA, borde se.

Den första delen ligger här. Se den. Det går att se den i hela världen.

Efter det kan vi diskutera spännande saker som akademisk kultur, skamlöshet, charm/narcissism och en hel del andra grejer om ni vill. Eller så pratar vi bara om hur vi som samhälle i all vår mänsklighet ska hindra människor att göra så här mot varandra.

 

Helga skrev en kommentar:

Och den fick mig att fundera så pass att jag kände att jag ska skriva ett helt inlägg i stället för att orera långrandigt i kommentarsfältet.

Hennes kommentar (en del av den i alla fall) löd:

Blir så glad av att läsa om ert bröllop, förresten. Arrangemanget låter ju helt perfekt! Precis så skulle jag vilja ha det om jag gifte mig igen.

Häromdagen var det en intressant artikel i DN, där Anna Mannheimer, Martina Montelius och Maria Sveland samtalade om äktenskapet. Jag känner igen mig i mycket, att å ena sidan ha en stark feministisk övertygelse men att å andra sidan vilja manifestera sin kärlek (och trohet, intressant diskussion om monogami också!) och att liksom vilja hitta ett eget uttryck för äktenskap, som ju egentligen är ett uttryck för en patriarkal struktur.

Artikeln Helga refererar till finns att läsa i sin helhet här. Den är intressant på flera vis. Men det intressantaste för mig är att det för de tre kvinnorna är så stor ambivalens kring att vilja gifta sig och ha gift sig. De säger att deras äktenskap var ”en rolig grej” eller att det var praktiskt. Som att äktenskapet i sig skulle vara en dålig sak, eller dra med sig svårigheter som ett förhållande utan giftermål slipper. Det där, det tycker jag att vi ska vrida och vända lite på.

Vad är alltså äktenskap för mig? Varför vill jag gifta mig med Fotografen? För nej, jag har aldrig velat gifta mig med någon av mina tidigare män. Skulle det vara bättre att fortsätta att ”bara” leva tillsammans? Är jag en sämre feminist nu när jag ska bli fru?

För mig handlar det hela om en sorts landning i livet, en förankring. Att möta Fotografen har inneburit något helt annat än jag någonsin har varit med om tidigare. Att vi ska gifta oss, det handlar egentligen om att säga på ett konkret och öppet sätt att jag tror på oss för alltid och jag vill leva med dig tills jag dör. Att välja min människa, att själv få vara hans människa i tillvaron, den som är med och hejar när det går bra och tröstar när det inte går lika bra. Som mjukar upp och stärker. Som delar. Det är klart att vi hade kunnat fortsätta vara varandras människa utan att gifta oss, men vi gillar båda tanken på det. Att det ska vara en självklarhet att vi är ett team från och med nu inför vad eller vem vi än stöter på i världen. Så långt är ju allting fint, och det står jag för fullt ut. Kärleksbiten av äktenskapet tror jag inte att många har något emot.

Men sedan har vi ju det där med den patriarkala strukturen. Den har förstås många delar, och det är den negativa som jag tänker på först när orden nämns, den som handlar om maktmönster och könsroller. Sedan inser jag att så länge vi inte har några planer om att försöka göra barn så är den negativa strukturen faktiskt relativt frånvarande för oss också om vi gifter oss. Fotografen är själv uttalad feminist och är det även i handling – han hejar på min karriär och stöttar den, har inga problem med att vara mitt bihang där det passar, tar helt klart både sin del av hushållsarbetet och logistikplaneringen samt är en person som själv brutit mot en del normer genom livet. Han har noll problem med att det är jag som talar om hur man ska såga och borra. Det känns lätt att vara del av vår tvåsamhet, och vi är bra på att dela på ansvar och arbete. Däremot vet jag att det givetvis för oss liksom för majoriteten idag skulle bli andra bullar om vi skulle bli föräldrar. Det skulle inte vara lika lätt att fördela arbetet själva eftersom omvärlden ställer helt andra krav på ett heterosexuellt föräldrapar än de gör enbart på två medelålders bortskämda DINKs som får sköta sig bäst de vill (Double Income No Kids, alltså. Tack för det, USA. Heh.) Jag har tillräckligt många vänner som har fått slita för att behålla jämställdheten och likvärdigheten efter barnens ankomst för att inse att det finns många som är potentiella motarbetare till de värden som är så självklara för dem dessförinnan. Som att Sociologen fick bestämt avvisa samtal från BVC när hennes man var pappaledig med deras femmånaders, eftersom de ringde henne om allt och intet trots att det stod klart och tydligt i deras papper att det var han som var kontaktperson från ett visst datum. Skuldbeläggning, negativa förväntningar, osynliggörande. Det är lätt att trilla i fällan att bara foga sig efter de strukturella förväntningarna för att allt ”går lättare” så. Men där undrar jag – är det verkligen svårare att bli föräldrar om man också är gifta? Har äktenskapet i sig del i det? Finns det fördelar med att inte vara gifta? Eller ligger den strukturella förväntningen och förskjutningen i att bli föräldrar, över huvud taget? Jag måste säga att utan barn (för i det här fallet är det så att Fotografen heller inte har några sedan tidigare) så är det hittills bara vi och det liv vi vill ha med varandra som bestämmer hur vi har det. Och där är ju ingen av oss intresserad av att reproducera en könsrollsstruktur vi båda tycker är unken.

Däremot finns det förstås en massa strukturella fördelar vi får ta del av, för att det är norm att vara par (återigen hetero-sådant, givetvis) i allt som har med officialia att göra. Där kommer vi fånigt nog att vara mer trovärdiga vuxna som äkta par än som övervintrade singlar eller ”bara” sambos, vilket givetvis är helt och hållet utan rimlighet. Bästisen köpte ett hus förra året tillsammans med en god vän. Det vill säga, de köpte ett hus med separata ingångar och bor på var sin våning. Banken var skeptisk till den lösningen eftersom de undrade hur det skulle gå om de blev ovänner. Har banker någonsin frågat ett äkta par som vill låna till ett hus hur det skulle gå om de vill skilja sig? Och jämförelsevis, vilket händer oftare tror ni: 1) att ett par skiljer sig och det blir dålig stämning, eller 2) att goda vänner går riktigt bananas på varann? Det känns väl snarare som att det att välja att dela på ett hus när man inte är ett par är en genomtänkt och smart lösning där de varken måste umgås om de inte vill eller bli särskilt påverkade av varandras privatliv oavsett hur det skiftar. Det är två vuxna människor med fasta inkomster som är oberoende av varann. Och de fick lånet till slut, men det var inte lika självklart som det antagligen hade varit om de hade varit ett gift heteropar.

Med andra ord: är, eller måste äktenskapet vara en reproduktion av struktur i sig självt? Är det inte möjligt att det kan få vara enbart ett kärleks-trohets-lojalitetslöfte? Det tråkiga svaret är att det är klart att det är strukturellt att gifta sig. Så länge vi är en man och en kvinna så reproducerar vi något, så är det bara. Men jag vet inte om jag tror att lösningen på det är att män och kvinnor borde sluta gifta sig eller sluta leva i långa monogama relationer. Jag är faktiskt så drastisk att jag tänker säga att jag inte tror att det enbart är kultur, utan att det är önskvärt för många människor, precis som det är för vissa andra djurarter. Lösningen kanske snarare ligger i (vilket jag är en stark anhängare av också politiskt) att den positiva delen av strukturell tvåsamhet borde utvidgas. Att det borde vara lättare vad det gäller officialia att vara HBTQI, eller flera som lever öppet i dedikerade relationer med varandra. Att det självklart stabila inte ska vara bilden av en man och en kvinna utan lite mer varierat. Helt enkelt bättre anpassat efter verkligheten och människors olikheter. Jag tror att de flesta av oss önskar sig ett bestående sammanhang, men att sammanhangets utformning skulle behöva vara mindre snävt rent strukturellt.

Så vad kan man göra då, som enskild heterosexuell cis-kvinna när man har träffat världens bästa människa som råkar vara heterosexuell cis-man och vill kärleksmanifestera och lova livet? Ja, vi har försökt täppa till där vi kan. Vi ska gifta oss borgerligt, så här finns inga religiösa gamla symboler vi inte håller med om, vi ska skriva äktenskapsförord, så här finns inga ekonomiska/juridiska fallgropar för endera av oss. Och så kan vi förstås fortsätta att rösta på de partier som vill att människor utanför normen ska få samma rättigheter som vi, och förenkla jämställdhetsarbetet. Vi kan stötta och hjälpa de människor som får kämpa mer än vi för sina kärlekar och rätten att leva som de vill. Och vi kan fortsätta att vara medvetna både om de strukturella fördelar vi har och de smygande fallgroparna istället för att stövla på utan eftertanke.

Utöver det kanske vi mest kan älska varandra.

 

Kapstaden, Le Cap, Kaapstad

Jag har inga ord för den här staden. I alla fall inte än. Det är många starka intryck, bara.

 

Inspiration: Ellen Key

Jo, gardinknoppar och Gorm i all ära, men det var ingen av dem som egentligen var skälet till att jag var på IKEA häromdagen. Nej, jag var där på grund av Ellen Key. Det kan förstås låta långsökt, men det är det inte alls.

I påskas hade jag besök av kära norska vänner, och en av sakerna vi gjorde var att köra runt till ett par olika östgötska sevärdheter. En av dem (och en av mina favoriter) var att vi besökte Ellen Keys Strand. Och det visade sig att de skulle ha visning där alldeles snart så vi gick med. Jag har varit vid Strand många gånger, själva huset är ju så fantastiskt vackert, men jag hade aldrig varit inomhus förr. Det är ett helt fantastiskt hus. Rum efter rum som är inrett med känsla och tanke, med estetisk fingertoppskänsla och värme. Som det står på hemsidan:

Ellen Keys Strand byggdes 1910 – 1911 och är en blandning av Ellen Keys många inspirationskällor: jugendstilen, Italien och den svenska herrgården, inte minst hennes eget barndomshem Sundsholms herrgård utanför Västervik. Efter många år utan ett permanent hem gjorde hon som så många andra vid denna tid: byggde sig ett eget drömhus där hon kunde slå sig till ro.

Åh. Ett drömhus där hon kunde slå sig till ro. Det är en underbar tanke, och det blev ett underbart hus. Så vem var då Ellen Key?

Ellen Key var dotter till en politiker och en grevinna (grevinna som råkade vara brorsdotter till statsministern) och växte alltså upp i ett samhälleligt och kulturellt högtstående hem. Ändå gick gården i konkurs när hon var 30 år gammal, och då flyttade hon till Stockholm och började arbeta som lärarinna. Hon var välutbildad och inte rädd för att ha åsikter, och började tidigt skriva artiklar och pamfletter och så småningom böcker. Hon blev snart en opinionsbildare, t ex i frågor om yttrande- och tryckfrihet, kvinnors rättigheter, undervisningsfrågor och sociala frågor. Under 1890-talet var hon mitt i den nationella debattens hetluft och blev både hyllad och kritiserad för sina åsikter. Påverkad av Rousseau förkastade hon den auktoritära pedagogiken och den segregerade undervisningen, och hennes mest kända verk är boken ”Barnets århundrade” som översattes till 26 språk och gjorde henne berömd även internationellt. Strindberg avskydde henne, så just han tillhörde inte det kotteri av kulturmänniskor som hon var nära vän med och som ofta har porträtterats tillsammans med henne, men hon var helt enkelt en central figur under sin tid.

Ellen Key gifte sig aldrig. Det sägs vara två skäl till det. Det ena är kvinnosaksskälet, att kvinnor medan hon fortfarande var ung blev omyndiga när de gifte sig, och alltså räknades som makens egendom och jämställdes juridiskt med barnen. Det andra skälet var att hon hela sitt liv älskade en man som redan var gift. Ah, hjärtesmärta och genialitet i samma paket.

Tillbaka till påsken 2014 och besöket på Strand.

I den fantastiskt vackra salongen står en möbel som jag blir rent lycklig av. Det är en pall. En i grunden enkel stegpall, men med den lilla detaljen att den har ett handtag. Som guiden säger, Ellen Key var ju ingen ungdom längre när Strand byggdes, och hon levde sina sista år och dog där. Med andra ord var en av möblerna som återkommer den här pallen, hennes egen design, som går att ta stöd på medan man klättrar upp för att nå något i ett skåp. Egentligen så enkelt och självklart, jag ville direkt ha en likadan till min mamma, men jag kunde inte hitta någon. Alltså har jag gjort en väldigt enkel version av den själv.

Det här är IKEA-pallen Bekväm (79 kr), med en 90-centimeters rundstav (25 mm i diameter) fastskruvad på, och ett grovt tillyxat ”handtag”. Rundstaven är en spillbit som jag fick för en tjuga på brädgården, handtaget har jag snidat till av en spillbit jag hade hemma. Jag har borrat ett hål i handtaget med samma diameter som staven och limmat samt nitat fast det. Staven är fastskruvad i pallen med två långa skruvar, så att den sitter stadigt. Jag kommer kanske att måla den, men det får vänta tills jag har renoverat köket, för jag funderar på att sätta en bit av samma tapet som ska upp på väggen på de plana ytorna, och då tar jag hela skönhetsbiten på en och samma gång. Men funktionen är på plats, och även om den här pallen såklart inte är i närheten av lika strömlinjeformat vacker som Ellen Keys, så är det ändå en tanke jag tackar för. Och hoppas att fler än jag vill läsa mer om Ellen Key.

Dagens arbete: 99 kr. Totalsumma hittills: 288 kr

 

ESC och feminismen

Suck. Ibland, förstår ni. Ibland tror jag att eftersom de människor jag omger mig med är kloka och öppna och intresserade av andras världsbild och inte bara sin egen, så borde det betyda att världen till största del består av den sortens människor. Och varje gång jag får ett bevis på motsatsen, som till exempel i Blondinbellas tweet här, så blir jag uppriktigt förvånad. Särskilt som jag faktiskt tillhör gruppen som tror att Isabella är en intelligent ung kvinna som egentligen inte borde ha några större svårigheter med att förstå saker som de här.

Om det nu mot all förmodan skulle ske att Isabella läser detta, så ska jag alltså lugnt och sakligt förklara. Så här ligger det till: att ”showa bröst” är inte till för någonting annat än att objektifiera och sexualisera kvinnokroppen. Att i ett sammanhang som ESC ”showa bröst” går mest ut på att förflytta fokuset från sång/artist/nummer till att påminna om kåthet/tillgänglighet/erbjuda ett löfte om sex. Det här riktar sig helt och hållet och enbart till en man i maktposition, att ”showa bröst” i tv är inget kvinnor gör för andra kvinnor eller övriga kön, eftersom deras reaktion på sagda bröstshow inte efterfrågas. Det här handlar om att kvinnors värde ska mätas i knullbarhet, inget annat, av män.

Att vilja simma topless i simhallar är det totalt motsatta. Det är inte en show, utan ett sätt att återta sin kropp och rätten till den. Det vill säga, fokusera på rätten till den utanför ett sexuellt sammanhang, och också bortom ett värderande öga. Det är ett sätt att säga att kvinnor/övriga personer med bröst ibland vill kunna vara oklädda utan att genast sexualiseras. Den stora skillnaden ligger i att det heller inte är tänkt att någon ska bedöma ens bröst, eller egentligen ens titta på dem, i den situationen. I en idealvärld skulle kvinnor och män och alla andra kön i simhallar, oavsett klädsel, kunna ägna sig åt det de är där för – att simma och bada.

Är detta verkligen så svårt att förstå skillnaden i?

Jag är kvinna. Jag är heterosexuell. Jag simmar med baddräkt. Jag gillar också kläder som jag känner mig snygg i och jag tar bort hår både från ben, bikinilinje och armhålor. Jag gillar sex och kåthet, när det är mellan människor som ömsesidigt vill det. Jag gillar och använder ordet hen, men är inte lika förtjust i att använda en i stället för man. Jag lever ett ganska A4 liv. Ingenting av detta gör det omöjligt för mig att sympatisera med människor som har det annorlunda, eller förstå att mitt sätt att se på livet inte är det enda. Jag skulle säga att det enda som skiljer min förmåga att förstå från Blondinbellas är att jag VILL förstå. Jag är nyfiken på hur andra människor uppfattar världen. Och jag ser det inte som ett hot mot min uppfattning att inte alla är exakt likadana. Jag ser det som något spännande och ibland utmanande, det är inte alltid jag kan sympatisera självklart med uppfattningar som är långt ifrån mina, men jag lyssnar och försöker förstå.

Jag försöker förstå. Och gör man det brukar det gå ganska bra. Då slipper man twittra dumt, om man nu är en sådan som twittrar.

Nu tänker jag avsluta med något positivt – vad kul att RÄTT LÅT VANN igår! Jag hyllar Conchita Wurst, denna skönhet, med ett alter ego för dagen – Suzita Soysage. Heja förståelse och acceptans, och heja att värdera musiken och sången i stället för tuttarna!

 

 

Att hoppa mellan ämnena

Det är bara tre veckor kvar av mitt teaterjobb. Vi spelar tio föreställningar i Borås, sedan de sista åtta på hemmaplan i Uddevalla. Efter det är det två dagar på Bibu, scenkonstbiennalen för barn och unga. Sedan är det över för den här gången. Just nu känner jag mig inte särskilt sentimental. Jag ser fram emot sommaren, det är så skönt att vara på landet. Och även om jag inte har någon som helst aning om vart livet ska ta vägen med mig efter det här är jag helt enkelt för trött för att riktigt orka oroa mig. Det är skönt.

Ja, trött. Anemin är tillbaka trots bra järnvärden, och jag har slutat med träningen igen av uppenbara skäl. I juni har jag en tid hos min egen läkare i Stockholm. Jag är väl egentligen inte orolig för det heller, den här gången. Jag tror inte att jag är sjukare än jag brukar vara, däremot gissar jag att jag kanske har B12-brist eller något sådant. Jag har varenda symptom som finns på underproduktion i sköldkörteln, men jag tog prover i februari som visade nada. Med andra ord – jag förväntar mig inget nu heller. Men det är ju bra att han tar mitt låga hb på allvar, då. Det är ju något nytt som har dykt upp.

Apropå något helt annat – har ni sett UnderbaraClaras dokumentär i serien ”De obekväma”? Gör det. Jag insåg när jag såg den att jag håller med, om allt. Jag har ju gjort några liknande val, även om jag med mitt yrke inte kan vara lika konsekvent som Clara. Men de senaste åren har mycket av mitt liv gått ut på att se hur lite jag klarar mig på, och att bygga upp ett annat slags liv. Jag har alltid tyckt att återbruk och egenbruk är bra saker, men det har blivit än tydligare sedan jag köpte huset.

Ett exempel: just nu håller jag på och ska möblera köket. Hittills har det stått ett bord och två stolar där som följde med huset när jag köpte det. Jag tycker om både bordet och stolarna, men det är lite för lite med bara två sittplatser i köket. Alltså har jag ganska länge letat efter en kökssoffa. Helst ville jag ha en pinnsoffa, en nätt liten en, men jag har haft svårt att motivera mig att köpa en eftersom jag tydligen inte är den enda som tycker att de är fina. De begagnade kostar lika mycket som de nya, minst ett par tusen. Det har suttit långt inne att hosta upp det, men jag har fortsatt leta. Det största problemet har varit att köket är så litet, så soffan får vara högst 130 cm bred. Det finns tydligen inga småsoffor som folk vill bli av med, kanske just för att de är så lättplacerade.

Så var jag på besök hos morbror, som i vanlig stil hade plockat upp något som någon annan inte ville ha med tanke på mig. Och den soffan jag fick av honom är något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Det är, tja, Bästisen uttryckte det nog rätt bra, ”riktig 70-tals-allmoge”. Så här ser den ut:

Japp. Det är alltså en hörnsoffa i solid lackad furu. Jag (som jag har skrivit förr) hatar lackad furu. Men kortsidan är 130 cm, och långsidan 170. Så med andra ord är den egentligen riktigt bra för mitt lilla kök, det blir många sittplatser på liten yta. Och som sagt – jag gillar återbruk, och att få en soffa gratis är inte fy skam. Så idag har jag ägnat mig åt att först slipa av all lacken, sedan måla. Och nu står alla delarna vitmålade och väntar på att skruvas ihop, för skruvarna fick morbror inte med när han fick själva möbeln. Men jag har alltså använt lite färg jag redan hade hemma, och kommer bara att köpa möbelskruv för kanske en hundring. Förhoppningsvis blir det bra, det här. Och jag är nöjd, även om det blev något helt annat än jag hade tänkt. Jag är nöjd både med att spara pengar och att ha fått en rejäl möbel som tål mycket.

Imorgon, Borås. Med andra ord hinner det nog bli maj innan ni får se hur det blir i köket.

 

Det handlar om livet, det handlar om oss.

Det gör mig så himla ledsen att det behövs. Samtidigt är det så självklart att behövs det, då ska jag hjälpa till.

Ni har säkert hört om Matkassen på facebook. Det är ett fantastiskt initiativ där människor som har hamnat i ekonomisk kris kan få hjälp med mat och annat de behöver. Igår var det en mamma med barn här i närheten av mitt sommarhus som behövde hjälp, och jag åkte dit idag med så mycket basvaror och tvättmedel och toapapper jag kunde. Samt en ordentlig påse lördagsgodis, för lite snask ingår faktiskt i basbehovet. Hon var både generad och glad. Generad över att behöva, glad över att få hjälp av en främmande. Eller av två, jag hade en kompis med mig också som bidrog.

För mig är det inte svårt att föreställa mig den omvända situationen. Jag vet hur det är att ha väldigt lite, och jag vet hur det är att leva med ekonomisk oro. Alltså är det inte svårt att vilja hjälpa till, även om det är en helt främmande människa. Vi angår alla varann, och i morgon är det kanske jag som behöver en utsträckt hand. Men det gör mig skitförbannad att det är så här Sverige ser ut idag. Att det sociala skyddsnätet har blivit så svagt att människor måste förlita sig på främlingars välvillighet i stället för på en samhällsstruktur som håller folk under armarna när de halkar. Man kan nämligen inte lita på att vänner eller familj ska kliva in när det behövs. Alla har inte vänner och familj som kan det. Det kommer alltid att finnas folk som halkat emellan.

I väntan på att politiker ska inse vad som är viktigare än jobbskatteavdrag vill jag be er som kan – gilla matkassens sida på facebook och håll ögonen öppna. När någon i närheten av där ni bor behöver hjälp, sträck ut en hand, och var en medmänniska. Man kan inte hjälpa alla, men man kan hjälpa någon.

 

Vintertid

På svtplay finns en dokumentär som heter ”American Winter”. Den tycker jag att alla borde se. Särskilt alla som på riktigt tror på det borgerliga skitsnacket om att det är via att stärka företagens position man kommer ur en kris. Det har varit USA:s credo genom alla år i modern tid, och det har fört till att fler människor än någonsin lever på fattigdomens rand samtidigt som företagen gör större vinster än någonsin. Det är skevt, det är till och med direkt människoovärdigt.

Se den. Helt enkelt. Sedan kan vi prata politik och åtgärder, om ni vill.

Allt detta prat om att sänka skatter gör mig direkt kräkfärdig. Jag vill inte ha sänkta skatter och ”mer i plånboken”. Jag vill ha en tillvaro där ingen behöver vara rädd för att inte kunna betala elen, sätta mat på bordet eller ha tak över huvudet. För om någon tror att den här verkligheten ligger så långt ifrån den svenska att det aldrig skulle kunna hända här så har de fel. De har så oerhört fel.

Jag själv äger ett sommarhus, har en hyresrätt i Stockholm, en liten miljövänlig bil, ett eget företag. Men sanningen är att skulle jag bli sjuk på riktigt och inte kunna jobba skulle hela mitt liv falla ihop som det skramliga korthus det är på mycket kort tid. Jag lever väldigt nära den amerikanska verkligheten. Och jag är en av dem som har det bra. Idag.

Om man tror att det finns ett vi och dom så har man oerhört fel. Det finns bara vi.

 

But I still believe, and I will rise up with fists

Ni vet hela det här med att killarna som begått gruppvåldtäkten på femtonåringen blir frikända, och att det aldrig har gått ett våldtäktsfall till högsta domstolen och inte kommer att göra det den här gången heller. Jag har tänkt på det så himla mycket, medan jag pruttar omkring här och skrapar fönster och klappar katten. Jag har till och med gråtit lite. Inte bara över det, utan över det hela, över sådana där ”småsaker” som blickar jag har sett män kasta efter kvinnor jag inte ens känner, men som har klätt sig fina för att ha roligt, och i stället blir sedda på med snedleendet, det där som har med kött att göra, grillat kött, när hon bakom den svarta spetsen har slutat vara människa och blivit bara kött och kön, och det där släpande leendet med vassa tänder, jag hatar det leendet så intensivt.

Jag tänker på de där löftena man växer upp med som man, det där att man inte behöver vara någonting alls för att vara åtråvärd, man är det bara i kraft av att vara man, medan som kvinna ska man vara snygg smal smart men inte för smart glad men liksom lite ledsen och skör samtidigt och alltid förlåtande och förstående så kanske man duger till slut, kanske om någon har överseende. Jag minns den där mannen jag fikade med en gång för att vi hade jobbat på samma ställe och han sa med uppriktig förvåning att han inte kunde förstå varför han inte fick alla kvinnor han ville ha, han var ju sötaste killen i fyran, alla tjejerna ville ha honom då, på allvar satt han och sa det, han som var över fyrtio och tunnhårig och tunn över axlarna och säkert en decimeter kortare än jag och i största allmänhet en av de där man spontant inte tycker om, och jag svarade ingenting alls för jag blev så ställd. Efteråt blev jag förbannad, fick nästan lust att ringa honom och säga okej, tjejerna tyckte att du var söt i fyran, men å andra sidan minns jag att vi hade en tävling om vem som kunde äta den äckligaste insekten när jag gick i fyran, jag tror att Rogga vann som åt upp en tusenfoting, så tycker du verkligen att det är en bra idé att basera din förväntan på världen på vad tioåringar tycker är rimligt? Men sedan insåg jag att han baserade sin förväntan på vad hela världen tycker är rimligt, också den vuxna delen av den. Och det är sådant som får mig att gråta. Av ilska, tro inget annat.

Jag tänker på fyllegrannen, som glider med blicken över mig där jag står i trädgården med arbetsbyxor och handskar och svett och jord i hårfästet, hur han säger är det bara du här alltså med den där släpande tonen och jag svarar rakt jag trivs med att vara ensam och han ler det vassa leendet, trots att han har fyllekört bort sitt körkort och är kanske tio år äldre än jag och en i största allmänhet sorglig alkis ser han sig som ett alternativ för mig, inte baserat på något annat än att han är man, alltså borde jag vilja ha honom, jag är ju ensam kvinna.

Och jag ser ett avsnitt av en tv-serie där en tjej blir våldtagen av sin arbetsgivare efter att ha glatt hånglat och legat med vem hon vill dittills, och hon sitter och gråter på en gunga med blusen sönderriven och säger they think I just lay it out but I don’t, I choose. I choose. Och då undrar jag hur det kommer sig att det ska vara så svårt att förstå att man kan tycka om att ha sex och gärna spela på det utan att det betyder att man vill ha det när som helst med vem som helst. Man vill ändå välja själv vad ens kropp ska vara med om.

Det finns så fina män, män som vet om allt det här, som aldrig skulle lägga ett finger på en kvinna eller man som inte vill det. Det finns män som blir exakt lika förfärade som jag av allt det här, som lika lite som jag förstår vad skillnaden är på dem och de där som tycker att det är självklart att kvinnor just lay it out genom sina små tajta tröjor och sminkade läppar. Men faktum kvarstår. Av alla de män jag känner vet jag inte en enda som har blivit våldtagen. Av alla de kvinnor jag känner kommer jag på fem på rak arm. De har alla blivit våldtagna av någon de trodde sig känna väl. Hur många fler av mina vänner det har hänt utan att de berättar om det, det är en annan fråga.

Man kommer inte särskilt långt med att gråta, jag vet det. Problemet är att jag fan inte vet vad annat jag kan göra.

 

I-lands-problemlista

1. Smärtsamma sprickor runt tre nagelband av fem på höger hand och knastertorr hud på båda händer. Jättejobbigt att diska. Önskar mig en bänkdiskmaskin men den får inte plats på köksbänken eftersom jag har bänkbelysning i form av ett otympligt lysrör/extra stickkontakt där som är en fast installation och alltså kräver elektriker för att ändra på. Jag har inte råd med en elektriker nu. Eller bänkdiskmaskin. Jag måste diska für handen. Smärtsamma sprickor. Upprepa loop.
2. Cravings på ny handkräm. Ja, detta är relaterat till punkt ett.
3. Dåligt med pengar den här månaden. För jag har betalat för kaminen till huset.
4. För tjock för favoritkläderna och ska på 40-årsfest ikväll. Känner melodramatiskt att jag är svettful och hör små gråtfioler i fjärran.
5. Mens. Ja, melodramat i punkt 4 kan vara relaterat till detta.

Och, vilket egentligen inte ska räknas in bland i-lands-problemen, utan faktiskt räknas som ett verkligt problem:

• Dubbningsbranschen har kallats ut i strejk/anställningsblockad av teaterförbundet. Det här stressar mig på allvar, eftersom jag är så djupt insyltad i den biznizen från alla möjliga håll (röstregissör, dubbskådespelare, översättare) och jobbar mest för just de här två bolagen det gäller. Om någon är nyfiken på bakgrunden till konflikten, läs här.

Hej lördag. Nu kör vi.

 

Integration

Det slår mig, då och då. Hur farliga vi är för vissa, vi anpassliga, anpassade. Hur skrämmande det måste vara att vi kan smita förbi det vakande ögat, passera som del av, vara del av. Beblandade i så hög grad att vi är som att ha hällt ut koncentrerad saft i vatten, man ser inga skiljelinjer. Det är bara färgen som visar att något har hänt, men själva vätskan är fortfarande genomskinligt klar. Och det värsta är att när blandningen har skett är det omöjligt att separera den igen. Det har blivit en enhet, en ny.

Jag läser Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask och ryser. Av sorg, av igenkänning, av ilska och uppgivenhet. Jag vet också hur det är att ha föräldrar som säger till en, öppet och klart, att jag måste vara bättre än andra för att vara lika bra. Jag vet hur det är att ha grannar som ljuger om att det är så skitigt hos familjen Dilber att mattan har grott fast i golvet. Jag vet hur det är att åka taxi med pappa för att köpa nya jympadojor och höra honom försöka uttala Stadium på ett sätt som gör det omöjligt att förstå vart vi vill, i min tonårsskam sjunka ihop i sätet medan chauffören och pappa dividerar och till slut trumpet säga han menar Stadium på min klingande rena svenska, utan något spår av brytning, och höra chauffören svara jahaaaa, var det det du säger med syra i rösten.

Det finns inga självklart tydliga spår utanpå mig, det jag har att slita med är arvssynden att vara barn till främlingar i detta land. Mitt hemland, min trygghet i tillvaron, min tillvaro. Och jag har liksom blandsaft flutit ut i vattnet, sjunkit in i och blivit del av, runnit in i sprickorna och bildat pölar. Arvssynden gör sig bara påmind ibland, som de senaste veckorna. Jag har med smärta läst artiklarna om de rumänska romerna som tigger i min stad, mints den där gamla baltiska kvinnan i folkdräkt som brukade stå och spela blockflöjt utanför kulturhuset och som det alltid gav mig en klump i halsen att gå förbi, jag tänkte på min farmor när jag såg henne, jag tänker på hucklen och solvarma paprikor och händer som doftar av grov tvål, och jag tänker på min mamma, på mamma som precis har fyllt sjuttiosex och varje dag dansar till folkmusik som de spelar på den serbiska kabeltevekanalen, hon reser sig ur soffan och dansar försiktigt och sjunger med lågt i de gamla sångerna, hon lägger en stämma, hennes röst är fortfarande klar och ren, och när jag ber henne sjunga högre säger hon att hon inte kan, för det får henne att börja gråta.

Jag vet inte om det ens går att förklara att insjunkandet i något, beblandningen, är lika mycket en förlust som en vinst. Jag kan kanske bara fyra av de där gamla sångerna. Trots att jag inte kan sjunga dem blir jag heller aldrig klar och skuldfri som vatten. När jag blir sedd på med misstänksamhet gör det något med mig som jag inte kan beskriva bättre än torkar ut. Och ändå är jag en av dem, liksom Jonas Hassen Khemiri, som har sitt hem i det här och kan uttrycka det. Sammanblandningen.

På tunnelbanan hem från teater igårkväll satt jag mitt emot en far och en dotter, en man med vänligt utseende och varmbruna ögon, och en flicka med långt mörkbrunlockigt hår. Hon höll honom i handen och pratade glatt och fort på klingande ren svenska, han svarade med en brytning jag inte kunde placera, och jag mötte flickans blick, log mot dem båda två och tänkte, här är vi.

Här är vi.

 

Jag firar internationella kvinnodagen.

Och det gör jag genom att bli månadsgivare på ActionAid. Om någon av er kan tänka sig att haka på, klicka här.

 

 

Ett litet framsteg för människan

Jag ser reprisen av Skavlan och hör honom fråga Stefan Löfvén om det är en sorg att han inte har fått egna barn, utan bara styvbarn.

Det är väl supersorgligt på ett sätt att jag ens reagerar, men samtidigt: äntligen! En ”maktman” som får en mjuk fråga!