Jag har väskan full med märkliga idéer, kroppen full av längtan och hjärtat fullt av lyckligt lugn när jag kliver av planet, går in i ankomsthallen på Nordpolens flygplats och ska vänta i några timmar innan jag blir hämtad. Vi är ett gäng som kommer med Osloflyget och det blir det sedvanliga flygplatstumultet en stund när folk väntar in sina väskor, omfamnar väntande, ser till att allt är med och rinner ut genom dörrarna. Sedan blir det tyst och tomt. Tyst sånär som på surrandet från läskautomaten vid ena väggen. Helt tomt. Sånär som på mig.
Har ni någonsin varit helt ensamma på en flygplats?
Tre väggar av ogenomträngligt material, en glasruta ut mot den folktomma avgångshallen, ännu en glasruta på andra sidan den ut mot plattan där det just nu är tomt också på flygplan. Det enda man ser är bergen lite längre bort och himlen, den karga naturen som än så länge inte har några vårlika drag. Ingen mjukgrön slöja i träden, inga sprängfärdiga knoppar, inget… pollen. Jag kan andas. Jag sparkar av mig stövlarna, drar upp fötterna i soffan.
Så kommer det ett plan, ett litet, en vagn körs fram för att packa ur bagage, dörren till planet öppnas och en kvinna kliver ut. En enda kvinna. Hon kommer in i ankomsthallen där jag sitter, ser inte på mig medan hon väntar på att hennes väska som enda bagage ska rulla in. Hon väntar i tystnad, liksom jag. Så går bandet igång med ett hack och hennes svarta koffert kommer åkande i ensamt majestät. Hon tar den, försvinner ut, bandet slutar rulla och tystnaden sänker sig igen. Jag fnittrar till, kan inte låta bli att undra varför de går igenom proceduren med kärra och bagageband när det egentligen hade varit enklast för kvinnan att bara ta sin väska direkt ur det lilla planet och rulla iväg. Det är den där slags scen jag aldrig skulle ha kommit mig för att tänka ut, där verkligheten är så ljuvligt absurd.
Jag äter godis. Jag äter smörgås. Jag äter banan. Jag tittar på en dokumentär på SVT play om Annika Östberg. Jag ligger en stund i soffan och vilar. Går på toaletten och lämnar väskan vid soffan. Skyndar mig ut när jag tycker att jag hör något där ute och blir lite fnissig när jag märker att det bara var läskautomaten. Knäpper byxorna. Lägger mig igen. Slumrar till lite.
Sedan kommer han och rummet är plötsligt allt annat än tomt.
Värme under mina fingrar, hans fingrar i mitt hår, en varm bil. Det är nästan ingen snö kvar. Landskapet är mättade jordfärger, lilaskimrande grenar och en himmel full av skratt och tonårshångel.
maj 15, 2010 at 5:57 e m
Åh… lovely! Puss & kram på er båda!
maj 15, 2010 at 6:28 e m
Nej det har jag aldrig. Varit ensam på en flygplats. Men det har jag nu …
Ha det …
Kram!
maj 16, 2010 at 1:26 e m
Godiva: Puss!
Skatan: Det var en ganska säregen upplevelse. Ha det!
maj 16, 2010 at 1:36 e m
Vackert om väntan. Det lugna självklara. Älskar att läsa om det jag inte själv har, för att påminnas om att det ändå finns är så väldigt trösterikt.
maj 16, 2010 at 7:07 e m
Åh. Ni är så vackra att jag bara ryser.
Ler och ryser.
maj 17, 2010 at 10:00 e m
Fortfarande lycklig: Jag hoppas att du får det du vill så småningom, oavsett hur det tar sig uttryck. Lugn och självklarhet behöver vi alla.
Loba: Åh, tack. Så fint.