Och jag vet inte riktigt, vare sig var jag i så fall börjar eller hur mycket jag vill berätta. Det är nytt. Väldigt nytt. Men sedan vi träffades för andra gången har vi inte sovit en enda natt isär. Det komiska med det var att vi egentligen, bägge två, var inställda på en långsam ingång i en eventuell relation. Det gick minst sagt sådär. Man kan väl säga att ingen av oss har försökt att stå för den inställningen. Jag rodnar, blir svettig och får hjärtklappning när vi möts igen efter några timmar på varsitt håll, eller till och med när jag hör hans röst på telefon. Ibland bara av att han ser på mig. Jag känner mig som en tonåring som har råkat träffa snyggaste killen i stan och han märkligt nog vill vara med mig också. Det är bara att tacka och ta emot och förundras.

Vi har rört oss i utkanten av varandras världar i många år. Ändå har vi aldrig träffats. Eller så har vi det men minns det inte, för att vi var andra människor då med andra förutsättningar. Men det är en svindlande tanke. Jag har gått förbi hans jobb många gånger utan att veta att han finns. Nära mig.

En tandborste extra i mitt badrum, en flaska linsvätska i sovrummet. Det står ett större stränginstrument bredvid min gitarr i vardagsrummet. Ingen av oss försöker spela på något annat än instrumenten. Det är fantastiskt skönt. Han är sig själv på ett sätt som får mig att slappna av, att tro på honom. På oss.

Vi är oskyldiga och oförstörda. Vi är modiga.

Jag vill vara mitt finaste jag för honom, jag vill dofta gott och ha lika snälla ögon som han, och när jag stryker med handen i den där fördjupningen i hans rygg mellan musklerna så tänker jag att jag vill vara där hela tiden. Här.