Om två veckor ska jag åka på mitt livs första bokmässa. Eller ja, bokmässa och bokmässa, jag ska bara vara där en dag, på lördagen. Jag är ju inte världsbäst på det här med mycket folk och länge, jag blir kanakkas i skallen, så jag tror att en dag räcker utmärkt. Det ska bli svinkul! Jag har spanat in vilka seminarier jag vill gå på och vilka seminarier jag tror kommer att vara så smäckfulla att det är omöjligt att komma in om man inte festivalsover framför dörren från dagen innan. Jag ser fram emot det, helt enkelt.

Och det här, det väckte ett otippat minne till liv. Jag kommer nämligen antagligen att stöta på en man där som jag har varit bekant med länge, som har rört sig i den litterära världen längre än jag. Jag tycker om honom, även om han är en på många sätt skrubbad själ och inte den mest pålitlige i världen. Men han har alltid varit snäll med mig och fin att prata med. Kanske för att vi inte har haft en romans. Det har han däremot haft med en av mina dåvarande vänner. En kvinna som jag lärde känna för tio år sedan och umgicks med regelbundet i några år. En kvinna som jag tyckte mycket om. Hon var en sökare, en sådan där som inte riktigt hittade sin plats, som testade en massa saker på jakt efter något, en längtare med ledsna ögon. En gång minns jag att hon pratade om att meditera över en gurkskivas skönhet och jag fick kämpa för att inte skratta. Men hon hade värme i sig också, en puderdoftande porslinsvärme, och den tyckte jag om.

Hon var djupt förälskad i den här mannen och frågade mig vad jag visste om honom, vilket inte var mycket. Vi var ytligt bekanta han och jag via gemensamma vänner, men jag hade redan då hört rykten om hans notoriska affärer, bekräftelsebehov och stoiska hustru. Han bjöd hem mig en gång när hustrun inte var hemma, bjöd mig på likör och luktade själv gammal alkohol, han var nervös och jag var ung och visste att jag inte ville ha det så. Men hon ville, min dåvarande väninna, hon trodde att de var själsfränder och att det han kände för henne var större än det liv han hade. Det pågick i några få månader, han kom hem till henne på udda stunder och hon kände sig så utvald. Sedan tog det slut, det liksom mest rann ut i sanden, han slutade komma hem till henne och för henne var det en enorm sorg. Jag träffade honom något halvår efter att de mötts sista gången och jag, redan då så dålig på att ljuga, sa som det var när han frågade var jag hade firat midsommar, jag svarade att det var hos henne och han sa glatt, utan minsta spår av dåligt samvete i blicken, jaså hon! Det är en skönt flummig tjej och jag försökte se om han rubbades det minsta men jag såg ingenting, han stod så säker där han stod.

Vi var i samma sällskap på dagen och när det skingrades frågade han mig om jag ville äta middag, så vi gick vidare till någon uteservering. Jag minns att jag bar på ett paraply som inte behövdes slås upp. Vi satte oss på den där serveringen och vi pratade, pratade om riktiga viktiga saker som betydde något för oss båda. Jag minns att jag berättade lite mer för honom om mig själv än jag egentligen var bekväm med, han är bra på det, på att lyssna och få kvinnor att känna sig sedda och öppna upp. Medan vi satt där kom regnet. Och jag minns att för en stund var det bara han och jag i hela världen. Det fanns inga andra, bara vi vid det där bordet på en nästan tom uteservering en sen eftermiddag, alla färger blev så klara och luften doftade starkt av ozon. Han lade sin hand över min och jag vet att jag en kort stund förstod henne, förstod känslan av att sugas in i honom. Hade jag inte känt henne kanske jag också hade gjort det. Som det var nu slutade det bara regna, vi åt upp vår mat och gick samtalande hemåt, var och en till sitt.

När jag berättade för henne om den dagen blev hon oerhört sårad. Kanske för att jag var uppriktig med att han berörde mig med och att jag tyckte om honom, även om jag inte var förälskad i honom. Jag bad henne om ursäkt efter det, när jag förstod hur illa det tagit. Och jag hade inte hjärta att berätta att jag visste att han redan hade haft flera andra kvinnor efter henne, andra kvinnor som kanske lika mycket som hon trodde att de var hans själsfrände, den han i hemlighet längtade till.

Vi slutade umgås kort efter det. Hon skickade mig ett sms där hon skrev att hon inte ville träffa mig mer och att jag själv visste varför. Jag svarade att det visste jag inte alls, men att det enda jag kunde tänka mig att det handlade om var honom. Hon svarade aldrig på det. Några veckor efter det meddelandet såg jag henne. Jag satt och åt sushi och hon gick förbi, klädd i en lång sjavig kofta, håret såg oborstat ut och ögonen röda. Hon såg ut som att det till slut brustit och hon fallit ner i depressionens avgrunder på riktigt. Jag tyckte synd om henne där jag satt medan hon lufsade hemåt.

Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog innan hon bröt med en annan väninna som heller inte förstod varför. Vi pratade om det någon gång, att formuleringen hade varit exakt densamma, du vet själv varför, men ingen av oss visste. Vi trodde båda att vi hade månat om henne. Den andra väninnan hade inte haft något med den här mannen att göra heller. Det var ett mysterium. Till slut lyckades den andra få ur henne att det handlade om pengar. Hon visste att väninnan hade bestulit henne på pengar. Hur hon visste det? Det hade hon sett i en trumresa. Där tror jag att vi båda gav upp.

Hon har hämtat sig, det vet jag via spindelväven, hon har bytt namn, gift sig, adopterat ett barn. Jag tror att hennes man är snäll. Jag hoppas att hon är lycklig.

Och han? Han ringde mig några månader efter den där middagen, mitt i natten. Han var full, hörde jag, och undrade varför han inte kunde sluta tänka på mig. För att du inte fick mig, svarade jag vänligt. Och han sa nej, att han visste att det var något annat, att vi liksom hörde ihop. Vi är samma sort du och jag. Som körsbär, två körsbär. Och jag sa lika vänligt att det tror jag inte.

Han ringde aldrig mer. Vi har aldrig pratat om det där samtalet. Vi träffas inte så ofta och har aldrig varit ensamma efter den där middagen. Han är fortfarande gift, han har fortfarande affärer. Jag har aldrig träffat hans hustru. Hon jobbar väldigt mycket. Jag tycker ändå och fortfarande om honom. Han är människa, en skrubbad själ som försöker, som kämpar. Han bara drar utan att veta vart han ska.

Möter jag honom på bokmässan ska jag ge honom en kram. Kanske visa bilder på mitt nyrenoverade förråd och inuti mig stryka det lilla barnet inuti honom över håret.