IMG_7921

IMG_7974

IMG_8019

IMG_8031

IMG_8064

IMG_7898

Jag har inga ord för den här staden. I alla fall inte än. Det är många starka intryck, bara.

Jag promenerar från sjukgymnasten till blodcentralen, möter en vän på vägen som pratar i telefon, vi kramar varandra ändå och jag pussar kind och hon mimar är det bra med dig och jag nickar ett tyst jättebra innan vi båda fortsätter åt varsitt håll. Framme på blodcentralen är sköterskorna lite nervösa, och bland dem går en grupp människor i vardagskläder. Hon som går igenom min hälsodeklaration viskar med ett pillemariskt leende att de har inspektion där idag, och så frågar hon med vanlig röst om det är ok att de får följa min givning. Jag säger ja. När hon frågar vilken arm vi tar idag virar jag upp ärmen på vänstern och säger, lika pillemariskt jag, att där har jag en toppenven, den kan hon inte misslyckas med även om hon blir nervös. Hon skrattar och lägger handen i min korsrygg. Så medan hon går igenom allt inför givningen säger hon att de inte får ha strumporna utanpå byxorna, sånt är regelverket. Jag frågar varför och hon svarar att hon inte vet. Det bara är så. Inspektionen hinner inte komma tillbaka in i rummet förrän min givning redan är klar. Vi ler lite konspiratoriskt mot varann, sköterskan och jag.

När jag är klar väljer jag min present. Jag tar inget porslin idag utan skänker en nalle till sjuka barn.

Igår provkörde jag och Fotografen en ny bil. Han ska byta till sommaren och tänker sig en Ford Kuga, titaniummodellen. Jag både njuter och känner hur det svider i miljötarmen. Vi har en varsin akilleshäl. Fotografen vill egentligen vara vegan, men osten är svår att ge upp. Jag vill egentligen leva så miljövänligt det går, men kan inte motstå bekvämligheten med bil. Vi åker till Norrköping i Kugan, han kör och jag fnittrar åt hans nöjda min. Han ska på kurs i stan, jag åker vidare hem till morbror i den nya, lyxiga bilen, kommer på mig själv med att sitta med samma breda leende som Fotografen. Bilen är rolig att köra, känns säker och stark. Som vi.

Hos morbror och moster får jag middag och kramar och prat och frågan hur går det med kärleken och vi ler brett alla tre, för det är första gången vi ses på tre man hand sedan Fotografen och jag träffades, så jag ger dem alla detaljer och allt härligt och morbror säger att ibland är det nästan som att människor har hört ihop sedan ett tidigare liv. Jag blir rörd. Så pratar vi årets renoveringsplaner, vad som är viktigt, vad som är möjligt. När jag ska åka igen följer de mig ut och morbror utbrister är det där en bil eller en tank?! De står och håller om varandra och vinkar tills jag inte ser dem längre.

När jag plockar upp Fotografen inne i Norrköping igen säger han med ett skratt att Kugan klär mig. Parkas och goretexskor, vi är inte innerstadsfolk med suv, vi är paret som planerar att tillbringa lördagen med att gå i skog och mark med ryggsäckar och spritkök. Vi ler båda åt vår egen fåfänga förtjusning. Jag kör oss hem. Då och då bara ser vi på varandra och ler. Den här kärleken, jag har väntat på den så länge. På den verklighetsbaserade, vuxna kärleken. På att älska någon som förtjänar det, någon som jag passar ihop med, inte bara vill passa ihop med. Det är helt fantastiskt.

Idag hos sjukgymnasten märker jag tydligt att det börjar hända bra saker med min ont-axel. Jag har börjat träna pilates med en PT, vilket också hjälper, hon tror att det inte kommer att ta alltför lång tid innan min axelfunktion är tillbaka. Jag läker, sakta men säkert.

Det är som att hela livet håller på att läka.

Jag tror att jag ska klippa lugg igen. Jag tänker mig att jag ska se ut som Caroline de Maigret när jag fyller 40.

 

Femton och ett halvt år. Det är så länge jag har bott i min lägenhet. Jag flyttade in i augusti 1999, tillsammans med Revisorn. När vi gjorde slut bodde jag kvar, och trots att jag i flera omgångar har tänkt att jag skulle flytta och starta om så hittade jag aldrig en bättre lägenhet utan kom alltid fram till att min egen var för bra för att bytas bort. Jag har varit med om ett stambyte här, ett inbrott via balkongen, målat om alla rummen minst två gånger, lagt golv, satt kakel, snickrat möbler, you name it. Jag har alltid trivts som fisken, det har varit min trygga hemmabas länge.

Idag har jag huvudvärk (misstänker en icke-utblommad förkylning här, för det är en onaturlig seghet i knoppen) och går och plockar med det som ska till det relativt nybyggda miljörummet. Pappersinsamlingen. Många olästa Vi som jag har sparat till ett bättre tillfälle som aldrig kom, istället kom det nya Vi. Jag har slutat prenumerera på tidningen Språk även om jag tycker om den, och lyckats hålla mig ifrån att börja prenumerera på Vi Läser så länge jag faktiskt inte ens läser alla Vi när de kommer. Jag kommer nog aldrig någonsin att sluta prenumerera på Vi, oavsett. Jag älskar när jag får den även om jag inte hinner läsa den. Konstigt men sant. Tidningar ger mig lite samma känsla som böcker, en trygg plats, ett omfamnande, världar som välkomnar mig.

Femton och ett halvt år, och nu kommer jag att flytta, även om jag inte vet när än. Fotografen och jag tittar på större lägenheter ihop. Vi är två frilansare och jag jobbar ju en hel del hemifrån, så jag behöver ett arbetsrum. Ett riktigt arbetsrum där papper och anteckningar och pärmar kan ligga kvar framme. Ett rum där våra instrument kan få stå i ett hörn också så att de inte står i vägen när Fotografen dansar i vardagsrummet. Han är gammal dansare som fortfarande ger klasser för aktiva yrkesdansare, igår kväll förberedde han dagens arbete medan jag satt i soffan och såg på, jag fnittrade till och märkte att jag blev alldeles varm i ansiktet, jag tänkte på det här. Och han hejdade sig och log mot mig innan han fick tillbaka koncentrationsminen där han gör det där trutiga med munnen och fortsatte röra sig genom rummet medan jag log och log med en kudde kramad mot kroppen. Jag hoppades på en dansant man och fick en dansman.

I Paris, på en av broarna över till Latinkvarteren, stod en man och spelade ”April in Paris” på saxofon och Fotografen lade leende armarna om mig och så dansade vi, långsamt, i mjuka lätta dunjackor, och kysstes utan att bry oss om ifall folk tittade eller inte. Hela låten dansade vi på kullerstenen, han sjöng tyst i mitt öra, när den var slut log vi panna mot panna, tog varandras händer och gick lugnt vidare, och jag tänkte att det var ett av de där ögonblicken i livet, ni vet. Ett av dem man minns, ett av dem som fått ett soundtrack.

Vi blir båda fnittriga när vi pratar om att vi snart kommer att flytta ihop på riktigt, inte bara att Fotografens saker i min lägenhet blir fler och fler och att han bara åker till sin egen för att hämta posten och flera tröjor. Vi pratar om att det är nya tider, där vi ska släppa våra respektive invanda tryggheter och gå in i en ny, börja bygga vårt gemensamma bo. Vi retar varandra. Jag är mycket ”sakigare” än han och jordfärgad, han är vit minimalist, herregud, det kommer inte att bli enkelt med två bestämda esteter som vill ha det på sitt sätt, men det kommer att gå. Hittills är nog det enda vi har kunnat enas om i inredningsväg att vi båda tycker om den här tapeten från Cole and Son, men å andra sidan är det i alla fall en sak vi båda helhjärtat gillar. Så det blir bra, det här.

Ett nytt år, igen. Jag har för en gångs skull inte gått igenom det gamla här, utan bara för mig själv, och med Fotografen. Jag har ett enkelt nyårslöfte inför 2015 – jag ska bli frisk och stark i kroppen igen. Den genomgångna stötvågsbehandlingen och sjukgymnastiken jag numera går till varje vecka funkar, men det går långsamt långsamt framåt och kräver massor av envishet och hemmaövning. Jag är svag efter åratal av smärta som har begränsat. Men i år, om ett år när jag sitter framför datorn ska min axel och rygg vara i finfin form, jag ska ha en välfungerande muskelkorsett som håller allting på rätt plats och jag ska kunna både slappna av och anstränga mig utan smärtreaktioner. För första gången på länge känns det möjligt. Ett nyårslöfte som handlar om seghet och disciplin, alltså.

Fotografen och jag har köpt ett tält. Det är vårt första stora gemensamma inköp. Hela han gnistrar och glimmar när han pratar och förklarar hur det fungerar, vi sitter och jämför dehydratorer på nätet för att torka mat till framtida vandringar och han skrattar med absolut hela ansiktet när han pratar om att tvätta sig i iskalla fjällbäckar och torka sig med wettextrasa, jag skrattar med att han skrattar och tänker att jag är beredd att göra vadsomhelst och torka mig med vadsomhelst bara han fortsätter att skratta och gnistra och glimma precis sådär. Eller nej, inte vadsomhelst, förstås, aldrig vadsomhelst, men nästan.

Jag har aldrig pratat med någon som med honom. Aldrig med sådan ärlig sårbarhet, aldrig blivit så emottagen eller tagit emot. Vi lägger ut allt på bordet för den andre att se och vi vänder och vrider på varandras sanningar med försiktiga fingrar som har förståelse för ömtålighet. Jag säger att jo, jag förstår att folk vill skydda sig, jag gör det, för när man gör såhär som vi och släpper in varandra så förbehållslöst… om det skulle gå åt helvete på ena eller andra sättet så är fallet så stort. Men samtidigt, vad är alternativet då? Att hålla varandra på avstånd? Det är ju ett sämre alternativ. Jag vet ju att i just det har jag rätt. Vi är rädda om varandra, det är en ynnest och direkt rörande. Och vi skrattar så mycket, det är så varmt att vara med honom, så varmt att jag kan somna omslingrad utan att det känns trångt.

Det finns fortfarande inga spel. Vi är de vi är med allt vad det innebär. Det finns en sådan stor, paradoxal trygghet i att visa sig på det sättet just för att vi tar emot varann när det blåser. Och jag tänker att det är det här, det är det här jag har väntat på alltid. Det är honom jag har väntat på, jag visste bara inte att det var han. Jag tänker att alla som sa till mig att jag är för kräsen, att jag borde se närmre på människor jag kände snabbt att jag inte passar med, att jag måste ge det en chans och alla andra tråkiga saker, de hade så fel. Jag hade rätt i att vänta på mer och större. Han var värd att väntas på.

År 2015, välkommen. Välkommen med din snö och vind och sol och storm. Vi är klädda i flera lager och börjar med att åka skridskor med långa, lugna skär.

 

Jag klipper smörpapper i lagom fyrkanter och virar in hemkokt saffranskola i dem. De ska med mig till Fotografens föräldrar, en del av mutan för att de ska tycka om mig, tycka om att deras son har valt att ha mig i sitt liv. Dessa små ritualer, små besvärjelser. Även om jag vet att vi är vuxna och strängt taget inte behöver någon annans välsignelse inser jag att konceptet familj fortfarande är så pass starkt i mig att jag önskar det. Emottagandet, värmen, den delade glädjen.

Först de mina. Min morbrors stolta blick och lilla nick varje gång han presenterar Fotografen som min för en ny gäst. Och min egen känsla av att höra till. Det är rörande.

Ritualerna. Det serbiska julfirandet. Jag försöker lågmält förklara vad det går ut på, direktöversätter orden samtidigt som jag själv påminns. Jag har inte alltid varit med, tvärtom inte sett det som något särskilt viktigt förrän de senaste åren. Men på något sätt känns det symboliskt just i år. Både för att jag vill att Fotografen och jag ska ha flera sammanhang som bär oss, vårt eget lilla innersta ska ha flera ringar runt om, och mina ringar ser bland annat ut så här. Men också för att det i det stora perspektivet är min sanning att jag är som Maria Ferm sa, många olika hundra procent samtidigt. Och jag är en som känner sig hundra procent hemma med ljuset som tänds under ikonen på väggen, det sinnrikt utsmyckade brödet som först snurras tre varv och sedan bryts, brännandet av timjan för att rena rum och människor innan festen, och det kokta, sötade vetet som har välsignats och som alla ska äta tre små skedar av för att hedra de döda, de som levt och brukat jorden före oss. Vetet är symbolen för det eviga livet genom att binda samman de levande och döda av samma familj, eftersom vetet måste dö för att vetet ska kunna växa igen. Jag vill att han ser det, ser mig i det, för trots att jag är hundra procent svensk är jag också hundra procent dotter.

Kusin himlar med ögonen varje gång hans föräldrar säger att de önskar sig en svärdotter. Morbror inkluderar Fotografen med en varm blick när han säger att han är glad att vi är flera runt bordet i år. Tredje gången moster säger något om att Kusin borde gifta sig säger mamma att vissa får vara barnvakt, jag får vara kattvakt och Kusin börjar skratta och säger att jag tydligen inte kommer undan, trots Fotografen vid min sida. Fotografen skålar i Šljivovica som att han aldrig gjort annat och blir inte minsta lilla full och jag älskar honom för det.

Dagen efter skiner solen över dimmiga ängar. Vi vaknar i morbroråmosters gästrum, har sovit i en hundratjugosäng utan att det känns trångt, fnittrar att det nästan känns busigt att hångla där, som att vi vore tonåringar som kan bli påkomna av föräldrarna.

De tycker väldigt mycket om dig. Du är dottern de inte fick. Och jag nickar, glad att han ser. Jag ser och ser på honom. Ser honom.

Han åker vidare mot sina föräldrar efter att ha släppt av mig och mamma vid tåget, sprintat förbi folkmassan för att tackla sig till sittplats åt oss och kysser mig snabbt adjö innan han kliver av igen och vinkar utanför fönstret. Jag tänker redan att jag kommer att sakna honom de få dagarna vi ska vara isär.

Och så kokar jag saffranskola till hans föräldrar.

Jag måste säga att det här året verkligen levererar, så här på sluttampen. Idag fick jag nämligen besked om att min andra roman är antagen och kommer ut nästa höst. Så att. Chocken! Lyckan! Jag är fortfarande lite skakig av glädje och lättnad, och Fotografen har gjort enmansvågen för mig. Men nu är det klart! Nu tror jag att jag får kalla mig författare på riktigt.

Vilket härligt slut på det här året. Förälskelse deluxe, planer om framtiden och dessutom en andrabok i hamn.

2014, minsann. Du dolde länge att det var det här som skulle bli dina rubriker. Jag trodde att du var ett mellanår, och så visade det sig att du var en av huvudakterna. Sneaky, men ganska raffinerat, det måste jag erkänna.

Jag är lycklig. Det finns så många fina nyanser och variationer på det, men i grunden: lycklig. För varje dag inser jag mer och mer vilken tur jag har haft. Och just eftersom det är så har jag så liten lust att berätta om det. Det är intressant, för med mina vänner har jag just nu enorm lust att prata om kärlek i allmänhet och om honom i synnerhet. Men det kanske är känslan av att inte vilja sprida ut sig för tunt som gör att jag inte bloggar. Jag bara känner på det, hela tiden, den där närvaron av honom i huden, och inuti. Känslan kanske tunnar ut orden eller behovet av ord. Kanske, jag vet inte. Men jag är lycklig.

Vi bor ihop. Synkar liv. Ska till först min morbrors festfirande på sankt Nikolaus och så till hans föräldrar över jul. Och sedan vidare till Paris över nyår, mamma får passa katten. I lördags hade vi middag hemma med både vänner till mig och vänner till honom, enkelt, roligt, och vi hasade runt i tjocksockor och tofflor och hånglade i köket medan vännerna pratade i vardagsrummet och trivdes ihop lika okomplicerat som vi. Vi är lika. Det gör det så lätt. Jag tycker så mycket om vår vardag, vi är redan ett team, samarbetar, backar upp varandra. Rör ständigt vid varandra, tryggar, värmer, stärker. När en hetsig diskussion med hans vän Mentalisten lugnat sig sa Mentalisten till mig att vi har diskuterat och bråkat i trettio år, vi kommer att göra det igen. Jag säger det för att, alltså, det här, ni två… och så pekade han på oss och jag visste vad han menade. Vi är här för att stanna. Jag är glad att ni har träffat varandra, konstaterade han. Patten bara skrattade när hon skulle gå hem. Alltså, hur länge har ni varit ihop egentligen? Känns som för alltid.

Det känns som för alltid. Vi skojar om det men menar allvar, och när vi pratar allvar är det hela tiden med leende ögon. Jag måste förstås kalla honom något, om jag ska fortsätta skriva här. Jag antar att det får bli Fotografen, för enkelhetens skull. Min kärlek, mannen i mitt liv, Fotografen.

Det känns som för alltid.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare