Camus har sprungit iväg på ett inbokat möte och jag sitter i vardagsrummet med öppen balkongdörr och lyssnar lite på våren, jag. Barn och fåglar som kvittrar ungefär lika högt. Syrénen utanför börjar se lite mjukt grön ut och i tidningen sägs det att björkpollenhalten är på väg från medium till hög.
Jag trivs med att ha Camus här. Det är fint. Avspänt och enkelt. Vilket är en komplimang till henne, och kanske till mig också. Det är inte alla människor som jag kan vara avspänd med på det sättet. Har alltid haft en bild av mig själv som en social person, som har lätt att tycka om människor och lätt för att få kontakt med dem. På ett sätt är det sant. Men jag tror också att Camus har helt rätt i det hon sade igår apropå våra respektive sök efter en man, att jag är en människa som på många sätt trivs väldigt bra med att vara ensam. Att jag trivs i mitt eget sällskap på ett annat sätt än hon, som har ett större behov av input, människor, av att det ska hända saker. När jag tänker efter är bilden av mig som ensamvarg kanske ännu mer sann än den där ganska icke-ifrågasatta bilden av mig som glad sällskapsmänniska. Jag trivs mycket bra när det inte händer saker, när det är stilla och lugnt. Då vaknar saker i mig som gärna dränks i bruset av annat. Jag liksom hör mig själv bättre.
Samtidigt älskar jag ju just det här. Att ha en god vän på besök, prata om allt och inget, lägga upp strategier för framtiden, bli pushad att flirta med en bartender och som svar på det bli bjuden på ett glas god prosecco och ett leende av honom, äta på en bullrig restaurang med mycket atmosfär och skratta så att det värker i halsen. Sånt som kräver att man är fler än sig själv. Som ger något helt annat än det jag själv skulle ha hittat på. Där det också ingår en hand som klappar min, en arm om midjan, en arm krokad under min på väg hem. Gemenskap, glädje, att gå tillsammans och bilda enad front.
Jag är väl en varg som söker sin flock. Usch, vad pinsamt, jag är alltså som Ulf Lundell. Snart försöker jag väl kyssa havet också.
april 24, 2009 at 11:17 f m
Hihi, tänk om du förvandlas till Ulf Lundell (lite som en sån där varulvstransformation på film)! Men att kyssa havet låter ju ändå lite vackert…
april 24, 2009 at 11:29 f m
Gör inte det, du får bara en kallsup! 😉
Jag tycker också om när det inte händer något, när livet är stillsamt.
april 24, 2009 at 12:23 e m
Oj vad jag skrattar! Du kanske aldrig har gillat Lundell, men jag var ganska förtjust i både musik och böcker från slutet av åttiotalet till slutet av nittiotalet. Nu storknar jag varje gång jag försöker lyssna. Det är antagligen den enda möjliga reaktionern för en medveten kvinna i 39-årsåldern. Men det känns lite konstigt. Jag tycker inte om att sluta tycka om sådant som jag har tyckt om.
Jag har ju sagt det förut, om att tycka om att leka ensam. Din blogg utstrålar det väldigt tydligt. Det är en väldigt god egenskap, i synnerhet i kombination med en förmåga att också vara i sällskap, som du tycks ha.
Å andra sidan kärlekslängtan, efter en stor passion. Du behöver en man för stormiga äventyr med långa ensamma stiltjerum dessemellan. Uffe är väl ledig lite då och då?
april 24, 2009 at 3:04 e m
Dekorum: Jag HAR känt ett slags behov av att gå omkring iklädd en lite för uppknäppt linneskjorta och ett svårmodigt ansiktsuttryck… 😉
Wettex: Ja! Det är ju det jag också alltid har tänkt. Det verkar så meckigt att försöka hångla upp havet. Så stor mun, liksom.
Annannan: 😀 Jag har aldrig varit ett jättefan, men böckerna har gått ner. Musiken däremot, oj nej. Och herregud, menar du att jag ska behöva leva med någon som Ulf Lundell för att det ska funka?! Hjälp. Hjälp. Dubbelhjälp.
april 24, 2009 at 3:26 e m
Åh så jag känner igen mig. Social ensamvarg, det är så jag tänker på mig själv. Jag måste få båda. Lugn och ensamhet för att se och höra mig själv, min egen röst. Och sociala stunder med vänner för att få inspiration och skratt. Och Lundell är en favorit sen jag hörde Längre inåt landet som trettonåring.
april 24, 2009 at 9:55 e m
”Det är antagligen den enda möjliga reaktionern för en medveten kvinna i 39-årsåldern.”
Dagens skratt samt bekräftelse. Tack, annnannan!
april 25, 2009 at 2:15 f m
Ha ha! Annannan! Älskar det citatet, det som Helga drar fram.
Den som inte var kär i lundell när man 17 har inget hjärta, den som… när man är 39…. har …. inte levat.. kanske ; -)
Din blogg är bäst Suz! Tack för att du finns!
PS. i morgon lördag ska jag på blinddejt, nära dig, tänkte be att få ha dig som backup? Ladda salongsgeväret : -))
april 25, 2009 at 10:46 f m
Lyckliga Hon: Som sagt, man söker sin flock… fint att vara flera.
Helga: 😀
Godiva: Puss på dig och självklart! Kavalleriet står redo med en gammal tennisracket man kan slå i bakhuvudet på folk. Det är bara att ringa. 😉
april 29, 2009 at 1:23 e m
Haha! Vilka fina kommentarer!