Idag är dagen då jag har flyttat över mig till västkusten. Nästa vecka börjar jag nämligen repetera, och jag ville ha några dagar i lugn och ro först, så att jag hinner bekanta mig med stan och så att Olivia är cool och vet att jag inte försvinner, när jag börjar gå iväg till jobbet. Eftersom luften gick ur mig en aning efter gårdagens besked hade jag ganska mycket kvar att packa och ordna med i morse, så jag kom iväg vid halv tolv ungefär. Jag kom ihåg att: rensa kattlådan, kasta soporna, tömma och stänga av kylskåpet, stänga av varmvattenberedaren, ställa termostaten i kök och badrum på 5-10 grader, kolla så att spisen är avstängd, stänga av bredbandsmodemet, ställa in cykeln i garaget.

Jag kom inte ihåg: att ta bort kattmaten. Hur höga är oddsen för att möss äter kattmat? Ganska höga va, trots paradoxen att de göder sig med sådant som katter vill äta? Suck.

Det gick fint att köra. Jag hade för första gången Olivias bur i framsätet bredvid mig i stället för bak, och det var bättre. Hon var så lugn som hon aldrig har varit på en bilresa. Så kom jag fram till teatern, hälsade på trevliga receptionisten, fick nycklar till lånelägenheten och körde dit. Hittills allt frid och fröjd.

Sedan började min inre Papphammar komma fram.

Det började med att när jag lastade ut, råkade jag svepa ner en vinflaska i asfalten. Det var dessutom en flaska prosecco, mycket bubblande, så flaskan gick inte bara sönder, den exploderade. När jag plockade ihop glaset för att slänga skar jag mig rätt ordentligt på högerhandens långfinger, så jag fick plocka och packa ur med fingret i munnen för att inte blöda på allt. Jag kom heller inte ihåg att packa plåster, insåg jag där och då, och påbörjade den inre listan över saker jag måste köpa.

Hur som helst. När jag väl plockat in allt i porthuset och småpratat lite med en trevlig granndam som fyller 89 år snart och har packat in första lasset i hissen, upptäcker jag att hissen inte funkar. Det går inte att stänga dörren, det är någon slags självstängande mekanism som har halkat ur. Jag inser att jag blir tvungen att klara mig utan hissen.

Lånelägenheten ligger högst upp i huset. På åttonde våningen.

Jag går upp med katten, kattlådan och kattmat. När jag har kommit upp på åttonde våningen faller jag väsande ner i soffan och hinner tänka trevlig lägenhet! innan jag måste ta min astmamedicin så att lungorna slutar springa omkring och vifta med armarna ovanför huvudet i panik. Sedan låter jag katten ligga kvar i buren medan jag hasar nerför de åtta trapporna. Jag möter en granne till, en äldre herre den här gången. Flämtar svettigt hej, jag håller på att flytta in i teaterns lägenhet och hissen funkar inte! Vem kan jag ringa om hjälp? Det visar sig att det finns en vaktmästare i själva huset. Halleluja! Vaktmästaren kommer in, synar min svettiga lekamen och säger tryggt det är skenan, den hoppar ur om man tar i för hårt vettu och trycker skenan på plats. Jag tackar glatt och går in i hissen. Hissen rör sig inte en millimeter. Det går fint att öppna och stänga dörren, men hissen själv har lagt av.

Jag ska kolla maskinrummet, säger vaktmästaren och tillägger men det kan ta en stund. Och förresten… du ska nog flytta bilen. Securitas är här titt som tätt och man får böter snabbt som attan. Han pekar på en gästparkering ett par hus bort. Grannfarbrorn erbjuder sig att vakta mina saker i hissen. Jag kör ner bilen till gästparkeringen och inser att det inte går att betala på den med kort. Man måste ha mynt, och jag har exakt åtta kronor. Det räcker för att betala till klockan 22 ikväll. Men jag får inte ner några mynt i springan, det sitter något i vägen. Jag kontemplerar att inte ringa numret på automaten utan bara stå gratis, men minns att Securitas kommer titt som tätt så jag ringer och säger att det sitter något i vägen. Tjejen i andra änden är skånsk och frågar vänligt om det sitter något i vägen ifall jag trycker numret på parkeringsplatsen först. Det gör det givetvis inte, då funkar allt helt topp. Jag ber om ursäkt, stoppar i mina åtta kronor och joggar upp till huset.

Vaktis har inte fått igång hissen, men grannfarbrorn har fått sällskap av en till ännu äldre grannfarbror. Jag inser att jag lika gärna kan börja bära. Första grannfarbrorn hjälper till. Så går vi alltså uppför åtta trappor, nerför åtta trappor, jag fem gånger, han två gånger. När vi är klara är jag genomsvettig och knallröd i ansiktet och låter som en liten blåsbälg, men ändå ganska nöjd när jag stänger dörren om mig och allt är på rätt sida den.

Jag släpper ut katten. Tar en dusch. Kokar mig en kopp snabb-miso-soppa. Nu har jag alltså drygt fyra timmar på mig innan jag måste ge mig ut och leta rätt på en parkeringsplats som inte kostar pengar. I morgon börjar jag dagen med att gå till tandläkaren klockan 07.40. Ny tandläkare i en ny stad är heller ingen lek för en tandläkarrädd, men jag är rädd om tänderna.

Och när jag lugnat mig och Olivia slutat smyga runt och i stället placerat sig på den breda fönsterbrädan, så insåg jag fördelen med åtta trappor upp.

Det blir bra det här.

001