I sensomras när min mamma låg på sjukhus i en och en halv månad klippte jag hennes hår, och sedan hjälpte jag henne att duscha av sig de små stråna som hamnat överallt.

Hennes balans var urusel och huden nästan vit, och hennes kropp nästan helt hårlös i sin vithet. Hon kunde inte riktigt hålla i sig heller, jag fick hålla i henne. Vara klippa. Sätta henne ner på duschstolen och känna efter att vattnet var lagom, tvåla in, skölja.

Medan jag klippte henne somnade hon nästan, eller, hon somnade men märkte det inte själv, jag märkte det på att huvudet började hänga. Så jag avbröt innan vi egentligen var riktigt klara, håret var fortfarande längre på ena sidan, men det spelade ingen roll. Vi duschade långsamt bort de hår som klippts med tvål som luktade apelsinblomma. Det andra håret fick vänta till en annan dag.

Hon kunde inte riktigt blunda, hjärnblödningen gjorde att hon genast föll bakåt, inget balanssinne kvar. Så jag gjorde som hon gjort med mig när jag var barn, jag höll ena handen som skärm över hennes ögon medan jag duschade hennes huvud. Såg noga till att inget vatten hamnade fel. Strök kinder, ömt. Torkade försiktigt, med snälla händer och tvättsliten frotté.

För en liten stund sedan började jag nästan storböla i panik. Skälet var att jag för en kort stund trodde att jag hade lagt av mig ringarna i badrummet när jag duschade och inte kunde hitta dem, så jag misstänkte att jag hade råkat spola ner dem i toan (hade någon vag bild av att jag lade dem på toalocket). Så jag hetsade runt och letade och just när jag både hade rystat täcket och darrigt grävt runt i floordroben (tack Amanda) så såg jag dem på nattygsbordet och andades ut. På med dem igen, sådär, nu är allt som det ska. Kaffe!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en person som brydde sig så mycket om ringar. Men nu älskar jag de där ringarna. Inte för att de är särskilt värdefulla i pengar, utan för att de är värdefulla på grund av det de står för. Fotografen skrattar ibland åt att vi båda är så oromantiska, alltså det där klyschromantiska à la Valentinesday har ingen av oss mycket av, men vi tar vår relation på både stort allvar och med mycket glädje. Vi ägnar oss så mycket mer åt hur vi vill ha det än att fundera på hur vi ”borde” vilja ha det. Jag köpte min förlovningsring själv, det är en enmillimeters silverring som var så pass svår att gravera att det knappt syns vad det står på den. Och det var jag som köpte våra vigselringar också, vi har enkla titanringar, min med en pyttebriljant och hans med ett rektangulärt silverinlägg. De är graverade med Team HS och vårt bröllopsdatum inuti.

lrm_export_20170222_135304

Team HS. Vi är ett team. Alltid. Att vara med honom, det är att vara ihop på riktigt. Det är den första relation jag har haft i livet som inte koketterar eller förminskar på något sätt, där hela jag är välkommen, och hela han med. Jag behöver inte hålla inne mina pruttar, vare sig fysiskt eller mentalt. Varje gång vi har en konflikt så är vi båda inställda på att lösa den, inte att ”få rätt”. Det är skönt. Det kräver medvetenhet och självinsikt och tolerans, och då och då kräver det att man säger förlåt, jag ska dra ut huvudet ur mitt eget arsel.

På riktigt, om relationer är på riktigt är de inte romantiska som på film. På riktigt är relationer så himla, himla mycket mer. Det är en arena för ett samspel som jag inte tror finns någon annan stans, en möjlighet att låta en annan få komma intill och gå bredvid ens allra minsta lilla och största stora. Det är en möjlighet att låta någon annans ensamhet få flyta in i ens egen, flyta samman som tvåkomponentslim. Att vara del av en annan. Att ge en del till en annan. Det är inte alltid kul och mysigt, inte. Men det är ett otroligt privilegium. Jag ser på honom minst en gång om dagen och tänker åh, vad fin han är! Vilken tur jag har!

På riktigt har jag haft sådan sjuk jävla tur så ni anar inte.

Skruttig mobilbild på ett tjejgäng som ligger mig varmt om hjärtat.

20140513_114640-2

Det här är från vänster Freja, Leila, Lydia och Sigge. De är ca 12 år gamla och de har det lite kärvt på kompisfronten. Freja och Leila är BFFs och har varit det jämt. Sigge är också alltid med dem. Men så börjar Lydia i deras klass. Simon, som Freja är kär i, börjar hänga med Lydia, och Lydia är dessutom mopsig, så Freja bestämmer att Lydia ska straffas. Men Lydia låter sig inte köras med så lätt utan spelar i stället ut de tre kompisarna mot varandra i jakt på sin egen plats i gruppen.

I verkligheten är det här Rebecca Hayman, Ellen Siöö, jag och Jenny Nilsson. Vi är rätt många år över 12 allihop. Pjäsen vi spelar heter just BFF och är skriven av Mia Törnqvist.

Apropå på låtsas slutar det aldrig fascinera mig att det funkar. Att det går att bygga illusion som gör att en publik som själva är 12 år accepterar att tanterna på scenen också är det, i så hög grad att just den här tanten fick ett par ”du är snygg”-meddelanden från mellanstadiekillar. För om det sägs på scenen att Lydia är den söta tjejen, då är det så. Vi accepterar det som en sanning. Som alternativa fakta, för att använda ett modeuttryck.

Det är likadant med att skriva böcker. Det är egentligen inte så mycket på låtsas. Allt jag hittar på är bara en sorts alternativ sanning.

image-3

landskap5

Det här är vitsippor vid Vättern, förra våren. Det är solnedgång som brinner och jag är ute på uppgift av fotokursen jag går för att ta naturbilder. Den här är inte en av dem jag senare visade upp, men en av dem jag tycker om ändå. Den får mig att känna det där halvkalla halvvarma som lovar sommar snart, och den får mig att minnas hur otroligt kul jag hade på den där kursen. Den här våren ska jag gå fortsättningskursen.

landskap

Det är ingen skillnad mellan de två. För någon av oss. Vi är alla bägge delar, bara på olika områden, så den här rubriken kan du sätta i pannan på vem som helst och alla du möter, inklusive dig själv i spegeln. Vi är alla stark eller svag, eller lite av båda samtidigt. Sånt är livet.

Coreträning. Stabilitet. Ja, så tråkig tänker jag vara, för det är helt essentiellt.

Nu är jag ju visserligen rätt försvagad i största allmänhet och har mest legat i sängen senaste månaden (en-och-en-halv-månad om man ska vara precis) och det första jag tappar, det är stabiliteten i kroppen. Allt annat är lättare att behålla. Kondis och muskelstyrka får jag oftast tillbaka snabbare när jag väl börjar träna igen efter uppehåll av ymse slag, för både vad det gäller kondis och styrka har jag 1) bättre förutsättningar och 2) redan varit extremt mycket mer tränad på, så kroppen minns och hittar tillbaka.

Men corestabiliteten. Jaa. Jag är vinglig. Har alltid varit överrörlig, jag är sorten som första gången jag gick på yoga satte hela handflatorna i golvet med raka ben och tänkte nu då? Stretching har inte alltid varit av godo för mig, för jag har ibland inte lyckats sträcka ut muskeln på ett bra sätt utan mer förlängt redan långa muskelfästen och i och med det blivit än vingligare. Och då gör kroppen ont. Det blir lätt inflammationer i slemsäckar och annat skit.

Alltså, när jag blir något starkare igen så ser min träningsplan ut som följer: Sjukgymnastik varje dag. Stabilitetsträning, antagligen pilates, ett litet kort pass två dagar i veckan. Promenader. Upprepa tills tanken på större belastning inte får mig att vilja gråta, då ska jag börja springa igen och öka på pilates/funktionella träningsbiten.

Målbild: efter 5 km vardagslöpning 2015. Det är inte min bästa form eller så, men en rimlig målbild att komma tillbaka till inom en rimlig tid. Då kände jag mig stark och det var kul att jogga. När jag var klar och hemma kände jag mig lugn och varm och genomluftad. Den känslan vill jag ha tillbaka.

20150510_133107

Gratis internetpilatestips: 7-dagars-10-minutersklasser.

Ett tips från Fiona som jag hittade i någon damtidning hos tandläkaren och tog en bild av.

20160801_160610