Igår började jag filma, och det var – som nästan alltid – kul. Jag gillar filmset, det har jag nog skrivit om förr. Gillar koncentrationen och avslappningen om vartannat, gillar att var och en som är där har ett tydligt fokus på sin egen uppgift. I just det här fallet är det dessutom så att det är många ansikten från förr, skådespelare jag känner, ljudkillarna från mitt livs första film, en FAD (eller på ren svenska, inspelningsledare) som jag har jobbat med i två, nej tre produktioner tidigare. Och jag gillar regissören massor, trots att vi egentligen inte har hunnit lära känna varann än. Men han är en skön typ med goda vibbar. So far so good.
Men så var det ju det där andra.
När vi var färdiginspelade åkte vi fort från platsen, vilket jag blev lite besviken på eftersom maten höll på att dukas fram och ingen av oss hade ätit sedan frukost. Jag var så hungrig att jag hade lite huvudvärk, men en av kollegorna hade bråttom så vi åkte med en gång. Och när vi hoppat av skjutsen och jag och en av de kvinnliga kollegorna gick vidare till t-banan sa jag att jag var så hungrig att jag höll på att svimma och skämtade om att det såklart är därför alla skådespelare är så smala! Vi får ju ingen mat. Men hon skrattade inte utan rynkade pannan lite, och så pratade vi om det. Om kroppshetsen.
För att göra en lång historia kort: jag rör mig i en bransch där många, många, många är ätstörda och där det nästan ses som en dygd, även om man aldrig skulle prata högt om det. Det är inte så märkligt att man vill slippa kommentarer om sin kropp när den blir så allmänt uppvisad, och det enklaste sättet att slippa kommentarerna är att följa det rådande idealet. Det rådande idealet är inte sunt. Alltså finns det många som inte är sunda. Enkel matematik.
Samtidigt är det ju helt förfärligt att någon som jag som är naturligt slank (jag är 173 cm lång och väger någonstans runt 60 kilo) är en smalis i de flesta sammanhang utanför jobbet, men i skådespelarsammanhang är jag en av de ”större” tjejerna, för jag är inte underviktig. Det är helt absurt när man ser på det så. Och jag tycker att det är så oerhört sorgligt ur en feministisk synvinkel att också de riktigt kända, stjärnskådisarna, med starka åsikter och massor av guts, alltid är modellsmala och hur ”idealsnygga” som helst. Jag vet inte hur många av dem som är sådär smala naturligt. Några är säkert det. Men jag är rätt övertygad om att det inte är alla, utan att det krävs enorm späkning för vissa. En späkning som de ser som en självklarhet för att få behålla sin position och för att slippa bli kommenterade fysiskt.
Ibland tänker jag att vad det gäller jämställdhet har vissa saker gått bakåt i stället för framåt. För tyvärr är det så att i stället för att det rådande kvinnoidealet har fått slappna av lite i konturerna och få mer karaktär har också det rådande mansidealet stramats till. Jag tittade på mina manliga kollegor igår, gymmade och deffade, med breda axlar och smala höfter ser de givetvis också ut som de ”ska” numera.
Och det gör mig så ledsen, det där. Ju mer jag tänker på det, desto ledsnare blir jag.
Men det är kul att filma, så jag ska försöka tänka på det istället.
Suziluz - med ögon känsliga för grönt 
augusti 22, 2012 at 4:54 e m
Jag blir också ledsen. Det är ju inte heller bara i filmens värld man tycker att det har gått bakåt i stället för framåt … tänk bara hur små flickor ska kläs … i små vuxenkläder och pojkar ska vara tuffa … Jag vet verkligen inte hur det har blivit så här. Men vi kan bara reagera och skriva om det och tala om det … men vi kan ju inte gräva ner oss för det. Så kul att du gillar att filma och tänk, som sagt, på det istället.
Kram!
augusti 22, 2012 at 5:59 e m
Jag tycker att det mesta går mot det extrema. T.ex. gör man inte en tatuering längre,man täcker armarna,eller ryggen,eller båda. Allt skall stylas in absurdum och när man som jag,tillbringar dagarna på östermalm,så ser man dagligen kindknotor,läppar och andra kroppsdelar,som inte har tillkommit genom en genetisk slump. Jag antar att man får acceptera att yta är status och att det knappast kommer att avta.
augusti 22, 2012 at 9:45 e m
Det är märkligt, det där. Är glad att du kan hålla dig sund mitt i hetsen.
augusti 23, 2012 at 11:23 f m
Skatan: Det är absolut inte bara i filmens värld. Men den är ett bra lackmuspapper på vad som händer överallt.
Olle: Kommer det inte att avta? Jag hoppas ju fortfarande på en motrörelse à la 70-talet och det naturliga. Kanske naivt, men jag hoppas.
Åsa: Urmärkligt. Och jag är också glad att jag håller mig sund. För det är verkligen inte alltid enkelt.
augusti 23, 2012 at 7:59 e m
Motrörelse,ja kanske,men de är ju också extrema nuförtiden. Veganer som bränner mjölkbilar,pälshatare som släpper ut minkar,”antirasister” som slänger gatsten,ja du fattar. Jag är inte speciellt optimistisk till en stor allmän förändring mot det enklare och sundare. Jag hoppas att jag har fel.