Ni förstår, jag var åtta år och det är den första jag köpte själv. Eller första halvan av ett paket, jag köpte den och ”Bröderna Lejonhjärta”, och jag älskade dem båda, på olika sätt och av helt olika skäl men med en lika stark och varaktig kärlek. Jag har läst den många, många gånger, sidorna är gulnade och tummade och lite trasiga här och där. Dessutom finns det ganska specifika chokladfläckar i den eftersom jag, när jag var liten, älskade att äta choklad och läsa samtidigt. Jag hade en liten specialritual, jag låg nerkrupen med min bok i pappas säng som stod vid ett hett element, lade chokladbitar på elementet så att de smälte, skopade av den mjuka chokladgeggan med fingrarna och slickade i mig det medan jag läste. Många timmar har tillbringats så.

Den gavs ut första gången 1944, och Linklater skrev den under andra världskriget, där han först tjänstgjorde som marinofficer på Orkneyöarna och sedan vid krigsministeriet. Det är en fin tanke, att en högtstående officer parallellt med sin tjänst skrev en barnbok om två frimodiga systrar som upplever en massa härligt otroliga och spännande äventyr. Min svenska utgåva är översatt av Hugo Hultenberg och har illustrationer av Nicolas Bentley.

Om man som jag fortfarande älskar fantasivärldar kan man absolut läsa den här boken också som vuxen. Om man som jag dessutom älskar att göra olika röster och läsa högt så kan man med fördel göra det. Och har man, som jag, en man som lyssnar och skrattar både med munnen och ögonen så är det en vansinnigt trevlig söndagssysselsättning. Ja, det är det.