Mamma har varit katt- och husvakt i några dagar medan jag har varit och spelat teater i Trollhättan. Det har gått bra, även om hon lyckades stänga ner stationen med serbisk folkmusik som jag hade snokat rätt på till henne, och hon råkade göra det redan första dagen. Jag lämnade datorn med henne för att hon skulle kunna just lyssna på musik, men det är ju det där med att vara sjuttiosju år och aldrig ha lärt sig hur en dator fungerar. Hon tryckte på det röda krysset och allt försvann. Är man dum så är man, sade mamma med en axelryckning, och jag sade du är inte dum, du är ovan och tror att du ska förstöra något om du trycker på fel knappar. Det är något helt annat. Jag ringde henne ett par gånger innan hennes batteri till mobiltelefonen tog slut, mitt i ett samtal. Det fick mig att börja skratta. Jag tror aldrig att mamma har använt telefonen så mycket förut.

När jag kom tillbaka gick jag ut för att hämta ved och fylla på lagren inomhus, och då såg jag en enorm korp komma flygande, lågt över mitt huvud, med något i näbben. Jag såg inte vad, men jag hörde den andra korpen kalla, så de har nog sitt revir här i närheten. Jag frågade mamma vad korp heter på serbokroatiska, hon visste inte vilken fågel jag menade. Det är den största av de svarta, sade jag. Vrana? försökte mamma och jag skakade på huvudet. Nej, det är ju kråka. Korpar är större än kråkor. Och det är inte švraka heller, för det är skata, det vet jag. Mamma skakade på huvudet. Gavran? Ali ne, gavrani su manji od vrana. Jag slog upp det på google. Och jo, gavran är korp. Och korpar är ju inte alls mindre än kråkor, som hon sade. Mamma skakade på huvudet igen. Jaha, en vanlig korp alltså. Obični gavran. Jag slog upp mammas vrana också, och det är svartkråka. Här i Sverige har vi i princip bara gråkråkor. Men då vet jag det. Gavran. Jag tycker om dem, det där djupa knarrande lätet. En gång såg jag en korp i inhägnad, den var så mycket större än man tror. Jag var där med en vän jag hade då, och vi hälsade på den. Hej Korpus. Hej hej. Och efter ett tag, när vi vände bort blicken, svarade den. Hej hej. Den hade en riktig mansröst. Faktiskt en så distinkt mansröst att jag var tvungen att se efter så att ingen försökte lura oss, stod och gömde sig bakom inhägnaden. Men det var bara vi där.

Gavran.

Mamma har sovit gott i mitt hus. Det är tyst och luktar brasa och lantluft. Och hon har inte varit rädd för att vara ensam, eller frusit, vilket jag oroade mig för. Allt har varit bra. Till och med katten har accepterat att ha fel människa på plats, legat på bordet och hållit vakt över garnet medan mamma stickat.

När jag har varit med mamma i några dagar tänker jag på serbokroatiska ibland. Pratar för mig själv på det språket också. Eller på östgötska. Jag återgår till något som var jag som barn. Och jag är stolt över det. Numera är jag det. Jag har slutat skämmas.

I mitt miniväxthus har alla fröna jag sådde grott.