Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

hnl_150709_1010

foto: Bengt Wanselius

Om exakt en vecka gifter vi oss.

Idag har vi åkt till tippen med massor av skräp, klippt gräset, klippt häcken, tvättat tre maskiner, pyntat med lampor i trädgården, fikat hos Italienaren och Skrattfrun, rivit en gammal sunkig bänk på farstukvisten, sopat och tvättat farstukvisten, börjat måla farstukvisten.

Jag har fått cirka tre miljoner myggbett. Fotografen kliar inte av mygg, det är helt övernaturligt. Han smög efter katten genom skogen idag och tog bilder av henne, liggande i någon sank tuva med myggen festande loss på den smaskiga blodbuffén han bjöd på, och har alltså inte en kliande fläck på sig. Jag däremot? Indränkt i Salubrin och känner mig lite febrig. Och jag har mest hållit till på farstukvisten.

Min mamma tycker att vår bröllopsplan är lite fattig. Om hon fick välja skulle det vara som festen/klänningen/det hela lammet på ett grillspett i ”Mitt stora feta grekiska bröllop”. Jag har redan avstyrt en hyrklänning, en krona, ett band och ett lamm.

Det ska bli skönt när hallojet är över och vi är gifta och nöjda.

 

I fredags klockan 09 hade jag deadline på min sista beställda översättning. I torsdags satt jag uppe till halv två på natten och jobbade, och när det började dansa flimmer framför ögonen gav jag upp och lade mig bakom Fotografens varma rygg, han tog min hand i sömnen och drog mig bestämt till sig, om sig, och jag somnade där mot hans värme trots det oroliga rastret bak pannbenet. På morgonen gick jag upp klockan 05.30 och fortsatte jobba. Och jag hann. Jag tror att jag skickade materialet någonstans mellan halv och kvart i nio, och sedan däckade jag, av upparbetad trötthet, av brist på sömn, av ren och skär utmattning efter en vår av kanske en aning för mycket som bara måste göras. Sedan dess har jag mest legat i sängen när jag inte har varit trött av att ha försökt gå upp i några timmar. Jag är vrålsliten.

Och jag måste erkänna att jag helt enkelt inte vill ha det så mer. Jag ser det inte som att jag ”testar mina gränser” eller upptäcker vilken kapacitet jag har. Jag vet redan var mina gränser går och vad min kapacitet räcker till. Det är något fel på den här världen nu. Allting går så fort, är så snabbt och dåligt planerat, dikteras av besparingar och åtstramningar, och det känns ofta som att det är jag eller någon annan på ren individbasis som får uppgiften att lösa det, bara lösa det, och jag blir trött och ledsen och tar ut mig för mycket.

Men nu är det sommar, det är juni och äntligen lite varmt, jag har lämnat in min sista beställda översättning och jag är fri.

Det är ju inte det att jag inte tycker om att jobba. Jag tycker om att jobba. Men jag tycker inte om hastigheten, brådskan, den hårda stressade tonen folk emellan. Är det jag som har blivit äldre eller världen som har blivit galen? Kanske lite av båda.

Men nu är jag fri.

Fotografen reste igår, jag ligger länge i sängen på morgnarna, äter frukost i sängen när Fotografen ringer på Skype och det är solsken där han är, det glittrar över ängen, och det kommer ett tåg, där kommer tåget du ska komma med på söndag, ser du det? och jag säger ja, jag ser det, och det är vackert, det är juni och äntligen varmt och jag är fri och snart åker jag, jag också. Men Bästisen fyller år först och det blir kalas, jag har köpt present (det var en av de saker jag orkade göra igår) och idag har jag några ärenden så jag ska tvätta håret, stackars håret som är otvättat på flera dagar än det borde nu, men jag är trött och jag är fri och Fotografen vänder telefonen från sig så att jag kan se solglittret över ängen där han är och jag är lycklig.

På fredag får jag mitt manuskorr och ska gå igenom det innan det går i tryck. Det inskränker inte på frihetskänslan, tvärtom, när jag tänker på det lyfter mitt trötta hjärta, och sedan ska jag läsa in det själv, det blir en ljudbok av det hela, jag ska läsa historien för er, nära örat för den som vill, och hjärtat lyfter och luftar lite till. Jag sover fortfarande lite oroligt, vaknar av att jag tror att det är något jag måste hinna, rastret bak pannbenet har inte lugnat sig helt, men det är tystare och snart är det bara mina egna ord jag hör igen.

Nu kommer sommaren och jag har packat ulltrosorna, så jag är redo. Nästa vecka åker vi till Norrland.

Andra juni och det blåser så kallt att man nästan skulle kunna tro att det närmar sig midsommar.

Tänkte bara ge er ett litet tips. Om ni som jag har lätt för att frysa om rumpan är det just nu rea på merinoull-underkläder på Pierre Robert.

large

Nitti spänn för världens skönaste boxertrosa. Kostar i vanliga fall det dubbla. Jag älskar de här. (Pierre Robert, om ni upptäcker att jag gör skamlös reklam får ni gärna skicka mig ullunderkläder en masse som tack för hjälpen. Jag inser att jag kanske borde ha gjort den dealen innan jag började göra reklam för er, men vad fan, schyrrebyrre och tack och jag gillar er och allt det där?)

Det är snart sommar ja, men det kommer ju att bli vinter igen. Och midsommar. Brr.

Jag har ju ingen träningsblogg direkt. Även om jag tycker om att träna och har gjort det i olika former i stort sett hela mitt liv. Däremot läser jag faktiskt en del träningsbloggar, för att jag tycker att det är skönt att se andra människors fokus på sin träning, det blir inspirerande för mig. Just nu florerar en lista på några träningsbloggar jag följer. Jag har inte tillräckligt med material för att köra en månads träningsinlägg, men ett inlägg ska det väl räcka till! De som är överstrukna, ja… det är de jag inte har så mycket att säga om. Alltså:

En introduktion till min träningsblogg

Mitt första träningsminne

Träning när jag är 65: Jag tror att jag kommer att hålla på ungefär som jag gör nu i resten av mitt liv, så länge kroppen håller. Det jag gör just nu är springer en halvmil ett par tre gånger i veckan, samt tränar pilates/garuda. Pilatesen kan förstås bytas ut mot annan coreträning eller enkel styrketräning, men jag tycker att pilates är kul och just den här kombinationen tycker jag är toppen och dessutom hållbar (där jag tränar finns det seniorgrupper). Löpning som träningsform är kanon, tycker jag. Lätt att variera efter dagsform och lätt att få till, det kräver inget annat än bra skor och att faktiskt ta sig ut. Passar mig bra. På vinterhalvåret ersätter jag löpningen med skidor och skridskor. Utöver det här transportcyklar jag och gillar att gå promenader, även om det har blivit mindre av det på sistone. Däremot har det blivit mer gå i skogen sedan jag träffade Fotografen, vilket också är härligt.

En träningsform jag inte förstår: Den här poledancingtrenden tycker jag är riktigt, riktigt konstig. Jag är helt med på att akrobatik och styrka är fint, men varför man måste ägna sig åt det via strippestetik, det förstår jag inte. Skulle ha väldigt svårt att bortse från det själv.

Mitt stoltaste ögonblick

Favoritcitat eller motto: ”If you run, you are a runner. It doesn’t matter how fast or how far. It doesn’t matter if today is your first day or if you’ve been running for twenty years. There is no test to pass, no license to earn, no membership-card to get. You just run.”
(John Bingham)

Alltid i min träningsväska: Lås till skåpet på pilatescentret. Handduk, rena underkläder, och kräm. Både till ansiktet och kroppen. Jag är en torris.

En framtidsdröm: att bli en segare och mer uthållig löpare. Jag är egentligen urtypen för en sprinter, och det har jag alltid varit oavsett sport. Inte särskilt uthållig, men explosiv. En mer jordnära dröm är att bli helt smärtfri i kroppen, och det jobbar jag på.

Träningskläder jag minns: Haha! Jag har jobbat som aerobics/streetfunk-instruktör, och det gjorde jag i början av nittiotalet. På den tiden var det Susanne Lanefelt-mode, det vill säga, jag hade på mig cykelbyxor med ett slags stringbaddräkt ovanpå och gärna ett skärp i midjan. Samt ”american socks”! Minns ni american socksen? Det var alltså ett slags ribbade bomullssockor som var vida i skaftet så att man kunde skjuta ner dem, ungefär som en kombinerad strumpa och benvärmare i ett. Läckert!

Ett brev till min gympalärare: Hej Jane, som var gympalärare på gymnasiet. Tack för mina femmor, som jag mest fick för att du var impad över att jag simmade i klubbens elitgrupp. Du är säkert en trevlig kvinna även om jag fortfarande kan bli sur över hur taskig du var mot dem i klassen som inte var duktiga på sport. Vi gick för fan natur och de flesta var mycket bättre på matte än på handboll. Vi brukade kalla dig Jane-the-pain. Det var inte så schysst. Men du var heller inte så schysst. Hoppas du har en trevlig tid som pensionär. Vänliga hälsningar, Dilber.

Min bästa träningskompis: Här måste jag säga att jag har stor glädje av min träningsapp. Cardio trainer heter den och den loggar rundor, hastighet, tid etc för massor av olika träningsformer. Man kan ställa in den på ett träningsschema man ska följa, men jag brukar mest ha den för att faktiskt få en träningshistoria och bli påmind om att oj, nu har det gått ett par dagar, dags att köra! Plus att jag känner mig duktig när jag kan titta på en graf när jag har kommit hem och se högsta/lägsta fart, medelhastighet och vart jag har kutat.

Sommarlista: det här vill jag träna i sommar

Favoritmusik: när jag springer lyssnar jag på helt andra saker än i vanliga fall. Glad listpop och svensk hiphop, till exempel. Huvudsaken är att bpm ligger runt 175-185, där har jag mitt behagligaste springtempo.

Hälsohets: en sak som jag vänder mig kraftigt emot är att hälsa numera har blivit synonymt med smalhet. För mig är hälsa att vara frisk och stark nog att kunna och orka göra det man vill. När crossfit blev stort för ett tag sedan såg man t-shirtar med tryck där det stod ”strong is the new skinny”, till exempel, samtidigt som det inte var sant. Det var snarare ”strong-and-skinny is the new skinny”. Det retar mig att det gamla hederliga röra-på-sig-idealet från säg 60- och 70-talet knappt ens längre finns. Att vara motionär är liksom inte bra nog, man ska träna och det ska synas att man gör det. Jag märker också att inställningen till träning och motion har förändrats på fler plan. Förr var det inte så jäkla noga vad man hade på sig, till exempel, jag sprang i gamla urtvättade t-shirtar och sweatshirtbrallor. Så ser det inte ut längre. Det finns utrustning och specialkläder till allt. Och jag har själv fallit in i det där, jag älskar mina kompressionstights och funktionsmaterialtröjor, men jag inser också att det ökar avståndet mellan att vara en som tränar och en som inte gör det, det gör att det blir svårare att börja om det är synonymt med att man för första gången ska klä sig i neonfärgad lycra. Det tycker jag är riktigt synd, för glädjen och kicken i att röra på sig, den kan alla känna och den sitter inte i kläderna.

Mina löparskor: Jag har nyligen köpt ett par Asics gel flux 2 som jag är supernöjd med. Jag springer mycket på asfalt och de har bra dämpning som gör att det funkar.

Drömträning

Favoritinspiratör

Sport på tv: Vasaloppet! Och landskamper om man är på det humöret. Visserligen ser jag inte mycket på tv (Fotografen och jag har ingen utan ser bara på Netflix och SVT Play) men stora finaler kan vara kul.

Hur min träning förändrar mig: Jag blir en gladare människa som sover bättre. Jag känner mig starkare och rörligare och får mindre ont på jobbet. Och jag känner kroppen och vad den kan, vilket är bra på så många plan. Jag tycker om min kropp.

En träningsform som jag älskar

Efter träning

Ett intervallpass: När jag inte har sprungit på ett tag, som efter vintern, då brukar jag köra couch to 5 K-programmet, det är en billig betal-app. Även om jag egentligen orkar mer är det ett bra sätt att inte gå ut för hårt och att öka i lagom takt. Startpasset i programmet är 5 min gång, och sedan varvas 1 min löpning, 1,5 min gång i 20 minuter, och så varva ner med 5 min gång. Det här passet använder jag också när jag är mer tränad, men då som 1 min snabb löpning i uppförsbacke (eller så många sekunder som backen är lång), 1,5 min jogg nerför i tjugo minuter. Det är skitjobbigt och jättebra.

Saker som ger mig energi: fint väder! Så jäkla basic är jag. Skiner solen blir jag pigg på att springa, så är det bara.

träningsmagi

Sporter jag utövat: Okej. Simning, handboll, volleyboll, judo, tae kwon do, innebandy, ishockey, friidrott, ridning, squash, är de sporter jag har tränat organiserat periodvis genom livet. Kan ha glömt någon. Och så har jag ju då tränat en massa på gym och sprungit, men det är ”bara” motion, inte sport. Jag har aldrig sprungit ett tävlingslopp och tror kanske inte att jag kommer att göra det heller.

Utomlandsträning: jag packar med löparskorna.

Om tio år

Därför skriver jag

Ett mål jag missat

Länkkärlek: Den bästa träningsbloggen enligt mig är Upp och hoppa-Sofys blogg. Jag kan känna igen mig i hennes sätt att se på träningen som en del av vardagslivet, även om hon förstås är mycket mer aktiv än jag. Men jag blir alltid glad och pepp av att titta in där!

Och den fick mig att fundera så pass att jag kände att jag ska skriva ett helt inlägg i stället för att orera långrandigt i kommentarsfältet.

Hennes kommentar (en del av den i alla fall) löd:

Blir så glad av att läsa om ert bröllop, förresten. Arrangemanget låter ju helt perfekt! Precis så skulle jag vilja ha det om jag gifte mig igen.

Häromdagen var det en intressant artikel i DN, där Anna Mannheimer, Martina Montelius och Maria Sveland samtalade om äktenskapet. Jag känner igen mig i mycket, att å ena sidan ha en stark feministisk övertygelse men att å andra sidan vilja manifestera sin kärlek (och trohet, intressant diskussion om monogami också!) och att liksom vilja hitta ett eget uttryck för äktenskap, som ju egentligen är ett uttryck för en patriarkal struktur.

Artikeln Helga refererar till finns att läsa i sin helhet här. Den är intressant på flera vis. Men det intressantaste för mig är att det för de tre kvinnorna är så stor ambivalens kring att vilja gifta sig och ha gift sig. De säger att deras äktenskap var ”en rolig grej” eller att det var praktiskt. Som att äktenskapet i sig skulle vara en dålig sak, eller dra med sig svårigheter som ett förhållande utan giftermål slipper. Det där, det tycker jag att vi ska vrida och vända lite på.

Vad är alltså äktenskap för mig? Varför vill jag gifta mig med Fotografen? För nej, jag har aldrig velat gifta mig med någon av mina tidigare män. Skulle det vara bättre att fortsätta att ”bara” leva tillsammans? Är jag en sämre feminist nu när jag ska bli fru?

För mig handlar det hela om en sorts landning i livet, en förankring. Att möta Fotografen har inneburit något helt annat än jag någonsin har varit med om tidigare. Att vi ska gifta oss, det handlar egentligen om att säga på ett konkret och öppet sätt att jag tror på oss för alltid och jag vill leva med dig tills jag dör. Att välja min människa, att själv få vara hans människa i tillvaron, den som är med och hejar när det går bra och tröstar när det inte går lika bra. Som mjukar upp och stärker. Som delar. Det är klart att vi hade kunnat fortsätta vara varandras människa utan att gifta oss, men vi gillar båda tanken på det. Att det ska vara en självklarhet att vi är ett team från och med nu inför vad eller vem vi än stöter på i världen. Så långt är ju allting fint, och det står jag för fullt ut. Kärleksbiten av äktenskapet tror jag inte att många har något emot.

Men sedan har vi ju det där med den patriarkala strukturen. Den har förstås många delar, och det är den negativa som jag tänker på först när orden nämns, den som handlar om maktmönster och könsroller. Sedan inser jag att så länge vi inte har några planer om att försöka göra barn så är den negativa strukturen faktiskt relativt frånvarande för oss också om vi gifter oss. Fotografen är själv uttalad feminist och är det även i handling – han hejar på min karriär och stöttar den, har inga problem med att vara mitt bihang där det passar, tar helt klart både sin del av hushållsarbetet och logistikplaneringen samt är en person som själv brutit mot en del normer genom livet. Han har noll problem med att det är jag som talar om hur man ska såga och borra. Det känns lätt att vara del av vår tvåsamhet, och vi är bra på att dela på ansvar och arbete. Däremot vet jag att det givetvis för oss liksom för majoriteten idag skulle bli andra bullar om vi skulle bli föräldrar. Det skulle inte vara lika lätt att fördela arbetet själva eftersom omvärlden ställer helt andra krav på ett heterosexuellt föräldrapar än de gör enbart på två medelålders bortskämda DINKs som får sköta sig bäst de vill (Double Income No Kids, alltså. Tack för det, USA. Heh.) Jag har tillräckligt många vänner som har fått slita för att behålla jämställdheten och likvärdigheten efter barnens ankomst för att inse att det finns många som är potentiella motarbetare till de värden som är så självklara för dem dessförinnan. Som att Sociologen fick bestämt avvisa samtal från BVC när hennes man var pappaledig med deras femmånaders, eftersom de ringde henne om allt och intet trots att det stod klart och tydligt i deras papper att det var han som var kontaktperson från ett visst datum. Skuldbeläggning, negativa förväntningar, osynliggörande. Det är lätt att trilla i fällan att bara foga sig efter de strukturella förväntningarna för att allt ”går lättare” så. Men där undrar jag – är det verkligen svårare att bli föräldrar om man också är gifta? Har äktenskapet i sig del i det? Finns det fördelar med att inte vara gifta? Eller ligger den strukturella förväntningen och förskjutningen i att bli föräldrar, över huvud taget? Jag måste säga att utan barn (för i det här fallet är det så att Fotografen heller inte har några sedan tidigare) så är det hittills bara vi och det liv vi vill ha med varandra som bestämmer hur vi har det. Och där är ju ingen av oss intresserad av att reproducera en könsrollsstruktur vi båda tycker är unken.

Däremot finns det förstås en massa strukturella fördelar vi får ta del av, för att det är norm att vara par (återigen hetero-sådant, givetvis) i allt som har med officialia att göra. Där kommer vi fånigt nog att vara mer trovärdiga vuxna som äkta par än som övervintrade singlar eller ”bara” sambos, vilket givetvis är helt och hållet utan rimlighet. Bästisen köpte ett hus förra året tillsammans med en god vän. Det vill säga, de köpte ett hus med separata ingångar och bor på var sin våning. Banken var skeptisk till den lösningen eftersom de undrade hur det skulle gå om de blev ovänner. Har banker någonsin frågat ett äkta par som vill låna till ett hus hur det skulle gå om de vill skilja sig? Och jämförelsevis, vilket händer oftare tror ni: 1) att ett par skiljer sig och det blir dålig stämning, eller 2) att goda vänner går riktigt bananas på varann? Det känns väl snarare som att det att välja att dela på ett hus när man inte är ett par är en genomtänkt och smart lösning där de varken måste umgås om de inte vill eller bli särskilt påverkade av varandras privatliv oavsett hur det skiftar. Det är två vuxna människor med fasta inkomster som är oberoende av varann. Och de fick lånet till slut, men det var inte lika självklart som det antagligen hade varit om de hade varit ett gift heteropar.

Med andra ord: är, eller måste äktenskapet vara en reproduktion av struktur i sig självt? Är det inte möjligt att det kan få vara enbart ett kärleks-trohets-lojalitetslöfte? Det tråkiga svaret är att det är klart att det är strukturellt att gifta sig. Så länge vi är en man och en kvinna så reproducerar vi något, så är det bara. Men jag vet inte om jag tror att lösningen på det är att män och kvinnor borde sluta gifta sig eller sluta leva i långa monogama relationer. Jag är faktiskt så drastisk att jag tänker säga att jag inte tror att det enbart är kultur, utan att det är önskvärt för många människor, precis som det är för vissa andra djurarter. Lösningen kanske snarare ligger i (vilket jag är en stark anhängare av också politiskt) att den positiva delen av strukturell tvåsamhet borde utvidgas. Att det borde vara lättare vad det gäller officialia att vara HBTQI, eller flera som lever öppet i dedikerade relationer med varandra. Att det självklart stabila inte ska vara bilden av en man och en kvinna utan lite mer varierat. Helt enkelt bättre anpassat efter verkligheten och människors olikheter. Jag tror att de flesta av oss önskar sig ett bestående sammanhang, men att sammanhangets utformning skulle behöva vara mindre snävt rent strukturellt.

Så vad kan man göra då, som enskild heterosexuell cis-kvinna när man har träffat världens bästa människa som råkar vara heterosexuell cis-man och vill kärleksmanifestera och lova livet? Ja, vi har försökt täppa till där vi kan. Vi ska gifta oss borgerligt, så här finns inga religiösa gamla symboler vi inte håller med om, vi ska skriva äktenskapsförord, så här finns inga ekonomiska/juridiska fallgropar för endera av oss. Och så kan vi förstås fortsätta att rösta på de partier som vill att människor utanför normen ska få samma rättigheter som vi, och förenkla jämställdhetsarbetet. Vi kan stötta och hjälpa de människor som får kämpa mer än vi för sina kärlekar och rätten att leva som de vill. Och vi kan fortsätta att vara medvetna både om de strukturella fördelar vi har och de smygande fallgroparna istället för att stövla på utan eftertanke.

Utöver det kanske vi mest kan älska varandra.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare