Och den fick mig att fundera så pass att jag kände att jag ska skriva ett helt inlägg i stället för att orera långrandigt i kommentarsfältet.

Hennes kommentar (en del av den i alla fall) löd:

Blir så glad av att läsa om ert bröllop, förresten. Arrangemanget låter ju helt perfekt! Precis så skulle jag vilja ha det om jag gifte mig igen.

Häromdagen var det en intressant artikel i DN, där Anna Mannheimer, Martina Montelius och Maria Sveland samtalade om äktenskapet. Jag känner igen mig i mycket, att å ena sidan ha en stark feministisk övertygelse men att å andra sidan vilja manifestera sin kärlek (och trohet, intressant diskussion om monogami också!) och att liksom vilja hitta ett eget uttryck för äktenskap, som ju egentligen är ett uttryck för en patriarkal struktur.

Artikeln Helga refererar till finns att läsa i sin helhet här. Den är intressant på flera vis. Men det intressantaste för mig är att det för de tre kvinnorna är så stor ambivalens kring att vilja gifta sig och ha gift sig. De säger att deras äktenskap var ”en rolig grej” eller att det var praktiskt. Som att äktenskapet i sig skulle vara en dålig sak, eller dra med sig svårigheter som ett förhållande utan giftermål slipper. Det där, det tycker jag att vi ska vrida och vända lite på.

Vad är alltså äktenskap för mig? Varför vill jag gifta mig med Fotografen? För nej, jag har aldrig velat gifta mig med någon av mina tidigare män. Skulle det vara bättre att fortsätta att ”bara” leva tillsammans? Är jag en sämre feminist nu när jag ska bli fru?

För mig handlar det hela om en sorts landning i livet, en förankring. Att möta Fotografen har inneburit något helt annat än jag någonsin har varit med om tidigare. Att vi ska gifta oss, det handlar egentligen om att säga på ett konkret och öppet sätt att jag tror på oss för alltid och jag vill leva med dig tills jag dör. Att välja min människa, att själv få vara hans människa i tillvaron, den som är med och hejar när det går bra och tröstar när det inte går lika bra. Som mjukar upp och stärker. Som delar. Det är klart att vi hade kunnat fortsätta vara varandras människa utan att gifta oss, men vi gillar båda tanken på det. Att det ska vara en självklarhet att vi är ett team från och med nu inför vad eller vem vi än stöter på i världen. Så långt är ju allting fint, och det står jag för fullt ut. Kärleksbiten av äktenskapet tror jag inte att många har något emot.

Men sedan har vi ju det där med den patriarkala strukturen. Den har förstås många delar, och det är den negativa som jag tänker på först när orden nämns, den som handlar om maktmönster och könsroller. Sedan inser jag att så länge vi inte har några planer om att försöka göra barn så är den negativa strukturen faktiskt relativt frånvarande för oss också om vi gifter oss. Fotografen är själv uttalad feminist och är det även i handling – han hejar på min karriär och stöttar den, har inga problem med att vara mitt bihang där det passar, tar helt klart både sin del av hushållsarbetet och logistikplaneringen samt är en person som själv brutit mot en del normer genom livet. Han har noll problem med att det är jag som talar om hur man ska såga och borra. Det känns lätt att vara del av vår tvåsamhet, och vi är bra på att dela på ansvar och arbete. Däremot vet jag att det givetvis för oss liksom för majoriteten idag skulle bli andra bullar om vi skulle bli föräldrar. Det skulle inte vara lika lätt att fördela arbetet själva eftersom omvärlden ställer helt andra krav på ett heterosexuellt föräldrapar än de gör enbart på två medelålders bortskämda DINKs som får sköta sig bäst de vill (Double Income No Kids, alltså. Tack för det, USA. Heh.) Jag har tillräckligt många vänner som har fått slita för att behålla jämställdheten och likvärdigheten efter barnens ankomst för att inse att det finns många som är potentiella motarbetare till de värden som är så självklara för dem dessförinnan. Som att Sociologen fick bestämt avvisa samtal från BVC när hennes man var pappaledig med deras femmånaders, eftersom de ringde henne om allt och intet trots att det stod klart och tydligt i deras papper att det var han som var kontaktperson från ett visst datum. Skuldbeläggning, negativa förväntningar, osynliggörande. Det är lätt att trilla i fällan att bara foga sig efter de strukturella förväntningarna för att allt ”går lättare” så. Men där undrar jag – är det verkligen svårare att bli föräldrar om man också är gifta? Har äktenskapet i sig del i det? Finns det fördelar med att inte vara gifta? Eller ligger den strukturella förväntningen och förskjutningen i att bli föräldrar, över huvud taget? Jag måste säga att utan barn (för i det här fallet är det så att Fotografen heller inte har några sedan tidigare) så är det hittills bara vi och det liv vi vill ha med varandra som bestämmer hur vi har det. Och där är ju ingen av oss intresserad av att reproducera en könsrollsstruktur vi båda tycker är unken.

Däremot finns det förstås en massa strukturella fördelar vi får ta del av, för att det är norm att vara par (återigen hetero-sådant, givetvis) i allt som har med officialia att göra. Där kommer vi fånigt nog att vara mer trovärdiga vuxna som äkta par än som övervintrade singlar eller ”bara” sambos, vilket givetvis är helt och hållet utan rimlighet. Bästisen köpte ett hus förra året tillsammans med en god vän. Det vill säga, de köpte ett hus med separata ingångar och bor på var sin våning. Banken var skeptisk till den lösningen eftersom de undrade hur det skulle gå om de blev ovänner. Har banker någonsin frågat ett äkta par som vill låna till ett hus hur det skulle gå om de vill skilja sig? Och jämförelsevis, vilket händer oftare tror ni: 1) att ett par skiljer sig och det blir dålig stämning, eller 2) att goda vänner går riktigt bananas på varann? Det känns väl snarare som att det att välja att dela på ett hus när man inte är ett par är en genomtänkt och smart lösning där de varken måste umgås om de inte vill eller bli särskilt påverkade av varandras privatliv oavsett hur det skiftar. Det är två vuxna människor med fasta inkomster som är oberoende av varann. Och de fick lånet till slut, men det var inte lika självklart som det antagligen hade varit om de hade varit ett gift heteropar.

Med andra ord: är, eller måste äktenskapet vara en reproduktion av struktur i sig självt? Är det inte möjligt att det kan få vara enbart ett kärleks-trohets-lojalitetslöfte? Det tråkiga svaret är att det är klart att det är strukturellt att gifta sig. Så länge vi är en man och en kvinna så reproducerar vi något, så är det bara. Men jag vet inte om jag tror att lösningen på det är att män och kvinnor borde sluta gifta sig eller sluta leva i långa monogama relationer. Jag är faktiskt så drastisk att jag tänker säga att jag inte tror att det enbart är kultur, utan att det är önskvärt för många människor, precis som det är för vissa andra djurarter. Lösningen kanske snarare ligger i (vilket jag är en stark anhängare av också politiskt) att den positiva delen av strukturell tvåsamhet borde utvidgas. Att det borde vara lättare vad det gäller officialia att vara HBTQI, eller flera som lever öppet i dedikerade relationer med varandra. Att det självklart stabila inte ska vara bilden av en man och en kvinna utan lite mer varierat. Helt enkelt bättre anpassat efter verkligheten och människors olikheter. Jag tror att de flesta av oss önskar sig ett bestående sammanhang, men att sammanhangets utformning skulle behöva vara mindre snävt rent strukturellt.

Så vad kan man göra då, som enskild heterosexuell cis-kvinna när man har träffat världens bästa människa som råkar vara heterosexuell cis-man och vill kärleksmanifestera och lova livet? Ja, vi har försökt täppa till där vi kan. Vi ska gifta oss borgerligt, så här finns inga religiösa gamla symboler vi inte håller med om, vi ska skriva äktenskapsförord, så här finns inga ekonomiska/juridiska fallgropar för endera av oss. Och så kan vi förstås fortsätta att rösta på de partier som vill att människor utanför normen ska få samma rättigheter som vi, och förenkla jämställdhetsarbetet. Vi kan stötta och hjälpa de människor som får kämpa mer än vi för sina kärlekar och rätten att leva som de vill. Och vi kan fortsätta att vara medvetna både om de strukturella fördelar vi har och de smygande fallgroparna istället för att stövla på utan eftertanke.

Utöver det kanske vi mest kan älska varandra.