Ni vet på dammsugaren. På den som är på landet är det golv och matta och då är det ju självklart vilket man ska ha. Men på den i stan: där är det borste och inte borste.

När jag var barn sa mamma att borsten var till mattan, för att riktigt ordentligt både rugga upp smuts och ”borsta” mattan slät. Jag har aldrig ifrågasatt det där, förrän nu när jag har en man som sa menneh… borsten är ju till golvet och jag insåg att det egentligen kanske är mer logiskt?

Sånt man lär sig av att vara gift?

Det intressanta är att barndomskunskapen sitter så i ryggraden att jag lite ifrågasätter hans logik och undrar om inte mamma hade rätt, ändå. Och i hemlighet planerar jag att se efter om borsten är inne eller ute på matt-symbolen på landetdammsugaren. Fast när jag är där glömmer jag det, för då dammsuger jag bara så fort jag kan för att det är tråkigt att dammsuga, och förresten dammsuger ändå Fotografen mycket oftare än jag.

Och i stan har vi köpt en robotdammsugare. Det är som att ha en butler så vi kallar honom James.

Tröttheten. Gigantisk trötthet.

Jag har ju varit i väggen förr. Har varit sjukskriven vid två tillfällen för utmattningssyndrom, som det heter när det inte är en depression inblandad. Och det är det inte i mitt fall, definitivt inte nu, faktum är att jag egentligen är gladare och har ett både roligare och tryggare liv än någonsin. Men jag är så totalt och omotiverat trött, och min stresströskel är extremt låg. I söndags åkte jag 5 km skidor och i måndags reste jag tur-retur till Malmö för att ha fackligt möte. Båda dagarna var alltså trevliga, roliga och lagom stimulerande dagar. Och tisdag tillbringade jag i sängen från morgon till kväll, helt slut. Onsdag var lite bättre, men fortfarande huvudvärk och en känsla av matthet i kroppen. Och idag sov jag till kl 11.

Jag har väl egentligen redan accepterat att jag aldrig mer kommer att ha vare sig kevlarkropp eller kevlarsjäl efter att ha dundrat in i väggen på det sätt jag gjorde. Förändringen är konstant, och dessutom är jag numera äldre och redan det i sig innebär förändringar av typen hej-hormoner-vad-håller-ni-på-med? Det är ok. Det som är svårt är att jag fortfarande inte kan förutsäga var gränsen går. Vissa dagar kan jag åka 15 km skidor och fortfarande vilja och kunna ut och åka igen dagen efter och få energi av det. Andra dagar blir jag andfådd och får skakiga ben av att gå uppför trappan hemma. Det är skitsvårt, kan jag meddela, att som gammal elittränande försöka känna efter när man vet att träning kan göra lika mycket skada som nytta. Men det är också viktigare än någonsin att ta in var gränsen går.

Utöver detta? Mitt liv är så sjukt fint. Jag är fortfarande så löjligt kär i min man (som jag fortfarande ta-i-trä:ar över kunde bli kär i mig). Jag har backat från ett jobb som helt tydligt var både utanför min kompetens och på villkor som stressade mig. Jag har bestämt att år 2017 har 40 och cool som rubrik.

Jag måste bara sova mycket så här i början och kanske alltid ha på mig fleecekläder.

I höst har jag varit på två begravningar. Båda var för gamla människor, människor där ändligheten i livet har blivit mer och mer påtaglig för alla runt dem och alltså inget förvånande, det är ju det villkoret vi får leva med. Alla vet. Ändå. Det där oundvikligt ändliga. Det är omöjligt att förstå.

På den första begravningen, vi satt i ett kapell där halva väggen bakom prästen var ett fönsterglas, bakom fönsterglaset skog, barrskog, och mot barrskogen en rörelse som fångade min blick, drog den ut till sig. En vit plastpåse som fladdrade uppåt, utåt, runt, med vinden, en piruett mellan och mot trädstammarna, en lekfullhet. Jag hörde inte vad prästen sade riktigt, jag läser heller aldrig med i några böner eftersom jag inte tror. Jag låtsas inte tro heller. Men det jag faktiskt kan tro på är den där rörelsen, lekfullheten, lusten. Det var det mest livsbejakande på hela dagen.

På den andra begravningen, samma kapell, jag såg mer aktivt ut genom samma fönster men den gången var det bara skogen, träden, stilla där ute bakom glaset, och jag tänkte på hur tomt det är för mig att höra på ord om gud, hur intetsägande de är i mina öron. Men jag sjunger med i psalmerna, mest för att jag kan, för att jag tycker om att sjunga och kan läsa noterna på hur de ska sjungas trots att jag också varje gång undrar varför alla psalmer sjungs i en tonart som faktiskt inte passar någon.

Då smygstartar jag här igen, med en grej som jag har snott hos Amanda.

1. Vad var det roligaste som hände under 2016?
Hm. Det var nog att jag äntligen lärde mig mer om fotografi? Jag gick en 6-veckors kurs på Fotografiska under våren och älskade varenda sekund av det. Det ledde till att jag numera faktiskt vet vad jag ska vrida på för knappar på kameran och varför och till och med har gjort ett fotojobb jag har fått betalt för. Så otroligt kul och inspirerande.

_mg_8753

Det hände i och för sig mycket annat roligt, som att jag fyllde 40 och Fotografen 50 och vi bland annat firade med att resa till USA och Kanada och hyra en bil och åka mellan New York-Montréal-Québec-Maine-Portland-kusten tillbaka till New York. Eller att jag lärde mig åka längdskidor, på riktigt, det var jättekul! Fotografen och jag har startat gemensamt aktiebolag och jobbar numera tillsammans en del, det är också kul. Och rent generellt är det roligaste som händer mig att jag lever ihop med en man som får mig att skratta varje dag. Det är tammefan en gåva som heter duga.

2. Vad var det tråkigaste som hände?
Att mamma trillade och fick en hjärnblödning och allt som följde med det i form av sjukhus, oro, hemtjänst och fiddelittanlej, vad jag inte vill bli gammal.

3. Har du något nyårslöfte?
Nej. Inte så. Men jag ska jobba mindre med sånt jag inte vill i år, stressa mindre och på riktigt ta hand om mig själv. Fast jo förresten! Fotografen och jag pratade om en sak och enades om att 2017 ska vara året för BBM – Bara Bra Människor. Uppkommet efter några för många energitjuvar i min väg under 2016. Och det ingår förstås i ”ta hand om mig själv”.

4. Hur firade du nyår 2016/17?
På landet, bara Fotografen och jag och katten. Iklädd fleece och tjocksockor. På nyårsaftonsdagen snickrade jag en hylla i vedboden och ordnade ordning i kaos, hela den grejen var katartisk. Utom när jag klöv ved ett par dagar innan och en pinne flög upp i ögat på mig med kraft och rev upp ett stort sår i bindhinnan. Just det var inte så katartiskt, men jag hade tur att det träffade där det träffade och inte en halv centimeter närmare mitten, då hade jag kunnat bli blind. Sportar nu min första blåtira sedan barndomen. Såret har nästan läkt.

photogrid_1483271697009

Är för övrigt nästan orimligt nöjd med det hele. Hyllan är sjukt stabil.

5. Vad dukades fram på bordet?
Vi är sedan två månader tillbaka veganer, så nyårsmiddagen bestod av råstekt potatis, sojafärsbollar, rostade kikärtor med rökt paprika, majonnäs på kikärtsspad, picklad rödlök, en stor grönsallad med spenat, tomat, avokado, sockerärtor och riven morot samt en flaska god Bruno Paillard. Efterrätten var chokladmuffins med citronkräm. Ja, veganska de med. Hembakta. Veganismen så här långt är kanon. (Just nu står Fotografen i köket och karamelliserar äpplen och mandel som vi ska smälla i oss med Oatly-vaniljsås medan vi ser på film.)

6. Vilken är din roligaste nyårsafton någonsin?
Tror det kan ha varit första gången jag höll mig vaken så länge att jag fick se ”Grevinnan och betjänten” på tv. Hjälp, vad jag skrattade, jag kunde inte sluta skratta. Hur gammal kan jag ha varit? Nio-tio? Annars har jag haft flera finfina nyårsaftnar, min första nyårsafton med Fotografen på ett tak i Paris är också rätt maffig, och jag har haft härliga kvällar, men roligaste? Det är nog ändå den där första.

7. Vilken är din värsta nyårsafton någonsin?
Ingen jag minns? Jag har inte så stora förväntningar knutna till nyår, så jag blir sällan besviken.

8. Vad ser du mest fram emot inför 2017?
Till påsk ska jag vintertälta. Ja, på riktigt. Ut på tur. I fjällen. Jag, skidor, tält, ryggsäck, minusgrader, en vecka. För några år sedan hade det varit totalt skrattretande att föreställa sig, särskilt om man tänker på det här. Men nu? Pepp! Och så ska jag snickra mer. Helst ska jag till och med snickra en hel veranda på huset i sommar. Men jag lovar inget. Det kanske bara blir ett trädäck i år, eller en idé om ett trädäck. En ritning. Vi får se. Men jag ser fram emot att få se.

Hej igen. Här är jag, blåtira och allt. Ett alldeles nytt, blankt år ligger framför oss och i år, i år ska jag skriva igen.

20170105_214537

Utan att ens veta om någon finns kvar här har jag fått lust att skriva lite igen. Vad har jag gjort sedan mars? Mars! Det är så mycket som har tagit upp tiden, så mycket tankar som stannar vid en tanke i stället för att konkretiseras, men på det stora hela: livet är bra. Fotografen och jag har det nästan förvånande fint, vi ögonskrattar mycket mot varandra och han är både den som klappar ännu högre än jag när jag har fått ett högprofiljobb och den jag ringer till för att gråta när en dumgubbe har varit dumgubbe, och efteråt säger han tack. för att du litar på mig med din sårbarhet och jag får lust att gråta lite till men av helt andra skäl, och märker att det går att skratta samtidigt.

Ja.

Men livet, livet, livet, detta obarmhärtiga, som slänger andra saker på oss hela tiden. Natten innan min 40-årsdag i juli ramlade mamma och slog i huvudet, två dagar senare ramlade hon igen, och Fotografen och jag spenderade vår första bröllopsdag på akuten på sjukhuset med mamma som inte kunde stå upp. Jag blev så rädd. Pergamenthuden, det lena förvirrade mammapergamentet. Vi satt med henne hela natten, hon fick ett rum och vi åkte hem för att jag skulle jobba dagen efter, och så visade det sig att hon hade fått en hjärnblödning och inte fick åka hem på ett bra tag. I en och en halv månad låg hon på olika avdelningar med olika människor och mat som det tog tid att vänja sig vid, nu har hon fått åka hem och har toalettstol och hemtjänst och jag vet faktiskt inte, jag vet inte. Vi får se.

Det är väl så bara att det alltid kommer att finnas pergamenthud och rotfyllningar (för ja, till slut blev det så och jag har en len porslinskrona i min 40-årsmun nu) och dumgubbar och jobba hela sommaren trots att det är den finaste på länge, men det finns också kvällsdopp i bräckt vatten från mörka klippor och att göra personlighetstest och det visar sig att Fotografen och jag får samma och det finns fotokurser och ny kamera och att göra ett gemensamt bröllopsjobb och morgondopp i vatten som luktar skarpt syre och att hålla handen och det finns eviga somrar, på gott och ont finns det eviga somrar.

Och vi har flugit luftballong över stan.

_87a7505

_87a7524

_87a7525

I somras fick jag lagat en tand jag inte hade bekymmer med. Efter en rutinkontroll sa hon att en lagning skulle bytas.

Sagt och gjort. Hon var skrämmande snabb. På ett inte så bra sätt, alltså. För det första bände hon runt i min mun så att en bit av tanden gick av. Lagningen blev vass och konstig och slutade aldrig att göra ont. Jag gick tillbaka en gång, men det blev inte bra ändå.

Då snokade jag rätt på min gamla tandläkare som jag tappade bort i och med barnledighet för några år sedan. Låt oss kalla henne Tandfen. När jag kom till Tandfen frågade hon diplomatiskt om lagningen jag fått hade gått sönder, för den såg så konstig ut. När jag sa att nä, så har den varit hela tiden, då sa hon diplomatiskt inte mer än oj då. Sedan började hon borra. Och nu börjar The Neverending Story of min jävla tand. För att göra en lång historia kort är jag på väg för att ta bort lagningen för tredje gången, eftersom den inte slutar göra ont när jag tuggar. Allt med lite motstånd, som nötter eller chips, sänder smärtstötar genom hela kroppen. Och Tandfen kämpar och kämpar, men har hittills inte hittat den spricka eller vad det nu är som orsakar skiten. Idag ska hon borra bort hela faderutten och sätta i ett provisorium. Jag ska inte laga den permanent förrän smärtpunkten är identifierad och åtgärdad.

Så mycket skit och ont för en tand jag inte hade besvär av till att börja med. Och vill ni veta det bästa? Tandfen bad om att jag skulle begära ut min journal från butchern så att hon kan se vad problemet var till att börja med. Det har jag gjort, och får den inte.

Something is rotten in the state of tandvärk. Men jag behöver i alla fall ingen rotfyllning, det är något att stilla glädjas åt.

 

 

Alicia Vikander har just vunnit en Oscar, hon har glittrig gul klänning och silverskor och hon är bara tjugosju år och karriären blommar som en fullskalig pion och hon är vacker som en indianprinsessa och här hemma, här står jag och har visst någon sorts fyrtioårskris?

Jag sitter med i skådespelaravdelningens styrelse på teaterförbundet och kanske att det är det viktigaste jag gör, jag kämpar och bryr mig om andras arbetsförhållanden och rättigheter, men inte fan är det någon stjärnglans och silverskor och inte är jag särskilt vacker heller, de grå hårstråna är ungefär det enda som glittrar på mig, och jag har släppt taget om den privatlivskontroll som jag har suktat efter i hela mitt liv, jag har låtit mig släppa taget, och det är helt rätt att göra det men fan så läskigt samtidigt.

För första gången i mitt liv släpper jag efter och lutar mig. Hela livet har jag varit den som håller i och håller upp och släpar på och foteniklämjajamänsan och hardutagitfanibåten, men inte nu, jag har saktat ner och slutat släpa, jag har slutat göra sånt jag inte måste och låter Fotografen vara den som håller i och håller upp, och det gör att jag är rädd för att han ska sluta med det, för då faller jag, då skulle jag falla så hårt att det nog inte går att räddas.

Jag låter Fotografen vara min klippa och det väcker gammal rädsla. Herrejävlar så mycket avvisande jag har haft genom livet, så mycket oro för att inte räcka och duga, och nu är det ju egentligen ett annat liv, jag fyller förihelvete förti i sommar och borde vara förbi det där, borde stå stolt för mina gråa hårstrån och för att livet har gett mig mer patina och vara stolt över att jag släpper taget och litar på och vågar vara rädd i stället, det kräver så mycket mod, och han är så varm om händerna, de där händerna som håller om mig utan att vackla när jag vacklar. Att kärlek är stark och besvarad gör tanken på att mista den än mer outhärdlig.

Tänk att det går an att vara så liten i sin stora kropp.

Och igår träffade jag en brittisk regissör och vi pratade om playing age, jag vet inte hur jag ska definiera den, snart förti men ser yngre ut? och hon sa you could be in your twenties och jag tänkte nej, det kan jag inte, för det krävs det gult glitter och silverskor och känslan av att livet är helt outsläckligt, och står jag bredvid någon som är in their twenties så syns mina märken så mycket tydligare. Mitt tempo är ett annat, min rädsla har blivit annorlunda. Det är inte längre det jag är rädd för att inte få, det är vad jag är rädd för att förlora.

En dag om inte alltför länge kommer min kropp att sluta skicka ut påminnelser om att det går att göra barn, det kommer att slockna och gå in i något annat, och de grå håren kommer att streta hårdare utåt och bli svårare att färga, och min mamma kommer att dö och jag vara den äldsta och nästa på tur. Livet, för fan, livet, ibland känns du så kort när jag tänker på dig, och det finns bara ett som är mer skrämmande än tanken på att förlora dig, och det är tanken på att förlora honom innan jag förlorar dig.

Jag vill vara den som dör först. Jag vill aldrig dö.