Så här är det: den här bloggen har nog spelat ut sin roll för mig. Det märks ju om inte annat på hur länge sedan det var jag skrev något här. Men samtidigt har det vuxit fram en lust att skriva igen, även om det är lite på ett annat sätt. Så jag och Fotografen har bestämt oss för att skaffa gemensam plats. Den finns här: nya bloggen.

Välkommen, den som vill. Och kram och tack till er andra.

Jag har en sådan där förkylning som man ser på film, som en kompis så precist uttryckte det. Jag snörvlar och andas tungt och kan varken säga n eller m. Men jag är rätt glad ändå, mitt i alltihop. Igår såg jag på sammanfattningen av ”Gift vid första ögonkastet”, denna märkliga tv-såpa slash experiment med människors kärlekslängtan som finns på SVT play. Människor som pratar om det där mystiska mellan människor, kemi. Deras ”favoritexpert”, en av terapeuterna de har med, pratar om att kemi uppstår av att människor verkligen försöker, jobbar med den, tar i varandra, är fysiska. Jag rynkade pannan och frågade förkylt Fotografen om han trodde på det där.

För oss var det inte så. Kemin liksom uppstod mellan första gången vi träffades och andra. Första gången vi träffades pratade vi i fem timmar om allt möjligt, högt och lågt, skrattade, jag tänkte att han hade fina ögon, snälla, men jag tänkte liksom aldrig att jag ville känna på honom, jag tänkte bara gud vad han är trevlig, vilken himla trevlig kille! och när vi skildes åt bestämde vi att vi skulle ses igen, det var liksom mest en logisk konsekvens av att vi hade så mycket att prata om. Och så skickade han ett sms redan samma kväll, samtalet fortsatte omedelbart, och ringde redan dagen efter, och vi pratade igen, länge, och någonting liksom började glöda, röra sig, skutta, och så bestämde vi att vi skulle ses ett par dagar senare för jag hade manusinlämning på boken jag skrev då och var tvungen att jobba intensivt i några dagar, men vi ringdes varje dag och det blev liksom varmare hela tiden, sådär så att tårna krullar sig lite,

och när vi träffades, han kom hem till mig för att plocka upp mig med bil på väg till en konsert, så kramade vi varandra lite valhänt nervöst i hallen och pang, kemi. Då fanns den där för fullt, värmen. Jag började svettas kraftigt och slutade inte svettas på fyra veckor eller så. Fotografen kan fortfarande skratta åt det där, att jag var så totalt ocoolt genomskinlig i början, det var helt uppenbart att jag gillade honom. Mitt hjärta slog så hårda da-dunk-da-dunk att man kunde se min tröja hoppa och jag fick fläkta bort svetten med tröjan. Han hade det bredaste leendet jag någonsin har sett tror jag, det har han fortfarande. Han är vansinnigt snygg när han ler.

Jag ligger mot hans axel och kan inte ens snörvla för att jag är så förkyld, det är bara kompakt täppt, men vi skrattar båda två åt minnet, det pirrar fortfarande att tänka på det. Hans fingrar gnider långsamt min febriga hårbotten, han stryker med andra handen över min arm.

Den där första konsertkvällen, han följde med mig hem, och någonstans mitt i en kyss avbröt han och sa allvarligt du, är vi ihop nu? För jag tycker att det känns så och jag sa lika allvarligt ja, jag tycker också att det känns så och sedan åkte han liksom aldrig hem,

och tre år senare, gifta, tänker jag att vi på ett sätt är orättvisa mot andra relationer när det är så det var och är för oss, så fullständigt givet enkelt, som att hälla kaffe i en kaffekopp, det fanns inget att verkligen jobba på, det var bara att säga ja och ta den utsträckta handen. Det känns bara mindre orättvist när jag tänker på alla konstiga relationer jag har haft tidigare, och han med, folk vi har försökt vrida och snida oss till att fungera ihop med, som att gå med ett ständigt skoskav.

Jag snyter mig och släpper snytpappret på golvet, katten blinkar lojt till mot det men orkar inte ta utmaningen. Fotografen har köpt hem blåbärssoppa till mig, det är ungefär det enda jag klarar av att äta just nu. Han är frisk som en lärka, förstås. Jag förstår inte hur det är möjligt, men han blir aldrig smittad av mina förkylningar.

I sommar händer det. Förra året hittade vi fönstren, till påsk hittade vi pardörr numro ett (den som ska sitta mellan verandan och ute) och idag hittade vi pardörr numro två, som alltså ska sättas in i huset i stället för fönstret den står lutad mot på bilden:

IMG_20170422_220119_518

Det här, det är ren lycka för mig. Känslan av att finna rätt efter långt letande, att inte behöva betala överpris, att inte behöva joxa och kapa för mycket (det är lågt i tak så dörrarna fick inte vara mer än högst 2 m inklusive karm. Svårt att hitta små dörrar. Den här är 1.93 utan karm, alltså perfekt.)

Det kommer att bli så vackert. Den är så efterlängtad, denna lilla veranda. I år satsar vi på att sätta in den här dörren och bygga åtminstone däcket utanför, sedan får vi se om resten hinns med. Men det blir av.

Lycka.

IMG_20160507_114836

Påsken tillbringades i träts tecken i år. Fotografen och jag handlade och handhade en hel massa trä. Det vill säga, vi köpte ett par gamla fina pardörrar (till fyndpriset 800 bagis eftersom de behöver lite kärlek och färg, men trät är i bra skick) som ska sättas in i glasverandan vi planerar att bygga i sommar, och köpte dessutom ett massivt brädgolv som ska läggas på hela nedervåningen och ligger och torkar på plats as we speak (eftersom massiva trägolv inte bara kan tjongas dit, de måste acklimatiseras till sin nya miljö först). Utöver det brände vi enorma mängder med ris på bakgården, och de dagar som det regnade (eller snöade, tack för det april, tack tack) så snickrade jag ihop ett badrumsskåp medan Fotografen snickrade ihop sin nya hemsida (see what I did there? Höhöhö.)

Nu är jag klar med parenteser.

Badrumsskåp, alltså. Det är så att badrummet i huset är ett ”nytt” tillbygge, det byggdes 1980 kallt, innan dess hade de mulltoa på gården. Själva huset byggdes 1907. 1980 smackades alltså ett ordentligt tilltaget badrum upp, med de då självklara valen blåflammig plast på golv och vägg, och sedan dess är det enda som har hänt där att jag har målat om väggarna och taket vita och att vi bytte toan förra året när den gamla gick sönder i spolmekanismen. En vacker dag ska vi totalrenovera detta badrum, men än så länge ligger det en bit fram i planen. Allt funkar ju, även om det inte är jättetjusigt. Och lite praktisk tjusighet går att lägga till själv.

Jag har tänkt ett tag att vi behöver bra förvaring, och att vi behöver dölja det inte så tjusiga handfatet. Detta går förstås att kombinera. Sagt och gjort. Först mätte jag ordentligt och ritade en byggplan. Jag ville ha en låda med flera fack och ett skåp under. Alltså ritade jag upp skalenligt 1:10 för att kunna mäta på bilden hur mycket material jag behövde av varje sort. Sedan åkte jag till Byggmax och köpte:

  • 1 skiva konstruktionsplywood P30, 15 mm tjock, 299 kr
  • 3 m planhyvlad furu, 21×43 mm, 24,95 kr/m
  • 3 m planhyvlad furu, 15×95 mm, 29,95 kr/m (för även om jag behövde mindre, säljs planhyvlat i färdigsågade längder.)

Sedan åkte jag vidare till Biltema där jag köpte det lilla extra, det vill säga expansionsbeslag och möbelben. Expansionsbeslagen, alltså skenor med hjul som lådan åker lätt på, kostade 29.90 för två stycken och benen (vit metall) kostade 19.90 styck. Efter det handlade jag självstängande gångjärn på Jula, enda skälet till att jag valde just de här är att de är för utanpåliggande montering (dvs inte infälld) och det var smidigt. De kostade 59,90 för två och jag köpte två till varje dörr.

Hemma hade jag redan träskruv från Biltema (25mm lång, 34,90 kr för 200 st och då ingår skruvbits i lådan), trälim, snickerispackel (49,90 på Rusta för just det jag hade hemma, sort är egentligen oväsentlig) antikvit lackfärg (Byggmax, 79,95 för 0,75 l) samt en snutt tunnare furuplywood (bara 4 mm) till lådans botten, som jag hade kvar sedan jag snickrade bakbord (annars kostar en skiva av det 209 kr på K-Rauta, och då får du 1,20 gånger 2,5 meter. Mycket att bygga med.) Dessutom hade jag en massa olika beslag i en låda eftersom jag är en skata på beslag på loppisar. Där kostar de gärna en femma eller en tia för flera stycken ihop.

Sedan var det bara att sätta igång att mäta och såga och fila och sandpappra och mäta igen och fila igen och sandpappra och kanske såga om i några dagar. Jag hoppar över processen och ger er istället ett collage.

BeFunky Collage

Det hela tog mig två dagars snickrande och en extra dags målning. Det är inte helt klart nu heller, för det saknas en liten toppbräda som alltså ska ligga ovanpå alltihop, den ska betsas grå och oljas, och dessutom funderar jag på att byta beslagen mot läderhandtag, men det är inte så jättenoga. Själva skåpet är i alla fall klart för användning nu.

IMG_20170417_163302_051

Att köpa nytt handfat med kommod är snordyrt, om man vill ha lite vettig kvalitet och inte något gjort av spånskiva (vilket jag inte rekommenderar i ett våtrum). Att bygga själv kan ge en viss, hrm, charmig skevhet givetvis, men ger också en stabil möbel av rejält material för en relativt billig peng. Jag betalade alltså 693 kr för den här möbeln. Och ärligt talat tycker jag själv att den ser riktigt respektabel ut.

Hobbysnickarn är nöjd och Fotografen är superimpad och peppar mig att bygga ett avställningsbord till vår hall, så… det ska jag nog göra.

Fast först ska jag tillbaka till landet och lägga det där golvet.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Vi är på landet, mamma och jag. Det blåser så att det sjunger i väggarna. Frisk bris, enligt SMHI.

Förra helgen fyllde hon 80 år. Jag erbjöd mig att ordna kalas, bjuda in folk, men det ville hon inte. Nej herregud nej. Det är inget att fira. Så jag frågade om hon hellre ville åka ner till landet med mig i ett par dagar, umgås kravlöst. Det ville hon. Nästa gång vi pratade mindes hon inte att vi hade bestämt det, men när jag påminde om det tyckte hon att det lät som en trevlig idé. Efter det har min bror påmint henne om det, och morbror. Det är en trevlig idé varje gång.

Och så kommer idagen och det är ringa matleveransen och hej, ingen mat fredag till söndag! och ringa hemtjänsten och hej, hon är tillbaka hemma söndag kväll! och fråga om tandborsten är med och om hon inte ska ha på sig byxor ovanpå långkalsongerna (och där var svaret nej, hon ville ha dem med sig i väskan bara) och hon frågar om jag har morötter för hon vill äta en morot varje dag och hon frågar om jag har bröd för hon vill inte äta middag, bara macka med yoghurt.

Jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Och framme bäddar jag i vardagsrumssoffan istället för gästrummet, för till gästrummet måste man gå i trappor och hon kommer att gå upp och kissa i natt och har taskig balans så inga trappor funkar, och hon har glömt sina inkontinensskydd så hon är rädd att hon ska kissa i soffan, och jag bäddar med både en sopsäck och en handduk under lakanet och säger kissa på du bara så tvättar vi det imorgon i så fall, det är ju bara kiss och jag förstår plötsligt litegrann hur det är att ha ett barn.

Efter mackan och yoghurten går vi ut för att hämta ved, eller rättelse: jag går ut för att hämta ved och mamma följer med för att beundra prydligheten i vedboden, och hon har på sig mina fodrade vintergummistövlar och jag tar Fotografens, och jag får hålla henne under armen för hennes balans är verkligen dålig, men hon ska med ut till vedboden och hon tycker dessutom att vi ska bära vedpåsen tillsammans tillbaka till huset. Jag ler och säger nej, du ska inte bära någonting och hon försöker flera gånger, men jag håller i påsen hela tiden. När jag till slut har fyllt den och hivar upp den på axeln så tappar mamma balansen när hon vänder sig om mot huset, jag står nära nog att greppa hennes arm och kan inte annat än börja fnissa. Så du ska bära veden tycker du? Du som inte ens kan vända dig om utan att tappa balansen? och hon svarar, blixtsnabbt Det är de här jäkla stövlarna, man får ingen jämvikt i dem, hon försöker mörka, men när jag börjar skratta gör hon också det, och vi går skrattande in igen, jag med ena handen om hennes arm och vedpåsen på andra axeln.

Och så kommer det där bekanta klagomålet om att hon ju inte får sova, jag får aldrig sova, jag sover inte längre förstår du, jag är vaken hela natten och går upp ack så tidigt för det är lögn att sova, och det är ju så otroligt märkligt med tanke på att hon börjar gäspa runt åtta redan, runt åtta när jag börjar baka en vegansk cheesecake till morgondagen när morbror och hans fru kommer på middag, och när jag tittar in till mamma som jag har satt framför streamade tv-nyheter på datorn ligger hon och sover. Jag väcker henne försiktigt för att få henne att lägga sig åt rätt håll så att hon kan sträcka ut med huvudet på kudden, och hon säger något vimsigt om att katten slickar mig i håret som jag lugnt svarar på, det gör inget, och två minuter senare sover hon igen, tungt. Jag lämnar lamporna i fönstret och hallen på så att hon hittar till toan.

Två reflektioner efter kvällens rafflande val i Nederländerna:

Hur kommer det sig att så många crazy populister har så crazy hårpreferenser?

holandski-fasist

 

Och tänker ni också varje gång någon uttalar namnet Geert Wilders att Geert låter precis som stjärt?