Utan att ens veta om någon finns kvar här har jag fått lust att skriva lite igen. Vad har jag gjort sedan mars? Mars! Det är så mycket som har tagit upp tiden, så mycket tankar som stannar vid en tanke i stället för att konkretiseras, men på det stora hela: livet är bra. Fotografen och jag har det nästan förvånande fint, vi ögonskrattar mycket mot varandra och han är både den som klappar ännu högre än jag när jag har fått ett högprofiljobb och den jag ringer till för att gråta när en dumgubbe har varit dumgubbe, och efteråt säger han tack. för att du litar på mig med din sårbarhet och jag får lust att gråta lite till men av helt andra skäl, och märker att det går att skratta samtidigt.

Ja.

Men livet, livet, livet, detta obarmhärtiga, som slänger andra saker på oss hela tiden. Natten innan min 40-årsdag i juli ramlade mamma och slog i huvudet, två dagar senare ramlade hon igen, och Fotografen och jag spenderade vår första bröllopsdag på akuten på sjukhuset med mamma som inte kunde stå upp. Jag blev så rädd. Pergamenthuden, det lena förvirrade mammapergamentet. Vi satt med henne hela natten, hon fick ett rum och vi åkte hem för att jag skulle jobba dagen efter, och så visade det sig att hon hade fått en hjärnblödning och inte fick åka hem på ett bra tag. I en och en halv månad låg hon på olika avdelningar med olika människor och mat som det tog tid att vänja sig vid, nu har hon fått åka hem och har toalettstol och hemtjänst och jag vet faktiskt inte, jag vet inte. Vi får se.

Det är väl så bara att det alltid kommer att finnas pergamenthud och rotfyllningar (för ja, till slut blev det så och jag har en len porslinskrona i min 40-årsmun nu) och dumgubbar och jobba hela sommaren trots att det är den finaste på länge, men det finns också kvällsdopp i bräckt vatten från mörka klippor och att göra personlighetstest och det visar sig att Fotografen och jag får samma och det finns fotokurser och ny kamera och att göra ett gemensamt bröllopsjobb och morgondopp i vatten som luktar skarpt syre och att hålla handen och det finns eviga somrar, på gott och ont finns det eviga somrar.

Och vi har flugit luftballong över stan.

_87a7505

_87a7524

_87a7525

I somras fick jag lagat en tand jag inte hade bekymmer med. Efter en rutinkontroll sa hon att en lagning skulle bytas.

Sagt och gjort. Hon var skrämmande snabb. På ett inte så bra sätt, alltså. För det första bände hon runt i min mun så att en bit av tanden gick av. Lagningen blev vass och konstig och slutade aldrig att göra ont. Jag gick tillbaka en gång, men det blev inte bra ändå.

Då snokade jag rätt på min gamla tandläkare som jag tappade bort i och med barnledighet för några år sedan. Låt oss kalla henne Tandfen. När jag kom till Tandfen frågade hon diplomatiskt om lagningen jag fått hade gått sönder, för den såg så konstig ut. När jag sa att nä, så har den varit hela tiden, då sa hon diplomatiskt inte mer än oj då. Sedan började hon borra. Och nu börjar The Neverending Story of min jävla tand. För att göra en lång historia kort är jag på väg för att ta bort lagningen för tredje gången, eftersom den inte slutar göra ont när jag tuggar. Allt med lite motstånd, som nötter eller chips, sänder smärtstötar genom hela kroppen. Och Tandfen kämpar och kämpar, men har hittills inte hittat den spricka eller vad det nu är som orsakar skiten. Idag ska hon borra bort hela faderutten och sätta i ett provisorium. Jag ska inte laga den permanent förrän smärtpunkten är identifierad och åtgärdad.

Så mycket skit och ont för en tand jag inte hade besvär av till att börja med. Och vill ni veta det bästa? Tandfen bad om att jag skulle begära ut min journal från butchern så att hon kan se vad problemet var till att börja med. Det har jag gjort, och får den inte.

Something is rotten in the state of tandvärk. Men jag behöver i alla fall ingen rotfyllning, det är något att stilla glädjas åt.

 

 

Alicia Vikander har just vunnit en Oscar, hon har glittrig gul klänning och silverskor och hon är bara tjugosju år och karriären blommar som en fullskalig pion och hon är vacker som en indianprinsessa och här hemma, här står jag och har visst någon sorts fyrtioårskris?

Jag sitter med i skådespelaravdelningens styrelse på teaterförbundet och kanske att det är det viktigaste jag gör, jag kämpar och bryr mig om andras arbetsförhållanden och rättigheter, men inte fan är det någon stjärnglans och silverskor och inte är jag särskilt vacker heller, de grå hårstråna är ungefär det enda som glittrar på mig, och jag har släppt taget om den privatlivskontroll som jag har suktat efter i hela mitt liv, jag har låtit mig släppa taget, och det är helt rätt att göra det men fan så läskigt samtidigt.

För första gången i mitt liv släpper jag efter och lutar mig. Hela livet har jag varit den som håller i och håller upp och släpar på och foteniklämjajamänsan och hardutagitfanibåten, men inte nu, jag har saktat ner och slutat släpa, jag har slutat göra sånt jag inte måste och låter Fotografen vara den som håller i och håller upp, och det gör att jag är rädd för att han ska sluta med det, för då faller jag, då skulle jag falla så hårt att det nog inte går att räddas.

Jag låter Fotografen vara min klippa och det väcker gammal rädsla. Herrejävlar så mycket avvisande jag har haft genom livet, så mycket oro för att inte räcka och duga, och nu är det ju egentligen ett annat liv, jag fyller förihelvete förti i sommar och borde vara förbi det där, borde stå stolt för mina gråa hårstrån och för att livet har gett mig mer patina och vara stolt över att jag släpper taget och litar på och vågar vara rädd i stället, det kräver så mycket mod, och han är så varm om händerna, de där händerna som håller om mig utan att vackla när jag vacklar. Att kärlek är stark och besvarad gör tanken på att mista den än mer outhärdlig.

Tänk att det går an att vara så liten i sin stora kropp.

Och igår träffade jag en brittisk regissör och vi pratade om playing age, jag vet inte hur jag ska definiera den, snart förti men ser yngre ut? och hon sa you could be in your twenties och jag tänkte nej, det kan jag inte, för det krävs det gult glitter och silverskor och känslan av att livet är helt outsläckligt, och står jag bredvid någon som är in their twenties så syns mina märken så mycket tydligare. Mitt tempo är ett annat, min rädsla har blivit annorlunda. Det är inte längre det jag är rädd för att inte få, det är vad jag är rädd för att förlora.

En dag om inte alltför länge kommer min kropp att sluta skicka ut påminnelser om att det går att göra barn, det kommer att slockna och gå in i något annat, och de grå håren kommer att streta hårdare utåt och bli svårare att färga, och min mamma kommer att dö och jag vara den äldsta och nästa på tur. Livet, för fan, livet, ibland känns du så kort när jag tänker på dig, och det finns bara ett som är mer skrämmande än tanken på att förlora dig, och det är tanken på att förlora honom innan jag förlorar dig.

Jag vill vara den som dör först. Jag vill aldrig dö.

En kort stund idag kändes det som vår.

Vi satt i bilen och solen sprack fram en liten stund, Fotografen satt och blundvilade bredvid mig med handen på mitt högerben och jag log och såg på den blå himlen och kände –

nu kommer det nu är det snart här

Tre grader varmt och snön runt huset som låg där igår medan jag snickrade en sågbock, den hade börjat smälta, drippetidroppeti från taket ner mot marken, och katten som inte ville åka mer bil låg som en pälsig pannkaka tryckt mot täcket, hakan ner mot lakanet, misstanke i blicken, och jag strök henne två gånger över ryggen och sa med den där fåniga djurrösten jag får att det är ingen fara lilla skrutt, du får stanna kvar, vi ses imorgon och vi satte oss i bilen och körde ut i vårdroppet.

Nu regnar det i Borås, jag undrar om katten drog en sådan där lång suck när vi hade åkt utan henne, sådär som hon gör när hon slappnar av innan hon somnar på min mage, eller om hon har vågat sig ner till köket och upptäckt fjäsk-tonfisken i matskålen. Och Fotografen förbereder jobb medan jag ligger i hotellsängen och undviker att momsdeklarera och istället tänker att det ligger en bok i min ryggsäck, en bok av Kate Atkinson som jag köpte i Järvsö för att det var den tjockaste boken de hade på Ica där och boken jag hade med mig hemifrån hade tagit slut. Och det regnar i Borås och det känns inte som vår längre, det är surgrå februari igen, men jag kände våren en stund, och den kommer snart att komma tillbaka, också till Borås.

I sommar fyller jag fyrtio år. Fyra nolla. Big four-oh.

Nej, jag har ingen ålderskris, det tror jag inte i alla fall. Jag gillar fortfarande att bli äldre, plus att de senaste åren har varit strålande bra på många sätt och mycket i livet helt enkelt är precis som det ska. Det gillas.

Så inte kris. Men däremot har jag liksom… tagit tag i en del saker. Ytliga saker, kanske. Ja.

Sedan året började har jag:

  1. Tagit bort allt gammalt amalgam och ersatt med kompositfyllningar
  2. Tagit bort tre ofarliga hudförändringar (fibrom) med laser
  3. Gått på en första femdagarsbehandling hos den famösa dr Nie för att komma tillrätta med några envisa smärtor
  4. Varit på föreläsning om kost och hälsa (och konstaterat att den biten, den kan jag. Faktiskt.)
  5. Börjat med funktionell styrke- och balansträning för att stärka rygg och rörlighet

Utöver detta har jag köpt min första regenererande ansiktskräm. Det vill säga antirynk. Jag är inte särskilt rynkig för att vara snart 40, men jag inser ju att jag kommer att bli så småningom, och jag tänker göra vad jag kan för att förbli så mjuk och smidig i hyn som möjligt. Jag är en torris, och utöver antirynket har jag börjat smörja mig med olja.

Jag är inget undantag, fan vad konstigt. Det är inte bara alla andra, jag blir också äldre. Än så länge är det liksom ändå mer på det hypotetiska planet än det faktiska, men jag… jag tänker att jag vill bli äldre och vara glad. Frisk och stark och glad. Och då är det nu jag tror att jag måste börja ta ansvar för det på riktigt.

Det är en konstig insikt, men också på sitt sätt ganska fin, tycker jag.

 

Minns ni det här?

Jag har kommit en bit sedan dess. För några veckor sedan, medan det fortfarande fanns snö i Stockholm, köpte Fotografen en nybörjarkurs åt mig. Jag har nämligen försökt åka litegrann med långa mellanrum sedan jag köpte de där skidorna, men det har inte varit nog med snö för att kunna åka med någon sorts regelbundenhet och jag med min fullkomliga brist på teknik har inte riktigt lyckats lära mig. Jag har haft nog med att kämpa på för att hålla mig på fötterna och ramlat ganska ofta. Det går väl inte att komma ifrån att sånt inte är superenkelt när man har föräldrar som inte invigde en i konsten, så att säga. Att i vuxen ålder bestämma sig för att fästa pinnar på fötterna som whackar upp hela balanssinnet är ju inte helt simpelt, så att säga. Och mina egna ansträngningar har inte lett så värst långt, så att säga.

Alltså. Skidkurs. Det var på Hellasgården, det var jag och sju personer till och jag var varken bäst eller sämst, det var skönt, ett gäng med vuxna nybörjare som alla flinade lite generat mot varandra. Och tjejen som höll i kursen såg ut att vara någonstans runt tjugo kanske, hon såg ut som en skidgymnasietjej, hon åkte jättebra, och även om hon kanske inte var superpedagogisk var hon bra på att visa.

Och plötsligt FATTADE jag.

Plötsligt förstod jag var balansen skulle ligga och hur man fördelar kraft. Och jag fick träna på diagonalteknik, på stakning och stakning med frånskjut och plötsligt fattade jag och hade nästan ett så kallat halleluja moment.

Klipp till den här helgen. På mitt initiativ har Fotografen och jag åkt till Harsa i Hälsingland för att åka skidor. Igår åkte vi 7,5 km och idag 15. Och jag kan nu. Jag kan till och med åka ganska fort och jag vågar åka i nerförsbackar utan att ploga för jag håller balansen. Och det är härlighet förstår ni, jag har flinat som en nöjd unge hela dagarna. Det blir inte sämre av att det är så vackert här. Närmare tio minus och massor av snö, det är hej mitt vinterland och jag kan åka skidor nu! Jag kan nu, mamma! Titta på mig!

Men jag måste köpa nya pjäxor, för i de jag har får jag blåtå på högern.

12677252_1114641511913781_469108579_n

 

 

Herregud.

Om någon har missat detta med skandalen kring KI och deras forskande ”stjärnkirurg” Paolo Macchiarini, sätt er in i det. Dokumentären i tre delar av journalisten Bosse Lindquist för SVT är skräckinjagande tv som alla, ALLA, borde se.

Den första delen ligger här. Se den. Det går att se den i hela världen.

Efter det kan vi diskutera spännande saker som akademisk kultur, skamlöshet, charm/narcissism och en hel del andra grejer om ni vill. Eller så pratar vi bara om hur vi som samhälle i all vår mänsklighet ska hindra människor att göra så här mot varandra.