Camus har sprungit iväg på ett inbokat möte och jag sitter i vardagsrummet med öppen balkongdörr och lyssnar lite på våren, jag. Barn och fåglar som kvittrar ungefär lika högt. Syrénen utanför börjar se lite mjukt grön ut och i tidningen sägs det att björkpollenhalten är på väg från medium till hög.

Jag trivs med att ha Camus här. Det är fint. Avspänt och enkelt. Vilket är en komplimang till henne, och kanske till mig också. Det är inte alla människor som jag kan vara avspänd med på det sättet. Har alltid haft en bild av mig själv som en social person, som har lätt att tycka om människor och lätt för att få kontakt med dem. På ett sätt är det sant. Men jag tror också att Camus har helt rätt i det hon sade igår apropå våra respektive sök efter en man, att jag är en människa som på många sätt trivs väldigt bra med att vara ensam. Att jag trivs i mitt eget sällskap på ett annat sätt än hon, som har ett större behov av input, människor, av att det ska hända saker. När jag tänker efter är bilden av mig som ensamvarg kanske ännu mer sann än den där ganska icke-ifrågasatta bilden av mig som glad sällskapsmänniska. Jag trivs mycket bra när det inte händer saker, när det är stilla och lugnt. Då vaknar saker i mig som gärna dränks i bruset av annat. Jag liksom hör mig själv bättre.

Samtidigt älskar jag ju just det här. Att ha en god vän på besök, prata om allt och inget, lägga upp strategier för framtiden, bli pushad att flirta med en bartender och som svar på det bli bjuden på ett glas god prosecco och ett leende av honom, äta på en bullrig restaurang med mycket atmosfär och skratta så att det värker i halsen. Sånt som kräver att man är fler än sig själv. Som ger något helt annat än det jag själv skulle ha hittat på. Där det också ingår en hand som klappar min, en arm om midjan, en arm krokad under min på väg hem. Gemenskap, glädje, att gå tillsammans och bilda enad front.

Jag är väl en varg som söker sin flock. Usch, vad pinsamt, jag är alltså som Ulf Lundell. Snart försöker jag väl kyssa havet också.