För mig började allt med en sång. Det var 2005, jag hörde Jolie Holland sjunga och den där meningen satte sig i huvudet på mig, som vissa saker gör, fastnar och frågar. Vem är hon? Vem är Isabelle Eberhardt? Och som att någon någonstans hörde den frågan bita sig fast i mig, namnet, råkade jag slå över på en dokumentär på tv en kväll inte långt senare som gav mig svaret på den frågan. Eller, svar och svar. Det väckte snarare mer nyfikenhet och fascination.

isabelle_eberhardt1

Isabelle Eberhardt. Född 1877 i Genève, dog 1904 i Aïn Sefra, Algeriet, av något så underligt paradoxalt som en översvämning i öknen. Bara 27 år gammal hade hon hunnit leva ett längre liv än de flesta, med mängder av underliga turer och ovanliga beslut, hon hade levt med både män och kvinnor, som både kvinna och man, konverterat till islam och gått med i en sufistisk orden under mansnamnet Mahmoud Saadi, skrev romaner, resedagböcker, artiklar om islam i franska tidningar och jobbade som krigsreporter, gifte sig till slut med en algerisk soldat som hon var separerad från under större delen av deras äktenskap, och var vid sin död en ganska tung morfinist.

isabelle_eberhardt2

Men om vi går tillbaka och börjar om. Isabelle Eberhardt. Dotter till Nathalie Moerder, hustru till en mycket äldre rysk general, hon befann sig i Schweiz för att föda sitt fjärde barn och återhämta sig från dessa täta barnafödslar. Bara några månader efter att Nathalie nedkommit med en son dog den ryske generalen av en hjärtattack, och hon valde att stanna i Schweiz med sina barn – och barnens informator. Fyra år senare föddes Isabelle. Hon registrerades som illegitim och fick moderns flicknamn, Eberhardt. Att den armeniske informatorn Trofimovskij var hennes far var något som redan från början ställde henne i en ensamhet gentemot syskonen, och dessutom ställde henne utanför arvsrätt och delaktighet i familjenamnet.

Men utbildning fick hon. Trofimovskij var en föredetta präst som både kallade sig anarkist och konverterat till islam, och i sann tidsenlig orientalism såg han till att den unga schweiziskan fick omfattande naturvetenskapliga kunskaper och bland flera andra språk talade flytande arabiska. Hon uppfostrades aldrig till den tidens begränsande kvinnoroll, hemmet besöktes ofta av progressiva tänkare och redan tidigt klädde sig Isabelle gärna som pojke för att få en ökad frihet. Som 20-åring reste hon för första gången till Algeriet tillsammans med sin mor och bägge kvinnorna konverterade till islam. Några få månader in i den vistelsen dog modern, begravdes under muslimskt namn och Isabelle sökte sig – mycket impopulärt – till den muslimska delen av landet i stället för den koloniserade. Det förde till en hel del problem, hon lämnade landet för att åka hem till sin dödssjuke far. Honom vårdade hon tills han dog, 1899, och kvar blev alltså Isabelle, som äntligen kunde återvända till det Algeriet hon förälskat sig i och saknat sedan hon lämnade det. Och där skapades den Isabelle Eberhardt som det skulle sjungas om ett sekel senare. En 22-årig kvinna klädd till man i Nordafrika, som rörde sig fritt mellan kolonialister och muslimer och påbörjade den nomadtillvaro hon skulle leva i resten av sitt liv, under flera olika namn, pseudonymer och könsidentiteter. Som utforskade öknen, sina sinnen och blev medlem av ett hemligt muslimskt brödraskap där ingen visste att hon var kvinna. Och paradoxalt nog var det först då Isabelle hittade ett hem i den stora ensamheten och särlingskapet som hon alltid haft att förhålla sig till. Kanske var det då hennes tillvaro för första gången blev förståelig och sann, i det flytande, ständigt möjliga att bända och förändra.

Det finns alldeles för mycket man skulle kunna skriva om Isabelle Eberhardt. Till exempel att hon blev utsatt för ett mordförsök där hon nästan fick ena armen kapad från kroppen, att det enda av syskonen hon hade en god relation till, den yngste brodern Augustin, gick in i Franska Främlingslegionen vilket gjorde henne förtvivlad och helt gick emot hennes ställningstagande för muslimerna, och att det länge spekulerades i om hon var suicidal och kanske valde döden under den där flodvågen, eftersom hon på senaste tiden innan fått en vana att irra omkring i öknen, ensam och påtänd. För mig spelar det inte så stor roll. För mig är Isabelle Eberhardt kvinnan som fullständigt formade sitt eget öde och i sanning gjorde det till sitt under en tid där kvinnor förväntades snöra sig och snöpa sig och vara dekorativa. Hon var motsägelsefull och medveten. Och hon var kanske inte lycklig, men hon var levande och viljestark och fick som hon ville. Ett av citaten som finns kvar efter henne är:

I am not afraid of death, but would not want to die in some obscure or pointless way.

Och det är då jag tänker att ja. Livet. Det är nog bara att gripa tag i det och gå mot stormarna, över sanddyner som gnistrar på natten. It was good enough for Isabelle Eberhardt, it’s good enough för me.