23. Att vårda noga, ömt och försiktigt

I sensomras när min mamma låg på sjukhus i en och en halv månad klippte jag hennes hår, och sedan hjälpte jag henne att duscha av sig de små stråna som hamnat överallt.

Hennes balans var urusel och huden nästan vit, och hennes kropp nästan helt hårlös i sin vithet. Hon kunde inte riktigt hålla i sig heller, jag fick hålla i henne. Vara klippa. Sätta henne ner på duschstolen och känna efter att vattnet var lagom, tvåla in, skölja.

Medan jag klippte henne somnade hon nästan, eller, hon somnade men märkte det inte själv, jag märkte det på att huvudet började hänga. Så jag avbröt innan vi egentligen var riktigt klara, håret var fortfarande längre på ena sidan, men det spelade ingen roll. Vi duschade långsamt bort de hår som klippts med tvål som luktade apelsinblomma. Det andra håret fick vänta till en annan dag.

Hon kunde inte riktigt blunda, hjärnblödningen gjorde att hon genast föll bakåt, inget balanssinne kvar. Så jag gjorde som hon gjort med mig när jag var barn, jag höll ena handen som skärm över hennes ögon medan jag duschade hennes huvud. Såg noga till att inget vatten hamnade fel. Strök kinder, ömt. Torkade försiktigt, med snälla händer och tvättsliten frotté.

 

22. På riktigt

För en liten stund sedan började jag nästan storböla i panik. Skälet var att jag för en kort stund trodde att jag hade lagt av mig ringarna i badrummet när jag duschade och inte kunde hitta dem, så jag misstänkte att jag hade råkat spola ner dem i toan (hade någon vag bild av att jag lade dem på toalocket). Så jag hetsade runt och letade och just när jag både hade rystat täcket och darrigt grävt runt i floordroben (tack Amanda) så såg jag dem på nattygsbordet och andades ut. På med dem igen, sådär, nu är allt som det ska. Kaffe!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en person som brydde sig så mycket om ringar. Men nu älskar jag de där ringarna. Inte för att de är särskilt värdefulla i pengar, utan för att de är värdefulla på grund av det de står för. Fotografen skrattar ibland åt att vi båda är så oromantiska, alltså det där klyschromantiska à la Valentinesday har ingen av oss mycket av, men vi tar vår relation på både stort allvar och med mycket glädje. Vi ägnar oss så mycket mer åt hur vi vill ha det än att fundera på hur vi ”borde” vilja ha det. Jag köpte min förlovningsring själv, det är en enmillimeters silverring som var så pass svår att gravera att det knappt syns vad det står på den. Och det var jag som köpte våra vigselringar också, vi har enkla titanringar, min med en pyttebriljant och hans med ett rektangulärt silverinlägg. De är graverade med Team HS och vårt bröllopsdatum inuti.

Team HS. Vi är ett team. Alltid. Att vara med honom, det är att vara ihop på riktigt. Det är den första relation jag har haft i livet som inte koketterar eller förminskar på något sätt, där hela jag är välkommen, och hela han med. Jag behöver inte hålla inne mina pruttar, vare sig fysiskt eller mentalt. Varje gång vi har en konflikt så är vi båda inställda på att lösa den, inte att ”få rätt”. Det är skönt. Det kräver medvetenhet och självinsikt och tolerans, och då och då kräver det att man säger förlåt, jag ska dra ut huvudet ur mitt eget arsel.

På riktigt, om relationer är på riktigt är de inte romantiska som på film. På riktigt är relationer så himla, himla mycket mer. Det är en arena för ett samspel som jag inte tror finns någon annan stans, en möjlighet att låta en annan få komma intill och gå bredvid ens allra minsta lilla och största stora. Det är en möjlighet att låta någon annans ensamhet få flyta in i ens egen, flyta samman som tvåkomponentslim. Att vara del av en annan. Att ge en del till en annan. Det är inte alltid kul och mysigt, inte. Men det är ett otroligt privilegium. Jag ser på honom minst en gång om dagen och tänker åh, vad fin han är! Vilken tur jag har!

På riktigt har jag haft sådan sjuk jävla tur så ni anar inte.

 

21. På låtsas

Skruttig mobilbild på ett tjejgäng som ligger mig varmt om hjärtat.

Det här är från vänster Freja, Leila, Lydia och Sigge. De är ca 12 år gamla och de har det lite kärvt på kompisfronten. Freja och Leila är BFFs och har varit det jämt. Sigge är också alltid med dem. Men så börjar Lydia i deras klass. Simon, som Freja är kär i, börjar hänga med Lydia, och Lydia är dessutom mopsig, så Freja bestämmer att Lydia ska straffas. Men Lydia låter sig inte köras med så lätt utan spelar i stället ut de tre kompisarna mot varandra i jakt på sin egen plats i gruppen.

I verkligheten är det här Rebecca Hayman, Ellen Siöö, jag och Jenny Nilsson. Vi är rätt många år över 12 allihop. Pjäsen vi spelar heter just BFF och är skriven av Mia Törnqvist.

Apropå på låtsas slutar det aldrig fascinera mig att det funkar. Att det går att bygga illusion som gör att en publik som själva är 12 år accepterar att tanterna på scenen också är det, i så hög grad att just den här tanten fick ett par ”du är snygg”-meddelanden från mellanstadiekillar. För om det sägs på scenen att Lydia är den söta tjejen, då är det så. Vi accepterar det som en sanning. Som alternativa fakta, för att använda ett modeuttryck.

Det är likadant med att skriva böcker. Det är egentligen inte så mycket på låtsas. Allt jag hittar på är bara en sorts alternativ sanning.

 

20. Kolla, vad fint!

Det här är vitsippor vid Vättern, förra våren. Det är solnedgång som brinner och jag är ute på uppgift av fotokursen jag går för att ta naturbilder. Den här är inte en av dem jag senare visade upp, men en av dem jag tycker om ändå. Den får mig att känna det där halvkalla halvvarma som lovar sommar snart, och den får mig att minnas hur otroligt kul jag hade på den där kursen. Den här våren ska jag gå fortsättningskursen.

 

19. Nån stark eller svag

Det är ingen skillnad mellan de två. För någon av oss. Vi är alla bägge delar, bara på olika områden, så den här rubriken kan du sätta i pannan på vem som helst och alla du möter, inklusive dig själv i spegeln. Vi är alla stark eller svag, eller lite av båda samtidigt. Sånt är livet.

 

18. Nåt lönt

Coreträning. Stabilitet. Ja, så tråkig tänker jag vara, för det är helt essentiellt.

Nu är jag ju visserligen rätt försvagad i största allmänhet och har mest legat i sängen senaste månaden (en-och-en-halv-månad om man ska vara precis) och det första jag tappar, det är stabiliteten i kroppen. Allt annat är lättare att behålla. Kondis och muskelstyrka får jag oftast tillbaka snabbare när jag väl börjar träna igen efter uppehåll av ymse slag, för både vad det gäller kondis och styrka har jag 1) bättre förutsättningar och 2) redan varit extremt mycket mer tränad på, så kroppen minns och hittar tillbaka.

Men corestabiliteten. Jaa. Jag är vinglig. Har alltid varit överrörlig, jag är sorten som första gången jag gick på yoga satte hela handflatorna i golvet med raka ben och tänkte nu då? Stretching har inte alltid varit av godo för mig, för jag har ibland inte lyckats sträcka ut muskeln på ett bra sätt utan mer förlängt redan långa muskelfästen och i och med det blivit än vingligare. Och då gör kroppen ont. Det blir lätt inflammationer i slemsäckar och annat skit.

Alltså, när jag blir något starkare igen så ser min träningsplan ut som följer: Sjukgymnastik varje dag. Stabilitetsträning, antagligen pilates, ett litet kort pass två dagar i veckan. Promenader. Upprepa tills tanken på större belastning inte får mig att vilja gråta, då ska jag börja springa igen och öka på pilates/funktionella träningsbiten.

Målbild: efter 5 km vardagslöpning 2015. Det är inte min bästa form eller så, men en rimlig målbild att komma tillbaka till inom en rimlig tid. Då kände jag mig stark och det var kul att jogga. När jag var klar och hemma kände jag mig lugn och varm och genomluftad. Den känslan vill jag ha tillbaka.

Gratis internetpilatestips: 7-dagars-10-minutersklasser.

 

17. Nåt grönt

Ett tips från Fiona som jag hittade i någon damtidning hos tandläkaren och tog en bild av.

 

16. En annan da’

Den 11:e november, 2016. Bara ett fåtal dagar efter att Trump har blivit vald till president i USA. Jag är i New York för första gången i mitt liv och både gillar det och gillar det inte alls. Det är inte min drömstad, jag känner mig inte omedelbart hemma som jag har gjort på andra platser. Jag har svårt för amerikanernas sätt, buffligheten och de breda leendena. Jag har jetlag. Jag hatar trängseln. Jag älskar Greenwich village. Vi går och äter på By Chloe, och Fotografen påpekar mycket träffande att det är som att befinna sig i en högstadiecafeteria. Maten är väldigt god, men volymen där inne är helt öronbedövande. Folk låter extremt högt, musik står på som ska överröstas, ingen långsitter eller samtalar lugnt. Alla är egentligen på väg någon annan stans.

Det är en förbryllande stad. Fotografen har varit där flera gånger i sina yrkesdansardagar, han minns dynamiken och intensiteten och att en gång i tiden var New York en farlig stad, men ack så levande och eggande. Det är den inte längre, inte farlig. Men den är hård. En hård stad med många uppgivna människor. På gatan många med textade pappskyltar. Unemployed dad trying to feed my 5-year-old daughter. Han har pullover och byxor med pressveck. Just had miscarriage due to sexual assault, want to go home to Arizona. Please help. Hon ser ut att vara ungefär sjutton-arton år. Tunna jeansklädda ben, blå täckjacka. Will pay forward when I can. Herregud, tänker jag där jag går förbi dem. Herregud. Vi går förbi en grind med massor av lappar, meddelanden, dikter? strofer?, jag tar ett foto innan jag inser att vi står utanför David Bowies hem.

Bergdorf Goodman ska tydligen ha en Moncler-avdelning, och Fotografen vill prova en Moncler-jacka, så vi går dit. Vi går förbi Trump Tower. Det är uppställt avspärrningsstaket framför, poliser i full kravallutrustning, journalister och demonstranter. New York har en sorts arg sorg. När vi väl har hittat in till jackan och en mycket artig, välklädd expedit i det stora lyxvaruhuset förstått att vi är svenskar säger han so what do you think about this that is happening to us? och vi säger samma sak som vi har sagt till Pete utan framtänderna på cafe Arte och till den indiska kvinnan som har hälsokostbutiken och till alla andra random amerikaner som vi har kommit i samtal med: we are really worried. Och han nickar, han med. Fotografen köper inte jackan. Den är skitdyr och dessutom inte så snygg.

Vi går på Moma. De har ett ganska fantastiskt konstverk på besök, en världskarta gjord av mångfärgad taggtråd med invävda element av redskap för flykt. Jag ser inte riktigt först vad den är vävd av, det ser ut som garn, jag går närmare för att se efter. Ungefär samtidigt som jag inser att det är taggtråd hör jag vaktens röst. Please step back, ma’am! Bestämt, auktoritärt. I varje sal på Moma finns det minst fyra vakter, fler än vi är besökare. Vakterna ser uttråkade ut. Vid en skulptur är det Fotografens tur. Not so close, sir! Skulpturen är kanske en och en halv meter hög, en meter bred och gjord av brons. Jag har ingen aning om varför man inte får komma närmare och titta. Man bara får inte det. It’s the law, står det överallt på olika skyltar. Plocka upp efter din hund, It’s the law. Kör åt sidan för fordon med sirener, It’s the law. Attackera inte taxichauffören, It’s the law, du kan få upp till 25 år i fängelse. Det är som att det inte finns några rimliga förväntningar, bara lagar som ska följas. Jag tänker att för att vara the home of the free är det ett väldigt ofritt land.

På väg tillbaka till hotellet köper vi en varsin kopp kaffe på ett café som har tidernas otrevligaste barista. Han ser knappt på oss, svarar inte ens på direkt tilltal, himlar med ögonen när jag frågar om något av bakverken är dairy free och skakar på huvudet. Men kaffet är strålande, sojamjölken skummad till krämig perfektion.

När vi kommer ut ryker det om gatan precis som på film.

 

15. Det här gör mig gla’

Sol genom spetsgardin på landet. Smutsiga fönster i solen.

Katt i fotändan av sängen.

En stickning som är så enkel att jag kan se på film samtidigt.

Tid att andas. Ibland är det så enkelt att vara glad.

 

14. En ganska bra sko

På förekommen anledning (i helgen ska vi till Harsa och åka skidor):

Det här är en Fischer RC Classic My Style-pjäxa. Att det här räknas som ”en ganska bra sko” och inte ”en sketabra sko” handlar om att det är en pjäxa för motionsåkare som kanske får för sig att tävla lite, i motsats till en tävlingspjäxa. Men det betyder också att det är en sketabra pjäxa för mig, jag tävlar ju som bekant bara med mitt eget balanssinne i nerförsbackarna. Det allra bästa med den här pjäxan är att den är ordentligt fodrad, så en fryspinne som jag håller sig mjuk och varm om fötterna. Det är jätteskönt. Förra året fick jag utöver isfötter också blåtå på ena foten, och det var slutet för mina gamla pjäxor. Alltså investering i dessa i år. De är jättesköna, jag fick inte minsta antydan till skoskav den hittills enda gången det fanns snö nog att åka i Stockholmsområdet i år.

Jag har också köpt en sketabra sko, som jag ska prova för första gången nu i Harsa:

Det här är en turpjäxa, Alpina Alaska BC. Det är en riktig värstingsko i sammanhanget, men till för lite annat än motionsåkning. Det är en pjäxa för fjällturer på breda turskidor med stålkant. Man kan ha den som långfärdsskridskopjäxa också, men jag har faktiskt en tredje pjäxa till det… en Lundhagspjäxa, för att vara precis. Den är inte lika skön (stenhård i hälen) men den är strålande stabil att skrinna med. Men det var en digression. Egentligen ska jag följa med Fotografen på fjälltur till påsk, vintertälta och hela rubbåstubbet, men frågan är om det kommer att vara möjligt med tanke på utbrändhet etcetera. Vi får se. Jag har inte uteslutit det helt än, men den turen hänger ju av naturliga skäl lite löst. Hur som helst har jag i alla fall sketabra skor, när det nu än blir av.

 

13. Till middag idag

Söndag: Vi är på middag hos Låtsasbrorsan, för första gången på länge. Det är trevligt, men jag är så såsig i huvudet. Allt går liksom långsammare, och jag har svårt att skilja ut det ena samtalet från det andra. Filtren jag i vanliga fall har är upplösta, allting får samma vikt, min uppmärksamhet lyckas inte fästa på något specifikt utan rinner omkring från mun till mun till ljud till skratt till skvalp till musiken i bakgrunden. Det är ok. Jag deltar på det sätt jag kan, Fotografen ger mig då och då en blinkning för att kolla av att jag är ok. Och jag är det. Ok.

Det är tolv personer i rummet, typiskt Låtsasbrorsan, han är alltid lite ängslig för att det ska bli för lite och alltså blir det i stället för mycket, som riset, han har kokat ris till trettio personer ungefär, men han har också lagat vegansk mat för att kunna bjuda med oss, och det är så himla fint och omtänksamt. Jag har gett honom några recepttips och han har till och med provlagat i förväg. Östgöten förstår på riktigt inte att vi menar allvar när vi pratar om den veganska grytan utan tror att det är ett skämt, tills vi förklarar att det han äter är soja-bourguignon och han istället deklamerar att han aldrig mer ska äta kött. Hans fru himlar med ögonen och alla skrattar.

Låtsasbrorsan har träffat en tjej, hon  är med, och jag är imponerad av henne. Hon möter sin nya killes tio närmaste vänner för första gången på en och samma gång och hon tacklar ett rum fullt av kulturkackel på ett otroligt bra sätt. Hennes tonårsdotter är vegan, och hon har lovat dottern en bit av snickerstårtan jag också har tipsat om (som förövrigt är så god att det nästan är löjligt). Hon är fin. Det känns som att hon är här för att stanna. Det gör mig glad i magen.

Jag orkar stanna till ungefär 22. Då säger Fotografen att det är dags för oss att gå, när jag börjar tappa stinget, klipper med ögonlocken och gäspar. Vi promenerar hem, hand i hand. Dricker te hemma, ligger i sängen och ser på ett avsnitt av Flash innan vi somnar.

Måndag: Det känns som att någon har kört mitt huvud i en torktumlare. Jag har ingen aning om vad vi kommer att äta till middag idag. Det spelar inte så stor roll heller, för den delen. Det blir bra. Det är soligt idag.

 

12. Ett hörn av mitt bo

 

Vi ligger i sängen och äter och ser på The Flash på Netflix och vi håller varandra i handen. Vi håller fortfarande varandra i handen, ofta, alltid. När vi ligger bredvid varandra är det alltid någon kroppsdel som ska nudda. Mina ben över hans, fötterna under knävecken, huvud mot axel, hans hand om min rygg, eller bara å vad jag är varm, jag kan inte ligga så nära, håll mig i handen.

Det är klyschigt men sant. Det spelar inte så stor roll var vi är. Han är mitt bo.

 

11. Ett boktips jag har

Den är inte ny, men den är väldigt bra.

 

9-10. Nåt fult och ganska sött

Min Gustav-Vasa-frippa som åstadkommes för en kort stund mellan fön och plattång.

Med passande sepiafilter för att understryka trötthetsskuggorna under ögonen.

Och ja, luggen är egentligen faktiskt rätt jämn och fin. Det skulle man minsann inte kunna tro.

 

8. Nåt gult

En citronpress, som solen lyser in på genom köksfönstret.

Solen är förresten inte gul. Solen är stor och vit.

Jag ska klippa min lugg först, sedan ska jag gå en promenad upp till min mans kontor och äta lunch med honom. Det är 2,8 minusgrader och solen är stor och vit.