Ni förstår, jag var åtta år och det är den första jag köpte själv. Eller första halvan av ett paket, jag köpte den och ”Bröderna Lejonhjärta”, och jag älskade dem båda, på olika sätt och av helt olika skäl men med en lika stark och varaktig kärlek. Jag har läst den många, många gånger, sidorna är gulnade och tummade och lite trasiga här och där. Dessutom finns det ganska specifika chokladfläckar i den eftersom jag, när jag var liten, älskade att äta choklad och läsa samtidigt. Jag hade en liten specialritual, jag låg nerkrupen med min bok i pappas säng som stod vid ett hett element, lade chokladbitar på elementet så att de smälte, skopade av den mjuka chokladgeggan med fingrarna och slickade i mig det medan jag läste. Många timmar har tillbringats så.
Den gavs ut första gången 1944, och Linklater skrev den under andra världskriget, där han först tjänstgjorde som marinofficer på Orkneyöarna och sedan vid krigsministeriet. Det är en fin tanke, att en högtstående officer parallellt med sin tjänst skrev en barnbok om två frimodiga systrar som upplever en massa härligt otroliga och spännande äventyr. Min svenska utgåva är översatt av Hugo Hultenberg och har illustrationer av Nicolas Bentley.
Om man som jag fortfarande älskar fantasivärldar kan man absolut läsa den här boken också som vuxen. Om man som jag dessutom älskar att göra olika röster och läsa högt så kan man med fördel göra det. Och har man, som jag, en man som lyssnar och skrattar både med munnen och ögonen så är det en vansinnigt trevlig söndagssysselsättning. Ja, det är det.
maj 16, 2010 at 2:51 e m
Jag skulle precis till att skriva nåt om att högläsning är underskattat, men det är ju inte så det är. Det är istället så att det går omkring många, många människor som inte ens kommit på tanken att prova!
maj 16, 2010 at 3:23 e m
Å, ”Det blåser på månen” lånade jag på skolbiblioteket och läste och älskade den som barn! Sedan har jag läst den högt för båda mina barn och för ett par år sedan köpt och skickat till ett av mina kusinbarnbarn(!). Jag ska fortsätta att sprida den vidare precis som du.
maj 16, 2010 at 4:05 e m
Ja, det är underbar!
Högläsning är klart underskattat, men det händer att vi ägnar oss åt det härhemma. Clem Martinis trilogi om ”Kråkornas rike” gör utmärkt ”radioteater”.
maj 16, 2010 at 9:11 e m
Å, en av mina många favoriter! Jag älskar Dina och Dorinda! Längtar tills sönerna blir så stora att jag får läsa den för dem!
maj 17, 2010 at 2:30 f m
Åh!
Sagornas land.
I sagornas…
Där befinner jag mig allt som oftast.
Överlevnad.
Jag kan andas där…
Men, jag glömmer inte.
Verklighetens land…
/Marie
maj 17, 2010 at 10:04 e m
m: Ja, jag fattar inte det! Alla borde prova åtminstone en gång. Det är ju urmysigt!
Mari: Hurra! 🙂
Loba: Strålande! Jakob och jag har långtgående planer på egenskriven radioteater… men än så länge gör vi bara ljudet innan ibland. Gong-gongen.
Helga: Ja, åh, vad fint! Att få läsa den för ett syskonpar borde ju verkligen vara det ultimata för att trigga fantasilekar tillsammans. Härligt!
Marie: Verkligheten är snällare än man kan tro, ganska ofta i alla fall. Och ibland kan man få ta med sig sagan in i verkligheten.
maj 19, 2010 at 4:01 e m
En gong är ingen gong, två gonger är en gong-gong???
Vid tredje gong-et måste ni börja skriva!
Det blåser på månen är en fin bok. Läste den själv i 10-årsåldern som utveckling från Bill Brandon…. jaja. Fnittra ni!
Vi köpte den åt min senaste son, då ca 11 år: den gick hem med besked. Nyss läste han om den, fjorton år gammal. Sträckläste den igen, gjorde han.
Det är en av de stora.
maj 20, 2010 at 5:56 e m
Andningskutym: Haha! Gong-gong-gong, blir inte det falun gong? 😉
Och ja, boken är en av de stora.
maj 31, 2010 at 1:59 e m
Ååååh det var min favoritbok när jag var liten!!! 🙂
Har den ståendes här i bokhyllan… snart dags att plocka fram den till Äldstingen.