Ja, visst gjorde de det. Tog varann, alltså. Finingen och fästmön blev igår herr och fru Fining och (förlåt, mina andra gifta vänner men det här är sant) ett vackrare, innerligare och roligare bröllop har jag aldrig sett.

Det var så rörande, av många skäl. Ett av dem är att dessa två redan levt ihop i sju år, har två barn tillsammans, hon ett från innan dessutom. De har hunnit gå igenom en hel del under sina år ihop, både svåra och härliga saker, men aldrig, aldrig tvekat på varann. De älskar varann på ett så genuint och självklart sätt att den slitna gamla termen själsfränder faktiskt inte bara fungerar på dem, utan det är nog så att slår man upp den så finns det en bild på just de här två som förklaring. De är, som brudgummens ena syster sade i sitt tal till middagen, ett bra team som det är så lätt att vara tillsammans med. Ett annat skäl till rörelse var att Finingens mor inte fick se sin sons bröllop eftersom hon omkom i en bilolycka för ett par år sedan, men att hon ändå var konstant närvarande i rummet genom de andra i familjen. Systern höll ett långt och hjärteknipande tal som fick alla i rummet att gråta, där hon ville försöka förmedla det som mamman skulle ha sagt om hon hade fått vara där. Och jag såg Finingens mamma framför mig, sittande med stoltheten sjudande över alla brädder, blinkande bort tårar av glädje. Men jag tror att det som rörde mig allra mest var all den påtagliga kärlek och kraft som fanns samlad i det vackra rummet vi satt i. Dessa två familjer som knyts ihop nu är redan var och en för sig en stark familj, en fond av ursprung och tillhörighet, som dessutom knutit till sig vänner av en kaliber som inte är alla förunnat. Och för varje människa som ställde sig upp för att säga något till brudparet blev det bara än tydligare att bägge dessa är så älskade, så uppskattade, så FINA människor, och att de har blivit så fina som de är just för att de är så älskade och så uppskattade. Mimsan sade det efteråt, på väg hem, att hon aldrig tidigare hade hört en far säga i ett tal till sin son att han beundrade honom, men Finingens far gjorde det och med sådan lågmäld stolthet dessutom. Jag grät och grät, med svällande hjärta. Men för mig var nog det största ögonblicket när Finingen själv höll ett tal till sin nyblivna fru, ett tal så sprängfyllt av kärlek och tacksamhet och genuin samhörighet. Alltså, han. Och hon. Det är bara… kärlek.

Att se kärlek som deras. Att se med egna ögon att det finns, just den där självklarheten som jag själv längtar så mycket efter. Det där lugnet i att ha hittat människan som skrattar med en, som stärker en och mjukar upp en, och själv ha förmågan att vara den människan för den andre. Helt fantastiskt. Jag bara gråter. Och jag kan inte låta bli att hoppas att det snart kan få bli min tur. Men det är, oavsett hur det blir med mig, hoppingivande att det finns. Och jag är så glad för min väns skull, att han hittade sin människa.