Vilken märklig dag det här har varit. Först pratade jag med inspelningsledaren på den tv-serie jag har en liten roll i senare, i sommar. Min roll har vuxit lite nu när manuset har tagit form så han ville vara säker på att jag inte har några planer på resor eller dylikt under juni-juli. Jag ska jobba kanske tio dagar i stället för fem. Det var en trevlig överraskning och jag tänkte bra! Mycket bra! Det är en rolig roll dessutom som inte påminner om något jag har gjort tidigare, och det är alltid kul.

Sedan träffade jag regissören för ett filmen-utan-budget-projekt. Det vill säga, han har en idé jag tycker om, ett manus med stort utrymme för mig att påverka min karaktär, han har ett professionellt team med en duktig fotograf och storvulna planer. Men – och det här är ett rejält men – det finns inga pengar. Det här är något som vi kulturarbetare är väldigt välbekanta med. Att de där projekten som man verkligen VILL göra, dem finns det sällan finansiering för utan ska de bli av så får man göra dem lite sådär ändå. På god vilja och utan att tänka på att hyran ska in och korven på bordet. Usch, det är ett dilemma. Som jag tänkte nu kanske det fungerar att kombinera dessa två. Att tv-seriens nu fördubblade arbetsdagar kan finansiera hjärtebarnet, om jag lever riktigt skitsnålt ett tag.

När jag kom hem väntade mig ett brev från a-kassan som talade om att jag enligt de nya reglerna har börjat jobba deltid förra veckan och alltså bara har rätt till 75 dagars ersättning under perioden då jag deltidsarbetar, sedan har jag inte rätt till ersättning om jag inte är totally, desperately arbetslös. Detta hade varit mer rimligt om det inte hade varit så att mitt ”deltidsarbete” hittills bestått av tre timmars dubbning av tecknad film. Det blir man inte fet på om man säger så. Så vips kommer jag snart att hamna i situationen att jag måste välja mellan att inte ta knäckjobben för att alls få ersättning från a-kassan eller fortsätta knäckjobba och hålla mitt jobbnätverk levande och försöka leva på en lön på sisådär 2000 i månaden. Det kan ju bli lite knapert även om man lever skitsnålt. Sedan finns ju alternativet att jag kan ta något annat jobb utanför min bransch också förstås, och den gnagande misstanken finns ju där att det är det de tycker är rimligast. Trots att jag alltså har ett nuvarande jobb på tv, har jobbat på de största teaterscenerna i Sverige, då och då är intressant för filmregissörer och har gott om sidojobb på röstsidan är alltså slutsatsen att jag kanske inte är helt önskvärd i branschen om jag inte har ett heltidsjobb exakt just NU. Tack, kompis. Den sitter fint i det redan vacklande självförtroendet. Hur ska man kunna vara frilans i det slags politiska klimat?

Det är en månad i taget som gäller nu, att se vad som händer och försöka leva därefter. Det kan ju bli… intressant, i bästa fall.

Och apropå något helt annat är jag just idag otroligt tacksam över att jag hade en underbar farmor. Ibland räcker det långt och idag är jag så glad för det. Puss och kram på dig, kära tjocklånga amasonfarmor.