I fredags klockan 09 hade jag deadline på min sista beställda översättning. I torsdags satt jag uppe till halv två på natten och jobbade, och när det började dansa flimmer framför ögonen gav jag upp och lade mig bakom Fotografens varma rygg, han tog min hand i sömnen och drog mig bestämt till sig, om sig, och jag somnade där mot hans värme trots det oroliga rastret bak pannbenet. På morgonen gick jag upp klockan 05.30 och fortsatte jobba. Och jag hann. Jag tror att jag skickade materialet någonstans mellan halv och kvart i nio, och sedan däckade jag, av upparbetad trötthet, av brist på sömn, av ren och skär utmattning efter en vår av kanske en aning för mycket som bara måste göras. Sedan dess har jag mest legat i sängen när jag inte har varit trött av att ha försökt gå upp i några timmar. Jag är vrålsliten.

Och jag måste erkänna att jag helt enkelt inte vill ha det så mer. Jag ser det inte som att jag ”testar mina gränser” eller upptäcker vilken kapacitet jag har. Jag vet redan var mina gränser går och vad min kapacitet räcker till. Det är något fel på den här världen nu. Allting går så fort, är så snabbt och dåligt planerat, dikteras av besparingar och åtstramningar, och det känns ofta som att det är jag eller någon annan på ren individbasis som får uppgiften att lösa det, bara lösa det, och jag blir trött och ledsen och tar ut mig för mycket.

Men nu är det sommar, det är juni och äntligen lite varmt, jag har lämnat in min sista beställda översättning och jag är fri.

Det är ju inte det att jag inte tycker om att jobba. Jag tycker om att jobba. Men jag tycker inte om hastigheten, brådskan, den hårda stressade tonen folk emellan. Är det jag som har blivit äldre eller världen som har blivit galen? Kanske lite av båda.

Men nu är jag fri.

Fotografen reste igår, jag ligger länge i sängen på morgnarna, äter frukost i sängen när Fotografen ringer på Skype och det är solsken där han är, det glittrar över ängen, och det kommer ett tåg, där kommer tåget du ska komma med på söndag, ser du det? och jag säger ja, jag ser det, och det är vackert, det är juni och äntligen varmt och jag är fri och snart åker jag, jag också. Men Bästisen fyller år först och det blir kalas, jag har köpt present (det var en av de saker jag orkade göra igår) och idag har jag några ärenden så jag ska tvätta håret, stackars håret som är otvättat på flera dagar än det borde nu, men jag är trött och jag är fri och Fotografen vänder telefonen från sig så att jag kan se solglittret över ängen där han är och jag är lycklig.

På fredag får jag mitt manuskorr och ska gå igenom det innan det går i tryck. Det inskränker inte på frihetskänslan, tvärtom, när jag tänker på det lyfter mitt trötta hjärta, och sedan ska jag läsa in det själv, det blir en ljudbok av det hela, jag ska läsa historien för er, nära örat för den som vill, och hjärtat lyfter och luftar lite till. Jag sover fortfarande lite oroligt, vaknar av att jag tror att det är något jag måste hinna, rastret bak pannbenet har inte lugnat sig helt, men det är tystare och snart är det bara mina egna ord jag hör igen.

Nu kommer sommaren och jag har packat ulltrosorna, så jag är redo. Nästa vecka åker vi till Norrland.

Andra juni och det blåser så kallt att man nästan skulle kunna tro att det närmar sig midsommar.

Tänkte bara ge er ett litet tips. Om ni som jag har lätt för att frysa om rumpan är det just nu rea på merinoull-underkläder på Pierre Robert.

large

Nitti spänn för världens skönaste boxertrosa. Kostar i vanliga fall det dubbla. Jag älskar de här. (Pierre Robert, om ni upptäcker att jag gör skamlös reklam får ni gärna skicka mig ullunderkläder en masse som tack för hjälpen. Jag inser att jag kanske borde ha gjort den dealen innan jag började göra reklam för er, men vad fan, schyrrebyrre och tack och jag gillar er och allt det där?)

Det är snart sommar ja, men det kommer ju att bli vinter igen. Och midsommar. Brr.

Jag har ju ingen träningsblogg direkt. Även om jag tycker om att träna och har gjort det i olika former i stort sett hela mitt liv. Däremot läser jag faktiskt en del träningsbloggar, för att jag tycker att det är skönt att se andra människors fokus på sin träning, det blir inspirerande för mig. Just nu florerar en lista på några träningsbloggar jag följer. Jag har inte tillräckligt med material för att köra en månads träningsinlägg, men ett inlägg ska det väl räcka till! De som är överstrukna, ja… det är de jag inte har så mycket att säga om. Alltså:

En introduktion till min träningsblogg

Mitt första träningsminne

Träning när jag är 65: Jag tror att jag kommer att hålla på ungefär som jag gör nu i resten av mitt liv, så länge kroppen håller. Det jag gör just nu är springer en halvmil ett par tre gånger i veckan, samt tränar pilates/garuda. Pilatesen kan förstås bytas ut mot annan coreträning eller enkel styrketräning, men jag tycker att pilates är kul och just den här kombinationen tycker jag är toppen och dessutom hållbar (där jag tränar finns det seniorgrupper). Löpning som träningsform är kanon, tycker jag. Lätt att variera efter dagsform och lätt att få till, det kräver inget annat än bra skor och att faktiskt ta sig ut. Passar mig bra. På vinterhalvåret ersätter jag löpningen med skidor och skridskor. Utöver det här transportcyklar jag och gillar att gå promenader, även om det har blivit mindre av det på sistone. Däremot har det blivit mer gå i skogen sedan jag träffade Fotografen, vilket också är härligt.

En träningsform jag inte förstår: Den här poledancingtrenden tycker jag är riktigt, riktigt konstig. Jag är helt med på att akrobatik och styrka är fint, men varför man måste ägna sig åt det via strippestetik, det förstår jag inte. Skulle ha väldigt svårt att bortse från det själv.

Mitt stoltaste ögonblick

Favoritcitat eller motto: ”If you run, you are a runner. It doesn’t matter how fast or how far. It doesn’t matter if today is your first day or if you’ve been running for twenty years. There is no test to pass, no license to earn, no membership-card to get. You just run.”
(John Bingham)

Alltid i min träningsväska: Lås till skåpet på pilatescentret. Handduk, rena underkläder, och kräm. Både till ansiktet och kroppen. Jag är en torris.

En framtidsdröm: att bli en segare och mer uthållig löpare. Jag är egentligen urtypen för en sprinter, och det har jag alltid varit oavsett sport. Inte särskilt uthållig, men explosiv. En mer jordnära dröm är att bli helt smärtfri i kroppen, och det jobbar jag på.

Träningskläder jag minns: Haha! Jag har jobbat som aerobics/streetfunk-instruktör, och det gjorde jag i början av nittiotalet. På den tiden var det Susanne Lanefelt-mode, det vill säga, jag hade på mig cykelbyxor med ett slags stringbaddräkt ovanpå och gärna ett skärp i midjan. Samt ”american socks”! Minns ni american socksen? Det var alltså ett slags ribbade bomullssockor som var vida i skaftet så att man kunde skjuta ner dem, ungefär som en kombinerad strumpa och benvärmare i ett. Läckert!

Ett brev till min gympalärare: Hej Jane, som var gympalärare på gymnasiet. Tack för mina femmor, som jag mest fick för att du var impad över att jag simmade i klubbens elitgrupp. Du är säkert en trevlig kvinna även om jag fortfarande kan bli sur över hur taskig du var mot dem i klassen som inte var duktiga på sport. Vi gick för fan natur och de flesta var mycket bättre på matte än på handboll. Vi brukade kalla dig Jane-the-pain. Det var inte så schysst. Men du var heller inte så schysst. Hoppas du har en trevlig tid som pensionär. Vänliga hälsningar, Dilber.

Min bästa träningskompis: Här måste jag säga att jag har stor glädje av min träningsapp. Cardio trainer heter den och den loggar rundor, hastighet, tid etc för massor av olika träningsformer. Man kan ställa in den på ett träningsschema man ska följa, men jag brukar mest ha den för att faktiskt få en träningshistoria och bli påmind om att oj, nu har det gått ett par dagar, dags att köra! Plus att jag känner mig duktig när jag kan titta på en graf när jag har kommit hem och se högsta/lägsta fart, medelhastighet och vart jag har kutat.

Sommarlista: det här vill jag träna i sommar

Favoritmusik: när jag springer lyssnar jag på helt andra saker än i vanliga fall. Glad listpop och svensk hiphop, till exempel. Huvudsaken är att bpm ligger runt 175-185, där har jag mitt behagligaste springtempo.

Hälsohets: en sak som jag vänder mig kraftigt emot är att hälsa numera har blivit synonymt med smalhet. För mig är hälsa att vara frisk och stark nog att kunna och orka göra det man vill. När crossfit blev stort för ett tag sedan såg man t-shirtar med tryck där det stod ”strong is the new skinny”, till exempel, samtidigt som det inte var sant. Det var snarare ”strong-and-skinny is the new skinny”. Det retar mig att det gamla hederliga röra-på-sig-idealet från säg 60- och 70-talet knappt ens längre finns. Att vara motionär är liksom inte bra nog, man ska träna och det ska synas att man gör det. Jag märker också att inställningen till träning och motion har förändrats på fler plan. Förr var det inte så jäkla noga vad man hade på sig, till exempel, jag sprang i gamla urtvättade t-shirtar och sweatshirtbrallor. Så ser det inte ut längre. Det finns utrustning och specialkläder till allt. Och jag har själv fallit in i det där, jag älskar mina kompressionstights och funktionsmaterialtröjor, men jag inser också att det ökar avståndet mellan att vara en som tränar och en som inte gör det, det gör att det blir svårare att börja om det är synonymt med att man för första gången ska klä sig i neonfärgad lycra. Det tycker jag är riktigt synd, för glädjen och kicken i att röra på sig, den kan alla känna och den sitter inte i kläderna.

Mina löparskor: Jag har nyligen köpt ett par Asics gel flux 2 som jag är supernöjd med. Jag springer mycket på asfalt och de har bra dämpning som gör att det funkar.

Drömträning

Favoritinspiratör

Sport på tv: Vasaloppet! Och landskamper om man är på det humöret. Visserligen ser jag inte mycket på tv (Fotografen och jag har ingen utan ser bara på Netflix och SVT Play) men stora finaler kan vara kul.

Hur min träning förändrar mig: Jag blir en gladare människa som sover bättre. Jag känner mig starkare och rörligare och får mindre ont på jobbet. Och jag känner kroppen och vad den kan, vilket är bra på så många plan. Jag tycker om min kropp.

En träningsform som jag älskar

Efter träning

Ett intervallpass: När jag inte har sprungit på ett tag, som efter vintern, då brukar jag köra couch to 5 K-programmet, det är en billig betal-app. Även om jag egentligen orkar mer är det ett bra sätt att inte gå ut för hårt och att öka i lagom takt. Startpasset i programmet är 5 min gång, och sedan varvas 1 min löpning, 1,5 min gång i 20 minuter, och så varva ner med 5 min gång. Det här passet använder jag också när jag är mer tränad, men då som 1 min snabb löpning i uppförsbacke (eller så många sekunder som backen är lång), 1,5 min jogg nerför i tjugo minuter. Det är skitjobbigt och jättebra.

Saker som ger mig energi: fint väder! Så jäkla basic är jag. Skiner solen blir jag pigg på att springa, så är det bara.

träningsmagi

Sporter jag utövat: Okej. Simning, handboll, volleyboll, judo, tae kwon do, innebandy, ishockey, friidrott, ridning, squash, är de sporter jag har tränat organiserat periodvis genom livet. Kan ha glömt någon. Och så har jag ju då tränat en massa på gym och sprungit, men det är ”bara” motion, inte sport. Jag har aldrig sprungit ett tävlingslopp och tror kanske inte att jag kommer att göra det heller.

Utomlandsträning: jag packar med löparskorna.

Om tio år

Därför skriver jag

Ett mål jag missat

Länkkärlek: Den bästa träningsbloggen enligt mig är Upp och hoppa-Sofys blogg. Jag kan känna igen mig i hennes sätt att se på träningen som en del av vardagslivet, även om hon förstås är mycket mer aktiv än jag. Men jag blir alltid glad och pepp av att titta in där!

Och den fick mig att fundera så pass att jag kände att jag ska skriva ett helt inlägg i stället för att orera långrandigt i kommentarsfältet.

Hennes kommentar (en del av den i alla fall) löd:

Blir så glad av att läsa om ert bröllop, förresten. Arrangemanget låter ju helt perfekt! Precis så skulle jag vilja ha det om jag gifte mig igen.

Häromdagen var det en intressant artikel i DN, där Anna Mannheimer, Martina Montelius och Maria Sveland samtalade om äktenskapet. Jag känner igen mig i mycket, att å ena sidan ha en stark feministisk övertygelse men att å andra sidan vilja manifestera sin kärlek (och trohet, intressant diskussion om monogami också!) och att liksom vilja hitta ett eget uttryck för äktenskap, som ju egentligen är ett uttryck för en patriarkal struktur.

Artikeln Helga refererar till finns att läsa i sin helhet här. Den är intressant på flera vis. Men det intressantaste för mig är att det för de tre kvinnorna är så stor ambivalens kring att vilja gifta sig och ha gift sig. De säger att deras äktenskap var ”en rolig grej” eller att det var praktiskt. Som att äktenskapet i sig skulle vara en dålig sak, eller dra med sig svårigheter som ett förhållande utan giftermål slipper. Det där, det tycker jag att vi ska vrida och vända lite på.

Vad är alltså äktenskap för mig? Varför vill jag gifta mig med Fotografen? För nej, jag har aldrig velat gifta mig med någon av mina tidigare män. Skulle det vara bättre att fortsätta att ”bara” leva tillsammans? Är jag en sämre feminist nu när jag ska bli fru?

För mig handlar det hela om en sorts landning i livet, en förankring. Att möta Fotografen har inneburit något helt annat än jag någonsin har varit med om tidigare. Att vi ska gifta oss, det handlar egentligen om att säga på ett konkret och öppet sätt att jag tror på oss för alltid och jag vill leva med dig tills jag dör. Att välja min människa, att själv få vara hans människa i tillvaron, den som är med och hejar när det går bra och tröstar när det inte går lika bra. Som mjukar upp och stärker. Som delar. Det är klart att vi hade kunnat fortsätta vara varandras människa utan att gifta oss, men vi gillar båda tanken på det. Att det ska vara en självklarhet att vi är ett team från och med nu inför vad eller vem vi än stöter på i världen. Så långt är ju allting fint, och det står jag för fullt ut. Kärleksbiten av äktenskapet tror jag inte att många har något emot.

Men sedan har vi ju det där med den patriarkala strukturen. Den har förstås många delar, och det är den negativa som jag tänker på först när orden nämns, den som handlar om maktmönster och könsroller. Sedan inser jag att så länge vi inte har några planer om att försöka göra barn så är den negativa strukturen faktiskt relativt frånvarande för oss också om vi gifter oss. Fotografen är själv uttalad feminist och är det även i handling – han hejar på min karriär och stöttar den, har inga problem med att vara mitt bihang där det passar, tar helt klart både sin del av hushållsarbetet och logistikplaneringen samt är en person som själv brutit mot en del normer genom livet. Han har noll problem med att det är jag som talar om hur man ska såga och borra. Det känns lätt att vara del av vår tvåsamhet, och vi är bra på att dela på ansvar och arbete. Däremot vet jag att det givetvis för oss liksom för majoriteten idag skulle bli andra bullar om vi skulle bli föräldrar. Det skulle inte vara lika lätt att fördela arbetet själva eftersom omvärlden ställer helt andra krav på ett heterosexuellt föräldrapar än de gör enbart på två medelålders bortskämda DINKs som får sköta sig bäst de vill (Double Income No Kids, alltså. Tack för det, USA. Heh.) Jag har tillräckligt många vänner som har fått slita för att behålla jämställdheten och likvärdigheten efter barnens ankomst för att inse att det finns många som är potentiella motarbetare till de värden som är så självklara för dem dessförinnan. Som att Sociologen fick bestämt avvisa samtal från BVC när hennes man var pappaledig med deras femmånaders, eftersom de ringde henne om allt och intet trots att det stod klart och tydligt i deras papper att det var han som var kontaktperson från ett visst datum. Skuldbeläggning, negativa förväntningar, osynliggörande. Det är lätt att trilla i fällan att bara foga sig efter de strukturella förväntningarna för att allt ”går lättare” så. Men där undrar jag – är det verkligen svårare att bli föräldrar om man också är gifta? Har äktenskapet i sig del i det? Finns det fördelar med att inte vara gifta? Eller ligger den strukturella förväntningen och förskjutningen i att bli föräldrar, över huvud taget? Jag måste säga att utan barn (för i det här fallet är det så att Fotografen heller inte har några sedan tidigare) så är det hittills bara vi och det liv vi vill ha med varandra som bestämmer hur vi har det. Och där är ju ingen av oss intresserad av att reproducera en könsrollsstruktur vi båda tycker är unken.

Däremot finns det förstås en massa strukturella fördelar vi får ta del av, för att det är norm att vara par (återigen hetero-sådant, givetvis) i allt som har med officialia att göra. Där kommer vi fånigt nog att vara mer trovärdiga vuxna som äkta par än som övervintrade singlar eller ”bara” sambos, vilket givetvis är helt och hållet utan rimlighet. Bästisen köpte ett hus förra året tillsammans med en god vän. Det vill säga, de köpte ett hus med separata ingångar och bor på var sin våning. Banken var skeptisk till den lösningen eftersom de undrade hur det skulle gå om de blev ovänner. Har banker någonsin frågat ett äkta par som vill låna till ett hus hur det skulle gå om de vill skilja sig? Och jämförelsevis, vilket händer oftare tror ni: 1) att ett par skiljer sig och det blir dålig stämning, eller 2) att goda vänner går riktigt bananas på varann? Det känns väl snarare som att det att välja att dela på ett hus när man inte är ett par är en genomtänkt och smart lösning där de varken måste umgås om de inte vill eller bli särskilt påverkade av varandras privatliv oavsett hur det skiftar. Det är två vuxna människor med fasta inkomster som är oberoende av varann. Och de fick lånet till slut, men det var inte lika självklart som det antagligen hade varit om de hade varit ett gift heteropar.

Med andra ord: är, eller måste äktenskapet vara en reproduktion av struktur i sig självt? Är det inte möjligt att det kan få vara enbart ett kärleks-trohets-lojalitetslöfte? Det tråkiga svaret är att det är klart att det är strukturellt att gifta sig. Så länge vi är en man och en kvinna så reproducerar vi något, så är det bara. Men jag vet inte om jag tror att lösningen på det är att män och kvinnor borde sluta gifta sig eller sluta leva i långa monogama relationer. Jag är faktiskt så drastisk att jag tänker säga att jag inte tror att det enbart är kultur, utan att det är önskvärt för många människor, precis som det är för vissa andra djurarter. Lösningen kanske snarare ligger i (vilket jag är en stark anhängare av också politiskt) att den positiva delen av strukturell tvåsamhet borde utvidgas. Att det borde vara lättare vad det gäller officialia att vara HBTQI, eller flera som lever öppet i dedikerade relationer med varandra. Att det självklart stabila inte ska vara bilden av en man och en kvinna utan lite mer varierat. Helt enkelt bättre anpassat efter verkligheten och människors olikheter. Jag tror att de flesta av oss önskar sig ett bestående sammanhang, men att sammanhangets utformning skulle behöva vara mindre snävt rent strukturellt.

Så vad kan man göra då, som enskild heterosexuell cis-kvinna när man har träffat världens bästa människa som råkar vara heterosexuell cis-man och vill kärleksmanifestera och lova livet? Ja, vi har försökt täppa till där vi kan. Vi ska gifta oss borgerligt, så här finns inga religiösa gamla symboler vi inte håller med om, vi ska skriva äktenskapsförord, så här finns inga ekonomiska/juridiska fallgropar för endera av oss. Och så kan vi förstås fortsätta att rösta på de partier som vill att människor utanför normen ska få samma rättigheter som vi, och förenkla jämställdhetsarbetet. Vi kan stötta och hjälpa de människor som får kämpa mer än vi för sina kärlekar och rätten att leva som de vill. Och vi kan fortsätta att vara medvetna både om de strukturella fördelar vi har och de smygande fallgroparna istället för att stövla på utan eftertanke.

Utöver det kanske vi mest kan älska varandra.

  1. Hon blir sängliggande i några dagar med influensaliknande symptom och huvudvärk deluxe.
  2. Hon låter som ett dåligt fungerande avlopp i magen. Inklusive tvärstoppen, ja.
  3. Det som till slut kommer ut ur kroppen är att jämföras med blött hö. Och det svider.
  4. När hon tänker sig att försöka roa sig själv något med att se på lite Netflix känner inte datorns FaceID igen henne, utan påstår att ansiktet matchar Inge, vem fan nu det är.
  5. Det känns ändå liksom rimligt, Inge och alltihop.
  6. Kanske mest för att Fotografen pysslar om och köper nyponsoppa och säger ”nej, du rår inte för att du är allergisk” när jag säger ”usch, jag får ju ändå skylla mig själv”. Det är rätt fint att vi båda har rätt.

11311601_450498598462572_1987072067_n

Och ikväll är det sommarfest på mitt förlag, det blir kul! Om jag tänker riskera att äta något jag inte vet vad det innehåller? Hahaha! Haha. Ha. Nej. Jag kommer att käka innan och undvika alkohol, så har vi det sagt.

Jag återkommer strax starkare.

 

Vad ska du göra på din semester?
Gifta mig! Djeezes. Tänk att det är på riktigt.

Ska du åka någonstans?
Först ska jag bila till Norrland med Fotografen och svärföräldrarna för att besöka svärmors barndomshem, sedan ska vi till landet och förbereda bröllop, och efter bröllopet ska vi bila till Lofoten som det ser ut nu, på en kombinerad bröllopsresa + boksläppfest. Vi diskuterar också att eventuellt ta oss ända upp till Tromsø för att paddla bland valar, men det får vi se om det blir av. Norgeresan är på planeringsstadiet, Sverigeturerna är bestämda och klara.

Hur länge ska du vara ledig?
Svårt att säga med tanke på att mitt jobb ser ut som det gör. Jag ska i alla fall ta ledigt från midsommarveckan och ända till månadsskiftet augusti/september från översättandet, men hela juni ska jag slutredigera romanen och från augusti ska jag börja skriva på nummer tre. Så… man får nog säga att ledig-LEDIG, det är jag nog i en månad. Juli månad. Om jag inte får filmjobb förstås. Haha.

Vad vill du verkligen hinna med?
Vara ledig på det där sättet att ingenting är ett måste. Sova länge på morgonen, planera middag redan tidigt på dagen, läsa en bok, vifta med tårna. Bada, springa, påta i trädgården. Hångla med min snart äkta man. Gå på loppis. Äta jordgubbar. Titta på hur molnen rör sig över himlen.

Vad tror du egentligen att du kommer göra?
Allt det där, fast kanske i mindre dos än jag önskar, för jag kommer också att förbereda bröllop. Och så kommer jag att försöka hinna renovera huset mer än vad som är fysiskt möjligt, gissar jag. Behöver byta taket på badrummet (där är det plåttak, så den biten byttes inte när resten av huset fick nytt tegel), byta vattenpump och hydrofor till modern version i stället för en som är från Dackefejden ungefär, och drömmen är ju att sätta in en dubbeldörr istället för ett av fönstren i vardagsrummet och snickra uteplats där det så småningom ska bli glasveranda. Men till och med mitt alter ego Byggare Bibbi får nog se sig besegrad av mängden projekt. Har jag tur kanske ETT av dem blir av och blir klart. Och det blir nog pumpen eftersom den har sjungit på en lång och utdragen sista vers sedan jag tog över huset.

Vad ser du mest fram emot?
Att gifta mig. Inte själva bröllopet egentligen, men morgonen efter. Att vakna i huset och vara gift med Fotografen.

Vad kan gå fel?
Inget, egentligen, och allt, förstås. Klassikern är väl att det blir världens spöregn när vi planerar trädgårdsbröllop, men å andra sidan verkar det inte så pjåkigt att tränga ihop sig inomhus och spela Monopol heller. Annars är det väl bara livet som kan hända, helt enkelt.

Vem kommer du vara mest med?
Fotografen.

Vad kommer du lägga mest pengar på?
Norgeresan, om den blir av. Annars bröllopet, även om det kommer att bli en rätt beskedlig summa som mest handlar om mat och dryck. Eller den där pumpen. Suck.

Vad kommer du köpa inför semestern?
Vandringskängor. Och en vattenpump + hydrofor, då.

Kommer du använda det?
O ja! Vattenpumpen kommer jag ju definitivt att använda varenda gång jag är på landet. Och vandringskängorna måste jag gå in, för Fotografen och jag ska på en veckovandring i fjällen i september och jag vill INTE ha skavsår.

Kommer du bli brun?
Inte särskilt. Lite lätt kolafärgad är ungefär den mesta färg jag får, min blekfis. Dessutom smörjer och smörjer jag mig med solskyddsfaktor för jag bränner mig så lätt.

Vad vill du säga till ditt semester-jag?
”Det kan vänta.” Egentligen till vad jag än får för mig att jag bara MÅSTE göra.

Vad kommer du äta?
Grönsaker en masse. Egenodlade sockerärtor och ruccola från trädgården. Samt bisarra mängder grillad halloumi. Och glass! Och jordgubbar!

Vad kommer du dricka?
Vatten, kaffe, vin och flädersaft. Och te. Och en och annan öl när jag har klippt gräset, för då är det så himla gott med öl.

Vad kommer göra den här semestern extra bra?
Att jag har hittat min människa i livet. Det blir vår första sommar tillsammans.

Vad kommer du ha på dig?
Det som råkar vara rent för dagen och passar temperaturen. Jag är inte så kinkig.

Hur kommer du att göra dig illa?
Diverse snickarskador som skärsår och blåmärken får jag ju räkna med. Kanske trampar snett under löptur/vandring.

Vad oroar du dig för?
Som alltid: ekonomin. Nu är jag ju visserligen inte ensam längre vilket gör frilanstillvaron tryggare, men det där sitter i ryggmärgen.

Vad kommer bli extra speciellt i år?
Att jag ska bli någons fru och själv få en äkta man.

Hur kommer du minnas din semester sen i september?
Som den finaste på länge.

Sin andra bebis. Förlåt, roman. Den kommer i slutet av augusti.

11150524_696463393816619_885864651538755037_n

Jag bara älskar omslaget. Det är fantastiskt vackert, originalet är en akvarell av Lars Lerin som heter ”Det sista ljuset”.

Det kan inte bli mer perfekt än så.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare