Jo, alltså. Det här med oron för musinvasion. Det var alltså inte bara taget ur luften, utan jag har haft möss i huset när jag själv inte har varit där. Det vill säga, när jag har kommit hit har det legat lite spår efter dem i hörnen. Men det är landet, och det är ett gammalt hus. Jag får vara glad åt att jag inte har dem i väggarna eller på övervåningen, för det har jag inte. Men, när spåren inte längre bara låg i hörnen kändes det mindre okej. Förra gången jag kom till huset såg det ut så här vid soffan.

Och de hade varit uppe och kutat i själva soffan också. Nänänä, säger Suz. Så får det inte gå till. Men man är väl inte tappad bakom en vagn, va. Jag hade redan tänkt ut min strategi och hade med mig motståndskraft. Jag vill inte sätta ut fällor, eftersom det kan ta flera veckor mellan mina husvisiter, och döda möss… luktar om de får ligga. Ja, vi behöver inte prata mer om det, utan i stället gå rakt på mitt valda vapen, nämligen:

Den elektroniska musskrämman. Det här är en lyxvariant som ändrar tonsteg regelbundet så att mössen inte ska vänja sig vid ljudet. Ett ljud som de tycker är jättejobbigt, men som vi människor inte hör. Det ska få dem att inte vilja vara här. Praktiskt! Och, vilket jag tycker är rätt hilarious, den här har en knapp som man kan slå på för att höra en simulering av hur ljudet låter i mössens öron. Det gjorde jag. Det låter verkligen jättejobbigt. Hah.

Hur som helst. Jag visste ju inte riktigt hur bra en sådan här funkar eller inte funkar. Det var det jag var lite spänd på nu när jag öppnade dörren. Och visst, lite muslort fanns det, men mycket mindre. Mer som att en ensam musakrake hade kutat runt och hetsbajsat lite här och där. Men… det luktade liksom lite… funky. Jag följde lukten, öppnade skåpsdörrarna under bänken i nybyggda köket, och där var det en del muslort, samt…

… en självmordsmus som krupit ner i min tomma komposthink och dött. Och det får mig att inse att det där med fällor verkligen går bort, ja. Men hinken ska jag behålla. Den står i badrummet med lite klorin i nu. Heh.

Jag gick ut och kastade självmordsmusen några meter från komposten. Tänkte att om det finns kvar några vakna ormar kanske någon av dem kan ha glädje av den. Sedan stod jag en lång stund och bara tittade på solen som gnistrade i grenverket, himlen, en rovfågel som seglade långsamt högt där uppe, sänkte blicken till höstkrokusarna och gräset som jag ska klippa i morgon i stället eftersom det regnar idag. Och då slog det mig. Gräset! Ni har ju inte sett gräset!

Minns ni att jag rev skjul i våras och sådde gräs? Det har redan vuxit sig så kraftigt att jag klipper det lika ofta som det gamla, att man inte längre ser var gränsen går mellan gammalt och nytt.

Naturen. Obändig kraft, verkligen. Vare sig vi pratar möss som tar sig in genom nästan omöjligt smala glipor eller gräs som rotar sig och bestämmer sig för att täcka allt i sin väg. Eller, för den delen, sommarens utplanterade ruccola som verkar vilja sprida sig glatt ut från husväggen.

Och det får den gärna göra.

Jag eldar sakta upp temperaturen. När jag kom låg den på åtta grader, nu är den uppe på modiga fjorton och en halv. Det är redan becksvart utanför fönstret. Och förut, när jag gick ut för att fylla på vedkorgen, tittade jag efter självmordsmusen och den var redan borta. Liksom rovfågeln.