Jag har haft ont hela hösten och smärtan sträcker sig in på det nya året. Idag fick jag frikort på sjukgymnastiken. De laminerar det, och så säger de att man ska förvara själva stämpelremsan på ett annat ställe om man tappar bort kortet. När jag går därifrån är det glitter i luften, sådana där snöflingor som liksom ligger i motljuset och darrar utan att falla till marken.

I tunnelbanevagnen står en man och spelar gitarr. Han sjunger till min förvåning på franska, Joe Dassins gamla slagdänga Champs-Élysées, och jag önskar plötsligt att jag hade pengar att ge honom men jag har inget i plånboken. Jag nynnar med, tyst, och funderar på om någon någonsin skulle ha skrivit en sådan sång om Stockholm. Åh, Drottninggatan, åh, Drottninggatan, uti sol, uti regn, mitt på dag eller natt, ja här finns allt som ni vill ha, på Drottninggatan. Nej. Det känns inte troligt.

De är så många, överallt sitter de och fryser och ler eller ser ledsna ut och skakar sina muggar och säger hejhejtjenna och jag har inte råd att ge dem alla pengar. Tänker på Mimsan som har bestämt sig för att inte ge dem mer som ett sorts ställningstagande eftersom, som hon säger, vi stödjer i så fall ett system där en hel generation barn lämnas utan föräldrar i sitt hemland. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag stödjer eller inte, jag vet bara att det ser så jävla skitkallt ut att sitta utanför hus i luftglitter som skvallrar om minst tio minusgrader och att jag hjälper till när jag kan med det jag kan för att jag känner mig hjälplös.

Häromdagen följde en man efter mig in till återvinningsautomaterna utanför mitt Ica, hans händer var nästan lila av köld och han pekade på mina vantar, han ville ha mina vantar, och jag skakade på huvudet och blev illa till mods, nej, men han gav sig inte, han frös och var desperat. Jag gav honom inte mina vantar, men han fick mitt pantkvitto. Som om det skulle värma. Och jag blir rädd, för desperationen, hur rimlig den än är.

När jag nu går in på Ica för att köpa risgrynsgröt som jag plötsligt blev sugen på möter den trötta kvinnan som sitter utanför mig inte bara med ett hejhejtjenna utan också med schampo tror jag, det är i alla fall det jag hör och jag orkar inte just idag stanna till och höra efter bättre, jag har lite för ont efter behandlingen och vill hem och lägga mig och vila. Inne på Ica får jag dåligt samvete och köper utöver gröt och ett par bananer till mig själv en flaska schampo och en smörgås med salami och oliver och ger henne dem på utvägen. Jag vet inte ens om det var det hon bad om, men det är det jag klarar av idag.

I Norge deporteras flyktingar till Ryssland där de släpps av någonstans i trettio köldgrader där de ändå inte är välkomna. Det är så mycket som är så kallt. Och i media debatteras det om sexövergrepp är kulturellt betingat eller inte och jag hukar, orkar inte delta mer än att bli ledsen och köpa mackor åt henne som sitter vid Ica.

Jag smörjer in mig med extra liniment hemma. Jag har värme på burk.

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Jag gifte mig, minsann. Känns som att det överskuggar de flesta andra små förstagångarna.

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, framför allt renoveringar. På landet både renoverades vattenpumpen, byttes elen ut och installerades den efterlängtade luftvärmepumpen, och i stan har jag rivit en vägg i sovrummet och byggt nya garderober (hurra), tapetserat om och målat hela köket inklusive luckor, kaklat en arbetsbänk och bytt fläkten. Dessutom har vi köpt både ny säng och en ny soffa/matta till vardagsrummet. Och ja, visst ja, vi renoverade ju hela Fotografens gamla lägenhet inför försäljning i våras.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, Adepten fick en liten son.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?  Den 18:e juli, vår bröllopsdag. Extra lätt att komma ihåg eftersom jag fyller år den 16:e.

Dog någon som stod dig nära? Ja.

Vilka länder besökte du? Frankrike, Sydafrika och Norge.

Bästa köpet? Shit, här är det nog jämnt skägg mellan luftvärmepumpen och den nämnda sängen. Vi köpte en Lindenäs Lyx från Kungsängen, och den är så förfärligt skön att när vi lade oss i den första gången, så utbrast Fotografen det känns som att den kramar mig.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Fotografen, helt enkelt. Han gör mig ofta riktigt glad.

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Lugn och ro. Jag har vilat alldeles för lite i år, och det ska det bli räfst och rättarting över. Jag MÅSTE lära mig när det är dags att säga nej också till roligheter.

Vad önskar du att du gjort mer?  Läst böcker, det har det blivit alldeles för lite av i år. Och sjungit! Jag skulle vilja sjunga mer.

Vad önskar du att du gjort mindre? Sjukat mig.

Favoritprogram på TV? Jessica Jones, Sherlock, långfilmer och dokumentärer.

Bästa boken du läste i år? Jag har som sagt läst lite för lite i år och det är tråkigt. Men av de böcker jag har läst minns jag nog ”De Försvunna” av Caroline Eriksson bäst. Och det har inget att göra med att hon är en vän. Det är en väldigt bra bok helt enkelt.

Största musikaliska upptäckten? Att jag faktiskt gillar svensk hiphop när jag är ute och springer. Haha. Annars är det nog Odd Nordstoga. Jag har inte lyssnat på så mycket ny musik heller i år, inser jag! Det saknar jag faktiskt.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Det var nog att min andra roman blev utgiven.

Största framgång på det privata planet? Att jag, på riktigt, har kärat ner mig så inibänken i världens bästa man som är lika kär i mig. Ärligt talat kändes oddsen för att det skulle ske rätt låga för några år sedan…

Största misstaget? Att jag har jobbat på för mycket utan att känna efter var på ork-barometern jag ligger egentligen.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare på grund av kärlek och trygghet, ledsnare på grund av dödsfall och trötthet. Så både och.

Vad spenderade du mest pengar på? Renovering. Hela bröllopet med bröllopsresa och rubbet kostade mindre än renoveringarna.

Något du önskade dig och fick? Filmjobb.

Något du önskade dig och inte fick? Filmjobb. Och en riktig säljbomb för andraromanen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Bakade bullar och lagade mat till bröllopet.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mindre stress och bättre hälsa.

Vad fick dig att må bra?  Att fjällvandra! Gud, vad biten jag har blivit av det. Vi har varit på två veckolånga vandringar, i Abisko och i Skäckerfjällen, och de var väldigt olika sinsemellan men underbara båda två. Det är jag jätteglad över att Fotografen älskar, för det vill jag också fortsätta med. Ofta.

Vem saknade du? Flera av mina vänner.

De bästa nya människorna du träffade? Hm. Jag vet faktiskt inte riktigt? Jo, kanske Koreografen! Henne gillar jag verkligen skarpt.

Mest stolt över? Hm. Det här kommer kanske att låta märkligt, men: jag är stolt över hur jag och Fotografen hanterar vår relation. Hur vi kommunicerar och förhåller oss till omvärlden och varandra. Jag känner mig som att jag både är och har en väldigt bra livskamrat, och det är styrkande och roligt och… ja, jag är stolt över det.

Högsta önskan just nu? Att världen ska bli en rimligare plats. Och på det mer privata planet, att jag ska få tillbaka kraft och ork och hälsa.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  År 2016 ska jag försöka att ickeprestera så mycket jag kan. Vila och se på småfåglar med katten. Sova och älska och laga riktigt god mat åtminstone fyra dagar i veckan.

Vi får väl se hur länge jag klarar av det innan jag börjar renovera något.

Om bara några dagar är det jul igen.

Fotografen och jag gör samma turné som förra året, jag gissar att det kommer att se ut så så länge våra föräldrar finns i livet. Vi åker till min släkt först, det serbiska firandet på sankt Nikolaus, och så till hans föräldrar över vanliga jul. Jag är glad över att till och med det löser sig så lätt, vi måste inte välja vart vi ska utan kan göra både och. Det har trots allt vissa oväntade fördelar att ha utländskt påbrå.

Vi ska laga vegetarisk middag på julafton. Jag tänker mig något nästantraditionellt, något som påminner om vanlig julmat men är lättare och grönt. Lutar just nu åt glaserad äppel-och-linslimpa, mandel/cashewbollar, potatisgratäng, västerbottenpaj och en matig sallad, kanske med grönkål och granatäpple eller något annat lite festligt. Apelsinkaka med pepparkaksbotten, glutenfri förstås. Hemkokt kola? Hemkokt kola.

Det känns så fint. Jag har blivit Fotograf-familjens glad-i-att-laga-mat-person. Tänk att jag numera är del av Fotograf-familjen. Tänk att den där framtiden jag drömde om är här nu, jag har precis den där upplevelsen jag önskade mig. Min man har varma, trygga händer som är fulla av kärlek. Ofta när jag ser på honom blir jag fortfarande alldeles pirrig över att den där fina, fina mannen är min.

Han har anmält sig till en kurs i serbiska i vår, det är liksom… rörande. Att han vill förstå.

Vi behöver jul nu. Att åka bort från jobb och stad och bara ägna oss åt mat och stearinljus och varandra. Han är inte lika trött som jag, men nästan. Han behöver också några veckor av tyst telefon och färre mail. Och så kommer nästa år. Vi ska fira in nyåret på landet, i vårt sommarhus som numera har luftvärmepump installerad, tänk vilken lyx.

Tänk vad livet ändå är stort i de små detaljerna.

 

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

20151027_091223

Så här har vi det ganska ofta, Olivia och jag. Eller kanske snarare, så här har vi det när Fotografen inte är hemma. När Fotografen är hemma är Olivia fortfarande lite försiktigare i sin kontakt med människor, även om hon har värmts upp så pass gentemot honom att hon numera ofta lägger sig ovanpå honom och slickar honom på huvudet när han sover. När han sover är han en del av flocken, i vaket tillstånd är hon fortfarande aningen skeptisk till honom och ligger hellre så att hon har bra koll på oss båda, alltså nere vid våra fötter i sängen eller på fåtöljen bredvid i vardagsrummet.

Vi två däremot, vi är de såtaste av vänner nu, Olivia och jag. Hon litar på mig så mycket att jag får klippa klorna på henne utan protest, hon sitter i mitt knä och lyfter nådigt en tass i taget, och att hon alltså till och med törs ligga och sova ovanpå mig då och då. Jag älskar den här sura, tvära och sära kattfröken. Hon avskyr fortfarande andra katter så intensivt att när en annan katt passerar i trädgården på landet (där vi just nu befinner oss) så blir hon så rasande att hon en lång stund efteråt morrar och fräser åt sin egen spegelbild inomhus. Och morrar och fräser åt oss också då, på någon sorts ren automatik. Vi har diskuterat om hon borde få en liten kattkompis, så att dagarna hemma blir mindre ensamma, men varje gång vi hör reaktionen på främmande katt så enas vi om att det nog inte är någon bra idé. Hon gillar oss (eller som Fotografen säger hon gillar dig och tolererar mig) men en katt till i familjen… nja. Vi väntar nog lite till med det beslutet, hur som helst.

Hon är en väldigt rolig katt. Intelligent och snacksalig. Hon är bra på att bjuda upp till lek och blir så upphetsad av en garnboll i ett snöre att hon ibland gör en ofrivillig volt och börjar tvätta sig på baktassarna eller springer och gömmer sig i kattlådan. Mellan lekarna och de sällsynta, glimrande gosestunderna så är hon en riktig suris. Oj, vad hon är sur. Hon ligger och spanar och viftar surt med svansen, och om någon av oss kommer fram och klappar henne utan att hon själv har närmat sig så reser hon sig efter ungefär fem sekunder och går, medan hon sveper förnärmat med svansen och vickar surt på höfterna. Ibland kommer det sura jamanden också. Men hon bits aldrig, eller klöser. Hon bara går.

Hon gillar när jag visslar, då börjar hon spinna och kommer gärna och lägger sig hos mig. Alltså brukar jag vissla en liten melodi (gärna Oh! Carol) när jag är sugen på lite pälsgos. Det funkar i alla fall fem gånger av tio, de andra fem gångerna ger hon mig en högdragen blick och går, med svepande svans.

Det är fint. Jag tror att hon har det bra, fröken Olivia surfröken.

Eller? Jag vet inte om det är rättvist att dra en Mark Twain i det här sammanhanget. Vet bara att det just nu i flera bloggar jag läser pågår diskussion om bloggarnas utdöende och vad den beror på.

För egen del är det flera saker som håller nere min skrivfrekvens. Nummer ett: jag är upptagen med så mycket annat. Och när jag blir ledig har jag så liten lust att sitta framför datorn. Min närvaro på internet har gått ner generellt, jag skriver inte särskilt många skarpa oneliners på Facebook heller längre, delar mest tidningsartiklar. Instagram är lättare. Knips och klart.

Men bloggen. Lilla bloggen som har funnits sedan 2008 och hängt med i vått och torrt. Vill jag verkligen att den sakta men säkert ska förtvina? Är det här ett format som jag egentligen inte är så intresserad av längre? Vad vill jag skriva om? Det ärligaste svaret är att jag vet inte riktigt. Just nu hänger bloggandet på en rätt skör tråd. Det enda jag har bestämt mig för är att inte skriva om jag inte vill. Det är inte meningen att bloggen ska bli en uppräkning av vad jag har ätit och var, den har aldrig varit det hittills. Det vill jag inte att den ska bli heller.

Det fina med att inte sitta så mycket framför datorn är att livet pågår med full fart. Igår kväll var jag på Operan och såg balettens premiär på Mats Eks ”Svansjön”. Den har Fotografen varit med i en gång i tiden. Jepp, Fotografen är gammal Cullbergdansare minsann. Och det var roligt, både att få återse den fina baletten med svanarna i sina underbara hättor och att höra honom fnissa åt saker och röra sig i stolen för att kroppen mindes. Efteråt kramade han en massa gamla bekantingar som liksom han var på premiären och fnissade rutinerat åt smärtor och skador. Det var roligt. För mig var det ett återseende med ansikten jag sett många gånger, beundrat på scen, och nu är de äldre ansikten som känner min man.

Och något helt annat.

I somras, på bröllopsresan, så hade jag en stund som jag minns så tydligt. Jag körde, Fotografen satt och sov bredvid, vi var på väg från Abisko mot Tromsø och det var eftermiddag och soligt över bergen, stor himmel med massor av luft och ljus. Jag lyssnade på NRK och det spelades en låt som liksom kändes som sommar, och jag var lycklig. Efter att vi kommit hem försökte jag hitta den där låten, men det var knepigt eftersom jag inte mindes texten, bara att den handlade om att gå. Och så härom dagen hittade jag den av en slump. När jag hör den tänker jag på sommar, på himmel, på kärlek.

Trots hostan och den sega tröttheten är det ju så vackert. Den rena luften. Det luktar nästan vinter redan, trots att löven knappt har gulnat på träden. Jag tänkte idag att den kalla sommaren som varit är som en kärlekslös relation, att den kan stärka på ett dåligt och oväntat sätt. Löven som inte får värme börjar tåla kylan alldeles för bra. Sitter hårt kvar på grenarna och vägrar hårdnackat säga att det är dags för nya tider.

Jag är så tacksam för värmen jag lever med nu. I natt vaknade jag av att Fotografen pratade i sömnen, han strök med handen över huvudgärden på sängen och mumlade något helt obegripligt, men så pass högt att jag väcktes och jag kunde inte låta bli att börja skratta, och då vaknade han också och försökte sömndrucket förklara vad han pratade om. Vänta, jag måste backa några steg. Sedan virade han resolut in mig mot sig och somnade om. Jag fnissade mig tillbaka till sömns, jag också, med min rygg tryggt mot hans bröst, mina kalla fötter instoppade mellan hans vader.

Idag ska jag foga kakelbänken jag kaklade igår. Fotografen har valt fogfärgen. Så ska jag börja måla skåpluckorna, kanske. Det blir så fint. Det blir vårt hem, mer och mer.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 31 andra följare